Bogträn och selbågar

Denna gång handlar blogginlägget inte om arkeologi, ja faktiskt inte ens om kulturmiljöer. Och nu när det varningsordet är uttalat, kan vi övergå till… föremålssamlingen.

På Norrbottens Museum är för vi närvarande sysselsatta med att flytta våra föremålssamlingar till nya, fräscha och, inte minst, klimatanpassade lokaler. Vår nya adress är Höstvägen 7 på Björkskatan i Luleå.

Bland det senaste som fått plats här är vår (ganska) stora samling av bogträn, eller lokor som de också kallas. De hade förstås en praktisk användning. De var en del av hästens seldon, något som gjorde det möjligt för hästen att dra en rissla eller något annat, och de flesta lokorna var inte heller något annat än ett praktiskt hjälpmedel. Men de allra flesta av våra exemplar är dessutom målade och/eller försedda med praktfulla utskärningar. De är helt enkelt exempel på folkkonst.

Lokor från Kalix

Lokor från Kalix. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Folkkonst
Idag kan nog begreppet folkkonst innefatta det mesta, men ursprungligen (1890-tal) var det knutet till det samhälle som då var på väg att försvinna. Det självförsörjande jordbrukarsamhället sågs av många som ett idealiskt samhälle, fjärran från industrier och allmän rösträtt, storpolitik och fattigdom.
Idag pratar man oftast om möbler, som skåp och ståndur, eller kanske husgeråd, som laggade eller svarvade kärl när det gäller folkkonst trä. Men ett annat område som sysselsatte de allra bästa folkkonstnärerna var hästarnas utrustning och åkdonen. Det berodde förstås på att det för bönderna var en fråga om att visa eller hävda sin sociala ställning. Och färden till kyrkan eller till marknaden var kanske det allra bästa tillfället att jämföra sitt ekipage med grannens, och därmed också sin bevisa eller upprätthålla sin status.

Det var också vid den här tiden som de flesta av de kulturhistoriska museerna i landet tillkom. Vårt museum grundades 1886, även om inte museibyggnaden byggdes förrän 50 år senare.

Vår samling av lokor kommer också den från den här tiden, när många lokala tjänstemän eller andra ”överhetspersoner” lade sig till med böndernas utrangerade föremål. Tyvärr var dessa samlare sällan intresserade av lokornas ursprung, så föremålskatalogen är inte särskilt informativ. Men de konstnärligt utformade lokorna finns i alla fall kvar.

Lokor eller bogträn
Lokorna, eller bogträna som de också kallas satt framtill på selen och vilade mot hästens bogar. De var S-formade och nästan alltid försedda med ett tydligt djurhuvud upptill. Detta kunde vara ett hästhuvud, ett lejonhuvud, men det vanligaste motivet var ett fågelhuvud, där fågelhuvudet förmodligen är det yngsta motivet. Från början var de ofta försedda med skurna växtornament, men senare enbart med målade ornament.

Lokor från Kalix, detalj, fågelhuvuden

Lokor från Kalix, detalj, fågelhuvuden. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Lokor från Kalix

Lokor från Kalix. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Lokor

Lokor. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Detalj, hästhuvud

Detalj, hästhuvud. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

De omålade, oornerade vardagslokorna var sällan försedda med djurhuvud. Vi har inte så många sådana i samlingarna, vilket speglar de tidigaste samlarnas intresse.

Det är bara i sydligaste Sverige som denna typ av seldon inte har använts. Där fanns i stället den kontinentala bröstselen.

Sel- eller rankbåge?
Andra delar av hästarnas utstyrsel var sel- och rankbågarna.

Rankbågarna har ett östligt ursprung. De har varit vanliga i Ryssland, Balticum och Finland. I Sverige förekommer de ner till Västerbotten. Rankbågen kopplas mellan skaklarna ovanför lokorna och gör att skaklarna kommer längre ut från hästens kropp, vilket i sin tur gör resan mindre ryckig, såväl för häst, som för resenär.

De tillverkades vanligen av sälg, björk eller hägg. Efter uppvärmning, böjdes till bågform runt en ”form” av trätappar som kunde sitta fast i stallväggen. Målade rankbågar är relativt vanliga.

Selbågarna, eller selkrokarna, fanns däremot i nästan hela Sverige. Den vilar på hästryggen bakom manken för att hålla ihop seldonen och tömmarna. Selbågen var alltid symmetriskt, och ofta skulpturalt utformad. Experterna pratar om götiska selbågar eller norrlandskrokar som de mest praktfulla bland selbågar. Norrlandskroken är ofta försedd med parställda djur, som lejon, sjöhästar eller ödlor. Dessa omger sedan ett krönornament som kan vara ett människohuvud, en lilja eller en krönt sköld. Liknande selbågar fanns redan på vikingatiden.

Selkrok

Selkrok. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Detalj av selkrok

Detalj av selkrok. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Träskärningar
Inskärningar i trä var den vanliga utsmyckningstekniken före 1700-talet.

Motiven är ofta bekanta från barocken, (Vasas akterspegel är ett exempel) eller ännu längre tillbaka i tiden. Andra exempel finns från vikingatiden. De flesta föremålen i vårt magasin är dock knappast mycket äldre än 1700.

Allmogemåleri
Mot av 1700-talet blev det allt vanligare att möbler och föremål målades. Färgerna hade blivit billigare och mer hållbara och dessutom innebar införandet av skorstenar att sotet inte längre stannade kvar inomhus. Också lokorna kom att bemålas i samma tradition som möbler och kistor. Träskärningen försvinner alltmer med tiden och lokornas fågelhuvuden blir allt mer stiliserade.

Kaurisnäckor
Kaurisnäckan är en liten porslinssnäcka från Indiska Oceanen som har använts som smycken och amuletter, men också som betalningsmedel innan det fanns mynt. Det tidigaste betalningsmedlet i Kina, från 1 500 f.kr. var till exempel bronsimitationer av kaurisnäckor. I vissa afrikanska länder användes dessa snäckor som småmynt ända in på 1900-talet. De små snäckorna har redan under förhistorisk tid importerats till Europa. I Finland härstammar de tidigaste fynden från 600-talet och de har även använts i folkdräkter fram till 1800-talet. I Sverige finns fynd av kaurisnäckor från Birka (800-tal).
I främre Orienten användes snäckorna till dekoration och utsmyckning på seldonen oavsett vilket djur som användes till dragdjur. Åsnor, oxar, kameler och elefanter har alla haft seldon prydda med kaurisnäckor. Men det har också våra norrbottniska hästar. Och har man inte haft möjlighet att använda riktiga snäckor, gick det bra att måla små snäckor på lokorna. De snäckornerade seldonen är förmodligen relativt sena. Det är sannerligen intressant att spekulera hur kulturinfluenserna har vandrat genom århundraden.

Seldon med kaurisnäckor, Börjelslandet

Seldon med kaurisnäckor, Börjelslandet. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Lokor med påmålade snäckor

Lokor med påmålade snäckor. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Ren och get
Lokor har även använts till andra djur än häst. Runt år 1900 började även samerna använda lokor och hårda seldon, säkerligen inspirerade av invandrade nybyggare. Tidigare hade renens draganordning haft en annan, mjukare utformning med läderemmar. Vad renen tyckte om förändringen är dock okänt.
Ibland har även getter försetts med lokor. Det är inte otroligt att de allra minsta lokor som finns i våra samlingar har använts till getter.

Fortfarande är det mycket som återstår att inventera, rengöra, fotografera och placera in i sina hyllor, men lokorna hänger på sin plats. Välkomna till oss för att titta på dem!

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s