Som titeln indikerar är Akamella en ödekyrkogård men även en fornlämning, L1992:1686 i Fornsök. Den ligger en dryg mil nordväst om Muodoslompolo, på en sandig liten holme vid Muonioälven. Det är inte helt lätt att reda ut historierna kring Akamella. Det finns inte så mycket skrivet om platsen och dess historia. Den som söker såväl i böcker som på nätet möts främst av spökhistorier om osaliga och till och med mördande spöken. Men det är en spännande plats som varit viktig för människorna som levde i området och brukade kyrkogården.

Det har aldrig funnits någon kyrka eller kapell vid platsen, kyrkogården upprättades för att människorna i som bodde i området inte skulle behöva frakta sina döda hela vägen till Pajala eller Enontekis, vilket är 10 respektive 7 mil från Akamella. Kyrkogården invigdes 1663 och övergavs 1817 i samband med gränsdragningen mellan Sverige och Finland då en kyrka med kyrkogård upprättades i Muonio. Man valde att inte flytta de begravda till den nya kyrkogården, de fick ligga kvar i Akamella.

Idag är begravningsplatsen omgärdad av ett falurött staket av trä, men har tidigare haft en timrad bogårdsmur. Enligt några källor skall det ha funnits fack där man kunde lägga döda under vintern i väntan på att tjälen skulle släppa och de döda kunde grävas ner. En sådan bodårdsmur finns vid Jokkmokks gamla kyrka.

Den finska etnografen Samuli Paulaharju skrev om Akamella i boken ”Lappmarksminnen” när han besökte området på 1920-talet. Paulaharju berättar att det fanns timrade gravhus, både i Akamella men även i Kurjenpolvi och ”…i andra lappmarkens gamla begravningsplatser”. I dessa gravhus kunde man, genom att bara lyfta på taket, begrava andra familjemedlemmar och även utomstående. Det var alltså begravningar ovanför markytan. Det finns inga säkra arkeologiska bevis för dessa gravhus i Akamella eller någon annan stans i Norrbotten. Ett möjligt exempel är från Hietaniemi, men det är osäkert huruvida det rör sig om ett gravhus och inte en gravkammare. Det finns dock andra historiska exempel på timrade gravhus, från Kengis, Nellim i Faniland och Neiden i Norge. Om det fanns liknande gravhus i Akamella, som Paulaharju beskriver, hade det varit ett möjligt bevis för en ortodox influens i området.

Idag finns det inga synliga spår av dessa timrade gravhus och det är inte heller känt hur många som har blivit begravda på kyrkogården. Det finns en gravsten, ett stort kors, stående på ett stenfundament med inskriptionen ”F.B. FORSSTRÖMS FAMILJEGRAF”.

Utöver Forsströms gravkors finns det inga andra gravstenar eller kors som märker ut gravar. En minnessten av granit står på platsen. Den restes av folkskolläraren Göte Keskitalo från Muodoslompolo och snickaren Konrad Johansson från Muonionalusta år 1932. På den västra sidan står:

På den östra sidan, som vetter mot Finland står på finska (översättning från Åsa Nordén):

”Akamella begravningsplats, invigd år 1663. Århundraden ha svunnit, och här släkten vila funnit. Som i forna tider svåra, burit bördorna våra.”

Norrbottens museum har ett bevarat gravkors av järn i samlingarna vilket skänktes till museet 2019. Det hade bevarats på gamla prästgården. Notera likheten mellan smideskorset och det ristade korset på minnesmärket.

Under 1700- och 1800-talet var det vanligt med smideskors på många kyrkogårdar. Vid sekelskiftet ansågs de dock omoderna, många hade rostat och de rensades därför bort och ersattes med gravstenar.

Paulaharju berättar att det fanns flera smideskors på kryrkogården. Många hade små ringar eller väderflöjel av järn. Paulaharju skriver att de små ringarna klingade och väderflöjlarna gnisslade i vinden så det hördes till andra sidan älven. Det lät som om kyrkogården klagade.

Många av berättelserna om Akamella handlar om andar som klagar. Namnet ”Akamella” är ett exempel. I flera källor står det att namnet skall betyda ”kärringgnället”. Det sägs komma från när en kvinna skulle begravas på en holme i närheten. Kvinnans ande skulle då ha beklagat sig och bett om att bli begraven på en holme längre söderut. Det var på den platsen som kyrkogården sedan anlades.

