Den som tar en promenad genom Luleå stad upptäcker nog snabbt att det finns förvånansvärt många byggnader med fasader klädda i plåt, ofta ämnade att imitera träpanel. Idag är byggnader med plåtfasad ett vanligt inslag i stadsbilden och få städer förknippas så starkt med plåtfasader som just Luleå. Kanske har ni också undrat vad detta beror på?

I veckans blogginlägg ska vi titta närmare på plåt som fasadmaterial, med fokus på när och varför plåten fick så stort genomslag i Luleå.

Blogginlägget utgår från en äldre dokumentation av plåtfasader i staden, genomförd av Norrbottens museum år 2004 som en del av ett större projekt om ”Modern arkitektur i Norrbotten”.

Före 1900-talets mitt var det få bostadshus som byggdes med plåt som fasadmaterial. I huvudsak var det enklare, ofta oisolerade byggnader i industrimiljöer som fick fasader av plåt. På det äldre verkstadsområdet i Notviken (SJ-verkstäderna som invigdes år 1912 och som därefter expanderade i olika etapper) förekommer exempelvis ett äldre plåtskjul som kontrasterar till de stora och mer påkostade tegelbyggnaderna på området.  

Även om plåt hade begränsad användning som fasadmaterial före 1900-talets andra hälft, förekom undantag. En spännande äldre byggnad med unika och exklusiva fasader av plåt är det så kallade ”Kurirenhuset” som byggdes under slutet på 1880-talet och är lokaliserad i korsningen Kyrkogatan-Stationsgatan i Luleå. Byggnaden har en stomme av trä inklädd med svartplåt utformad att efterlikna spiktegel, ett populärt fasadmaterial vid denna tid. Spiktegel har samma form som bredsidan på äldre murtegel, men är betydligt tunnare (enbart ungefär 1” i tjocklek). Genom förstansade hål spikas spiktegel till en underliggande trästomme.

Ursprungligen användes spiktegel huvudsakligen som underlag inför att en träbyggnad skulle få en putsad fasad. Spikteglet bidrog till att putsen skulle fästa bättre på trästommen. Omkring sekelskiftet 1800/1900 blev dock spiktegel ett populärt fasadmaterial i sig själv och lämnades synligt på fasader. Det användes för att efterlikna murtegel, som ansågs vara ett ”ädlare” material, samt för att ge träbyggnader bättre brandskydd.

En intressant aspekt i detta sammanhang är att spiktegel var billigare än den handslagna plåten som Kurirenhuset kläddes in i och som sägs ha tagit två år för den anlitade smeden att tillverka. Byggnadens plåtfasad var med andra ord ämnad att imitera ett billigare material som i sin tur var tänkt att efterlikna ett dyrare material (Länsstyrelsen 2011).

Sedan år 2011 är Kurirenhuset byggnadsminne och skyddas därmed av Kulturmiljölagen (1988:950).  

Under första och andra världskriget rådde stor efterfrågan på stål till följd av tillverkningen av krigsutrustning och material. Stålbristen fortsatte ända in på 1950-talet. Under denna period behövde byggbranschen huvudsakligen vända sig till andra material för nybyggnationer, exempelvis ökade användningen av betong.

Vid mitten på 1950-talet hade vinden vänt och en överproduktion av stål istället uppstått runt om i Europa, vilket resulterade i att priserna på stål sänktes och stabiliserades. Användningen av stål i byggindustrin kom därmed att öka i Sverige, framför allt gällande industribyggnader som till exempel LKAB:s anläggningar i Svappavaara och Kiruna. Stålets och stålplåtens betydelse fortsatte att stiga under 1960-talet och ”den stora stålbyggnadsepoken” inleddes i landet.

Som en konsekvens av samhällsläget och överproduktionen av stål valde stålverket i Luleå att i slutet på 1960-talet bilda en division som fokuserade på tillverkning av byggprodukter i tunnplåt, framför allt takplåt men också väggplåt. Även om takplåten var den produkt som stod för den största försäljningen, utgjorde också väggplåten (/fasadplåten) en betydande del av företagets försäljning under 1970- och 1980-talet.

I Luleå kom ett flertal byggnader under perioden 1970-1990 att byggas med plåtinklädda fasader. Ett exempel är byggnader i kvarteret Hägern på området Oscarsvarv i Luleå där ett komplex bestående av fyra höga flerfamiljshus med röd fasadplåt byggdes år 1973-1974 som en del av miljonprogrammet. Byggnaderna är uppförda i åtta våningar och har två typer av profilering på fasadplåten, monterade växelvis för att bidra till ett kontrasterande och dekorativt randmönster.  

På samma fastighet som de röda flerfamiljshusen – placerat tvärgående till byggnaderna –  finns även en byggnad med fasad av gröna plåtkassetter. Denna är samtida med de röda byggnaderna och uppfördes för Socialförvaltningen. Idag inrymmer även denna byggnad bostadsrätter.

