Granskning av Nordarkeologi

1969 drog ett större inventeringsprojekt igång i Norrbotten och Västerbotten, under ledning av Hans Christiansson i Stockholm/Uppsala och Herbert Wigenstam i Arvidsjaur. Projektet kallades för Nordarkeologi (NA) och omfattade i Norrbotten framförallt Arvidsjaurs kommun, men även Arjeplog och Älvsbyns kommuner. NA startade då Wigenstam upptäckte att boplatsmaterial eroderade fram på stränderna efter dämningen av Storavan, som ett led i vattenkraftsutbyggnaden av Skellefte älv. Därför blev de älvar som berörts av vattenkraftregleringarna ett särskilt fokus inom NA.

Nordarkeologi pågick ända fram till 1983. Framförallt genomfördes arkeologiska inventeringar, men även en del arkeologiska undersökningar skedde. Vid inventeringarna samlades i princip allt fyndmaterial in som påträffades på boplatserna, vilket bidrar till att det idag tyvärr inte är helt enkelt att återfinna fornlämningarna. I flera fall återbesöktes också lämningar som registrerats vid sjöregleringsundersökningarna. Många av boplatserna återbesöktes vid flera återkommande tillfällen, och nytt material samlades in varje gång.

Utöver de arkeologiska fynden som samlades in inom projektet finns exempelvis fältkartor, handritade kartor, fotografier och skisser av fynd. Norrbottens museum arbetar för närvarande med att ordna upp det arkeologiska fyndmaterialet, så att det ska finnas tillgängligt för allmänhet och forskning.

Tuschteckning av skrapor i kvartsit, funna vid Gödningsudden, Storavan. Teckning av Sixten Wigenstam.
Tuschteckning av asbestkeramik funnen vid Sandudden, Storavan. Teckning av Sixten Wigenstam.
Handritad karta över ett antal NA-lokaler vid Storavan.

Många av de fornlämningar som registrerades inom Nordarkeologi har idag en mycket osäker position i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Detta innebär i sin tur ett stort problem för skogsbruket, då lämningarna är svåra att återfinna och därmed riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. De som känner mig, vet att jag talar mig varm för fortsatt fornminnesinventering och revideringsinventering, för hur ska vi kunna skydda våra fornlämningar utan att känna till deras förekomst? På samma sätt är det svårt att skydda lämningar vi inte känner till var de finns, som i fallet med många NA-lämningar. Därför vill Norrbottens museum granska dessa lämningar i fält, som ett led i att skydda dem i det pågående skogsbruket. Med bidrag från Länsstyrelsens Kulturmiljövårdsanslag inleddes därför förra året ett arbete med att granska NA-lämningarna i fält, med start i Arvidsjaurs kommun. Ett underlag har erhållits av några av skogsbolagen över kommande skogsbruksåtgärder, så att vi kan ligga steget före och återfinna lämningarna innan skogsbolagen utför sina arbeten. Under två veckor förra året var undertecknad tillsammans med Mica Vesterlund, Ida Mattsson och Lars Backman i trakterna kring Arvidsjaur och Glommersträsk och granskade ett antal NA-lämningar. Till hösten fortsätter vårt arbete, som även i år får finansiering av Länsstyrelsens Kulturmiljövårdsanslag. Vi räknar med att det är ett arbete som kommer att pågå flera år då det finns tusentals NA-registreringar…

Utsnitt från Kulturmiljöregistret/Fornsök. Röda punkter motsvarar fornlämningar och blåa punkter kulturlämningar. De grå punkterna motsvarar lämningar som idag saknar antikvarisk status, vilket i många fall beror på att lämningarnas position är osäker. I detta fall motsvarar de flesta av dessa grå markeringar NA-nummer.

Vid förra årets förarbete konstaterades att alla NA-lämningar inte ens är införda i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Dessutom konstaterades att en del av NA-lämningarna har fått helt fel position i Kulturmiljöregistret/Fornsök jämfört med inprickningarna på papperskartorna från NA-inventeringen. I en del fall skiljer sig punktens position med mer än 1 km! Vid studier av beskrivningarna av de lokaler som registrerades vid NA-inventeringen är dessutom lägesangivelsen i stil med: ca 1 mm N om e i Genberget och 2 mm Ö om övre svängen i bokstaven G i Genberget, med en hänvisning till en generalstabskarta i skala 1:100 000. Inte helt underligt att positionerna på NA-lämningarna är lite si och så…

