Brandfors magasin i Luleå stad

Nyårsklockorna har ringt för 2023 och jag vill börja med att önska er alla en god fortsättning på det nya året!

Veckans inlägg – tillika årets första – kommer handla om en byggnad i Luleå stad som många nog har passerat och förundrats över, nämligen Brandfors magasin på Stationsgatan. Nästintill gömd bland modern bebyggelse står den äldre magasinsbyggnaden och vittnar om svunna tider. Brandfors magasin färdigställdes år 1902 och utgör, med en ålder på lite mer än 120 år, en av Luleå stads få äldre bevarade byggnader.

Brandfors magasin i december 2022. Södra fasaden mot stationsgatan. Foto: Kristin Lång © Norrbottens museum.

Brandfors magasin uppfördes för att fungera som lagerlokal till Aktiebolaget Carl Brandfors Järn- & Maskinaffär. Butikslokalen var placerad vid Rådhustorget i nära anslutning till magasinet. Bolagets grundare hette, föga förvånande, Carl Brandfors och startade järnhandel omkring 1880.

Brandfors var en företagsam och framgångsrik affärsman och kom utöver att driva järn- och maskinaffär även att äga ett flertal fastigheter, sitta i stadsfullmäktige och vara involverad i olika företag i staden. Det sägs dessutom att Brandfors ska ha varit den förste i Luleå att köpa en bil och att han hade sällskapsdjur av ett mer ovanligt slag, nämligen två ”tama” ungbjörnar som han gick runt med i band. Ytterligare kuriosa om Brandfors är att Brandforsgatan på Notviken har uppkallats efter honom.

Carl Brandfors (1859-1903), grundare av AB Carl Brandfors järn- och maskinaffär. Källa: Arkivcentrum Norrbotten, A1191/”Gamla bilder_Luleå”

Carl Brandfors (t.v.) med sina två björnar. Källa: © Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1990:312.

I Carl Brandfors järn- och maskinaffär fanns ett stort utbud av produkter att välja mellan. Allt från husgeråd, sportartiklar, plåt och nubb till sprängämnen och plogar ingick i sortimentet och kunde inhandlas från butiken. I det intilliggande magasinet förvarades järnhandelns lager och för att underlätta förflyttningar av varor försågs magasinet redan från start med en handdragen varuhiss. I vissa källor omnämns magasinet dessutom som den första byggnaden i Luleå att få en elektrisk varuhiss, men om detta stämmer har jag dock inte lyckats bekräfta.

AB Carl Brandfors Järn- & maskinaffär vid Rådhustorget. Affärsbyggnaden uppfördes troligtvis under 1800-talets första hälft och kom att bli verksamhetens första affärslokal. Källa: Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

Interiören i AB Carl Brandfors järn- och maskinaffär vid Rådhustorget. Källa: Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

Magasinsbyggnaden har spritputsade fasader försedda med svarta ankarslut och kontrasterande röda tegelpartier som utsmyckning. Enstaka takkupor, även kallade lukarner, förekommer på byggnadens fasader och taket utgörs av ett pulpettak. Ovanpå den västra fasadens takkupa syns en vindflöjel med initialerna ”CB” som står för just Carl Brandfors. Även den södra fasaden signalerar om byggnadens ursprung och har en skylt med texten ”Carl Brandfors”.

Brandfors magasin i december 2022. Västra fasaden. Foto: Kristin Lång © Norrbottens museum.

Brandfors magasin har uppförts i nationalromantisk stil och är – för att vara en magasinsbyggnad – mycket påkostad, både vad gäller utsmyckningar och material. Det bekräftar den status och framgång som Brandfors järn- och maskinaffär hade vid tiden för byggnadens tillkomst. Sedvanlig var nämligen att uppföra enklare typer av magasinsbyggnader, som regel i trä.

