Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

I mitten av oktober 2018 påbörjade jag arbetet med att packa upp och katalogisera det så kallade Nordarkeologimaterialet. Detta stora material är ett resultat av de återkommande inventeringar som utfördes mellan 1969 och 1983. Inom Nordarkeologi utfördes olika inventeringsprojekt och ena fick namnet Arvidsjaurinventeringen och den andra Storavaninventeringen.

Enbart vid Arvidsjaurinventeringen är det uppskattat att mellan 7000-8000 fynd tillvaratogs, och då har de inte räknat med den stora mängd avslag som de även har tillvaratagit. Det material jag fick börja med att katalogisera var just stenartefakter – inklusive avslag. Och vi kan konstatera att det rör sig om en otroligt stor mängd avslag som tillvaratogs under deras besök på lokalerna.

Nordarkeologimaterialet har efter varje års inventering registrerats av Herbert Wigenstam, som var platsledare för inventeringarna. Herbert Wigenstam återbesökte tillsammans med sitt sällskap många av lokalerna de tidigare hittat fynd vid i flera år beroende på vattennivån – för att se om fler fornlämningar eller fynd hade framkommit. Och det gjorde det. I Herberts registrering finns det ett flertal tilläggsrapporter till lokalerna när fler fynd har påträffats. En del lokaler kunde de återbesöka så mycket som fem år i rad.

Spets från NA lokal 54 från Nordarkeologis samling. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1996:2:5-8.

En rolig del av den dokumentation som finns över Nordarkeologi är de teckningar som Sixten Wigenstam har utfört över de fynd som påträffades vid Nordarkeologis undersökningar i Skellefteområdet. Sixten har även tecknat av fynd från undersökningar som Norrbottens museum utfört i Kyrkbyn vid Öjeby och Hietaniemi. Denna del av den dokumentation som utfördes är i sig en ovärderlig skatt och informationskälla över materialet. Sixten har bland annat tecknat av stenartefakter som de samlade in under deras inventeringar, så som spetsar och skrapor. Dessa har han tecknat av från olika vinklar och det är minst sagt ett imponerande arbete. På flera av teckningarna står det även vad det är för typ av föremål samt vilket material det är tillverkat i. I vissa fall står det även vem som har påträffat föremålet.

Spjutspets av kvartsit från NA lokal 55A som Sixten Wigenstam så vackert och utförligt har tecknat av från Nordarkeologi.

Det inventerade materialet har hanterats och packats om i flera omgångar och i vissa fall då även fått nya bedömningar långt senare. Det kan exempelvis vara ett avslag som är registrerat som kvartsit i Herberts registreringar som senare har fått bedömningen kvarts, detta har då stått skrivet på påsen som fyndet legat i. Detta har inneburit att det material jag har packat upp inte alltid har stämt överens med det som finns i registreringen sedan tidigare. Här har vi fått utföra en del detektivarbete för att försöka följa de steg som materialet har tagit genom åren och för att få materialet att stämma någorlunda med den ursprungliga registreringen… Det har inte alltid gått och ibland har det upplevts som att förvirringen är total. Men det är en del av det roliga med att få arbeta med ett sådant här material och det är inte ofta man får möjligheten att göra det.

Fynden har även sorterats upp i efterhand efter det material de består av, alltså har sten, järn, keramik och ben placerats var för sig. Materialet har under en längre tid därefter legat nedpackat i banankartonger. Jag började som sagt med att packa upp och katalogisera stenartefakterna

Vad rör det sig då om för föremål?
Majoriteten av föremålen består av så kallade avslag (restavfall som skapas vid föremålstillverkning), skrapor och spetsar och ämnen av diverse slag. Dessa föremål kan vara tillverkade i olika bergarter och mineraler som exempelvis ljus kvartsit, grå kvartsit, kvarts i olika färgskiftningar och flinta, för att nämna några.

Pilspetsar från Nordarkeologis samling. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1996:315:29-30.

Vid skrivandets stund har ett antal av 16 091 föremål registrerats in i databasen. Totalt har 1498 påsar packats upp, en påse har innehållit allt ifrån en skrapa till över 800 avslag. Jag har bland annat registrerat vid vilken NA lokal föremålet hittades, socken, plats, RAÄ-nummer, det har fått ett eget inventarienummer, vilket år föremålet tillvaratogs, vad föremålet är, vad det består av för material, det har vägts och mätts och föremålet har beskrivits.

