Helröret i Luleå – vad var egentligen grejen?

Nu har det gått mer än ett år sedan det så kallade ”helröret” revs. På vissa håll tycktes det vara dags och på andra håll var det som att riva upp en del av Luleås karaktär. Politiskt sett var det tvära kast kring frågan och det börjar bli dags att försöka förstå vad som egentligen hände.

Luleås helrör år 2003. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-95-29.

Helröret byggs

I sedvanlig ordning börjar vi med att skruva tillbaka tiden, till en tid då de kanske märkvärdigaste byggnaderna i Luleå uppfördes. Det postmodernistiska kvarteret Thule, i folkmun Tutti-Frutti, överträffar andra byggnader från sin samtid med sin stora skola och sitt lekfulla uttryck. Djuphamnen som tidigare låg här fylldes ut och bebyggdes med ett stort, postmodernistiskt bostadskomplex med storleken av tre kvarter i bredd. Utifrån upplevs kvarteren som slutna och privata då två gator i rutnätsstrukturen är avstängda. Arkitekten Patrik Forsberg på Riksbyggen kunde nog känna sig stolt år 1993 då komplexet stod klart.

Nu får vi backa tillbaka bandet ytterligare. Området Tutti-Frutti förstås nog som bäst utifrån de misslyckade planerna kring ”Stålverk 80”. Stora satsningar för Luleå utlovades och kommunen agerade därefter. Staden skulle närmare dubbleras i storlek. För att göra plats för detta revs stora delar av centrum och vägarna breddades. Planerna på Stålverk 80 sköts fram för att sedan skrotas. Kvar blev då tomma kvarter och enorma vägar. Några års stiltje följde nederlaget, men Luleå började tämligen snart att bygga upp igen.

Vid planeringen av bostadsbyggandet på kvarteret Thule kunde det konstateras att det inte var tillräckliga förbindelser mellan centrum och bostäderna. Det enda sättet att ta sig till Thule var att korsa den hårt trafikerade Södra Hamnleden som skar genom stan. I en detaljplan från 1988 (PL021) läser vi att en gång- och cykelbro skulle anläggas längs Smedjegatan för att tillgodose en säker passage. En två år äldre detaljplan, den som berör de faktiska Thulekvarteren (PL072) läser vi att det skulle anläggas två gång- och cykelbroar; den längs Smedjegatan och en längs Timmermansgatan. I slutändan var det dock bara en av broarna som anlades. Bygget finansierades av Luleå kommun och arkitekten bakom bron lär vara Mats Tormod. Det inofficiella namnet ”Helröret” kom sig dels utav sin form och dels av att det befarades husera stadens missbrukare.

Museet har tidigare dokumenterat bron i samband med dokumentationen av Tutti-Frutti. Där beskriver antikvarie Lina Karlsson bron såhär;

”Gångbron över Södra Hamnleden består i en stålkonstruktion med tunnel-formig, svagt tonad plastöverbyggnad och röda och blåa detaljer. I båda ändarna finns både hiss och rulltrappa för att bron ska vara tillgänglig för alla. Från gångbron kan man även komma direkt upp på gården till hus A-B. Därifrån kan man också ta sig vidare till de andra husen längs Södra Hamnleden. Det första som möter när man kommit ur gångtunneln och upp på terrassen i hörnet av hus A-B, är en triptyk vid namn Marken, Luften och Vattnet. Triptyken har sten som sitt huvudsakliga material och går i färgerna vitt, brunt och blått. Konstverken anknyter också till de olika elementen i fråga om sin form och struktur. Konstnärer är Leif Bolter, Lars Hofsjö och Björn S. Jonsson och dateringen är Stockholm 1993.”

Thules triptyk Marken, Luften och Vattnet. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-96-02.

Rivningen

Hösten 2018 beslutade Stadsbyggnadsnämnden att riva helröret. Bron stod i begrepp att renoveras, vilket i sådana fall skulle kosta cirka 7 miljoner kronor och sedan medföra en driftskostnad om 1 miljon kronor per år. En arkitekt som varit drivande inom frågan om bevarande uppger att en renovering inte hade kostat mer än 2 miljoner kronor. Det ligger lite i ärendets art att samtliga parter hävdar att den andras förslag hade varit både dyrare och sämre.

