Fynd i samlingarna och Silbojokk

Ett återkommande inslag under sommaren är Norrbottens museums räddningsundersökningar i Silbojokk. Kyrkan och begravningsplatsen som fanns där 1635–1770 håller på att erodera ut i Sädvajaure och av den anledningen är vi där och gör undersökningar. Denna blogg ska dock inte handla om utgrävningarna, utan de som vill veta mer om dessa rekommenderas att söka efter Åsa Lindgrens utmärkta inlägg (skriv Silbojokk uppe i sökrutan till höger på sidan). Den här bloggen ska istället handla om ett spännande fynd i en av gravarna.

I grav XLVII påträffades förutom den gravlagde och en järnkniv ett mycket fragmentariskt föremål, brunt och lövtunt. Vid en närmare titt visade sig föremålet vara ornerat.

2017_60, Arkeologisk räddningsundersökning, Silbojokk, Arjeplo

Föremålet vid undersökningen (Fnr55). Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

 
Föremålet hade också små korroderade gröna rester av någon slags metall. Vi tordes inte handskas med föremålet i fält, utan skickade det till Stiftelsen föremålsvård i Kiruna för konservering.

F.F20.2_2017

Så här såg föremålet ut innan konservering. Notera flätverksornamentiken på det. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Efter konservering visade sig fyndet bestå av en tunn hornplatta med flätverksornamentik i mitten och ett band runtom med streck och punkter inskurna. Till fyndet hör också tunna kopparbleck som verkar ha varit böjda kring en kant.

E.F20_MG_2780

Hela fyndet efter konservering. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna.

Vad är nu detta för något? Ett spänne i horn? Handtaget på en kosa? Efter lite huvudkliande kom vi fram till att det nog rör sig om en körstav (Vuodjemsoabbe) – ett i kulturhistoriska samlingar inte alltför ovanligt föremål, som användes när man körde ren på vintrarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Körstavar i Norrbottens museums magasin. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Dessa stavar är oftast dryga metern långa och tillverkade i trä, med en knopp i antingen trä eller horn. En del ganska enkla och andra mycket utsirade. Ibland satte man ringar på dem för att det skulle rassla lite och sätta mer fart på renen, då kallades de Skuorrosoabbe. Intressant är, att i åtminstone relativt modern tid har männen haft de lite enklare stavarna med en knopp i änden medan kvinnorna haft de mer arbetade med en platta i änden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Några huvuden för körstavar för kvinnor i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Åter till Silbojokk. När man tittar på bilderna ovan, framgår det att fragmentet vi hittat nog kan vara toppen på en körstav. Det är första gången en sådan hittats som ett arkeologiskt fynd, vad jag vet. Den verkar också vara av kvinnomodell, vilket är intressant. Skelettet i graven är som oftast i Silbojokk fragmentariska, men den osteologiska analysen visade att här rör sannolikt från en ung vuxen man. Om det betyder att traditionen med olika modeller på körstavarna är yngre än ca 1800 år, eller om den osteologiska bedömningen inte stämmer helt är inte gott att säga. Men intressant är det och vidare forskning kan förhoppningsvis bidra till att få svar på frågan.

Vid tangentbordet: Backman

Inventering av markberedda skogsområden

Många fornlämningar skadas av skogsbruket genom bland annat körspår och markberedning. Ofta skadas de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat mer än t.ex. fångstgropar som vi kan se ovanför markytan. Boplatslämningar från förhistorisk tid ligger i regel direkt under torven på platt mark och syns därför inte när det finns vegetation på marken. Dessutom så har vi en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Därför skadas den här typen av fornlämning mycket lätt i samband med markberedning.

Trots att fornlämningarna är kända så skadas de av skogsbruket, men tack vare att de är kända finns det ändå förutsättningar för att de ska kunna bevaras och inte skadas. En förutsättning för att kunna bevara en fornlämning är trots allt att den är känd – även om ej kända fornlämningar har lika starkt lagskydd. I Norrbotten finns det stora områden som inte har genomgåtts av modern fornminnesinventering och som dessutom ligger i produktiv skogsmark. För mer information, läs gärna Åsas blogginlägg om Fornminnesinventering i Norrbotten.