En annan förklaring till namnet är att det på platsen för kyrkogården skall ha funnits en samisk offerplats och/eller en helig plats för kvinnor. Man hänvisar till förleden ”Aka” och jämför med det samiska ordet áhkká som kan betyda ”gammal kvinna” eller ”klok gumma”. Det kan också syfta på Akkorna i samisk religion: Maderakka, Sarakka, Juksakka och Uksakka. Det finns en Saivosjö, ”Saivojärvi” samt en myr strax norr om denna men namnet Saivojänkkä, något sydöst om Akamella. Saivosjöar är heliga, dubbelbottnade sjöar vilka skall vara hemvist till andar och gudomar. Det är inte ovanligt att offerplatser förekommer vid saivosjöar. Ett känt exempel på offerplats i anslutning till en saivosjö är Unna Sájvva (L1994:2305) i Gällivare socken. Strax norr om offerplatsen finns ytterligare namn som indikerar att platsen varit helig, nämligen Passemyran och Passeberget. Förledet Passe kommer från samiskan och betyder helig/helig plats/offerplats. Ett annat exempel är en offerplats L1994:6652 och L1994:4791 vid sjön Saivo strax sydväst om Gällivare. Intill sjön är berget Akkavaara. Det finns fler exempel och det är inte otroligt att det funnits en offerplats vid Akamella, men det finns inga vidare indikationer eller uppgifter på det. Ernst Manker nämner sjön Saivojärvi vid Muodoslompolo i sin bok ”Lapparnas heliga ställen” men ingenting om att det skall finnas någon närliggande offerplats. Det finns en plats en dryg halvmil sydöst om Akamella, Seitakivi. Här finns en ristning registrerad, L1992:3509 i Fornsök. Ristningen är gjord på ett flyttblock. På den östra sidan är en inhuggen sentida runristning i form av en ormslinga ihoprullad i en spiral. I spiralen står det med runskrift på en blandning av svenska och engelska:

”Vi är i land of Oskar frend of Viktoria of England. This holysaita with old(e) liats morak stil har let John Wolly of Matlok rit runs aftir Sevastopols fal”

”Vi är i Oskars land, Viktoriaav Englands vän. Denna heliga sten med gamla ristade märken lät John Wolly från Matlok rista runor efter Sevastopols fall”

Texten har inhuggits mellan 1855-57 av den engelske ornitologen John Wolly som var i sällskap med Frans Forsström och Ludwig Knobblock från Muoniovaara. Forsströms initialer är inhuggna på stenens norra sida: FBF. Det bör vara samma Forsström vars familjegrav finns i Akamella. Berättelser knyts an till och följer med minnen av personer. Kan man ha blandat ihop platserna, att berättelser om en möjlig offerplats eller seite med Forsströms initialer har flyttats över från Seitakivi till Akamella där hans grav finns? Ernst Manker nämner denna ristning som en eventuell seitesten, men förhåller sig tveksam på grund av avsaknad av tradition och offerfynd. Den som vill läsa mer om stenen och den engelske ornitologen John Wolly kan göra det här: https://kulturmiljonorrbotten.com/2018/07/13/aggherren-och-runristningen-i-muoniovaara/

Förutom Saivojärvi finns det inga namn i närheten som indikerar en helig plats eller offerplats, det närliggande berget heter Mellavaara.

Namnet Akamella kan ha en helt annan betydelse. Ordet áhakká kan nämligen även betyda ”…som är rikt bevuxen med gräs” och efterledet mella eller mielle kan ha betydelsen ”tvärbrant backe” eller ”brant sandstrand vid en älv/nipa”. Och det är just så det ser ut vid Akamella – en sandig liten holme med rik växtlighet som sluttar brant med mot Muonioälven i öster. Omgiven av vatten och myr sticker den sandiga holmen ut i terrängen. Även berget Mellavaara stupar brant ner mot Saivojärvi och Muonioälven. Det indikerar att man i området har valt att namnge landmärken efter topografi. Att namnge holmen efter markförhållandena, sandig, brant och bevuxen, anger att den är en lättgången och torr färdväg i en annars svår och blöt terräng. Det antyder också att det är en plats som lämpar sig för att gräva gravar på. Just detta kan också ha bidragit till en annan berättelse. Runt om på kyrkogården finns nämligen ett antal avlånga gropar. Samuli Paulaharju berättar att det efter hungersnöd och farsoter sägs ha blivit ont om plats på kyrkogården. Därför blev man tvungen att gräva upp gamla gravar för att göra plats åt nya. Gamla kistor, ackjor och kvarlevor kastades ut utanför bogårdsmuren vilket lockade till sig hundar och korpar som strödde benen ut i skogen. Detta skulle ha gjort platsen fredlös. Att det finns gropar på en övergiven kyrkogård är inte konstigt, speciellt inte om marken är sandig. När en grav grävs bildas ett hålrum där kistan ligger. Med tiden när kistan förmultnar och kollapsar sjunker graven ihop. Därför måste nytt material tillföras marken ett tag efter jordfästningen.