En rivning skulle däremot kosta 1,3 miljoner, vilket beslutades vara det ekonomiskt mest försvarbara. Nämndens ordförande hävdade dock sedan att hon informerats om kostnaden 2,6 miljoner kronor. Många röster gjorde sig hörda. En del hörde av sig till museet och en del till kommunen. Beslutet om rivning överklagades därtill hos Mark- och Miljödomstolen. Jämte detta var det även många som tyckte att det var ett bra beslut då ”Helröret” kändes otryggt och nedgånget.

Länsstyrelsen emottog en ansökan, från samma arkitekt som tidigare omnämnts, om att förklara gångbron med tillhörande bostadskvarter som byggnadsminne. Arbetet inleddes snart med att utreda om anläggningen kunde uppfylla de mycket hårda kriterier som det innebär att vara ett byggnadsminne. Kontakt togs med kommunen och de kom överens om ett tillfälligt rivningsstopp medan utredningen gjordes.

Två månader efter att Länsstyrelsen tog emot ansökan stod deras beslut klart. Tutti-Frutti och gångbron avslogs en byggnadsminnesförklaring. Värt att nämna är hur resonemangen kring beslutet gick till. Dessa kan du läsa på egen hand hos Länsstyrelsen (Diarienummer 432-6161-2019) men här följer en kort sammanfattning.

Anläggningen är lite för ung för att kunna sättas in i ett kulturhistoriskt perspektiv och tydliga värdebärare är svåra att utläsa. Lagstiftningen för att förklara en anläggning till ett byggnadsminne är mycket strikt och formulerad på ett sådant sätt att endast ett mindre urval byggnader ska kunna ernå denna status. De poängterar dock att det finns historiska aspekter, arkitektoniska kvalitéer och en sådan helhetsverkan för området att det skulle vara lämpligt att utreda om området inte ska skyddas enligt Plan- och Bygglag istället. Den frågan hanterar dock kommunen själv och är ingenting som Länsstyrelsen kan beordra. Uppmaningen togs inte omhand av kommunen som istället drog tolkningen att det inte alls behövde utredas. Rivningen gick vidare och sattes igång den 21 januari 2020, klockan 19:00.

Notan för rivningen landade på 6 miljoner kronor då man inte räknat med de 220 ton styck tunga betongfundament som utgjorde grunden för bron. Här är det lätt att argumentera för bättre beslutsunderlag, oavsett vid rivning eller renovering.

Själva röret köptes för 0 kronor för att sedan fraktas upp till Kronogård i närheten av Kåbdalis. Det fanns då planer på att bygga om röret till ett norrskenshotell. ”Jättefräscht” uttryckte köparen att det skulle bli. 1,5 år senare lät det annorlunda och röret skickades tillbaka till Luleå för att destrueras. Snabba på bollen var Bälingegården som nyligt har tagit emot röret i förhoppningen om att renovera upp det till att bli ett växthus istället.

Helröret hade kanske kunnat bli just ”helfräscht”? © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-95-06.

Lärdomarna

Det kan ibland vara svårt att på ett objektivt sätt beskriva och värdera bebyggelsemiljöerna omkring oss, i synnerhet då platserna inte funnits mer än en generation. Hur mycket av ett formspråk kan man tillskrivas tidsandan och hur mycket är en enskild persons visioner? Lever vi kvar i en slags utvecklad postmodernistisk era eller har vi lämnat den bakom oss? Vilka tidslager är det vi lämnar och vilka av dessa kan vara värda att bevara?

Vad vi däremot säkert kan säga är att helröret och kvarteret Thule berättade om en återuppbyggnadstid efter Stålverk 80, något som kom att prägla stadsbilden för sin tid. Arkitekturen är lekfull och har en helhet som är ovanligt omfattande. Helröret i sig kan lätt liknas vid trapphuset på det, nästan samtida, postmodernistiska mästerverket Centre Pompidou i Paris.