Till höger i bild har vi ”Carl Brandfors jearnkramhandel” som verksamheten hette under en period. Till vänster om butikslokalen syns magasinet. Bilden är tagen från Rådhustorget och visar magasinets norra fasad, vid denna tid försedd med skyltar med texten ”Carl Brandfors JERN & MASKINAFFÄR”.
Källa: Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

Järnhandlaren Carl Brandfors avled redan år 1903, det vill säga enbart en kort tid efter att magasinet hade uppförts. Efter Brandfors kom olika ägare att driva AB Carl Brandfors järn- och maskinaffär fram till år 1980 när verksamheten lades ner. Det blev slutet på en era och efter omkring 100 år försvann sålunda AB Carl Brandfors järn – och maskinaffär från Luleå.

Vad gäller magasinsbyggnaden kom denna under 1990-talet att byggas om till bostadshus med lägenheter. Byggnadens exteriöra uttryck och karaktär bevarades dock till stor del i samband med ombyggnationen. Idag utgör byggnaden det tydligaste spåret från Carl Brandfors forna järnhandel, en verksamhet som har varit framträdande i Luleå stads historia och som många troligtvis minns än idag. Byggnaden står kvar på sin ursprungliga plats och kan fortsätta att väcka beundran och nyfikenhet hos förbipasserande – inte enbart på grund av sitt särskiljande yttre utan också till följd av texten på fasaden som bär vidare minnet om grosshandlaren Carl Brandfors och hans järnhandel i Luleå.

Vid skrivbordet den här veckan,

Kristin Lång

Referenser

Bahri, Kristin. ”Brandfors stänger efter över 100 år… En epok är slut”, Norrbottens-Kuriren, 11 februari, 1981.

Bergsten, Jan. ”Brandforsmagasinet – en ”pärla”, Norrländska Socialdemokraten, 27 november, 1993. 

Engström, Therese. U.å. Arkitektur i Luleå. Tillgänglig: Arkitektur sammanställning.pdf (lulea.se) [Hämtad 2022-12-29].

Jonasson, Thomas.”Luleås äldsta företag i graven. Konkurs för Brandfors”, Norrbottens-Kuriren, 28 november, 1980.

Lundgren, Peter. ”Brandforsmagasinet blir bostadshus”, Norrländska Socialdemokraten, 27 november, 1991.

Okänd författare. ”Gammalt Luleåhus försvinner”, Norrbottens-Kuriren, 20 juni, 1963.

Olovsson, Ronny. ”En äkta järnhandel, Norrländska Socialdemokraten, 12 augusti, 1992.

Wikström, Sonia. ”Luleås äldsta företag inställer betalningarna”, Norrländska Socialdemokraten, 7 november, 1980.

Samtliga tidningsartiklar finns tillgängliga på Arkivcentrum Norrbotten på Björkskatan i Luleå.

Arkeologisk undersökning vid Domkyrkoplatsen i Luleå. Om den äldsta kyrka och kyrkogårdens gravhällar.

Att Luleå stadskärna är en fornlämning är kanske inte någonting alla tänker på nu när de i vinterkylan vandrar mellan högtidsbeprydda affärer. Nej, i detta virrvarr av ljus och julhandel har det historiska Luleå ingen påträngande närvaro i vår vardag. Men i marken runt domkyrkan som tornar upp mellan moderna huskroppar uppdagades i somras en glimt av stadens förgångna när Norrbottens museum utförde en förundersökning på den gamla begravningsplatsen. Det hör inte till vardagen att en arkeologisk undersökning äger rum inne i Luleå. Chansen att få veta någonting nytt om sin stads historia lockade många besökare till platsen, och ett litet mysterium som gäckat flera Luleåbor genom tiderna visade sig på nytt med nya ledtrådar huggna i sten. Det rör sig om sökandet efter stadens äldsta kyrka och kyrkogårdens försvunna gravhällar.

