Två av mina kollegor har i inläggen Röcknerska spår i Norrbottens museums arkiv och Röcknerska huset – En rivningshotad 1800-talsbyggnad i Luleå centrum skildrat historien kopplad till Röcknerska huset i Luleå och det rivningshot som det nu står inför. Jag tänker inte gå in desto mer i varken husets historia eller rivningshotet, i mitt inlägg kommer jag att skildra bakgrunden, egentligen varför Röcknerska huset är hotat, allt beror på ideal, tankegods och tradition.

För i Luleå, precis som de allra flesta andra städer i Sverige, finns det en rivningstradition. Den här traditionen uppstod ur modernismen och den politiska strävan som då växte fram i att tvätta bort det ”Lort-Sverige” som Lubbe Nordström skildrade i sin inflytelserika reportageserie om trångboddhet och dålig hygien i det sena 30-talets Sverige. Det gamla, smutsiga skulle bort och det nya och moderna skulle in. Ur denna strävan föddes rivningsvågen. Från 30-talet och framåt revs bl.a. Klara-kvarteren i Stockholm och en rad andra kulturhistoriskt värdefulla kvarter men detta var en trend som spreds i hela Sverige i takt med att den moderna välfärdsstaten bredde ut sig. I Anders Wahlgrens dokumentär Spelet om Stockholm förstår man var politikerna vid den här tiden hämtat inspiration: USA. Samhället skulle byggas kring bilen. Bilen var den ultimata symbolen för frihet och det nya samhället.

Rivning pågår. Talande bild från 1970-talets Luleå. Bilden inscannad från Norrbottens-Kurirens arkiv vid Norrbottens arkivcentrum.

I Stockholm ledde detta som sagt till storskaliga rivningar av äldre tiders bebyggelse och uppförandet av stora parkeringshus, trafikleder och modern bebyggelse. Men även i övriga Sverige inleddes rivningsvågen, tar man Luleå som exempel finns det knappt kvar någon bebyggelse äldre än 1950. En del försvann naturligtvis i stadsbranden 1887 men mycket revs i samband med att det som upplevdes som nytt och modernt skulle in. Någon tanke på de kulturella värdena eller helhetstänk i hur stadsbilden påverkades av rivningarna och nybyggnationerna fanns inte, en sådan hänsyn existerade inte i tidens anda. Detta skedde utan att det fanns framtida visioner om markanvändningen. Resultatet blev att staden hade gott om parkeringsytor egentligen ända in på 80-talet.

Genomförda och beslutade rivningar 1979. Kartan hämtad från Norrbottens-Kuriren och rivningsdebatten samma år. Med finns även bebyggelse som anses vara i fara, bl.a. är Röcknerska huset hotat, inringat med rött på bilden. Från Norrbottens-Kurirens arkiv vid Norrbottens arkivcentrum.

1950-1980-talet formade många av våra städer till de platser de är idag. Gator breddades, köpcenter uppfördes (Tempo, Domus), trafikleder byggdes, parkeringar och parkeringshus uppfördes och äldre bebyggelse revs till stora delar bort.

I Luleå ledde utvecklingen till att stora delar av den gamla stadskärnan revs. Rivningarna mötte så småningom mer och mer motstånd, både från gammal och ung. Bland annat bildades en aktionsgrupp med namnet “Rädda husen” och en intensiv debatt inleddes under 1970-talet som kulminerade 1979.

Delar av aktionsgruppen “Rädda Husen” vid en manifestation mot rivningarna och för bevarande 1979. Fotot hämtat från Norrbottens-Kurirens arkiv vid Norrbottens arkivcentrum.

Motståndet mot de fortsatta rivningarna ledde till att Luleå kommun tog fram en bevarandeplan 1979. Tyvärr blev planen inte använd och 2014 kan vi konstatera att hälften av de byggnader som ansågs bevarandevärda 1979 är rivna idag. Det är lätt att sätta sig till doms över skeenden och människors agerande med historiens facit i hand. Det är inte mitt syfte, däremot kan vi, nu levande människor, dra nytta av detta och lära oss av historien. Det är nämligen först när vi lär oss av historien som vi slutar upprepa våra misstag.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.