Det finns uppgifter om att det skedde begravningar under 1800-talet vid Akamella, rimligtvis nära inpå att den övergavs år 1817. Bristande skötsel ligger förmodligen bakom groparna, inte nödvändigtvis störda gravar. Det kan också röra sig om vindfällen. Som sagt är marken sandig och det växer flera stora tallar där. Om många gravar har grävts på liten yta har trädens rötter säkert kapats på flera ställen, marken har rörts om och underminerats. Starka vindar som blåser in från myrmarkerna i väst eller Muonioälven i öst har säkerligen ryckt med sig flera träd genom åren. Att det hade kastats ackjor utanför bogårdsmuren kan också ha en annan förklaring. Det var vanligt att man fraktade sina döda till kyrkogården i ackjor. Den döda begravdes i en träkista och ackjorna slängdes tillsammans med filtar och annat som har vidrört den döde. Även renen som dragit ackjan såldes eller slaktades. Detta finns beskrivet från bland annat Karesuando.

Man återanvände alltså inte det som rört vid den döde utan slängde det som inte skulle följa ner i graven bakom kyrkan. Varje vår kastades dessa ting ut i älven av vaktmästaren. Det är möjligt att ackjor, hudar och tyger som använts vid frakten av döda till Akamella blivit kvar efter de sista begravningarna innan kyrkogården övergavs. Synen av dessa rester, tillsammans med kollapsade gravar, kan ha givit ett felaktigt intryck vilket senare har eggat fantasin hos historieberättare. Det finns fler historier om misskötseln på kyrkogården. En Kusto Forsström skall ha låtit gravsätta alla ben som låg synliga och spridda på kyrkogården. Trärester från kistor, ackjor och kors samlades ihop och brändes. Andarna på kyrkogården skall ha blivit missnöjda över detta och började hemsöka Forsström och en dag brutit nacken på honom när han var ute med sin båt på Jierisjärvi. När båten flöt i land var Forsström död. Sanningshalten i denna historia skall jag inte försöka nysta i. Det är, som sagt, mycket möjligt att kyrkogården var ovårdad, att smideskors rostat och blivit omoderna, träkors ruttnat, att ackjor låg slängda utanför bogårdsmuren och att gravar rasat in. Att kyrkogården var ”stökig” kan dels förklaras med bristande skötsel efter att den övergavs och dels genom begravningstraditioner som har misstolkats med tiden och/eller i och med att traditioner har förändrats. Rykten om att det var ovårdat och ”stökigt” på Akamella kan också ha misstolkats som att andarna var ”stökiga” eller osaliga och klagade. Det kan vidare ha spätts på av klingande och gnisslade ljud från smideskorsen så att även betydelsen av namnet Akamella fick en spökhistoria knuten till sig.

Att sägner och spökhistorier uppstår kring en ödekyrkogård är inte konstigt, kanske speciellt en som ligger så ödsligt som Akamella.  Vad som återges är historier och det är inte helt lätt att skilja fakta från hörsägen. Som många berättelser har de förmodligen rötter i någon slags sanning men vuxit till någonting helt annat med tiden.

Vad som inte är lika känt är att kyrkogården har en mörk historia, vilken säkert också kan ha bidragit till berättelser om olyckliga andar och störda gravar. Det var sommaren 1878 som den finske medicine kandidaten Edvard Pfaler grävde upp kranier på Akamella kyrkogård. Enligt uppgift skall han ha samlat in minst 25 kranier och möjligen ytterligare ett barnkranium från vad han beskrev som en timrad vintergrav. År 1881 gjordes en sammanställning av kvarlevorna där de beskrevs som mycket välbehållna. Det ansågs då troligt att de kommer från gravar bara några årtionden gamla. Kvarlevorna fördes till de anatomiska samlingarna vid Helsingfors universitet. Det finns även ett kranium i Gustavianums samlingar som i katalogen betackas ”1878 Fr. kyrkogård vid Myonioiska [Muonionniska]”. Kraniet kommer förmodligen från Pfalers insamling i Akamella. Hur det har kommit till Uppsala är oklart. 2001 flyttades 23 av kranierna från den anatomiska samlingen i Helsingfors till Siida i Enare. Nu har de överlämnats till Pajala församling för att så småningom återbegravas i Akamella. Återbegravningen kommer att ske i ett samarbete mellan Svenska Tornedalingars Riksförbund-Torniolaaksolaiset, Muonio sameby och Sametinget.

