Magiska paddor, otäcka gengångare och ilskna bergkärringar

Dessa varelser är några folktroväsen som de gamla Luleborna trodde på. Paranormala upplevelser har nämligen i århundraden påverkat och fascinerat oss människor. Genom alla tider har vi försökt förstå vår omvärld och märkliga händelser som inträffat. Folktro om det övernaturliga är därför urgammal och var i äldre tider en naturlig del av människornas världsbild. Många gamla sägner handlade därför om dessa okända och ofta ganska skrämmande varelser.

Bild 1.jpg

Världen ansågs full av övernaturliga väsen. Foto: Jennifer Wikström.

I våra folkminnesarkiv finns gott om uppteckningar om olika magiska väsen, vilket visar den rika berättartradition som förr fanns om det övernaturliga. Människorna levde i en muntlig kultur där berättandet var en naturlig del av vardagen. Berättelserna upprätthöll inte bara tron på en övernaturlig värld utan förmedlade också viktiga värden om tillvaron mellan generationerna. Barn fick redan i unga år höra talas om olika varelser som befolkade naturen. Genom berättelserna lärde de sig om vad som var sant och viktigt.

Bild 2.jpg

Barn lärde sig tidigt att tro på spöken och oknytt. Foto: Fredrik Norberg.

De folkliga trosföreställningarna hjälpte också människorna att förstå svåra händelser genom att förklara det som verkade oförklarligt. Folksägnerna kunde därför skänka tröst och ge mening åt besynnerliga händelser. Folktron fungerade också som ett rättesnöre för hur man skulle handla i olika situationer. Överallt fanns dessa varelser man antingen skulle hålla sig väl med eller akta sig för. Många berättelser handlade därför om vilka beteenden man skulle undvika för att slippa de övernaturligas vrede. Genom att veta hur man skulle agera kunde man känna sig trygg, men råkade man reta upp ett väsen förmedlade sägnerna också hur man kunde ta sig ur en sådan situation.

Bild 3..jpg

Folktron förmedlade viktiga förhållningsregler för människorna. Foto: Caroline Blomgren.

Vissa sägner var rena varningssägner medan andra var förklaringssägner som beskrev hur en företeelse uppkommit. Andra var så kallade pedagogiska sägner som syftade till att ge människorna levnadsregler och kunskap. Sägnerna var också redskap att hantera rädslor och laddade ämnen. Exempelvis skildrar sägner om gengångare ofta människors rädsla inför döden, medan sägner om mördade spökande barn istället gestaltar synen på ogifta kvinnors förbindelser i en tid då de fördömdes så starkt att de drevs att mörda sina egna barn.

Folksägnerna är därför en rik källa till kunskap och en viktig del av vårt immateriella kulturarv. Hägnan vill därför sprida kunskap om äldre tiders föreställningsvärldar för att öka förståelsen för hur människor har trott och tänkt i gamla tider och för hur samhället förändrats. Av den anledningen synliggör friluftsmuseet dessa trosföreställningar varje höst under museets spökvandringar.

Bild 4..jpg

Spökvandring på Hägnan. Foto: Fredrik Norberg.

Spökvandringarna såg dagens ljus, eller snarare nattens mörker, en kulen augustikväll 2011. Vandringarna har sedan starten syftat till att sprida kunskap om den norrländska folktron. Museet har därför letat i de allra mörkaste vrårna i våra folkminnesarkiv efter lokala trosföreställningar och funnit många spännande sägner.

Bild 5.jpg

I folkminnesarkiven finns mycket material om det övernaturliga. Foto: Beatrice Norberg.

Arkivmaterialet har visat att många sägner handlat om de underjordiska, ett slags övernaturligt grannfolk som det var viktigt att hålla sig på god fot med. De underjordiska levde ofta under marken men de kunde också bo i bergen eller i människornas närhet. I övre Norrland är de mest kända som vittra medan de i södra Sverige ofta kallades vättar. I trakterna kring Luleå har man inte talat om vittra utan istället om en identisk varelse; bergkärringen och hennes familj.

Bergkärringen är Luleå folktros mest framträdande varelse. Hon har ofta beskrivits som en gammal magisk gumma med hemska trollhundar som enligt många sägner bodde i Bälingeberget.

Bild 6.jpg

Bergkärringen och hennes hundar lär ha visat sig på många platser. Illustration: Alva Skog.

Precis som med andra övernaturliga varelser var det viktigt att behandla henne med respekt, annars kunde det gå riktigt illa. Hon var nämligen en lättretad typ som inte tvekade att spöa folk kutryggiga eller stänga in dem tills de svalt. Men bergkärringen kunde också belöna de som hjälpt henne med rikliga gåvor.

Enligt folktron kunde de underjordiska ibland förvandla sig till grodor eller paddor. Just groddjur har haft en framträdande roll i folktron. Enligt en spridd föreställning hade de ett övernaturligt ursprung och besatt magiska egenskaper.

I Luleå har det också talats om en magisk padda som kallades ”meokarn”. Denna meokar hade en riktig förkärlek för att sitta vid förstugubron och hänga vilket inte alltid uppskattades av de boende. Det sägs att hur man än försökte få bort den kom den alltid tillbaka. I en by utanför Luleå ska man i 40 år försökt bli av med en meokar utan att lyckas.