Teckning av Luleå stad från 1695. Foto: Okänd fotograf, Järnvägsmuseets arkiv/SMTM. PDM

Luleå nya stad anlades 1649 efter att den flyttades från Gammelstad. Det var på grund av landhöjningen som staden flyttades närmare havet när Gammelstadsviken inte längre var segelbar. Luleå domkyrka uppfördes år 1893 men det har stått två tidigare kyrkor på platsen. Luleå stads första kyrka, som finns avbildad på teckningen ovan, invigdes 1667 och i samband med det anlades även kyrkogården. Det var en timrad långhuskyrka, ca 20×10 meter. På kyrkans västra gavel fanns ett torn, ca 4,9×4,9 m stort och 17 m högt, och vid sidan uppfördes ett friliggande klockspel med två klockor.

Stora delar av staden förstördes i samband med en kraftig eldsvåda 1762, men kyrkan skall ha klarat sig. Kyrkan var emellertid så eftersatt att man bestämde sig för att riva och bygga nytt. Den nya kyrkan, Gustavskyrkan, byggdes av tegel och sten och invigdes 1790.

Gustavskyrkan i Luleå. invigd 5 december 1790. © Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1987:163

År 1831 uppfördes en mur, bogårdsmuren, runt kyrkogården. Muren revs år 1878 och stenarna återanvändes till grunden för västra folkskolan och ingår numer i Örnäskyrkogårdens stenmur. Vid den stora stadsbranden 1887 förstördes Gustavskyrkan och 1893 invigdes domkyrkan som idag står på platsen. Kyrkogården utvidgades med tiden men ersattes av innerstadens kyrkogård 1875 och den sista begravningen vid domkyrkoplanen skedde 1920.

Morgonen efter stadsbranden, då 18 hela kvarter med 75 byggnader lades i ruiner. Gustafskyrkan i mitten. © Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1987:167

Var den äldsta kyrkan skall ha legat är inte helt säkert. Enligt artikeln ”Från svunna tiders Luleå” av Henrik Wennerström skriven den 14/10-1919 har kyrkan legat ungefär 15 meter västnordväst om domkyrkan. Hans observationer bygger på de fyra gravhällar som då låg ovan mark:

”[I] hörnet av Köpmannagatan och Kyrkogatan finner man fyra gravhällar, som vid kyrkogårdens planering på 1890-talet pietetsfullt ej helt övertäcktes med jord, men pietetslöst ej höjdes i nivå med kyrkoplanen utan nu ligga i sänkor, ofta vattenfyllda, varigenom dessa få minnen från det äldsta Luleå snart äro underkastade total ödeläggelse. Det vore heller ur vägen att till stadens stundande 300-årsjubileum söka konservera dessa minnesmärken. Dessa fyra gravstenar med delvis läsbar inskription täcka stoften av gamla tider Lulebor ur bl. a rådmans-släkterna Biörn, Orre, Christersson m.fl. och äro från 1600-talets slut. De två åt öster belägna stenarna synes täcka gravar i äldsta kyrkans kor, de två närmre torget liggande torde legat i vapenhusets golv, varöver kyrkotornet reste sig. För övrigt lågo enligt tidens bruk ett flertal gravar under kyrkans golv.”

I ett syneprotokoll från 1750, vilket finns med i Wennerströms anteckningar, är kyrkans mått och skick beskrivna. Det framgår att kyrkan är i ganska dåligt skick, att träet på ställen är angripet av svamp och röta. Det står också att höjden på tornet är mätt med ögonmått eftersom det ansågs vara livsfarligt att klättra upp i tornet för att mäta det ordentligt. Tornet revs samma år. Trots att kyrkan hade brister ansåg man att den kunde stå kvar så länge man utförde några reparationer. Förutom kyrkas brister nämner man i protokollet något om dess interiör. Den skall ha haft målade bibliska motiv i takets brädvalv, en orgel med 6 stämmor, 4 ljuskronor och altaret var beklätt med broderat sidentyg med årtalet 1683.