Förra året återbesökte vi 52 sedan tidigare registrerade lämningar och 22 nya lämningar kom att registreras. Av de nya registreringarna har 8 lämningar tidigare ingått i större ytor av boplatsregistreringar av både områden med härdar och ytor med boplatslämningar. Vid kvalitetsgranskningen har därför dessa områden registrerats separat, utifrån Riksantikvarieämbetets riktlinjer för hur lämningar och områden ska registreras. I samband med kvalitetssäkringen har beskrivningar på lämningarna förts in i Kulturmiljöregistret och lämningarnas positioner har justerats. Alla lämningar kunde däremot inte återfinnas, vilket gör att de får utgå ur Kulturmiljöregistret/Fornsök, och i vissa fall har helt nya lämningar registrerats. Nedan följer bilder på ett antal av de lämningar som granskades under 2020:

Barktäkt som påträffades på väg från ett område med NA-lämningar. Arkeolog Ida Mattsson och hunden Aaro i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
En stor tjärdal inom ett område med skogsbrukslämningar. Detta område dokumenterades inom NA-projektet, men har tidigare inte registrerats in i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Enligt tradition bodde dalbrännaren ”Pit-Jonk” i en jordkula på platsen i samband med tjärdalsbränning. Arkeolog Ida Mattsson och hunden Aaro står i tjärdalen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
I närheten av Grytforsdammen passerade vi ett område med denna fågelfångstanläggning, en s.k. norsk kråkfälla. Foto: Ida Mattson, Norrbottens museum.
En av många härdar som granskades. Sonden står i mitten av härden och hunden Aaro ligger intill och vilar tassen på härden. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
En härd vid Ljusvattnet, nära länsgränsen mellan Norrbotten och Västerbotten. Sonden står mitt i härden. Arkeolog Ida Mattsson i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Husgrund på norra sidan om Svärdälven, Arvidsjaur. Arkeolog Mica Vesterlund och hunden Girjat i bild. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Flottningslämning/strandskoning i Svärdälven, Arvidsjaur. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Härd inom ett viste, enbart synlig som en förhöjning i mossan. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Tallar med inslagna mjölkningspinnar, som kan ha fungerat som upphängning för mjölkkärl, samt inristade initialer inom ett viste. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Husgrund/rester efter timring inom ett område med skogsbrukslämningar, L2020:8226. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Nu återstår att se hur det går med årets NA-granskning – så vi har all anledning att återkomma till Nordarkeologi här på Kulturmiljöbloggen i framtiden!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer om Nordarkeologi:

Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

Nordarkeologi återbesöks

Nordarkeologi

Selholmen – en arkeologisk sensation?

Sammakko – en 9000 år gammal boplats

Under 2017-2019 bedrev Norrbottens museum ett inventeringsprojekt av markberedda skogsområden. Ett stort problem i Norrbotten är att stora områden inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgörs till stor del av produktiv skogsmark, vilket gör att okända fornlämningar riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. I det treåriga inventeringsprojektet åkte vi ut under en fältvecka/år och inventerade markberedda skogsområden som vi bedömde ha fornlämningspotential. Syftet var att få en indikation på hur stort mörkertalet är när det gäller skador på fornlämningar som inte är kända. Under vårt sista inventeringsspår påträffades bland annat en liten boplats vid Sammakko på norra sidan om Linaälven, sydöst om Gällivare. Det var arkeolog Mica Vesterlund, som vid den tiden gjorde praktik hos oss på Norrbottens museum, som hittade boplatsmaterial synligt i markberedningsspår. Boplatsmaterialet bestod av brända ben, de vill säga de matrester som slängts in i en eldstad och bränts på platsen, samt avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som skapas vid tillverkning av stenredskap. Då avslagen får vassa eggar kan de även ha använts som redskap.

