Norrbotten – en mötesplats under 10 000 år

De nordligaste delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland, känt som Barentsområdet eller Nordkalotten, har en lång historia, eller snarare förhistoria, gemensam. Faktiskt en längre gemensam historia än vad de enskilda nationella regionerna har inom sina respektive länders gränser. Vi har här på Nordkalotten mer som förenar oss över nationsgränserna än vad som skiljer oss åt.

För Norrbottens del kan vi i det arkeologiska materialet se en lång tradition av kommunikation och kontakter som framför allt löpt i en öst-västlig orientering. Många av de kulturella influenser vi kan observera i det arkeologiska materialet har sitt ursprung i dagens Ryssland, Finland och Norge.

 

Regionen kan sägas ha etablerat sina första kontakter med de andra arktiska regionerna redan så tidigt som för 10 600 år sedan i samband med att de första människorna invandrade till Norrbotten. Vilken etnicitet dessa människor hade är oklart, klart är i varje fall att de varken såg sig som svenskar, samer eller finnar. De första norrbottningarna kom till området vid nuvarande Aareavaara, ett liten by strax norr om Pajala. De kom mest troligtvis från de nordligaste delarna av nuvarande Norge eller österifrån från dagens Finland eller Ryssland. De här människorna var pionjärer och överlevnadskonstnärer då de kunde försörja sig i den tuffa miljön precis vid kanten av den retirerande inlandsisen.

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10700 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10600 år sedan i Norrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Genom hela förhistorien upprätthålls dessa öst-västliga kontaktvägar. I Överkalix kommun finns en ca 6000 år gammal kamkeramisk boplats, Lillberget, som uppvisar stora likheter med boplatser från samma tid i Finland, östra Östersjöområdet och Karelen. Den har för den kamkeramiska traditionen typiska kännetecken, bland annat den keramik som gett traditionen dess namn, rysk flinta, bärnsten och kopparfynd. Bosättningen är den västligaste utposten av den kamkeramiska traditionen på Nordkalotten.

Lillbergetkrukan

Kruka från Lillberget som klistrats ihop av keramikskärvor från en begränsad yta. Krukan har en volym på ca 35 liter. Fotograf: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Även under järnålder kan vi se att detta mönstret fortsätter. I närheten av Sangis, omkring 3 mil från den finska gränsen, har vi bevis för en tidig och avancerad järntillverkning och produktion som otvivelaktigt härrör österifrån. För detta talar själva tillverkningsmetoden av järnet samt fyndet av ett bronsspänne av östligt ursprung. Spännet har klara paralleller till fynd från Volga-Kama-området i nuvarande Ryssland där liknande föremål har hittats och som daterats till järnålder.

Det finns fynd från än senare perioder som indikerar upprätthållandet av dessa omfattande kulturella och sociala nätverk, ett exempel på detta är skattfyndet från Töre. Fyndet som gjordes 1915 är daterat till 1300-tal och består fyra fibulor (dräktspännen), ett hänge, fyra dräkthäktor och en sked. Samtliga tillverkade i silver och ett antal av föremålen är guldpläterade. Det mest fascinerande med fyndet är däremot inte silvret och guldet eller ens föremålen i sig utan deras ursprung.

Hela fyndet_fixad

Det samlade fyndet från Töre, Norrbottens enda kända medeltida silverskatt © Norrbottens museum

Förutom att delar av fyndet härrör från norra Norge, sydöstra Finland och nordvästra Ryssland finns nu även ett inslag som stammar från Sydskandinavien. Fyndet illustrerar på ett bra sätt den omorientering som vi kan spåra i det arkeologiska materialet från och med tidig medeltid: de traditionella kontaktvägarna upprätthålls men den nord-sydliga orienteringen som kommer att prägla regionen från och med nu har börjat ge avtryck i det arkeologiska materialet.

