Lite perspektiv på restid

tisdagen den 11:e januari 2011

För postturen Stockholm-Torneå krävdes under sommaren 1648 en tid av 21 ½ dygn. Tre veckor. Det finns uppgifter från andra resande som gjorde samma sträcka på 16 respektive 13 dygn. Det var Réginald Outhier som lyckades med den senare bedriften vid sitt deltagande i den franska gradmätningsexpeditionen till Tornedalen 1736-1737. Outhier skildrade sedan sina erfarenheter i verket ”Journal d’un voyage au Nord, en 1736. & 1737” eller ”Journal från en resa i Norden år 1736-1737.Det snabbaste färdsättet att ta sig till nuvarande Norrbotten (då Västerbotten) under barmarksperioden var annars sjövägen. En annan fransman, skalden Regnard, gjorde resan till Torneå på endast 4 dagar med gynnsam vind vid besöket 1681. Tyvärr hade han inte lika tur på vägen tillbaka då motvind och sedan brist på vind gjorde att han fick göra den sista resan till häst och via landbacken.

Vintertid blev det både lättare och svårare att ta sig fram. Lättare i kustlandet där vintervägarna vanligen var väl uppkörda men svårare i inlandet pga. av det motsatta. En normal dagstur i kustlandet under vintern uppgick till ca 7-9 mil om dagen medan motsvarande dagstur på de sämre vägarna i inlandet uppgick till 4-6 mil.

I princip all trafik söderut företogs sjövägen då landvägarna var för undermåliga och avstånden för långa för att upprätthålla någon högre standard på dem, arbetsinsatsen skulle blivit för stor. Detta medförde att i princip all sydlig kommunikation skedde under sommaren med inledning och avslutning under vår respektive höst. Detta mönster kan t.ex. ses i antalet tullbelagda resor per månad till och från Piteå stad år 1637 då en markant topp kan observeras i augusti men att perioden för seglats sträckte sig från maj-november.

Kommunikationen med lappmarkerna bedrevs däremot främst under vintertid. Detta gällde framför allt de tyngre transporterna som t.ex. borgarnas handelsresor och transporterna till och från silververken. Detta var av nöden tvunget då det saknades landvägar och förutsättningar för att uppföra vägar som kunde bära och framföra vagnstrafik. I många fall var dessutom vattendragen ofarbara vilket lämnade enda alternativet att utnyttja dem som frysta. Transporterna fick skötas med ren och släde, det enda tillgängliga och för stunden effektiva hjälpmedlet.


Dåtidens Jeep?

Hur pass beroende man var av vintervägarna för transporterna kan illustreras av en beskrivning av driften av silververket i Lule lappmark från år 1663. Första sommaren bröt man malmen som under följande vintern transporterades till bokverket, där malmen under andra sommaren krossades och varpen bortserades. Under andra vintern kunde sedan malmen transporteras till hyttan i Silbojokk för smältning under den tredje sommaren. Först under den tredje vintern kunde det färdiga silvret föras ned till kusten. I Torne lappmark kunde dock en hel del transporter även ske under sommartid via de betydligt bättre lämpade vattendragen där.

Sätter en del av våra samtida problem i perspektiv va?

Vid tangentbordet: Nils Harnesk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s