Arkeologi i Norrbotten | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

För drygt 10 år sedan genomförde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av ett grav- och boplatsområde belägen på en sandig udde i Kalixälven, invid Räktjärvänden. Fornlämningen påträffades vid fornminnesinventeringen 1985, då arkeologer hittade skörbrända (eldpåverkade) stenar, en härd, brända ben och en järnkniv. Fynden samlades in och förvaras i Norrbottens museums arkeologiska samlingar. Området ligger ca 41-42 meter över havet. När havet stod 40 meter över dagens havsnivå var området beläget på östra stranden av en smal havsvik, som förgrenade sig ända upp i trakterna kring nuvarande Överkalix. Utifrån höjden över havet så kan området tidigast ha nyttjats vid övergången mellan yngre stenålder-bronsålder. Fyndet av järnkniven som hittades i anslutning till de brända benen talade dock för att det kunde vara en något yngre lämning.

Utsnitt från Fornsök. Punkten i den svarta cirkeln till höger i bild visar var grav- och boplatsområdet vid Räktjärvänden är beläget.

Våren 2014 gjorde en osteolog, som är expert på att bedöma ben, en översiktlig analys av de brända benen som hittades vid fornminnesinventeringen 1985. Det visade sig att bland de brända benen fanns skalltak från människa. Detta, tillsammans med fyndet av en järnkniv, talade för att det rörde sig om en så kallad brandgrav under flat mark med en datering till yngre järnålder, och att fornlämningen därmed kunde vara en nyckellokal för förståelsen av det tidiga gravskicket i Norrbotten. Min kollega Carina Bennerhag och jag själv blev såklart genast intresserade av området, och vi gjorde ett besök på platsen. Det visade sig då att delar av grav- och boplatsområdet låg skadat och utan markvegetation. Efter dialog med Länsstyrelsen fick vi genomföra en arkeologisk kartering för att avgränsa fornlämningen och bedöma skador och eventuella behov av åtgärder under maj 2015. Karteringen resulterade i bedömningen att fornlämningen riskerade att skadas än mer vid fortsatt aktivitet i området.

Vid karteringen av grav- och boplatsområdet under maj 2015 genomsöktes området även med metalldetektor, för att se om ytterligare metallföremål kunde påträffas. Arkeolog Frida Palmbo i bild. Foto: Carina Bennerhag, Norrbottens museum, acc nr 2015:77:2.

Länsstyrelsen i Norrbotten beslutade sedan att fornlämningen är en viktig lokal för förståelsen av länets tidiga gravskick, då få flatmarksgravar är kända i vårt län. Detta ledde till att Norrbottens museum genomförde en arkeologisk räddningsundersökning under september 2015.

Översikt grav- och boplatsområdet innan undersökning september 2025. Foto: Carina Bennerhag, Norrbottens museum, acc nr 2025:46:015.

Vid räddningsundersökningen hittades 85 fragment av brända ben som var spridda i en oval formation som var ca 3×8 meter stor. Fynden påträffades ned till ett djup av ca 15 cm. Samtliga ben från lokalen, både de som hittades vid räddningsundersökningen 2015 och de som hittades vid fornminnesinventeringen 1985, skickades för osteologisk analys. 80 fragment har med säkerhet identifierats till människa, och det rör sig framförallt av kraniefragment som verkar komma från en och samma individ. Skallfragmenten är tunna och hårda med öppna skallsömmar. Tillsammans med tandfragment med ringa slitage har osteologen gjort bedömningen att det rör sig om kremerade ben från ett barn i 8-12-årsåldern. Även rörben och fragment av kotor hittades, vilket indikerar att även armar, händer, ben eller fötter samt ryggrad finns representerade i materialet. Då den totala vikten av de påträffade benen bara väger 18 gram så är det uppenbart att de bevarade benbitarna bara utgör en mycket liten del av den ursprungliga mängden brända benrester som en gång fanns kvar efter kremeringen. Av en vuxen individ kvarstår 3-4 kilo ben efter en kremering, och ca 1 kg från ett barn i 10-årsåldern. Att alla ben inte finns kvar idag kan såklart bero på att graven utsatts för erosion som kan ha spridit på benen och påverkat bevarandeförhållandena, men det kan även bero på att de som begravde barnet på platsen inte valde att deponera alla ben från kremeringen, utan bara ett urval av vissa delar av kroppen. Benen som samlades in vid både undersökningen och inventeringen är helt rena från sot. Det kan bero på att benen har rengjorts medvetet innan de deponerades i graven. Brända ben från gravområdet har daterats till 130-390 e.Kr., vilket motsvarar romersk järnålder. Även några dåligt bevarade obrända delar av tänder från gräsätare, troligen ren, samt ben från abborre och oidentifierad fisk hittades i själva gravområdet.