Översiktsbild av boplatsen som påträffades vid Sammakko. I de öppna markberedningsspåren låg avslag i kvarts och brända ben. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Sammakkoboplatsen är belägen på en liten låg kulle invid en liten tjärn med omgivande myr. Ingen skörbränd sten var synlig i markberedningsspåren. Läget tillsammans med avsaknaden av skörbränd sten påminde starkt om Norrbottens hittills äldsta boplatser i Aareavaara, 2,5 mil norr om Pajala, vilket fick mig att misstänka att boplatsen i Sammakko antagligen också var från äldsta delen av stenåldern. Efter telefonsamtal både till min chef och till Länsstyrelsen fick vi tillstånd att samla in brända ben från boplatsen för att göra en 14C-datering. Dateringsresultatet kom strax innan jul 2019 – och blev en tidig julklapp! Vi lät göra två dateringar av brända ben som hittats i två skilda markberedningsspår. Resultatet av dateringarna blev med 95,4% säkerhet 7040-6705 f.Kr. respektive 7133-6829 f.Kr. En av dateringarna har en topp kring 7083-6996 f.Kr., vilket gör att vi med största sannolikhet kan avgränsa dateringen till ca 7000 f.Kr. Min magkänsla visade sig stämma – Sammakkoboplatsen bedöms vara 9000 år gammal!

Självklart ville Norrbottens museum gå vidare med Sammakkoboplatsen. Kontakt togs med Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som vi samarbetat med både vid de arkeologiska undersökningarna i Aareavaara samt vid undersökningen av högarna på Selholmen i Älvsbyn. Per blev väldigt entusiastisk och ett samarbete inleddes. Genom en större egeninsats från Norrbottens museum, beviljade medel från Göran Gustafssons Stiftelse för natur och miljö i Lappland samt ett bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten genomfördes en mindre forskningsundersökning av Sammakkoboplatsen i september 2020. 

Inför undersökningen i Sammakko åkte sökhundsförarna Gunilla Lindbäck och Ingrid Klockare från Kalix upp med arkeologiska sökhundarna Cadja och Clara, för att öva på området och se om det gick att få markeringar för platser med brända ben inom boplatsen. Hundarna markerade samstämmigt på flera platser, varvid vi senare under undersökningen kunde belägga att hundarna markerade rätt! Vår förhoppning är att kunna använda sökhundar som en metod vid arkeologiska utredningar och inventeringar, och de försök vi hittills gjort ger ett mycket lovande resultat!

Arkeologisökhunden Cadja med hundföraren Gunilla Lindbäck markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Ingrid Klockare.
Arkeologisökhunden Clara med hundföraren Ingrid Klockare markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Gunilla Lindbäck.

Den lilla forskningsundersökningen i Sammakko genomfördes av undertecknad och Jannica Grimbe. Även arkeolog Ida Mattsson hoppade in som volontär under en dag. Vi inledde arbetet med en kartering, där vi samlade in fyndmaterial som låg synligt i de öppna markberedningsspåren. I ett område med flera fynd av avslag i kvarts valde vi att sätta ut en yta att handgräva, för att se hur omfattande fyndmaterialet var och till vilket djup fynden framkom. Samtidigt handrensades ytor kring förekomster av brända ben, för att identifiera var anläggningen där de brända benen kom från egentligen låg. Det var inte helt enkelt då fläckmarkberedningen medfört att jordmassor förflyttats i området. Anläggningen kunde i alla fall till slut lokaliseras och delar av den kom att undersökas. I anläggningen, som bestod av en mörk brunröd färgning med mängder av brända ben, med ett djup på ca 10-30 cm. En rotvälta och markberedningen har tyvärr flyttat om jordmassorna en del, vilket gör att delar av anläggningen med största sannolikhet inte varit fullt så djup som 30 cm.

Till vänster i bild skymtar den yta som handgrävdes i ett område med kvarts- och kvartsitavslag. I området med fyndpåsar till höger i bild påträffades anläggningen med brända ben. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Under vår fältarbetsvecka fick vi ett flertal besök av framförallt intresserade ortsbor. En del av besöken berodde på att vi vid fältarbetets start träffade på älgjaktlaget i området samt att vi kommunicerade löpande i lokala Facebookgrupper samt på Norrbottens museums Facebooksida under arbetets gång. Det är roligt med intresserad allmänhet och några av besökarna återkom vid flera tillfällen för att se hur vårt arbete fortskred.

På grund av att anläggningen, som tolkas som en härd/eldstad, blev större än beräknat och dessutom innehöll stora mängder brända ben valde vi att sålla ur den bortgrävda sanden från anläggningen i fält. Innehållet som blev kvar i sållet samlades in som preparat i påsar för vidare hantering inomhus.