Karta över Luleå stad. Avmätning av Esaias Hackzell år 1750. © Lantmäteriet, akt Å19-1:2.

På lantmätare Esaias Hackzells karta över Luleå stad från 1750, alltså från samma år som syneprotokollet skrevs, finns den gamla kyrkan utritad. Att utifrån en handritad karta försöka bedöma kyrkans exakta position i dagens stadsbild är inte helt enkelt. Utgår man från torget och den streckade vägen (Köpmannagatan) ser det emellertid ut som om den gamla kyrkan kan ha legat i vad som idag är den nordvästra delen av domkyrkoplan, det vill säga strax nordväst om domkyrkan.

Del av karta över Luleå stad. Avmätning av Esaias Hackzell år 1750. © Lantmäteriet, akt Å19-1:2.

Det var just där som sommarens förundersökning ägde rum. Vid undersökningen hoppades vi hitta stengrunden efter den äldsta kyrkan samt de gravhällar som finns utritade på en planritning från 1930 och som nämndes i Henrik Wennerströms artikel. Platsen för 1 av 4 gravhällar var känd sedan tidigare då den grävdes fram 2011. Nu ville vi hitta resterande 3.

När det första taget med grävmaskinen gjordes skymtade vi någonting under grässvålen.

Arkeologerna Nils Harnesk och Hanna Larsson inleder förundersökningen vid Luleå domkyrka. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-11

Det visade sig vara ett gravstensfundament eller sockel till en gravsten. Snart framkom även en gravkammare av tegel vars storlek indikerar att det rör sig om en familjegrav. Att graven hade en sockel påvisar att denna legat i utomhusmiljö och alltså inte var en av de gravar som legat inne i den äldsta kyrkan. Vi fortsatte att utöka schaktet och strax sydsydöst om gravkammaren fann vi två gravhällar. De ligger i östnordöstlig – västsydvästlig riktning med texten läsbar från västsydväst. På den första gravhällen står bland annat:

”NILS PETER BERSTRÖM, BORGMÄSTARE I LULEÅ STAD FÖDD DEN 15 OCTOB 1735, DÖD DEN 3 JANUARI 1801”.

Borgmästare Nils Peter Bergströms gravhäll. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-57

Att hitta borgmästarens gravhäll var mycket spännande, men schaktet hade mer att bjuda på. Strax sydsydöst om Nils Peter Bergströms häll hittade vi ytterligare en gravhäll. Den var av dekoren att döma äldre och texten är svår att tyda. Orden ”GUDS HAND” kan urskiljas.

Okänd gravhäll. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-59

I hällens mitt är en inhuggen oval med otydbar text inuti. I de övre hörnen är utsmyckningar med änglamotiv och i hällens nedre hörn är ett motiv föreställande ett timglas med vingar och ett dödskallemotiv.

Änglamotiv på gravhäll 2. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-62
Timglas med vingar. Motiv på gravhäll 2. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-63

För att undersöka om gravhällarna låg ovanpå gravar djupschaktade vi i kanten av hällarna. På så vis fick vi fram en profil mot hällarna och kunde där se naturliga lagerföljder. Det fanns alltså inga nedgrävningar under gravhällarna. Det betyder att de har flyttats från ägarnas gravar, kanske efter stadsbranden 1887, i samband med byggnationen av domkyrkan eller kanske flyttades de ut från en av de äldre kyrkorna när de revs?

Arkeolog Hanna Larsson vid gravhällarna. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-32

Fyndet av gravhällarna var såklart väldigt spännande och efterlängtat. Men de väckte flera frågor: Var är gravarna från vilka hällarna har flyttats? Var finns den sista gravhällen? Vem tillhör gravhäll nr 2? Var har den äldsta kyrkan stått?