Arkeolog Frida Palmbo arbetar med undersökningen av området för flatmarksgraven. Räktjärvänden i bakgrunden. Foto: Carina Bennerhag, Norrbottens museum, acc nr 2015:46:065.

Utöver graven undersöktes också den koncentration med skörbrända stenar som hittades redan vid fornminnesinventeringen. De visade sig komma från en grophärd, som utgör en nedgrävd eldstad. Invid grophärden hittades några benfragment som bland annat kom från får/get. Kol från grophärden har daterats till 160 f.Kr.-60 e.Kr., en tidsperiod som motsvarar förromersk järnålder, och är därmed inte samtida som graven.

Koncentrationen med skärvstenar efter 5 cm nedgrävning. Koncentrationen framträder som en tät ansamling av skörbrända stenar, och har en avvikande färg jämfört med den omgivande sanden. Rödbränd sand skymtar vid koncentrationens högra sida. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2015:46:027.

Ena halvan av koncentrationen med skärvstenar har nu grävts ned -10 cm. Nu framträder stenarna, kol och den rödbrända sanden mycket tydligt. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2015:46:093.

I profil syntes anläggningen som en nedgrävning, med kol i botten och sten ovanpå. Efter dokumentation i profil bedömdes anläggningen utgöra en trolig grophärd med relativt flat botten. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2015:46:110.

Till skillnad från andra undersökta järnåldersgravar i Norrbotten är graven vid Räktjärv en kremering under flat mark. Övriga undersökta gravar från samma period utgörs av stensättningar med ett brandgravskick (se Liedgren & Johansson 2005, Norberg 2008). Flatmarksgraven i Räktjärv är idag att betrakta som unik, då vi enbart känner till en flatmarksgrav med kremering från denna tid. Om detta gravskick finns allmänt företrätt i övre Norrland under järnålder är svår att svara på, men om så är fallet skulle det kunna vara en förklaring till att så få gravar har hittats ifrån denna period i Norrbotten. Då de inte är synliga ovan mark är det en svårupptäckt fornlämningstyp, men jag skulle inte bli förvånad om det döljer sig gravar av detta slag under mossan här i Norrbotten.

Översikt av undersökningsområdet efter avslutad undersökning, innan de undersökta ytorna lades igen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2015:46:133.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Källor
Bennerhag, Carina & Palmbo, Frida. En brandgrav från romersk järnålder. Arkeologisk räddningsundersökning av Raä Töre 50:1, grav- och boplatsområde. Norrbottens museum, rapport 2015:16, Arkeologi. Dnr 129-2015

Liedgren, Lars & Johansson, Mats. 2005. An early Iron Age stone-setting from Lake Uddjaur in Arjeplog, Lapland. En lång historia: festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. S. 275-295.

Norberg, Erik. 2008. Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå universitet.

Nu har jag äntligen kommit igång med registrering av fynden som samlades in vid den arkeologiska forskningsundersökningen som Norrbottens museum och Luleå tekniska universitet genomförde av en boplats i Nelkerimområdet i maj förra året. Boplatsen ligger invid (eller nuförtiden i) Lilla Lule älv och är en av flera boplatser som kom att läggas under vatten i samband med vattenkraftsutbyggnaden. Boplatsen är enbart framme under våren i samband med låga vattenflöden, direkt efter isen på älven har smält och innan vattennivåerna har stigit för mycket på grund av snösmältningen. Undersökningen gjordes inom ramen för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som vi har berättat mer om tidigare här på bloggen.

Drönarfoto över en del av boplatsen vid Nelkerim. Erosionshaket där vattennivån står som högst och den frameroderade stranden syns tydligt. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