I januari vattensållades jordpreparaten, då de brända benen tagit åt sig så mycket färg från den brunröda jorden att de var svåra att urskilja från grus och sand. Därefter fick preparaten torkas och sedan kunde benen plockas ut. Det blev lite mer än 1 kg ben – och då är en stor del av anläggningen kvar på boplatsen i Sammakko! Med tanke på att många benfragment bara är millimeterstora, så visar detta på att det finns en mycket stor mängd brända ben i härden.

Jordpreparaten under vattensållning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sammanlagt lite mer än 1 kg brända ben togs in från anläggningen. En del av benfragmenten är riktigt stora, som på bilden, medan andra benbitar endast är millimeterstora. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Analysen av benen har påbörjats av kollegan Emma Boman, som är både arkeolog och osteolog, det vill säga benexpert. Bland benen har hittills identifierats ren och fågel, men stora delar av benmaterialet har ännu inte hunnit analyseras. När den osteologiska analysen är gjord kommer brända ben att sändas för 14C-datering, då vi vill säkerställa tidigare dateringar.

Från anläggningen samlade vi även in en del jordprover: ett jordprov för makrofossilanalys, jordprov för lipidanalys (analys av fettsyror) samt ett litet kolfragment som hittades i botten av härden. Kollegan Ida Lundberg som är miljöarkeolog, gjorde analysen av makrofossilprovet från härden. Ida identifierade kolfragment, brända ben samt små avslag och splitter i kvarts och kvartsit i jordprovet. Kolet ur jordprovet skickades tillsammans med kolet från härdens botten till vedartsexperten Ulf Strucke. Vi sänder kol för vedartsanalys för att ta reda på kolets art och egenålder samt för att välja ut det kol som är bäst lämpat att datera. En tall kan ju till exempel bli flera hundra år gammal, medan kvistar och unga stammar är bättre lämpade att datera då de har en lägre egenålder. Det medför i sin tur att vi kan få en säkrare datering. Kolet som samlades in i botten av härden var tyvärr inte lämpligt för datering, så kol från en kvist eller ung stam som Ida plockade ut från jordprovet sändes istället. Resultatet av koldateringen kom i slutet av april, och stämde väl överens med tidigare dateringar: 7044-6700 f.Kr. med 95,4 % säkerhet. När det gäller lipidanalysen så tillkom tyvärr ingen ytterligare information som kan berätta om hur anläggningen har använts.

Mica Vesterlund, som var med och hittade boplatsen, är nu extraanställd arkeolog här på Norrbottens museum. Hon arbetar med att ordna upp stenmaterialet från Sammakko, vilket hon har berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

I slutet av april kom professorerna Per Möller och Svante Björck från Lunds universitet upp till Sammakko, för att genomföra sedimentprovtagning i några av sjöarna i närheten av boplatsen. Självklart gjorde undertecknad och Mica Vesterlund ett studiebesök för att se hur arbetet gick till. Vi lyckades tajma in den enda dagen med snålblåst och snöoväder på vägen upp till Sammakko. Dagen innan och dagen efter vårt besök hade Per och Svante soligt och fint…

Med hjälp av skoter bar det ut på en av sjöarna för provtagning, och en fin sedimentkärna kunde tas upp. Sedimentkärnan kommer att ligga till grund för en landskapsanalys och datering av deglaciationen i området. Genom dessa analyser kommer vi att få kunskap om vilken typ av landskapet som boplatsen låg i och när inlandsisen försvann från området. Vi ser med spänning fram emot resultaten!

Efter skoterfärd ut på en av provtagningssjöarna är det dags för en provborrning! Mica Vesterlund, Per Möller och Svante Björck i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Per Möller och Svante Björck genomför sedimentprovtagning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sedimentborrkärna. Sanden som övergår till silt till vänster är från när området senast blev fritt från inlandsisens grepp. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Nu under semesterperioder och fältsäsong så ligger arbetet med Sammakko relativt vilande. Till hösten kommer arbetet att återupptas igen. Resultaten från samtliga analyser kommer att föras in rapporten, som ska skickas in till Länsstyrelsen till årsskiftet. Det finns även planer på en gemensam vetenskaplig artikel tillsammans med Per Möller. Dessutom vill jag gärna återvända till Sammakko och berätta om resultaten av vårt arbete till människorna som bor i området. Kanske kan vi arrangera Arkeologidagen 2022 i Sammakko? Självklart har vi all anledning att återkomma och berätta om resultaten även här på Kulturmiljöbloggen, så håll ögonen öppna!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare för forskningsundersökningen i Sammakko