Under samma tidsperiod (1970-1990-tal) som flertalet byggnader byggdes med plåtfasader genomgick även ett stort antal befintliga byggnader fasadrenoveringar och tilläggsisoleringar med fasadplåt. Framför allt var det putsade hyreshus från 1940-1960-talet som förändrades på detta sätt. Området Oscarsvarv, lokaliserat sydväst om centrum, är troligtvis en av de platser i staden som i störst utsträckning har präglats av denna typ av fasadrenoveringar, även om fenomenet fick stort genomslag runt om i hela Luleå.

Tilläggsisolering av befintliga bostadshus var inte något som enbart skedde i Luleå under denna tidsperiod, utan vidsträckt i hela landet. Anledningen var en energikris som började år 1973 med stigande priser på både olja och el. För att minska uppvärmningskostnaderna genomgick ett flertal byggnader tilläggsisoleringar. Ur en nationell kontext särskiljer sig dock Luleå i bemärkelsen att tilläggsisoleringen här skedde nästan uteslutande med just fasadplåt. Framför allt nyttjades olika typer av trapetskorrugerad stålplåt, ämnad att efterlikna lockpanel och locklistpanel. Plåten gick att variera i en mängd olika kulörer och profiler.

Fasadplåtens stora genomslag i Luleå berodde till stor del på den lokala tillverkningen och närheten till produkten. En annan viktig anledning var dessutom att det vid denna tid fanns ett stort antal byggnader i staden som – utöver förbättrad isolering/energieffektivisering – också var i behov av fasadrenovering. Ett billigt och relativt enkelt sätt att möta båda dessa behov ansågs vara att klä in byggnaderna med fasadplåt. Sedan ska vi inte heller underskatta hur snabbt trender ofta sprids från ”granne-till-granne”.

Fasadplåt som material kommer i allmänhet med vissa begränsningar. Materialet är ett så kallat ”underhållsfritt” material, vilket med andra ord kan översättas till ”svår att underhålla och laga”. Plåten är både känslig för stötar och nötning. Det medför att den vid skador vanligtvis behöver bytas ut. En skada kan innebära att plåten på en större yta av fasaden måste ersättas eftersom den ofta är monterad med plåtskivor av stora dimensioner. Till följd av att sortimentet av väggplåt i stor utsträckning har varit föränderligt över tid – både gällande profiler och kulörer – kan det vara svårt att få tag på likvärdig plåt vid behov av partiellt byte. Specialbeställning av plåt kan bli kostsamt och erbjuds främst i större kvantiteter.

En byggnads nedre parti är mest utsatt för stötar och nötning. För att förlänga en fasads livslängd och underlätta underhåll har därför flera plåtinklädda byggnader tillförts en sockelvåning med träpanel. Panelen är mer stöttåligt än plåt och betydligt enklare att underhålla och partivis byta. I regel har panelen målats i en avvikande kulör från plåten.

Sedan slutet på 1990-talet har fasadplåtens popularitet på bostadshus minskat och idag är det framför allt större hallbyggnader och anläggningar som får plåtinklädda fasader, till exempel affärs- och kontorslokaler samt industribyggnader. År 2009 flyttades dessutom tillverkningen av byggplåt från stålverket i Luleå till Småland och den lokala produktionen av tunnplåt upphörde därmed.

Även om fasadplåtens prägel på Luleå stads bebyggelse är intressant att analysera ur ett kulturhistoriskt perspektiv, det berättar till exempel om samhällets utveckling under 1900-talets andra hälft och om den närliggande stålindustrins påverkan på byggnationer och renoveringar, har det också medfört att ett flertal byggnaders ursprungliga karaktär har förvanskats. Såklart finns det mer eller mindre lyckade exempel på putsade byggnader som klätts in med plåt. En vanlig konsekvens är dock att fönsterna får en djupare placering i fasaden, samt att byggnadernas uttryck blir ”klumpigare”. För byggnader som byggdes med plåt som ursprungligt fasadmaterial är plåten vanligtvis mer välanpassad och harmonierar bättre med byggnaden som helhet.

Svårigheten att underhålla fasadplåt, samt faktumet att det kan vara svårt att få tag på likvärdig plåt vid behov, medför problem ur ett antikvariskt perspektiv. Det är något som vi kommer behöva ställas inför och hitta lösningar på vid framtida restaureringar av plåtfasader.

Sammanfattningsvis, fasadplåt har kommit att sätta stor prägel på Luleå stads bebyggelse och utgör idag ett mer än välbekant inslag. För den som väl har börjat reflektera över detta faktum är det svårt att missa alla byggnader runt omkring i staden iklädda plåt.  

Vid skrivbordet denna vecka,

Kristin Lång

Byggnadsantikvarie

Referenser och lästips!

Norrbottens museum/Lina Karlsson (2002). Dokumentation av Modern arkitektur i Norrbotten. Plannja plåtfasader, Luleå. Dnr 490-2004.

Länsstyrelsen Norrbotten (u.å.), Notviken. Riksintresse kulturmiljö, Luleå kommun. Tillgänglig: Notviken, Riksintresse kulturmiljö, Luleå kommun [Hämtad 2026-06-29].

Länsstyrelsen Norrbotten (2011). Byggnadsminnesförklaring av Gåsen 13, f.d. tidningshuset Norrbottens-Kuriren, Luleå kommun. Beslut. Länsstyrelsens diarienummer 432-16727-01.