I samband med fyndregistreringen har vi även sökt reda på de fynd som samlades in från samma boplats under 1980-talet inom Luleälvsprojektet som drevs av Umeå universitet. Jag trodde i min enfald att det skulle röra sig om en mindre mängd fynd som finns med i en rapport från 1983 som handlar om de inventeringar som genomfördes inom Luleälvsprojektet i Lule älvdal. Fynden från Luleälvsprojektet levererades till Norrbottens museum tillsammans med alla fynd och prover från de arkeologiska undersökningar som genomförts i Vuollerim när Vuollerim 6000 stängde ner sin verksamhet. Till min förvåning hittade vi igen hela fem kartonger med fynd från samma boplats! Därtill en kartong med insamlade brända ben, bland annat från boplatsen som vi nu delundersökt. Fynden har varit packade i fyndpåsar, och vi bestämde oss för att lägga upp dem i fyndaskar för att göra materialet mer lättillgängligt. Någon närmare fyndregistrering av materialet hinner vi inte med just nu – men det är ett omfattande fyndmaterial (inte bara från ”vår” Nelkerimboplats, utan en rad andra fornlämningar längs med Lilla Lule älv. Materialet är en guldgruva och det vore värdefullt att i framtiden få materialet uppordnat och lättillgängligt för forskning. Jag vill dels jämföra materialet som vi har samlat in förra året med det material som samlades in under 1980-talet. En av frågorna vi ställde inför undersökningen var hur denna boplats har påverkats av vattenkraftsregleringen. En möjlig effekt kan vara att det slagna stenmaterialet är påverkat av svallning på grund av överdämningen. Vi vill gärna titta på om det går att se skillnad mellan det material som hittades på 1980-talet och det material som vi samlade in 2025. Det har ju gått ca 40 år mellan dessa fyndinsamlingstillfällen, så det vore intressant att se om vi kan se någon skillnad.

Kvartsmaterial som samlats in från boplatsen i Nelkerim under 1980.talet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Kvartsitmaterial som samlades in från Nelkerimboplatsen under 1980-talet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Några av de fynd som samlades in från Nelkerimboplatsen under 1980-talet. I fyndaskarna längst till vänster syns flera skrapor. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Bland arkivmaterialet hittade vi till min stora glädje dessutom en mycket fin karteringsritning av boplatsen som David Loeffler gjorde på 1980-talet. På ritningen finns alla anläggningar som då identifierades inritade och har erhållit ett eget nummer. Många av fyndpåsarna som låg i kartongerna med fynd är märkta med ett anläggningsnummer. Tack vare detta så kommer vi att kunna relatera fynden något sånär och få en uppfattning om fyndspridningen inom boplatsen. David Loefflers karteringsritning kommer vi att rektifiera och passa in mot dagens kartor (och 1980-talets). Sedan kommer jag kunna jämföra den med de inmätningar vi har gjort, och få en bättre uppfattning om anläggningar har försvunnit (förstörts) på grund av den ständigt pågående erosionen.

Fyndregistreringen är enbart påbörjad, jag kommer ägna några dagar till för att få alla fynd rengjorda (borsta bort sand), vägda, uppmätta i längd, bredd och tjocklek samt identifiera eventuella föremål bland alla avslag och kärnor. Hittills har jag registrerat några skrapor och retuscherade avslag, och jag vet att åtminstone en pilspets finns i en av fyndpåsarna.

Några av de fynd som samlades in under 2025 års forskningsundersökning av Nelkerimboplatsen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Pilspetsen som hittades vid 2025 års forskningsundersökning av Nelkerimboplatsen kommer att fyndregistreras inom kort. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Bland fynden som samlades in på 1980-talet finns stora mängder med avslag och kärnor främst i mörkgrå kvartsit, men även i kvarts, ett flertal skrapor och även mikrospån. Avslag är en slags rest av redskapstillverkning i sten, men kan också ha använts som redskap. Avslagen slås från en kärna, en sten i det råmaterial som stensmeden valt att använda sig av. Mikrospån är små stenverktyg som kan ha använts till pilspetsar, mothakar på bilar och spjut. De sattes fast i spår som tagits upp i trä eller ben och fästes med harts. Mikrospån är vanlig under äldre stenålder men förekommer även under yngre stenålder. Detta får ytterligare stöd i en datering som är gjord på brända ben från matrester, som visar att lokalen nyttjades redan för ca 8000 år sedan! Fynd av kritpipor visar dock på att boplatsen även har nyttjats under senare tid. Lokalen är sannolikt en plats dit människor har vistats vid under många skeden under vår förhistoria och historia. Boplatsen ligger i ett fint läge vid Harrijaurebäckens/Hárrejávrejåhkås utlopp i Lilla Lule älv, i ett sandigt och väldränerat område. En strand där vi människor idag kan vandra runt bland de synliga spåren efter gångna generationer under en mycket begränsad tid under våren, innan Luleälvens vatten återigen döljer de idag så fragmentariska ögonblicken av det förflutna.