Enligt folktron kunde man inte slå ihjäl en meokar för då skulle man drabbas av allehanda hemskheter och olyckor. En betydligt säkrare metod var istället att sätta den på en vippbräda och ”sprätta” iväg den. Metoden har använts i hela Sverige för oönskade groddjur och kallades att ”gifta groda” men har i Luleåtrakten omnämnts som ”himlasprätt”.

De folkliga trosföreställningarna omtalade inte bara magiska djur utan också platser där spöklika fenomen ska ha inträffat. En riktigt omtalad spökplats är den så kallade ”Spökbacken” som ligger mellan Rutvik och Gammelstad i Luleå. Det finns många berättelser om alla vettskrämda hästar som vägrat att passera för alla spöken i backen.

Bild 7.jpg

Spökbacken har varit en riktigt omtalad spökplats. Foto: Beatrice Norberg.

Enligt folktron har det inte bara spökat i Spökbacken utan på fler platser. Den som vill höra mer spökhistorier, och har nog starka nerver, är rysligt välkommen på Hägnans spökvandringar under vecka 41 till vecka 44.

Vid tangentbordet:
Beatrice Norberg, museipedagog
Friluftsmuseet Hägnan/Gammelstads Visitor Centre

Läs mer:
Almquist, S (1984). Gengångarföreställningar i svensk folktro ut genreanalytisk synpunkt. Stockholm
Arvidsson, A (1999). Folklorens former. Lund
af Klintberg, B (1986). Svenska folksägner. Stockholm
af Klintberg, B och Palmenfelt, U (2008). Vår tids folkkultur. Stockholm
Odstedt, E. (2004). Norrländsk folktradition. Uppsala
Hagberg, L (1937). När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm
Norberg, B (2013). Skrock och skrömt. Folktro om övernaturliga väsen i Luleåtrakten. Luleå
Schön, E (2001). Folktro från förr. Stockholm
Stattin, J (2006). Från gastkramning till gatuvåld. Stockholm

Det maritima kulturarvet längs Norrbottenskusten

Under hösten 2016 genomförde länsstyrelsen i Norrbotten ett projekt för att skapa bättre förutsättningar för att förvalta och skydda det maritima kulturarvet och speciellt de fysiska lämningarna efter maritim verksamhet som föregått i länet. Ett av målen med projektet var att få registrerat de kända lämningar efter fartyg och uppgifter om förlisningar som fram till dess endast varit tillgängliga i bokform.

Inledningsvis sammanställdes en genomgång av de kända skriftliga uppgifter som var relevanta för projektet. Det visade sig att samma uppgifter återkom i olika form på olika ställen, vilket såklart ledde till att flera registreringar kunde strykas eller i bästa fall kompletteras. I stora drag visade det sig att den sammanställning som Christer Westerdahl företagit sig under början av 1980-talet hade lyckats fånga de flesta kända registreringarna.

Informationen som kom fram genom litteraturstudierna sammanställdes samtidigt som kartmaterialet och beskrivningarna också genomgicks och en punkt placerades på kartan utifrån den samlade informationen. Avslutningsvis i projektet fördes informationen och punkterna samman i ett flertal nya GIS-skikt (Geografiskt InformationsSystem) och det utfördes också densitetsanalyser (mätning av punkternas täthet) för att kunna se i vilka områden de flesta kända registreringarna fanns.

I projektet gjordes även en digitalisering av de kända farleder i skärgården som kommit fram genom Christer Westerdahls registreringar. Någon av uppgifterna om farleder var så gamla att delar av farleden nu låg på land.

Ett annat av målen med projektet var att få samlat in den kunskap som Rickard Nilsson hade samlat på sig under ett antal år. Nilsson hade sedan tidigare tagit kontakt med länsstyrelsen och meddelat att han, på sin fritid, scannat bottnar med sin egen sonar-utrustning och tolkat dessa med ett program på sin dator hemma. Genom karteringen hade han lokaliserat ett flertal vrak, speciellt i närheten av Luleå men även på andra ställen längs kusten. Ett flertal av tidigare kända registreringar hade också fått ny lokalisering.

En systematisk kartering av vrakplatser som den som Rickard Nilsson har gjort finns inte motstycke till någon annanstans längs Norrbottenskusten, utanför uppdragsarkeologin. Det är därför ett ovärderligt underlag för bevarandet av lämningarna längs våra kuster. Nilsson hade faktiskt registrerat så många lämningar att jag vid densitetsanalysen var tvungen att utesluta dessa för att inte få en onaturlig slagsida i analysen.

Även om inte allt som Nilsson har registrerat är vrak efter båtar (han har till exempel registrerat en Volvo Amazon och en snöskoter av märket Aktiv från 1980) så bidrar de i hög grad till förståelsen av Luleås framväxt som hamnstad, speciellt under de senaste par hundra åren.

Vrak efter pråm.

Utsnitt från det material som Rickard Nilsson har bidragit med i projektet. Bilden visar en av de nya vrakregistreringarna av en pråm. Foto: Rickard Nilsson.