Gravhäll 1 och 2 ligger i östnordöst-västsydvästlig riktning med texten läsbar från västsydväst och bör således ha ”huvuddelen” i östnordöst. Gravhällen som frilades 2011 ligger i öst-västlig riktning men med texten läsbar från öst och bör därför ha ”huvuddelen” i väst. De ligger alltså åt olika håll vilket kan indikera att samtliga gravhällar eller enbart 1 och 2 har flyttats. Ursprungligen borde ha legat med ”huvuddelen” åt samma håll. Om gravhällen som frilades 2011 ligger på sin ursprungliga plats vet vi inte då den inte ingick i årets undersökning.

Karta över undersökningsområdet. Röda markeringar visar inritade gravhällar på planritning från 1930, grå markering är gravhällar som återfanns under förundersökningen.

Gravhällen som skall ha legat intill återfanns inte vid undersökningen. Vi vet att den har tillhört rådman Johan Eriksson Orre och hans hustru Chatarina Johansdotter och gravhällen skall vara från 1698 -1702. Den nämns i ett brev till domkyrkoförsamlingen från landsantikvarie Harald Hvarfner år 1969. Här står att gravhällen tidigare har legat nordväst om kyrkan där den utsatt för stark förvittring av väder och vind. Han föreslår att gravhällen antingen placeras utomhus eller i södra vapenhuset, alternativt till en mindre framträdande plats inne i kyrkan. I en artikel i NSD från 1966 har man skrivit om gravhällen och komminister Hammaréns planer på att montera upp gravhällen i högra pelargången i domkyrkan.

Artikel i NSD den 1/7 år 1966. På bilden finns rådman Johan Eriksson Orre och Chatarina Johansdotter gravhäll.

Att komminister Hammaréns planer blev till verklighet kan vi se i Norrbottens museums bildarkiv. Här finns nämligen bilder tagna på gravhällen där den är monterad i det norra vapenhuset år 1983 innan en ombyggnation. Var den sedan tagit vägen är i dagsläget inte känt.

Dekoren på rådman Orres gravhäll har många likheter med gravhäll 2. Det är därför troligt att gravhäll nr 2 har en liknande datering, det vill säga sent 1600-tal till början av 1700-talet. Att gravhäll nr 2 inte är Orres gravhäll går att se på dekoren. Även om den är slående lik finns skillnader, såsom storleken på ovalen i gravhällens mitt.

Rådman Johan Eriksson Orre och Chatarina Johansdotter och gravhäll monterad i norra vapenhuset före ombyggnad åt 1983. Foto av Margareta Nabrink © Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1983:42:3-37

Var borgmästare Nils Peter Bergström och innehavare av gravhäll 2 är begravda är tyvärr mycket svårt att avgöra. Marken i den gamla begravningsplatsen är omrörd efter många år av begravningar, byggnationer och utvidgningar av kyrkogården. Väldigt få mänskliga kvarlevor återfanns och moderna föremål, bland annat platsföremål, förekom ganska djupt ner i schakten. Att hitta intakta gravar och dessutom kunna identifiera personen däri utan något monument till hjälp är nog inte möjligt.

Väldigt få mänskliga kvarlevor återfanns i schakten vilket kan bero på kyrkogårdens rumsliga indelning. Att begrava personer på olika platser inom kyrkogården utifrån deras sociala status var vanligt under medeltid och även efter reformationen. Den rumsliga indelningen på kyrkogårdar efter sociala strukturer och religiösa trosuppfattningar är väldokumenterad. I exempelvis Nederluleå kyrka har ”hederligt folk” begravts antingen under kyrkgolvet, söder eller öster om kyrkan. På kyrkans norra och västra sida begravdes endast de som ”vägrades en kristlig jordfästning på grund av brottslighet eller lastbart liv”. Att undersökningsområdet var beläget i den nordvästra delen av kyrkogården skulle kunna förklara den ringa mängd mänskliga kvarlevor. Enligt muntlig uppgift från församlingen skall mellan 6000-9000 individer ha gravlagts här under århundradenas lopp. Merparten av gravarna bör därför finnas på andra platser på kyrkogården. Att konstatera social topografi är emellertid inte möjligt i detta skede. Det krävs en mer omfattande undersökning av platsen där kyrkans position och kyrkogårdens utbredning utreds.