Med utgångspunkt i att få en indikation på hur många fornlämningar som skadas inom skogsområden som inte har fornminnesinventerats i modern tid har Norrbottens museum sökt och fått beviljat kulturmiljövårdsanslag från Länsstyrelsen, för att under en veckas tid inventera markberedda områden där det sannolikt kan finnas fornlämningar. Sista veckan i augusti i år var därför undertecknad tillsammans med arkeolog Lars Backman ute och letade fornlämningar på markberedda hyggen i trakterna kring Arjeplog och Moskosel.

Vid vår inventering hittade vi totalt 9 nya lämningar: fem härdar, två husgrunder, ett område med tre husgrunder/kojrester och ett utedass samt en fyndplats med skärvsten, som antagligen utgörs av en skadad härd.

Tre av härdarna var skadade av markberedning medan övriga två hade klarat sig unden tack vare en sparad kantzon av skog ner mot sjö. En kantzon är ett område som undantas från avverkning, i regel mot sjöar och myrar. Här kan vi konstatera vikten av att faktiskt spara kantzoner mot myrar och sjöar, då det ofta är i dessa områden som fornlämningar ligger.

2017_63_03_Härd_skadad

Härd skadad av markberedning. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:03.

2017_63_29_Härd

Härd påträffad i kantzon (område undantaget från avverkning) ner mot sjö. Sonden står mitt i härden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:29.

En av husgrunderna som hittades ligger invid Naurasjöarna sydväst om Hornavan utanför Arjeplog. Det är en trolig skogshuggarkoja indelad i tre rum med bland annat bostadsdel och stall. Invid sjökanten ligger också rester efter en klinkbyggd båt.

2017_63_10_Skogshuggarkoja

Skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:10.

2017_63_15_Båt

Rester efter en klinkbyggd båt invid skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:15.

Den andra kojresten samt området med husgrunder ligger strax norr om Stenselet, som är en del av Tjartsebäcken öster om Moskosel. Kojan är sannolikt en flottarkoja, då en tydlig stenröjd väg går ner till bäcken – sannolikt gjord för att föra ner timret till bäcken. Platsen för kojan finns också med på en ekonomisk karta från 1971 och benämns då som Stenselskojan.

2017_63_31_Flottarkoja

Flottarkoja med stenröjd väg ner mot Tjartsebäcken/Stenselet i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:31.

2017_63_33_Flottarkoja

Bågsågen hänger fortfarande kvar på en av flottarkojans ytterväggar. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:33.

Omkring 150 väster om kojan finns området med husgrunder och ett dass. Enligt uppgifter från ortsbefolkningen har det stått en s.k. Brännbergskoja på platsen. Namnet kommer från att kojan/baracken tillverkades i Brännberg. Ett stall ska också ha stått på platsen. Här bodde man bland annat vid mitten av 1950-talet i samband med skogsarbete. Kojorna har monterats ned, medan dasset har lämnats kvar.

2017_63_39_Område_husgrunder

Arkeolog Frida Palmbo i område med husgrunder och ett utredass. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:39.

2017_63_35_Klotter_dass

Klotter inne på dassväggen. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:35.

Resultatet av inventeringen visar att det finns bra möjligheter att hitta nya lämningar i markberedda skogsområden, framförallt i områden intill sjöar, myrar och vattendrag. Norrbottens museum kommer att söka medel från kulturmiljövårdsanslaget för fortsatt inventering nästa år. Förhoppningsvis kan medel fås även nästa år, och då kan vi förhoppningsvis hitta områden på andra ställen inom Norrbotten och på så vis få en topografisk och geografisk spridning. Förhoppningen är också att vi i slutändan kan visa på att det finns ett stort behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo