Söndagen den 18:e augusti 2024 ägde återbegravningen av 23 kranier rum på Akamella ödekyrkogård. Ceremonin var det efterlängtade slutet på en lång och för många smärtsam process att få återbörda kvarlevorna från människor som fallit offer för rasbiologins rovgrävning av gravar. Det var sommaren 1878 som den finske medicine kandidaten Edvard Pfaler grävde upp kranier på Akamella kyrkogård. Kvarlevorna fördes till de anatomiska samlingarna vid Helsingfors universitet och år 2001 flyttades kranierna från Helsingfors till Siida i Enare. I oktober 2022 överlämnades kvarlevorna till Pajala församling. I väntan på återbegravningen i Akamella förvarades de i kapellet i Muodoslompolo.

Jag har i tidigare inlägg här på bloggen berättat om Akamella ödekyrkogård, om dess historia och de sägner som berättas om platsen. Det kommer att bli lite upprepningar i det här inlägget, men för er som vill ha mer information kan jag rekommendera att läsa om ”Akamella ödekyrkogård”.

I somras utförde Norrbottens museum, på uppdrag av Länsstyrelsen, en avgränsande förundersökning på ödekyrkogården i syfte att hitta en orörd plats där återbegravningen kunde ske. I det här inlägget kommer jag att berätta om den arkeologiska insatsen som gjordes inför återbegravningen och själva återbegravningen och ceremonin.

Den arkeologiska insatsen

Eftersom Akamella ödekyrkogård är en fornlämning måste ett markingrepp, i det här fallet grävandet av en grav, föranledas av en arkeologisk insats. Vårt uppdrag var inte att undersöka själva fornlämningen, utan att hitta en plats inom fornlämningen där vi kunde gräva en grav utan att förstöra eller störa fornlämningen eller befintliga gravar. Det finns ingen information om vem, var eller hur många som är begravda på kyrkogården och ingen tidigare arkeologisk undersökning har utförts på platsen. Det innebar att vi fick utgå från var vi trodde marken kunde vara orörd, var som skulle bli ett estetiskt och praktiskt läge för graven. Vi började genom att välja ut ett hörn av kyrkogården nära grinden. Vi mätte upp ett schakt som vi räknat ut skulle rymma kvarlevorna i deras specialtillverkade näveraskar. Vi gick över området med en jordsond, vilket är ett käppliknande verktyg. Ni kan tänka er en metallkäpp som delats vertikalt. Den kan vi trycka ner i marken och få upp en jordprofil som kan säga oss om hur markskikten ser ut. Vi kan exempelvis se om marken är orörd, då ligger de naturliga lagren ostörda i profilen vi får upp. Vi kan också se om det är omrört, om det finns kol, tecken på konstruktion eller om marken är berikad. Det ger oss således en bild av hur det ser ut under torven innan vi börjar gräva.

Vi hittade inga indikationer på att marken i vårt utvalda hörn var brukad, så vi började med att torva av den tänkta graven. De första decimetrarna grävde vi väldigt försiktigt för att inte riskera att förstöra något. Nästan direkt hittade vi en stor, rostig spik så vi var beredda på att rester av en kista kunde dyka upp. Men marken visade inga tecken på att någon tidigare grävt där så vi kunde fortsätta att gräva ner till ett lämpligt djup. Marken var, till vår glädje, otroligt lättgrävd. Inte en enda sten, inte ens grus förekom och knappt ens några rötter.

Den sandiga och lättgrävda marken gav ytterligare förståelse till varför platsen valts ut till kyrkogård. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg kan namnet ”Akamella” komma från ordet áhakká vilket kan översättas till ”…som är rikt bevuxen med gräs” och efterledet mella eller mielle kan ha betydelsen ”tvärbrant backe” eller ”brant sandstrand vid en älv/nipa” vilket beskriver Akamellas terräng väldigt bra. Det är en sandig liten holme med rik växtlighet som sluttar brant med mot Muonioälven i öster. Omgiven av vatten och myr sticker den sandiga holmen ut i terrängen. Även berget Mellavaara stupar brant ner mot Saivojärvi och Muonioälven. Det indikerar att man i området har valt att namnge landmärken efter topografi. Att namnge holmen efter markförhållandena, sandig, brant och bevuxen, anger att den är en lättgången och torr färdväg i en annars svår och blöt terräng. Det antyder också att det är en plats som lämpar sig för att gräva gravar på.

Den sandiga marken kan också vara en förklaring till de gropar som finns här och var på kyrkogården. Att det finns gropar på en övergiven kyrkogård är inte konstigt, speciellt inte om marken är sandig. När en grav grävs bildas ett hålrum där kistan ligger. Med tiden när kistan förmultnar och kollapsar sjunker graven ihop. Därför måste nytt material tillföras marken ett tag efter jordfästningen. Om inte bildas rektangulära gropar, som syns på bild 2. Några av groparna kan också vara gamla vindfällen. Det växter flera stora träd på kyrkogården. Om många gravar har grävts på liten yta har trädens rötter säkert kapats på flera ställen och marken har rörts om och underminerats. Starka vindar som blåser in från myrmarkerna i väst eller Muonioälven i öst har säkerligen ryckt med sig flera träd genom åren. Det finns även en flera berättelser som behandlar groparna och skötseln av platsen, vilket jag skriver om i tidigare inlägg. Men det finns ytterligare en rimlig förklaring, och det är att groparna är spår av den rasbiologiska rovgrävningen som skedde sommaren 1878.