Argumenten var alltså att det var för dyrt att underhålla bron och därmed skulle den rivas. Men hade det kunnat lösas på något annat sätt? Hade inte en renovering kunnat göras, trots att det kostar? Hade det gått att omvandla röret till något mer funktionsdugligt? Vad hade hänt om man exempelvis öppnade upp sidorna så att det blev mer utav en utomhusmiljö? Hade då vandalismen minskat? Eller om låste allting och lät byggnaden stå som ett monument?

Måste en rivning alltid stå som det enda alternativet mot förvaltning?

Luleås helrör år 2003. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-96-01.

PS: Undertecknad vill dock poängtera att Luleå kommun hanterade en snarlik fråga, då den om graffitimålningarna på kvarter Ripan, på ett föredömligt sätt. De valde att i detaljplan (PL478) skydda målningarna, som lär vara de äldst bevarade graffitimålningarna i Sverige. Här har man alltså valt att erkänna även det ”smutsiga” och okonventionella som en kulturyttring och ett kulturarv. Mycket bra jobbat!

Veckans skribent,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

Anemi och spår på skelettet?

Denna vecka återvänder vi till osteologins fascinerande värld! Vi kommer att fortsätta på ett liknande tema som mitt förra blogginlägg som handlade om hur skelettet påverkas vid brist på D-vitamin. Har ni inte läst det så finns det inlägget att läsa här: Vad händer med skelettet vid D-vitaminbrist? | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com). Denna veckas blogginlägg kommer att handla om vad som kan hända med skelettet vid en annan typ av bristsjukdom, nämligen anemi d.v.s. blodbrist.

-I detta inlägg kommer det att förekomma ett fotografi på ett mänskligt kranium som uppvisar spår av det tillstånd som veckans blogginlägg behandlar. Fotografiet är taget av undertecknad och publiceras i ett utbildande och visualiserande syfte. Känsliga läsare varnas.-

Att lida av anemi eller blodbrist är något som är väldigt vanligt i dagens samhälle och som kan bero på en rad olika faktorer, men den vanligaste är på grund av för dåliga järnvärden, dvs järnbrist. Det är uppskattningsvis ca 30 % av jordens befolkning som lider av blodbrist. Att lida av blodbrist kan, som med så många andra tillstånd, bero på en rad olika typer av underliggande sjukdomar. Anemi definieras dock av att man har för lite hemoglobin och/eller för lite röda blodkroppar i blodet.  

Järn behövs för att hemoglobin ska utvecklas i de röda blodkroppar som bildas i benmärgen. De röda blodkropparna transporterar i sin tur syre från lungorna till kroppens alla celler. Röd blodkroppar behövs alltså för att kroppens olika organ ska få tillräckligt med syre. Vid blodbrist blir de röda blodkropparna bleka och de blir mindre än vad de normalt är, de har även en mycket kortare livstid. Livstiden för en röd blodkropp kan halveras vid blodbrist, i normala fall lever en röd blodkropp i 120 dagar. Järn lagras i vanliga fall i levern och i mjälten när de röda blodkropparna bryts ned. Ca 90% av det järn som finns i röda blodkroppar behövs även för att bilda nya blodkroppar. Blodbrist utvecklas när lagren är uttömda och kroppen försöker absorbera ett större intag av järn. Förlusten av järn är alltså större än själva intaget.

Även människor förr i tiden drabbades av anemi. Det kan dels ha berott på en järnfattig diet, dålig hygien i samband med sämre levnadsförhållanden och därmed även en ökad risk för infektion samt utvecklingen av ett mer permanent jordbrukssamhälle kan alla tillsammans, eller var för sig, ha bidragit till att blodbrist uppstod och ökade bland människor. Bortsett från en järnfattig diet, spelade en rad andra faktorer in i dåtidens samhälle (som dock fortfarande är aktuella än idag); nämligen blodförlust i samband med skador, menstruation och kroniska sjukdomar så som cancer och parasiter.

