Fångstgropar: En jaktmetod från stenålder till 1800-tal

Under nästa vecka kommer Norrbottens museum med mig, arkeolog Ida Mattsson och arkeolog Jannica Grimbe, utföra en förundersökning av en fångstgrop i Pajala. Fångstgropen påverkas av planerade åtgärder på en bro över Torne älv och vi på Norrbottens museum kommer därför utföra en arkeologisk förundersökning av fångstgropen. Denna vecka kommer således bloggen att handla om fångstgropar.

Användning
Fångstgropar är en vanlig fornlämning i norra Sverige och har använts främst för jakt av älg och vildren. De finns olika teorier om hur fångstgroparna använts. Troligtvis har det funnits olika typer av fångstgropar samt olika metoder för att fånga djuren. Dessa kan både varierat beroende på tidsperiod och område samt vilket djur som man avsåg att fånga i gropen. Fångstgroparna har haft olika uppbyggnad och konstruktioner, men grundprincipen för alla fångstgropar är den samma. De uppbyggda så att djuren ska ramla ner i gropen och inte kunna ta sig upp. Denna princip låter simpel, men det krävdes stor kunskap för att veta var en fångstgrop skulle placeras. Fångstgropar är ofta mycket strategiskt placerade efter stråk där djuren vandrade och vistades.

Fångstgroparna kunde både vara enskilda gropar eller del i fångstgropsystem där flera gropar låg i anslutning till varandra. Fångstgropsystemen kunde vara mycket stora och sträcka sig över flera kilometer och innehålla hundratals gropar. Fångstgropsystemen kunde vara utbyggda över flera generationer och var en mycket värdefull resurs.

I en del fångstgropar återfinns det konstruktioner. I somliga gropar har det funnits en så kallad sparklåda. Denna sparklåda var till för att låsa fast djurens ben så att de inte skulle kunna sparka sig upp ur gropen. I andra fångstgropar har det påträffats rester av spjut och spjutspetsar, denna konstruktion var till för att skada eller spetsa djuret på spjuten så att de skulle förbli kvar i gropen. Det är troligt att fångstgroparna var övertäckta med exempelvis ris, mossa och gräs när de användes, för att djuren inte skulle se groparna. Runt en del fångstgropsystem kan det ha funnits instängslade områden eller så kallade fångstarmar för att lättare kunna fösa in djuren i fångstgroparna. En del fångstgropar kan ha legat i anslutning till naturliga hinder som exempelvis vattendrag. Man tror att det har förekommit både passiv och aktiv jakt. Vid passiv jakt gick djuren själva ner i fångstgroparna och groparna vittjades med jämna mellanrum. Vid aktiv jakt kunde människorna på olika sätt driva ner djuren i fångstgroparna.

Tidsspann
Fångstgropar har använts under mycket lång tid, från stenåldern fram tills på 1800-talet och kan vara en av de äldsta jaktmetoderna. Fångstgropar kan vara svårdaterade, men de äldsta dateringarna av fångstgropar i Sverige visar på cirka 5000 år f.kr. Användningen av fångstgropar förbjöds år 1864. Anledningen till förbudet var bland annat ett kraftigt minskat viltbestånd.  

Idag kännetecknas lämningarna efter fångstgropar av en inrasad grop, ofta med en låg omgivande vall. Få fångstgropar är undersökta i Norrbotten och förundersökningen av fångstgropen i Pajala blir således ett välkommet tillskott och det skall bli mycket spännande att se vad förundersökningen kommer visa. En uppdatering om detta kommer publiceras på bloggen efter att undersökningen är utförd, så följ med på bloggen för att inte missa detta!

Bild på en fångstgrop i Rackträsk i Arjeplogs kommun. I fångstgropen syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Tack för mig!

/Ida Mattsson, Arkeolog

Boplatsvall – vad är det?

Boplatsvall – boplats – vall… Boplatsvall… Ja, jag smakar lite på ordet, som troligen inte säger så mycket för någon som inte är bekant med arkeologiskt fackspråk. Kort sagt är det resterna efter ett forntida hus, eller byggnad. Detta blogginlägg kommer att handla om denna ganska vanliga fornlämningstyp.

Ordet boplatsvall är hämtat ur Riksantikvarieämbetets lämningstypslista, som är en förteckning över de olika typer av forn- och kulturlämningar som registreras i det nationella kulturmiljöregistret, Fornsök. Listan finns tillgänglig via deras hemsida: Lämningstypslistan-5.0.pdf (raa.se).

Såhär beskrivs lämningstypen boplatsvall i den listan. Definition: Vall som helt eller delvis omger eller avgränsar en oftast försänkt yta. Kommentar: Används för olika vallformiga anläggningar. De kan ha varit bostadshus, förvaringsanläggningar m.m. Skärvsten och annat boplatsmaterial kan förekomma främst i vallen men även i bottenplanet. I arkeologisk litteratur förekommer olika beteckningar, t.ex. skärvstensvallar, hyddbottnar och hyddgrunder.

Som det står i definitionen så har boplatsvallar ofta ett golvplan som är nedgrävt i marken. Det som är mest utmärkande är den vall av uppskottad sand som ligger runt gropen. Ibland kan vallen även innehålla fynd och skräp som städats ur från golvytan. I golvplanet kan eldstäder och andra anläggningar finnas. Boplatsvallarna tolkas ofta som ett resterna efter bostäder, men de kan även ha haft andra funktioner.

1. Boplatsvallen har anlagts genom att grävas ned en bit i marken. jordmassor har lagts utanför gropen.
2-3. Vid bosättning städas material ut från golvytan och förs på vallen utanför.
4. Bostaden har övergivits och rasat samman – idag syns gropen och den omgivande vallen.