Så, var låg den äldsta kyrkan och var är den sista gravhällen? Fler schakt strax sydväst om det första, mot kyrkogatan, öppnades upp i närheten av den sedan tidigare kända gravhällen. Här hittade vi ytterligare en tegelkonstruktion, förmodligen en gravkammare. Den var skadad, hade ingen sockel och ligger intill platsen där rådman Orres gravhäll skall ha legat. Kan det vara Orres gravkammare? Avsaknaden av sockel kan indikera att den har legat i en inomhusmiljö. Att en rådman har gravlagts inne i kyrkan känns troligt. Tyvärr återfanns inga spår av den äldsta kyrkan, men det är möjligt att rester av den finns utanför årets undersökningsområde. År 1980 fann man mänskliga kvarlevor under Kyrkogatan. Det skulle betyda att den gamla kyrkogården hade en mer västlig utbredning jämfört med hur domkyrkoplatsen ser ut idag. Om så är fallet kan den gamla kyrkan ligga väster om undersökningsområdet. Alternativt kan kvarlevorna härröra från en grav som grävts utanför kyrkomuren.

Det är inte helt säkert att det finns någonting kvar efter den äldsta kyrkan. När den revs kan dess syllstenar ha återanvändes, antingen till byggnation av den nya kyrkan eller till restaurering av andra byggnader som skadats i branden, såsom material från den gamla bogårdsmuren återanvändes efter att den revs. Men det finns en chans att rester efter den äldsta kyrkan finns bevarade. I höstas kom Bengt Westergaard från Arkeologerna upp till Luleå för att utföra en markradarundersökning på platsen i jakt på spår efter kyrkan. Vi inväntar resultatet från undersökningen och har förhoppningsvis anledning att återkomma i framtida blogginlägg med fler ledtrådar till denna historiska följetong.

Vid tangentbordet, arkeolog Hanna Larsson

Referenser

Andrén, Anders (2000). Ad sanctos – de dödas plats under medeltiden. Hikuin (Højbjerg). 27 (2000), s. 7-26

Burman, Mattias & Svensson, Rebecka. Bebyggelserapport. Luleå domkyrkoplatsen. Begravningsplatsinventering och bevarandeförslag 2009. Luleå. Norrbottens museum & Luleå stift. Dnr: 509-2008

Burman, Mattias (2011). Frilagd gravhäll på domkyrkoplatsen i Luleå inom fornlämning Nederluleå 637:1 samt stadslager Nederluleå 233:1, Norrbottens län. Svenska kyrkan, Luleå stift. Dnr: 999ST 2011-0165

Hvarfner, Harald (1996). Ang. gravhäll i domkyrka. Brev från landsantikvarie
Harald Hvarfner till Kyrkorådet i Luleå domkyrkoförsamling.
Norrbottens museums arkiv F0BD:2 Handlingar om Luleå stad.
0920/203 55, Dnr: 1208/60

Nordberg, Albert (1965). En gammal Norrbottensbygd: anteckningar till
Luleå sockens historia
. D. 1. Luleå: Norrbottens museum

Nordberg, Albert (1970). En gammal Norrbottensbygd: anteckningar till Luleå sockens historia. D. 2. Luleå: Norrbottens museum

Svensson, Birger (1992). Luleå stads tre kyrkor. I: Det gamla Luleå. Tidningsartiklar om Luleå. Luleå kommun.

Wennerström, Henrik (1919). Från svunna tiders Luleå. Anteckningar av
Henrik Wennerström. Norrbottens museums arkiv. F0BD:2 Handlingar
om Luleå stad