När schaktet eller graven var färdiggrävd och dokumenterad passade jag och min kollega Lars Backman på att göra en noggrannare beskrivning av ödekyrkogården. Vi fotograferade, mätte in och beskrev groparna, minnesmärket, gravkorset och staketet. Allt detta kommer sedan att föras in i Fornsök under vintern när rapporten skrivs.

Vi hade tur i vårt arbete. Det är svårt att veta hur äldre kyrkogårdar ser ut under markytan. Ofta är de mycket ”stökiga” efter många år av begravningsverksamhet och geologiska processer som flyttar runt ben i marken. Vi var oroliga för att vi inte skulle hitta en orörd plats på kyrkogården och att det skulle förekomma stora mängder ben i schakten vi grävde. Så var dock inte fallet. Inte ett enda ben dök upp i vårt schakt och förutom den rostiga spiken inte ett enda fynd. Naturligtvis var vi nyfikna, arkeologer som vi är. Att hitta fynd som kunde säga någonting om platsen hade varit spännande, men det var inte syftet med vårt arbete den här gången. Vi var där för att säkerställa att återbegravningen inte skulle skada fornlämningen, och i det arbetet hade vi tur då vårt arbete flöt på utan hinder.

Kvarlevorna

Jag nämnde lite hastigt ovan att kvarlevorna skulle placeras i specialtillverkade näveraskar vilka vi hade fått måtten på för att räkna ut storleken på tilltänk schakt/grav. När vi hade slutfört vårt arbete med grävandet önskade de som var involverade i ceremonin få hjälp med att flytta över kranierna från de papplådor de kommit i till de nya näveraskarna. Att hantera mänskliga kvarlevor kan vara skrämmande och känslosamt, speciellt som man inte är van och känner att man har en koppling till kvarlevan. Då jag är osteolog erbjöd jag mig att hjälpa till. Jag passade även på att fråga om de önskade veta någonting om kvarlevorna om jag med mina osteolog-ögon såg någonting som kan berätta om personen och dennes liv. Jag berättade då om vad osteologi är och vad för typ av information som kan uppdagas vid en osteologisk analys. För att väldigt kort beskriva för läsare som inte vet så är osteologi en gren under arkeologi som fokuserar på mänskliga och animaliska kvarlevor. Genom att studera ben av exempelvis en människa, kan vi göra olika bedömningar – såsom kön, ålder, eventuella skador eller sjukdomar, förslitningsskador med mera. Den här typen av analys kräver dock mer än bara kraniet för att vara tillförlitlig och en analys skall göras tillsammans med referenslitteratur och referensmaterial. När en osteolog tittar på ett kranium finns det dock vissa saker som hon eller han kan se, även om dessa observationer inte skall förväxlas med en regelrätt analys eller bedömning. Vi talade om detta, om skillnaden mellan en osteologisk analys och rasbiologins pseudovetenskap. De båda bör inte jämföras då osteologin är en faktabaserad vetenskap som berättar om livsvillkoren och om forntida människor vars ben man studerar. Rasbiologin var en metod som togs fram för att påvisa överlägsenheten hos de som hittat på metoden, ”subjekten”, genom att försöka hitta bristerna hos ”objektet”, det vill säga samtida människor vars gravar man i lönndom har plundrat.

Det var ett givande samtal och de inblandade i ceremonin ville gärna veta om och i så fall vad jag kunde se hos kvarlevorna som kunde berätta någonting om vilka de var.

Jag kommer behöva sitta och noggrannare gå igenom mina anteckningar och jämföra med relevant litteratur, men i stora drag kan jag i nuläget säga att det bland kranierna fanns 6 stycken barn i olika åldrar bland kvarlevorna. Det kan vara svårt att göra en könsbedömning av barnkranier, men det fanns troligtvis både pojkar och flickor bland kvarlevorna. Det fanns även män och kvinnor. Unga, medelålders och äldre individer. Många av dem hade dålig tandhälsa i form av tandslitage, tappade tänder, karies och abscesser. En abscess bildas vid en infektion i tandpulpan som sprider sig till käken och skapar varbildning. En abscess är alltså en varfylld hålighet som skapar svullnad och värk. Varet och infektionen sprider sig ofta till fler tänder när bölden spricker. På några av de äldre individerna syntes även tecken på förslitningsskador/belastningsskador i nacken vid condylus occipitalis, vilket är ledytan på nackbenets undersida som ledar till atlaskotan (den första kotan i ryggraden). Jag kunde även bekräfta tidigare uppgifter om att kranierna var välbevarade. De visade få tecken på tafonomiska processer som påverkar ben som ligger begravda i jord eller uppe på markytan. I norra Sverige är jordarna mycket sura, vilket fort bryter ner organiska material, såsom ben. Det är en av anledningarna till att vi har så relativt lite skelett i arkeologiska kontexter. Av ben som legat i jorden i bara några hundra år kan vara det bara finnas tänder kvar. Hur länge kvarlevorna i Akamella har legat i jorden innan de plundrades kan jag inte svara på, men av bevaringsgraden att döma och utifrån mitt osteologiska och arkeologiska tidsperspektiv kan jag bara säga att det förmodligen inte varit speciellt länge. På kranierna syntes även andra tecken, markeringar i blyerts efter vad jag antar är de rasbiologiska mätmetoderna samt texten ”Muonioniska. Grafskallen tagen av Dr Pfaler”.