Här i Norrbotten finns cirka 600 boplatsvallar registrerade i Fornsök. De flesta har anknytning till vatten såsom sjöar, älvar och vattendrag, eller det forntida havet. Utifrån det och höjden över havet kan de dateras – åtminstone kan de få en äldsta möjlig datering (de har ju inte anlagts under vattnet). Som äldst kan de vara uppåt 10 000 år gamla, men de som ligger högst (mellan högsta kustlinjen och ner till omkring 110 meter över havet) är inte daterade. De hittills äldsta boplatsvallarna ligger 100 meter över havet och dateras till omkring 5500-5200 f. Kr, alltså cirka 7500 år gamla.

Boplatsvallarnas utbredning i Norrbotten. Informationen är hämtad ur Fornsök.
Lantmäteriets Topografiska webkarta CC BY 4.0

De undersökningar som är gjorda visar ett visst mönster i boplatsvallarnas utveckling över tid (se diagram nedan). På de allra högsta nivåerna ligger boplatsvallarna ensamma, eller i par. Det är inte heller så många lokaler/platser registrerade, sammanlagt ett 40-tal boplatsvallar fördelade på 30 lokaler. Vid 100 meter över havet, motsvarande omkring 6000 f. Kr. verkar det hända något. Både antal lokaler med boplatsvallar och antalet boplatsvallar på varje lokal ökar.

Diagrammet visar förändring över tid (höjd över havet): antal boplatsvallar och platser med boplatsvallar.
Fritt efter Norberg, 2008

Efter en tillfällig minskning i både lokaler och anläggningar ökar antalet boplatsvallar vid 80 meter över havet, eller omkring 5000 f. Kr. Men antalet lokaler minskar, så att fler boplatsvallar samlas på samma plats. Den lokal som har flest boplatsvallar har 21 stycken, men genomsnittet ligger på cirka fyra per lokal. Även på dessa höjder finns ensamliggande boplatsvallar.

Efter 3000 f. Kr. verkar det hända något igen. Antalet boplatsvallar och platser med dessa anläggningar börjar minska, först lite, men sedan ganska markant. Därefter upphör de helt, eller rättare sagt, så har de inte påträffats på lägre nivåer än cirka 20 meter över havet. Varför det är så är svårt att säga, men här är några förklaringsalternativ:

  • Bosättningsmönstret förändrades och andra typer av byggnader började användas istället.
  • Boplatsvallar på lägre nivåer har förstörts i samband med odling.
  • Ytterligare ett alternativ är att vi helt enkelt inte har hittat dem än.

Även boplatsvallarnas storlek har varierat över tid. Till en början är de små och runda, med en genomsnittlig golvyta på cirka 10 m2 (jämförbart med en husvagn för 2 personer idag). På dessa tidiga boplatser har bara en eller två familjer bott (se inforuta nedan). Längre fram i tid ökar boplatsvallarnas storlek till en genomsnittlig golvyta på 28 m2. Storleken kan dock variera mellan cirka 13 m2 upp till 80 m2. Det innebär att det kan bo ett 100-tal personer på en lokal med flera boplatsvallar. Strax innan denna typ av anläggning ”försvinner” minskar de återigen i storlek, med en genomsnittlig golvyta på cirka 17 m2.

Begreppet boplats: I arkeologiska sammanhang är en boplats en plats där människor vistats och lämnat olika typer av fynd och avfall efter sig. Det behöver inte finnas synliga spår efter bostäder. Under stora delar av förhistorien har människorna varit helt eller delvis nomadiserande. Flera olika boplatser har nyttjats under olika tider av året. Olika typer av bostäder har använts utifrån behov och beroende på hur länge bosättningen varat på en och samma plats. Enklare bostäder har använts vid tillfälliga bosättningar för till exempel jakt och fiske. Boplatsvallarna kräver en stor arbetsinsats, så de har sannolikt byggts på platser där vistelsen varit längre och/eller återkommande.

Boendeyta i jakt och fångstsamhällen: 1 familj 6-20 m2; 2 familjer 20 m2: 3 familjer 15-30 m2; mer än 3 familjer 20-30 m2

Som så ofta inom arkeologin är det svårt att säga exakt hur dessa bostäder varit konstruerade, då det sällan finns kvar något byggnadsmaterial. Eftersom det varit organiskt, i form av trä, näver, torv och kanske skinn, så har det förmultnat. I vissa fall kan det dock finnas färgningar och lite material kvar som kan berätta om byggnadens konstruktion.

Vid Lillberget, norr om Överkalix, har fyra boplatsvallar delundersökts. Utifrån färgningar i hörnen och golvytans rektangulära form kan boplatsvallarna ha haft liggande timmer längs väggarna. I en av boplatsvallarna påträffades klenare rundvirke i ena gaveln och näver i vallen. Detta tolkas som rester efter taket, som även kan ha täckts med isolerande torv. Koncentrationer av avfall i vallarna antyder var in- och utgångarna legat.

En annan plats där boplatsvallar har undersökts är Vuollerim, söder om Jokkmokk. Där har även rekonstruktioner byggts upp för att testa olika konstruktioner och takmaterial. Dessvärre kan jag inte rekommendera ett besök, då byggnaden idag har förfallit. Illustrationen nedan får istället avsluta detta blogginlägg, även om de cirka 30 år gamla tolkningarna kanske inte heller håller.

Förslag på hur en av de undersökta boplatsvallarna utanför Vuollerim kan ha varit konstruerad.
Ur Baudou, 1992

// Åsa Lindgren
Arkeolog

Litteratur

Baudou, Evert (1992). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Höganäs: Wiken

Norberg, Erik (2008). Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2008. Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1888