Slangtornet vid Luleås gamla brandstation

I Luleå syns än idag stadens gamla brandstation med sitt höga och säregna torn som reser sig mot skyn. Tornet är placerat på Bastugatan vid Norra hamn och utgör ett så kallat slangtorn som har använts för upphängning av blöta brandslangar för torkning. Just slangtornet i Luleå har även fungerat som ett övningstorn för räddningstjänstens personal och erbjudit den ovane en möjlighet att träna sig på att vistas på höga höjder. Det är detta slangtorn som utgör fokusområdet för veckans blogginlägg.

Slangtornet, tillsammans med brandstationsbyggnaden i övrigt, uppfördes under 1960-talet och stod färdig omkring årtiondets mitt. Riktningarna togs fram av Mattsson, Alexis, Franklin Arkitektkontor AB i Luleå (idag MAF Arkitekturkontor). I snart 60 år har således slangtornet bidragit till den välbekanta silhuett som kommit att karaktärisera området vid Norra hamn och utgöra en betydelsefull del av platsen identitet. Med sin höjd på 32 meter bidrar slangtornet med dynamik till området och särskiljer sig från den i övrigt höjdmässigt lägre intilliggande bebyggelsen.

Brandstationen vid invigningen år 1965. Foto: Olle Hägglund. Luleå kommuns stadsarkiv.

Vy från brandstationens höga slangtorn. Foto: Rune Espling. Luleå kommuns stadsarkiv.

Slangtornet vid Luleås gamla brandstation har en stomme av betong och fasader som i huvudsak täcks av gråvitt fasadtegel. Byggnadens södra fasad särskiljer sig från de övriga fasaderna och pryds av kvadratiska glasblock, eller glasbetong som det också kallas. Fasaden av glasblock medför att ljus från tornets insida kan reflekteras genom glaset och lysa upp tornet även från utsidan sett. I likhet med en fyr har slangtornet således kommit att under årets mörka perioder bidra till ljus och fungera som ett riktmärke för de som befunnit sig i hamnområdet. Av den anledningen är texten LULEÅILJUS, som förekommer på den neonskylt som i efterhand har monterats på tornet, passande. Slangtornet har ju trots allt bidragit till ljus i stadsmiljön.

Fasad med glasblock. Foto: Kristin Lång. © Norrbottens museum.
Fasad med skylten “LULEÅILJUS”. Foto: Kristin Lång. © Norrbottens museum.

Ur ett allmänt perspektiv har slangtorn som fenomen länge utgjort självklara inslag vid brandstationer runt om i Sverige och varit nödvändiga för den viktiga slangvården. Slangtornen har vittnat om brandstationernas lokalisering och har utöver sin praktiska funktion även kommit att bli en symbol för brandstationer och i förlängning även för räddningstjänsten och deras verksamhet. Tekniska utvecklingar och nya slangmaterial har dock inneburit att behoven av slangtorn har minskat och att dessa, förståeligt nog, inte längre inkluderas som en del av nya brandstationer. Bland annat har syntetiska slangmaterial kommit att ersätta de tidigare linneslangarna, vilka behövde noggrann torkning efter rengöring innan de kunde rullas ihop för förvaring. Annars riskerade brandslangarna att bli fuktskadade.

Redan under 1960-talet, det vill säga vid tiden för byggnationen av den idag gamla brandstation, hade behovet av slangtorn minskat. I samband med uppförandet av brandstationen förekom det därför en diskussion om brandstationen skulle tillföras ett slangtorn eller inte. Det var framför allt Luleås dåvarande stadsarkitekt, Johan Berglund, som ivrade för ett slangtorn och kom att spela en betydelsefull roll för det slutgiltiga resultatet. Valet föll på att ett slangtorn skulle inkluderas – vad var väl en brandstation utan ett slangtorn?  Beslutet motiverades inte enbart av konstruktionens praktiska funktioner utan också av dess estetik och förmåga att effektfullt kontrastera till brandstationens i övrigt lägre och mer boxliknande byggnadskropp.

