Kommunikation och kommunikationsvägar

tisdagen den 22:e mars 2011

En av SAOB:s definitioner av ordet kommunikation lyder på följande sätt:

”förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända meddelanden mellan olika orter, samfärdsel, förbindelse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. konkret: samfärdsmedel, samfärdsled”

Att studera kommunikation och kommunikationsvägar är med andra ord att studera hur människor rörde sig i landskapet, med vilka transportmedel och hur man rent fysiskt mötte och talade med varandra, utbytte erfarenheter, information och föremål. Det är också ett sätt för oss arkeologer att faktiskt se hur människorna uppfattade landskapet runt omkring sig, vilka naturliga bildningar som kan ha utgjort riktmärken eller hinder i vägen, platser som utgjorde lämpliga rastplatser etc. Med andra ord kan studier av kommunikation berätta mycket för oss om de förhistoriska människornas samhälle och organisation men även om det vardagliga och personliga.

Dagens kommunikationsvägar utgör monument över människans ”seger” över naturen. Ett exempel är de moderna motorvägarna som löper rakt över tidigare våtmarker, genom berg och korsar stora vattendrag med lätthet. Naturen utgör vanligtvis inget större hinder än ett milt besvär annat än i undantagsfall som tunneln genom Hallandsåsen. Detta var en omöjlighet i äldre tider. Landvägar krävde stora arbetsinsatser och en gemensam organisation, de krävde också kontinuerligt underhåll. Deras dragning dikterades av naturens beskaffenhet, höga och självdränerade åssträckningar var att föredra och oftast drog man vägarna runt våtmarker och berg även om det innebar omvägar. I Norrbotten blev inte landvägarna dominerande kommunikativt förrän under 1900-tal, fram till dess var vattenvägarna de vanligaste vägarna för transporter av gods och människor både sommar som vinter.

Kommunikationsvägarna styr på många sätt hur vi tänker, de styr vårt beteende och vår uppfattning av landskapet. Idag uppfattar vi hastighet som något viktigt och kommunikationsmedlen utformas för att vi så snabbt som möjligt ska ta oss fram mellan punkt a och punkt b. När det gäller landvägarna betyder det t.ex. att kunna färdas utan att behöva passera genom en mängd små samhällen, vilket medfört att en rad orter idag marginaliserats då vägarna dragits förbi eller runt dem. Synen på vägarnas funktion har förändrats från att knyta samman bosättningar till att knyta samman större knutpunkter för vidare transporter. Är det ett skifte från ett mänskligt till ett renodlat ekonomiskt fokus? Man kan definitivt påstå att våra moderna kommunikationsvägar och kommunikationsmedel, precis som arkitektur, reflekterar ideologier och förmedlar budskap. Gjorde de det även förr?

Även färdmedlen har blivit fler idag än tidigare. Äldre tiders resenärer var hänvisade till apostlahästarna, vattentransport eller drag-/riddjur. På vintern fanns det kälke, släde eller skidor, i viss mån skridskor. Hastigheterna var sällan särskilt höga eller för den delen motiverade. Idag finns det bil, tåg och flyg som, när de fungerar, transporterar oss snabbt och smidigt dit vi ska. De snabba och kringgående färdmedlen av idag gör att vi sällan lägger märke till det omgivande landskapet, vi etablerar ingen relation till det eftersom det endast utgör en förbipasserande kuliss.

Den äldre tidens resenärer å andra sidan reste med förhållandevis långsamma transportmedel, om hastighet var prioriterad var vattenvägarna att föredra. T.ex. tog postturen mellan Stockholm och Torneå under sommaren 1648 21½ dygn medan samma sträcka sjövägen, med gynnsamma vindar, endast tog 4 dygn. De tillägnade sig landskapet på ett helt annat sätt än vad vi gör idag. Till fots kan vi etablera ett intimt förhållande till en plats och ett lokalsamhälle som vi inte kan göra på samma sätt med dagens kommunikationer och transportmedel. Är det därför många idag känner sig rotlösa och utan fast punkt i tillvaron? En sådan lokalförankring gör på ett mer övergripande plan att samhället och världen blir mer förståelig, det skapar en trygghet.

I nästa blogginlägg kommer jag att fortsätta diskutera kommunikation men gå in mer specifikt på projektet ”Tabula rasa-Bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder” och steg 1 i detta som bl.a. innefattar en studie av ett fynd av stockbåtar som i ett kommunikationsperspektiv är mycket intressanta. Lägger med en liten sneak peek:

// Nils Harnesk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s