I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken beskriver författaren bland annat marknaden i Torne. Denna beskrivning är en av de tidigaste skriftliga återgivningarna av de multikulturella och vidsträckta kommunikationer som karakteriserade Norrbotten och Nordkalotten fram till skapandet av nationalstaterna vilka i sin formeringsprocess under 1800-1900-tal slutligen bröt upp de uråldriga relationerna. Olaus Magnus beskriver hur handelsmän från Stockholm, Åbo, Raumo och Öregrund färdades till Torne men också de ryska handelsmännens, muskoviternas, ankomst till marknaden. Han beskriver hur dessa anländer via inlandets vattenvägar med små och lätta båtar som kunde bäras över land mellan de farbara vattenlederna.

Nordkalottens förhistoria och historia är en som präglats av kommunikation och kulturellt utbyte. Långa avstånd och tuffa förhållanden har inte avskräckt invånarna i området från att etablera och upprätthålla nätverk som sträckte sig från Atlanten i väst och till Uralbergen i öst, från Nordkap i norr till Mälardalen i söder.

De två ryska arkeologerna Marek Jasinski och Oleg Ovsyannikov är bara några som har lagt fram hypotesen om att dessa kontakter under järnålder utvecklats till ett gemensamt trans-Arktiskt kommunikationsnätverk baserat kring de nordliga flodsystemen. Detta nätverk sträckte sig från norra Skandinavien, via Vita Havet och Norra Dvina till västra Sibirien. Nätverket var enligt denna hypotes uppdelat i två sektioner med Norra Dvina som centralområde och nav i nätverket. Nedre Dvina var under hela nätverkets existens en skärningspunkt mellan de nord-sydliga och öst-västliga rutterna. Norrbotten tillhörde det västligaste undersystemet i portage-nätverket som Jasinski & Ovsyannikov kallar för Norrbotten-Vita Havssystemet. Detta geografiska område kallades av ryska krönikörer under järnålder och tidig medeltid för Kayanskaya Zemlya eller på svenska; Kajanernas land.

Det arkeologiska materialet från yngre järnålder i Norrbotten stöder kan indikera existensen av ett sådant nätverk. Inga Serning gjorde 1960 den första och hittills enda sammanställningen över järnåldern i övre Norrland. Majoriteten av fynden från perioden härrör från nuvarande Finland, Ryssland, Baltikum och norra Norge. Ett exempel är Storkågefyndet från norra Västerbotten daterat till 300-talet e.Kr. som med sina föremål antyder en förbindelse rakt över Bottniska viken mot södra Finland och Estland. Gråträskfyndet är ytterligare ett exempel från Piteå socken som uppvisar en rik variation av föremål från finsk-baltiskt, ryskt, samt svenskt (gotländskt) område daterade till 1000-1200 e.Kr. med en mycket stor andel norska mynt från perioden 1050-1200.

Från Lule älvdal kan nämnas fyndet av ett svärd funnet vid Niotsjaure, en av källsjöarna till Kamajokk. Svärdet som har daterats till tidig vikingatid har med stor sannolikhet sitt ursprung i Norge. Fyndplatsen ansluter till den färdväg som via Luleälven tog resenärer över vattendelaren ned till Tysfjord. Två andra fynd från Lule älvdal som är mycket intressanta är de s.k. Brotjärns- och Vajkijaurfynden. Bägge två är gravfynd daterade till sen vikingatid, mycket lika varandra till fyndsammansättning, lokalisering och innehåller föremål som anknyter starkt till sydvästra Finland

Norrbotten har aldrig varit en periferi sett till regionens förhistoria, det har genom tiderna varit en mötesplats och utgjort en skärningspunkt i långväga nätverk vilket resulterat i en oerhört komplex och intressant blandkultur som är unik för Sverige.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk

Kommunikation och kommunikationsvägar

tisdagen den 22:e mars 2011

En av SAOB:s definitioner av ordet kommunikation lyder på följande sätt:

”förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända meddelanden mellan olika orter, samfärdsel, förbindelse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. konkret: samfärdsmedel, samfärdsled”

Att studera kommunikation och kommunikationsvägar är med andra ord att studera hur människor rörde sig i landskapet, med vilka transportmedel och hur man rent fysiskt mötte och talade med varandra, utbytte erfarenheter, information och föremål. Det är också ett sätt för oss arkeologer att faktiskt se hur människorna uppfattade landskapet runt omkring sig, vilka naturliga bildningar som kan ha utgjort riktmärken eller hinder i vägen, platser som utgjorde lämpliga rastplatser etc. Med andra ord kan studier av kommunikation berätta mycket för oss om de förhistoriska människornas samhälle och organisation men även om det vardagliga och personliga.