Blodbrist kan visa sig genom trötthet, man är blek, man får svårt att andas och tar därför kortare och ytligare andetag, man svimmar, har hjärtklappning samt att man har en ökad hjärtfrekvens. Samtliga symptom är alla vanliga tecken på sjukdomen. I de svårare fallen går det även att se problem i den kognitiva utvecklingen, hjärtfel samt abnormaliteter i skelettet. Förändringar i skelettet bildas troligen enbart under barndomen, vuxna individer uppvisar spår i skelettet men dessa har troligtvis redan bildats när individerna redan var barn.

Vad kan hända med skelettet vid anemi?

Vad som då kan hända med skelettet är att det yttre skalltaket tunnas ut. Detta sker när den svampliknande, spongiösa benvävnad (diploën) som finns mellan det yttre och det inre skalltaket skapar ett tryck mot själva skalltaket. Benvävnaden mellan det yttre och det inre skalltaket blir då tjockare än normalt och det yttre skalltaket blir som sagt tunnare och får en porös yta. Att ha en förtjockad diploë är ett av de kriterier som finns för porotic hyperostosis vilket är ett tillstånd som ofta går hand i hand med en patologi som kallas för cribra orbitalia. Detta tillstånd i kraniet inträffar när kroppen stimuleras till att producera mer röda blodkroppar i benmärgen för att kompensera för järnbristen. Dessa förändringar ses ofta på hjässbenen och nackbenen samt att taket i själva ögonhålan får små tätt sittande hål/perforeringar vilket kallas för just cribra orbitalia. Cribra orbitalia identifieras genom dessa små perforeringar som är placerade i de övre delarna av ögonhålornas tak, därav dess namn (se bild nedan).

Här kommer en liten snabbkurs i latin:

Orbita = ögonhåla. Härstammar från orbis som betyder cirkel

Cribrum = porer/perforeringar som i plural blir cribra.

Skelett nummer 6 från Magasinsgatan i Luleå med cribra orbitalia i ögonhålan.
Foto: Emma Boman @ Norrbottens museum.

Skelettförändringar i samband med anemi vid järnbrist tycks förekomma i två olika former; den ena med enbart förändringar i ögonhålorna (cribra orbitalia) och den andra med både förändringar i ögonhålorna och i skalltaket (porotic hyperostotis). Förändringarna är ofta symmetriska och förändringar i skalltaket tycks inte förekomma utan närvaron av förändringar i ögonhålorna. Det har därför föreslagits att förändringar i skalltaket kan indikera en svårare form av anemi. De skelettförändringar som förekommer vid anemi kan även förekomma vid andra sjukdomar så som brist på D-vitamin, inflammation och även vid tumörer. Dessa tillstånd, porotic hyperstotis och cribra orbitalia, har under en längre period tolkats bero på anemi vid järnbrist, men nyare forskning menar på att det inte enbart behöver vara så.  Det kan även tyda på exempelvis stress och ohälsa hos barn. Att identifiera orsaken bakom skeletala förändringar är inte helt lätt alla gånger – som med så mycket annat här i världen.

När denna typ av förändringar (som nämns ovan) påträffas på skelettet, och som anses vara en aktiv lesion, dvs det är förändring eller skada som är pågående, indikerar det att individen inte har anpassat sig efter sjukdomen vid tidpunkten för individens bortgång. Studier har påvisat att det även finns en ökad dödlighet hos individer med cribra orbitalia.

Anemi ökade under den yngre stenåldern

En tolkning som finns är att förekomsten av anemi ökade i samband med att man övergick från ett jägar- och samlarsamhälle till att vara jordbrukare. Sädesslag är ingen källa till järn och när man då övergick till att förlita sig på att dessa grödor skulle ge en tillräckligt varierad kost kan det ha lett till att förekomsten av anemi ökade hos populationerna under stenåldern. Skelettmaterial daterade från denna övergång indikerar att ökandet av anemi och övergången till ett jordbrukssamhälle kan hänga samman.