I samband med att brandstationen byggdes beskrevs den i lokaltidningarna som Sveriges kanske modernaste brandstation med rymliga och ljusa utrymmen och med stora komfortanpassningar för räddningstjänstens personal. Brandstationen invigdes i oktober år 1965 och kom att ersätta en ännu äldre brandstationsbyggnad, också placerade vid Norra hamn men vid Nygatan – Skeppsbrogatan. Denna äldre föregångare hade uppförts år 1897 och utformats efter sin tid stilideal och särskilde sig således mycket från dess mer modernistiska efterföljare. Byggnaden var byggd i tegel och försedd med brandstationernas allmänna kännetecken – ett slangtorn. Som nybyggd beskrevs brandstationen som ”Luleås vackraste byggnad”. Den kom att användas fram till år 1965 då de nya lokalerna på Bastugatan togs i bruk av räddningstjänsten. Vid denna tid hade den forna brandstationen blivit för liten för verksamheten och ansågs opraktisk sett till nya och moderna krav. Kort efter att byggnaden hade förlorat sin funktion som brandstation kom den att rivas, vilket är något som många än idag sörjer.

Den gamla brandstationen vid Nygatan-Skeppsbrogatan, uppförd år 1897. Utöver att fungera som brandstation inrymde byggnaden även polisstation och elverk. Till vänster i bild syns byggnadens slangtorn. Foto: Henny Tegström. Luleå kommuns stadsarkiv.

Beståndet av slangtorn i Sverige visar på stor variationsrikedom vad gäller utformning och det ena slangtornet är sällan det andra likt. Olika faktorer kan ha påverkat slangtornens utseenden, exempelvis rådande stilideal vid tiden för byggnationen, tornens lokalisering, ekonomiska resurser, bifunktioner och dylikt. Detta är inte minst tydligt vid jämförelse av Luleås kvarvarande slangtorn, vid Bastugatan, med det sedan länge rivna slangtornet på Nygatan-Skeppsbrogatan. Ytterligare ett exempel på variation är slangtornet vid Kirunas gamla brandstation, uppförd i nationalromantisk stil och med spånklädda, rödmålade fasader. Utöver att användas som torkningstorn fungerade även detta torn som en plats från vilken det var möjligt att hålla uppsikt och kontroll över samhällets bebyggelse. Det har påverkat slangtornets form och konstruktionen har tillförts en runtgående balkonganordning där det är möjligt att stå och blicka ut i riktning mot olika väderstreck. Mer information om Kirunas gamla brandstation och om dess slangtorn hittar ni på följande länk:

Gamla brandstationen – Kiruna kommun

Kirunas gamla brandstation med dess unika slangtorn. Foto: Clara Nyström, 2014. Bildkälla: Kiruna kommun, Gamla brandstationen – Kiruna kommun

I samband med att äldre brandstationer rivs försvinner allt fler av Sveriges kvarvarande slangtorn. Även Luleås slangtorn, tillhörande den gamla brandstationen på Bastugatan, står inför en oviss framtid sedan räddningstjänsten flyttat sin verksamhet till nya lokaler och en kommande exploatering väntar området vid Norra hamn. Under våren 2023 planerar Luleå kommun att anordna en markanvisningstävling som kommer utgöra startskottet för en ny utformning av kvarteret, vilket medför att den gamla brandstationen och dess slangtorn hotas av rivning. Om slangtornet försvinner förlorar vi inte enbart en viktig representant för brandstationer och för räddningstjänstens historia, utan också för Norra hamn och för Luleå stad. Slangtornet har nämligen kommit att bli betydelsefull för hamnområdets identitet och räknas av många som ett av stadens landmärken.