Slutsatser och tolkningar
Slutsatsen från projektet är att det är i och runt städerna som de flesta lämningarna kopplade till maritim verksamhet finns. Stora aktiviteter knutet till hamnar och varv samt omlastning av timmer från flottningen för vidare färd bidrar i stor grad. Intressanta är dock de områden utanför de större städerna som ändå har hög koncentration av maritima lämningar (se rapporten ”Möjligen har något skepp förlist där”, se länk nederst i blogginlägget). Jävre, Småskären-området, Båtskärsnäs/Paaskeri och Malören har alla höga koncentrationer som speglar platsernas koppling till maritim verksamhet. Småskären-området och Malören är bägge yttersta utposter i skärgården och är också portarna in till Haparanda/Tornio respektive Luleå. Lämningarna på platserna visar att dessa två verksamheter har varit viktiga när fiskelägen och sjömärken är förhållandevis många till antalet.

Haparanda har varit en viktig hamn under lång tid och omnämns redan på 1300-talet. Att koncentrationen av maritima lämningar i projektets densitetsanalys (se rapporten ”Möjligen har något skepp förlist där”, se länk nederst i blogginlägget) inte är lika stark här som i Piteå och Luleå antas ha att göra med att lämningarna från den finska sidan inte är med i beräkningen. Trots detta finns ändå en hög koncentration av maritima lämningar utanför Haparanda.

För Haparandas del är det inte möjligt att skilja ut en specifik lämningstyp som är mer eller mindre viktig, förutom fiskelägen som såklart koncentreras längre ut i havsbandet. Tolkningen måste bli att det är ett flertal faktorer som bidrar till att Haparanda och skärgården utanför har en så hög koncentration. Troligtvis har platsens strategiska position bidragit.

Båtskärsnäs/Paaskeri har en lång historia av sågverksindustri och varvsverksamhet vilket också är tydligt i analysmaterialet. Intressant är att också vraklämningar är förhållandevis vanliga i området och dessutom på en plats utanför Båtskärsnäs/Paaskeri där vi inte har uppgifter om att historiska farleder har funnits. Även om det kan påpekas att en av de kända farlederna kan tänkas fortsätta in i området.

Karta över vrak utanför Båtskärsnäs

Kartutsnitt som visar vrak-koncentration utanför Båtskärsnäs och farled som leder mot nordöst upp mot området.

För Jävres del är det fiskelägen och vrak som gör att den samlade bilden av maritima lämningar har en hög koncentration i det området.

Intressanta iakttagelser kan också göras av att avgränsa det geografiska området där analyser genomförs till de historiska farlederna. Genom att göra det visas vilka områden längs de kända farlederna som har de flesta kända lämningarna. Analyser har gjorts för vrak och sjömärken som visar koncentrationer kring Luleå yttre skärgård för sjömärkena och kring Jävre, Piteå och Luleå för vraken. Flera mellanområden pekas ut för vrakförekomster där intressanta områden är Haparanda skärgård, södra delen av Luleå skärgård och Båtskärsnäs.

Kartutsnitt koncentrationer av sjömärken

Kartutsnitt som visar koncentrationer av sjömärken kopplade till kända historiska maritima farleder. Punkter visar registreringar av sjömärken. Koncentrationen är högst där linjen är röd. Gul linje anger en relativt medelhög koncentration medan grön anger relativt låg koncentration.

Projektet har digitaliserat ca 680 enskilda punkter med information om maritima kulturmiljöer i Norrbottens län. Punkterna har samlats i ett flertal GIS-skikt för användande i den dagliga handläggningen samt för analyser. De 680 punkterna har kontrollerats gentemot de registreringar som redan finns i den nationella databasen för fornlämningar och kulturmiljöer (FMIS). Av de 680 registreringarna var 416 tidigare inte upptagna i det nationella registret.

Lämningar kopplade till den maritima miljön i Norrbottens län

Karta som visar tidigare kända och nyligen digitaliserade lämningar kopplade till den maritima miljön i Norrbottens län. Röda prickar visar tidigare inte digitaliserade lämningar, blå prickar visar utdrag från nationella fornminnesregistret (FMIS) och lila linjer visar digitaliserade historiska farleder.

Vill du läsa mer om projektet kan projektrapporten laddas ned genom att klicka på länken nedan. Bilagor med analyser samt Rickard Nilssons registreringar med flera bilder av hans fynd finns med.

Vid tangentbordet:
Dag Lantz, Länsstyrelsen i Västerbotten

Läs mer:
Lantz, Dag. 2017. Möjligen har något skepp förlist där. 
Rapport från projektet ”Framtagande av maritimt planeringsunderlag för kulturmiljö i Norrbottens län.” Länsstyrelsen i Norrbottens län 2016.

Westerdahl, Christer (1987). Norrlandsleden 2. Beskrivning av det maritima kulturlandskapet: rapport från en inventering i Norrland och norra Roslagen 1975-1980 = Description of the maritime cultural landscape: report from a survey in Norrland and northern Roslagen, Sweden, in 1975-1980.