Insamlingen av kranier på Akamella kyrkogård gjordes i ett rasbiologiskt syfte. Många gånger beskrivs dessa som ”utgrävningar” och det är då lätt att de kopplas samman med och misstolkas som arkeologi. Det är viktigt att påpeka den väsentliga skillnaden mellan rasbiologiska rovgrävningar och arkeologiska undersökningar. Rasbiologin och den kraniologiska ”forskningen” utvecklades under 1800-talet och gick ut på att mäta skallar på levande och avlidna individer. För denna ”forskning” behövdes kranier från olika folkgrupper världen över för jämförande rasstudier. Det samlades även in kranier från fängelser och andra socialt utsatta grupper i Sverige. Insamlingen gjordes dels genom gåvor och donationer och dels av lokala läkare, forskningsresande, offentliga eller kyrkliga företrädare. Det finns även fall, såsom utgrävningen vid Rounala kyrkogård, då insamlingen har gjorts av en arkeolog under en arkeologisk undersökning men i rasbiologisk (ej arkeologiskt) syfte. Sådana fall kan skapa missförstånd och koppla samman arkeologin och osteologin med rasbiologin, men skillnaden är som sagt viktig. Arkeologin och osteologin är vetenskaper vars syfte är att berätta om och bevara information om människors historia och levnadsvillkor, platser och bruk. Undersökningar av fornlämningar och studier av dess material uträttas och tas fram i enlighet med kulturmiljölagen. Den pseudovetenskapliga ”forskning” som bedrevs av rasbiologer på 1800-talet gjordes inte för att bevara kunskap, förstå sig på forna tiders människor, deras levnadsvillkor, seder och traditioner utan för att med falska och nedsättande metoder hävda sin egen överlägsenhet. Kranierna togs hänsynslöst ur sitt sammanhang och lämnade levande släktingar med vetskapen att deras döda tagits och förts långväga bort för att vidare utsättas för studier som kränker dem och deras kultur. Sådana händelser ärrar en plats och dess historia. De kvarlevor som togs från Akamella grävdes inte upp i samband med en arkeologisk undersökning. Kanske har denna rovgrävning i Akamella stört någonting på platsen. Inte gastar och spöken utan människors upplevelser och hur de har sett på och berättat om platsen.

Återbegravning av mänskliga kvarlevor är en svår men viktig fråga. Som arkeolog och osteolog är det någonting som jag ofta får frågor om, läser om och funderar kring och jag kommer att lyfta frågan igen i framtida inlägg här på bloggen. Återbegravningen som planeras i Akamella kommer bli en av de första i Norrbotten. Akamella är en fornlämning och återbegravningen kommer innebära ett ingrepp i lämningen. Därför kommer den behöva föregås av en arkeologisk förundersökning vid platsen. Vi kommer ha anledning att återkomma till Akamella och återbegravningsfrågan vid ett senare tillfälle.

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson, arkeolog, osteolog och arkeobotaniker.

Referenser och lästips

Elgström, Ossian (1922). Karesuandolapparna: etnografiska skisser från Köngämä och Lainiovuoma 1916-1919. Stockholm.

Grundström, Harald (1946-1954). Lulelapsk ordbok: Lulelappisches Wörterbuch. Uppsala

Manker, Ernst (1957). Lapparnas heliga ställen: kultplatser och offerkult i belysning av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersökningar. Stockholm

Nordén, Åsa (1983). Sällsamheter i Tornedalen. Stockholm

Norrbottens kulturmiljöprogram 2010-2020. Länsstyrelsen i Norrbotten.

Norrbotten 1984. Norrbottens museums årsbok. Luleå 1984

Ojala, Carl-Gösta (2022). Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01)

Palmbo, Frida (2018). Äggherren och runristningen i Muoniovaara

Paulaharju, Samuli (1977). Lappmarksminnen. Stockholm