Att hantera mänskliga kvarlevor kan vara känslomässigt tungt. Att utläsa denna information ur kvarlevorna, smärtan de äldre individerna har levt med, att det var så många barn bland de döda samt att föreställa sig smärtan hos de efterlevande vars barns gravar blivit skändade, kranierna bortförda och fått förövarens namn klottrat på, var väldigt tungt. Som osteolog lär man sig att distansera sig från människan vars ben man studerar för att vidhålla sin objektivitet. Men det är skillnad på att studera förhistoriska ben som tagits fram vid en undersökning av en fornlämning som annars riskeras att förstöras (vilket oftast är fallet vid arkeologiska undersökningar). Kvarlevorna i Akamella plundrades i ett oärligt, egennyttigt syfte när släktingarna mest troligt var vid liv och sörjde sina döda. Vi vet inte vilka de var, varför de dog eller hur längde de varit döda när de grävdes upp, men de lilla vi nu vet om dem samt den mörka historia som ligger till grund för denna vetskap påverkade mig mycket den korta stund jag tillbringade med kvarlevorna. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur de anhöriga har känt. Det var med lättnad jag placerade det sista kraniet i sin näverask.

Ceremonin

Söndagen den 18:e augusti var en varm och solig dag. Platsen hade smyckats med rönnkvistar och ett bord hade ställts fram, dekorerat med vid duk, renskinn, älghorn och flaggor där näveraskarna ställdes i väntan på jordfästningen. Sång och pianomusik av Anki Ojanlatva, Berith Roth, Emma Kiviniemi och Pia Maria Nutti Holmgren ackompanjerade sorlet av tillströmmande besökare och doften av kaffe och fika som bjöds ut i väntan på hästskjutsen som snällt och stilla skjutsade de äldre till platsen.

När alla gäster hade samlats anlände bilkortegen bestående av ungdomar med sina EPA-traktorer vilka fraktade näveraskarna fram till Akamella.

Så ringde klockorna och det blev sång, psalmer och tal från kyrkoherde Peder Jonsson, landshövding Lotta Finstorp, biskop Åsa Nyström samt representanter från STR-T och Muonio sameby varefter näveraskarna bars fram till graven av utsedda bärare.

Näveraskarna sänktes så varsamt ner i graven och ärkebiskop Martin Modéus sade en bön. Det var en fin ceremoni med många besökare. Det var många som vid flera tillfällen sade ”Detta är inte en begravning utan ett återbördande”. Det märktes på många vis, såsom med lätta men ändock respektfulla stämningen, att det bjöds på mat och fika samt på talen som hölls. Vad jag lade extra märke till var kläderna. Det är kanske inte lika vanligt numer att gå på begravning i svarta kläder. Kanske väljer många att vara uppklädda snarare än sorgklädda. Men det var, som så många sade, ingen begravning och det syntes så väl i alla färger och vackra mönster i dräkterna som många bar. Jag tänkte på alla de känslor, tankar, tillhörigheter och historier som ligger bakom dessa noggrant utvalda ensamblar – vad de sade om människorna som bar dem och vad blandningen av dessa tankar, känslor, färger och identiteter sade om ceremonin, om platsen och om Norrbotten idag. Jag skall låta det vara en öppen fråga för er läsare att själva fundera över, men för mig berättade det att människorna såg ceremonin inte som en begravning och en sorgfylld tillställning, utan som ett slags firande. Ett tillfälle att visa upp en tillhörighet man känner stolthet över, att ”matcha” varandra och på så vis skapa tillhörighet och samhörighet samt att visa respekt för denna speciella och betydelsefulla händelse genom att klä sig i sina finaste och mest betydelsefulla kläder. Jag valde ut en handfull bilder och utklipp från ceremonin. På kläder, mönster och kombinationer som jag tyckte både var vackra och talande.

Nu har 23 kranier återbördats till Akamella ödekyrkogård, men det visade sig inte vara slutet på denna berättelse. Det finns nämligen ytterligare ett kranium vi väntar nu på besked om återbegravning. Det skall även upp ett minnesmärke på platsen, så jag får kanske anledning att återkomma till Akamella inom en snar framtid.

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson, arkeolog, osteolog, arkeobotaniker och samlingsansvarig vid Norrbottens museum.