Än så länge finns det 14 457 avslag, 631 skrapor och skrapämnen och 79 spetsar i olika format registrerade. Detta är bara ett par av exempel av vad som gömmer sig bland stenartefakterna.

Skrapor av kvartsit från NA lokal 40 avtecknade i olika vinklar av Sixten Wigenstam.

Jag kommer att fortsätta katalogisera resten av stenartefakterna efter fältsäsongen för att därefter ta mig an de övriga materialen, alltså järn-, keramik- och benmaterialen och resultaten kommer att redovisas här efter hand så håll utkik efter kommande blogginlägg om Nordarkeologimaterialet!

Vid tangentbordet:
Emma Boman
Arkeolog

För mer spännande läsning om Nordarkeologi läs även tidigare publicerade inlägg:

Nordarkeologi

Nordarkeologi återbesöks

Källor och litteraturtips:

Christiansson, H. 1980. Det arkeologiska forskningsläget i området mellan Piteälvens och Vindelälvens älvdalar. Fornvännen 75. Stockholm

Christiansson, H & Wigenstam, H. 1980. Nordarkeologiprojektets Arvidsjaurinventering. (The Nordarkeologi research project Arvidsjaur survey). Fornvännen 75. Stockholm

Fynd i samlingarna och Silbojokk

Ett återkommande inslag under sommaren är Norrbottens museums räddningsundersökningar i Silbojokk. Kyrkan och begravningsplatsen som fanns där 1635–1770 håller på att erodera ut i Sädvajaure och av den anledningen är vi där och gör undersökningar. Denna blogg ska dock inte handla om utgrävningarna, utan de som vill veta mer om dessa rekommenderas att söka efter Åsa Lindgrens utmärkta inlägg (skriv Silbojokk uppe i sökrutan till höger på sidan). Den här bloggen ska istället handla om ett spännande fynd i en av gravarna.

I grav XLVII påträffades förutom den gravlagde och en järnkniv ett mycket fragmentariskt föremål, brunt och lövtunt. Vid en närmare titt visade sig föremålet vara ornerat.

2017_60, Arkeologisk räddningsundersökning, Silbojokk, Arjeplo

Föremålet vid undersökningen (Fnr55). Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

 
Föremålet hade också små korroderade gröna rester av någon slags metall. Vi tordes inte handskas med föremålet i fält, utan skickade det till Stiftelsen föremålsvård i Kiruna för konservering.

F.F20.2_2017

Så här såg föremålet ut innan konservering. Notera flätverksornamentiken på det. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Efter konservering visade sig fyndet bestå av en tunn hornplatta med flätverksornamentik i mitten och ett band runtom med streck och punkter inskurna. Till fyndet hör också tunna kopparbleck som verkar ha varit böjda kring en kant.

E.F20_MG_2780

Hela fyndet efter konservering. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna.

Vad är nu detta för något? Ett spänne i horn? Handtaget på en kosa? Efter lite huvudkliande kom vi fram till att det nog rör sig om en körstav (Vuodjemsoabbe) – ett i kulturhistoriska samlingar inte alltför ovanligt föremål, som användes när man körde ren på vintrarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Körstavar i Norrbottens museums magasin. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Dessa stavar är oftast dryga metern långa och tillverkade i trä, med en knopp i antingen trä eller horn. En del ganska enkla och andra mycket utsirade. Ibland satte man ringar på dem för att det skulle rassla lite och sätta mer fart på renen, då kallades de Skuorrosoabbe. Intressant är, att i åtminstone relativt modern tid har männen haft de lite enklare stavarna med en knopp i änden medan kvinnorna haft de mer arbetade med en platta i änden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Några huvuden för körstavar för kvinnor i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Åter till Silbojokk. När man tittar på bilderna ovan, framgår det att fragmentet vi hittat nog kan vara toppen på en körstav. Det är första gången en sådan hittats som ett arkeologiskt fynd, vad jag vet. Den verkar också vara av kvinnomodell, vilket är intressant. Skelettet i graven är som oftast i Silbojokk fragmentariska, men den osteologiska analysen visade att här rör sannolikt från en ung vuxen man. Om det betyder att traditionen med olika modeller på körstavarna är yngre än ca 1800 år, eller om den osteologiska bedömningen inte stämmer helt är inte gott att säga. Men intressant är det och vidare forskning kan förhoppningsvis bidra till att få svar på frågan.

Vid tangentbordet: Backman