Man tror att förekomsten av anemi kan ha ökat under stenåldern när man övergick från att vara jägare-samlare till att mer livnära sig på jordbruk. Illustration av Hanna Larsson @ Norrbottens museum.

Under det medeltida Europa var det inte helt ovanligt att män led av blodbrist i högre utsträckning än vad kvinnor gjorde. Detta tror man beror på att kvinnor i regel ammade sina barn tills de var runt 4 år gamla. När kvinnor ammar så länge ger det en oregelbunden mens vilket i sin tur gjorde att de inte förlorade lika mycket blod, som de skulle ha gjort vid en regelbunden menstruationscykel. Efter medeltiden tycks det dock skifta och kvinnor led istället mer av blodbrist än män, detta är som en följd av upprepade graviditeter och regelbunden menstruation däremellan. Det finns även studier som föreslår att individer av de högre klasserna inte led av blodbrist på samma sätt, vilket troligen beror på att deras diet innehöll mer rött kött och att de hade bättre levnadsförhållanden med mindre infektionsrisker.

Massgraven vid Magasinsgatan

I de arkeologiska materialen i Norrbotten har cribra orbitalia identifierats i ett material påträffat i en massgrav vid Magasinsgatan i centrala Luleå. Delar av denna massgrav framkom redan 1906 och även under 1960-talet. Massgraven undersöktes dock inte förens 1972 då en schaktning för vattenledningar ägde rum. Massgraven har, efter det övriga fyndmaterialet, tolkats vara ett spår av finska kriget och har därmed även daterats till början av 1800-talet.  Individerna har tolkats tillhöra svenska och finska soldater men även troligen ortsbor.

Vid Magasinsgatan 7 i kvarteret Haren i centrala Luleå påträffades en massgrav redan 1906. I massgraven har cribra orbitalia identifierats hos flera individer. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1972:225:1.

Vid höga dödsantal inom arméer, som skett utanför själva slagfältet, var det ofta den så kallade ”fältsjukan” som fick skulden. Om en individ drabbades av exempelvis tyfus eller dysenteri så var det inte ovanligt att man istället kallade tillståndet för fältsjukan. Fältsjukans symptom beskrevs bestå av bl.a. diarré, frossa, sår och skörbjugg. Det finns bland annat beskrivet att en mycket smittsam feber härjade bland trupperna efter deras ankomst till Torneå i december 1808, det var även i Torneå som smittan härjade som värst. Det var brist på både läkare och medicin och det rådde trängsel på sjukhusen, vilket inte underlättade smittans framfart som då även nådde byborna. De avlidna samlades ihop och transporterades till en avsedd massgrav där alla kroppar samlades och begravdes tillsammans.

Cribra orbitalia har identifierats hos fem kranier som påträffades i massgraven vid Magasinsgatan. För två av dessa kranier är det dock inte helt klart om de faktiskt tillhör materialet från Magasinsgatan eller inte. Det kan bero på bristfällig dokumentation sedan tidigare eller att flera kockar har varit inblandade i diverse olika processer, vilket kan göra att dess ursprung kan vara något svårtolkat – men det har tolkats som att även dessa två individer kommer ifrån massgraven vid Magasinsgatan. Majoriteten av kranierna som har identifierats ha cribra orbitalia har tolkats vara kvinnor vilket stödjer teorin att massgraven även utgörs av bybor och inte enbart av soldater.

Anemi är ett tillstånd som har drabbat människor långt bakåt i tiden och som drabbar oss än idag. Skillnaden idag är att  det finns medicinsk hjälp att få om man lider av anemi, men för att kunna få rätt typ av behandling behöver läkaren först ta reda på den bakomliggande orsaken till blodbristen.  

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog och osteolog

Referenser:

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Hartzell, Lisa. 2015. Massgravar i finska vinterkrigets spår- En osteologisk analys av skelettmaterial från Luleå och Jävre. https://norrbottensmuseum.se/media/441576/massgravar_i_finska_krigets_spar_en_ost.pdf

Blodbrist – anemi – 1177 Vårdguiden