För att belysa och betona värdet av ett bevarande av Luleås slangtorn har Norrbottens museum under vintern 2022-2023 lämnat in ett yttrande till Luleå kommuns stadsbyggandsförvaltning, likväl som skickat in en insändare till Norrbottens-Kuriren. För den som är nyfiken kommer här en länk till insändaren:

Luleås gamla brandstation ett kulturarv värt att bevara – Kuriren

Kommer slangtornet rivas eller få stå kvar? Tiden får utvisa vad som komma skall. Kanske kan vi lära oss från tidigare erfarenheter att inte vara allt för snabba i besluten om rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Saknar och sörjer vi inte redan tillräckligt många byggnader som har försvunnit från stadsbebyggelsen, som Fritz Olsson-husen och den tidigare nämnda brandstationen vid Nygatan-Skeppsbrogatan för att enbart nämna några. Kanske kan slangtornet få en ny funktion, alternativt bevaras som ett konstnärligt och dekorativt inslag vid en ny gestaltning av området. Möjligheterna för bevarande är många och med ett innovativt och kreativt byggande kan slangtornet införlivas i nya sammanhang. Se exempelvis slangtornet vid den gamla brandstationen i Örnsköldsvik som kom att byggas om till bostad, idag kallad för ”Cloud Villa”. Mer om detta slangtorn finner ni på följande länk:

Cloud Villa, Örnsköldsvik – Sveriges Arkitekter

Det ombyggda slangtornet Cloud Villa i Örnsköldsvik. Foto: Robin Hayes, fotad efter 2021. Bildkälla: Sveriges Arkitekter, Cloud Villa, Örnsköldsvik – Sveriges Arkitekter.

Det har nu blivit dags att avsluta detta blogginlägg och det görs med en förhoppning om att slangtornet vid Norra hamn ska få stå kvar och fortsätta att även i framtiden lysa över Luleå stad!

Vid skrivbordet,

Kristin Lång

Luleås gamla brandstation. Foto: Rune Espling. Luleå kommuns stadsarkiv.

Det gamla rådhuset på Udden

Som född och uppvuxen Lulebo har jag tillbringat många sommardagar på Gültzauudden, eller Udden som vi Lulebor kärvänligt kallar halvön längst ut från staden. Jag har otaliga gånger känt tallbarrens lukt stiga upp från marken medan mina nakna fötter trampat i den varma sanden på väg ner mot stranden och Luleälvens svalkande vatten. Jag har även stått i regn och rusk framför någon av scenerna som funnits där under åren som gått och lyssnat på olika band som spelat. En av de bästa musikupplevelserna från udden var för några år sedan då jag på festivalen ”Musikens makt” lyssnade på Nicole Sabouné för första gången. Det var en mycket bra konsert. Men oavsett om jag varit på Udden för att bada eller lyssna på musik så har jag ofta gått till den gamla träbyggnaden där det funnits ett café, för att köpa fika eller glass. Som barn och tonåring tänkte jag inte mycket på själva byggnaden, tyckte den var lite sliten men funderade nog mer på vilken glass eller läsk jag skulle köpa. Jag hade ingen aning att den stora träkåken var en kopia av Luleås gamla rådhus från 1600-talet. Visste inte heller att byggnaden uppfördes 1921 som en del av Luleås 300-års jubileum.

Det gamla rådhuset på Gültzauudden. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr D 112.

Redan 1886 bildades Norrbottens Museiförening av några eldsjälar i Luleås borgerskap som ville väcka intresse för Norrbottens historia. Några år innan bildandet hade gamla föremål från länet samlats in av bolagsdisponenten J. A. Wikström i Luleå. Samlingen växte men efter stadsbranden 1887, då stora delar av Luleå förstördes, önskade föreningen att föremålen skulle placeras i en funktionsduglig lokal. Först blev de utställda i Läroverkets lokaler men efter 1901 placerades föreningens samlingar i länsstyrelsens byggnad. Men det var svårt att bevara gamla byggnader i länsstyrelsens lokaler och under 1910-talet, under den tongivande länsmejerskan Anna Gustafssons ledning, började föreningen arbeta för att bilda ett friluftsmuseum på Gültzauudden. Arbetet bar frukt 1918 och inför 300-års jubileet 1921 fanns det 10 byggnader och en restaurang på Udden. En av byggnaderna var kopian av rådhuset från 1600-talet. För övrigt bytte Norrbottens Museiförening namn till Norrbottens läns hembygdsförening 1922 och friluftsmuseet på Udden flytta till dess nuvarande plats på Hägnan i Gammelstad i början av 1970-talet. Kvar på Udden stod det gamla rådhuset som med åren blev ganska slitet. Men annat var det 1921.