Dagens kommunikationsvägar utgör monument över människans ”seger” över naturen. Ett exempel är de moderna motorvägarna som löper rakt över tidigare våtmarker, genom berg och korsar stora vattendrag med lätthet. Naturen utgör vanligtvis inget större hinder än ett milt besvär annat än i undantagsfall som tunneln genom Hallandsåsen. Detta var en omöjlighet i äldre tider. Landvägar krävde stora arbetsinsatser och en gemensam organisation, de krävde också kontinuerligt underhåll. Deras dragning dikterades av naturens beskaffenhet, höga och självdränerade åssträckningar var att föredra och oftast drog man vägarna runt våtmarker och berg även om det innebar omvägar. I Norrbotten blev inte landvägarna dominerande kommunikativt förrän under 1900-tal, fram till dess var vattenvägarna de vanligaste vägarna för transporter av gods och människor både sommar som vinter.

Kommunikationsvägarna styr på många sätt hur vi tänker, de styr vårt beteende och vår uppfattning av landskapet. Idag uppfattar vi hastighet som något viktigt och kommunikationsmedlen utformas för att vi så snabbt som möjligt ska ta oss fram mellan punkt a och punkt b. När det gäller landvägarna betyder det t.ex. att kunna färdas utan att behöva passera genom en mängd små samhällen, vilket medfört att en rad orter idag marginaliserats då vägarna dragits förbi eller runt dem. Synen på vägarnas funktion har förändrats från att knyta samman bosättningar till att knyta samman större knutpunkter för vidare transporter. Är det ett skifte från ett mänskligt till ett renodlat ekonomiskt fokus? Man kan definitivt påstå att våra moderna kommunikationsvägar och kommunikationsmedel, precis som arkitektur, reflekterar ideologier och förmedlar budskap. Gjorde de det även förr?

Även färdmedlen har blivit fler idag än tidigare. Äldre tiders resenärer var hänvisade till apostlahästarna, vattentransport eller drag-/riddjur. På vintern fanns det kälke, släde eller skidor, i viss mån skridskor. Hastigheterna var sällan särskilt höga eller för den delen motiverade. Idag finns det bil, tåg och flyg som, när de fungerar, transporterar oss snabbt och smidigt dit vi ska. De snabba och kringgående färdmedlen av idag gör att vi sällan lägger märke till det omgivande landskapet, vi etablerar ingen relation till det eftersom det endast utgör en förbipasserande kuliss.

Den äldre tidens resenärer å andra sidan reste med förhållandevis långsamma transportmedel, om hastighet var prioriterad var vattenvägarna att föredra. T.ex. tog postturen mellan Stockholm och Torneå under sommaren 1648 21½ dygn medan samma sträcka sjövägen, med gynnsamma vindar, endast tog 4 dygn. De tillägnade sig landskapet på ett helt annat sätt än vad vi gör idag. Till fots kan vi etablera ett intimt förhållande till en plats och ett lokalsamhälle som vi inte kan göra på samma sätt med dagens kommunikationer och transportmedel. Är det därför många idag känner sig rotlösa och utan fast punkt i tillvaron? En sådan lokalförankring gör på ett mer övergripande plan att samhället och världen blir mer förståelig, det skapar en trygghet.

I nästa blogginlägg kommer jag att fortsätta diskutera kommunikation men gå in mer specifikt på projektet ”Tabula rasa-Bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder” och steg 1 i detta som bl.a. innefattar en studie av ett fynd av stockbåtar som i ett kommunikationsperspektiv är mycket intressanta. Lägger med en liten sneak peek:

// Nils Harnesk