I bildens mitt syns rådhuset på Gültzauudden år 1921. De flankerade byggnaderna är troligen tillfälligt uppsatta utställningsdhallar. Foto: Henny Tegström. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 198:222.

Idén till att bygga upp det gamla rådhuset och fylla det med äldre möbler kom från författaren och industrimannen David Törnqvist. Han hade arbetat tillsammans med Anna Gustafsson för att få till ett friluftsmuseum på Gültzauudden. Törnqvist ville att rådhuset skulle vara museets huvudbyggnad och efter att staden donerat marken på Udden fick museiföreningen tillstånd att sälja lotter och upprätta en gåvolista där personer kunde skänka 500 kr mot att få sitt namn upptaget på listan. Flera exemplar av denna lista upprättades och skickades runt i länet under några år för att få in pengar. Och pengar fick föreningen. Inte bara räckte det till att bygga rådhuset utan pengarna kunde även utgöra en grundplåt för hela friluftsmuseet. Byggnaden blev en succé och under jubileet användes huset till utställningar och festlokal.

Norrbottens museums föremålssamling i Gamla Rådhuset på Gültzauudden. Foto ur Luleå kommuns bildarkiv. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:4408.

Under sensommaren 2020 kom rådhuset att åter hamna i rampljuset efter många års tynande tillvaro. Denna gång var det inte i samband med festligheter eller jubileum. Istället var det rådhusets vara eller inte vara som debatterades bland Luleås politiker och medborgare. Rådhuset var mycket slitet och medan några vill rusta upp och bevara byggnaden ansåg andra att det skulle vara en onödig kostnad och att det bästa vore om huset bara revs. Till slut beslutade kommunen att bevara rådhuset och att bland annat lägga nytt tak och förstärka fasaden, framförallt en sida som fått helt ny panel. Renoveringen som genomfördes sommaren och hösten 2021 blev en del av Luleå kommuns 400-års firande. Det har därefter även förts diskussioner om att utse rådhuset till byggnadsminne eller åtminstone kulturmärka fastigheten. Men fortfarande är det oklart vad som ska inrymmas i den vackra 100-åringen. Förslag om utställningslokal för Luleås historia på övervåningen och café har förts fram av engagerade lulebor.

Själv tycker jag att rådhuset borde flyttas till Stadsparken. Att det går att flytta stora byggnader relativt enkelt har inte minst stadsflytten i Kiruna visat oss. Där har ett flertal byggnader som kommunen velat bevara flyttats med hjälp av lastbilar för att undkomma den expanderade gruvan. Att få rådhuset till Stadsparken skulle vitalisera hela parken. Tänk dig ett café med uteservering på sommaren där barnfamiljer, pensionärer och turister kunde sitta i skuggan av denna speciella byggnad och få lite go-fika. När de fikat klart kunde de gå till turistinformationen och bli mötta av en guide från Luleå guideförening som tog med dem en trappa upp och se den permanenta utställningen om Luleås intressanta historia. Guiden kunde berätta om människor, folklivet i staden och något om alla vackra hus som funnits innan rivningsepoken tog sitt betonggrepp om Luleå på 60- och 70-talet. Guiden kunde berätta om det gamla rådhuset som brann upp och om det stora restaureringsarbetet som gjordes efter 1887. Därefter kunde gruppen gå vidare i Luleå på en guidad tur. Rådhuset skulle åter hamna i fokus, bli central och vara en plats som utmärkte Luleå. Ingen annan stad har nämligen ett sådant här rådhus, det är unikt även fast det är en kopia.

Vid tangentbordet:
Roine Viklund, historiker LTU