Åt de minsta – inget annat än det bästa! – Kulturupplevelser för Norrbottens yngsta

Kan_själv_fotoDT_2015_079__0007_fri

Thor kan själv! Foto: Daryoush Tahmasebi

Rubriken för detta blogginlägg: ”Åt de minsta- inget annat än det bästa” har varit ledorden för Norrbottens museums aktuella vandringsutställning ”Kan själv! – Kulturhistoriska möten” med barn 0-2 år som huvudsakliga målgrupp. Jag som skriver detta heter Ida Renlund och har fått förmånen att projektleda denna satsning inom mitt arbete som museipedagog på Norrbottens museum. Utställningen har sedan drygt ett år tillbaka varit ute på en länsturné, eller rättare sagt, ett segertåg, genom Norrbotten, mer om detta strax, men först vill jag berätta hur det hela började.

Bakgrund i Västra Götalandsregionen
Allt startade hösten 2013 då jag och två kollegor från Norrbottens museum inspirerades
av Västarvet, förvaltning för natur- och kulturarv inom Västra Götalandsregionen, som i sitt utställningsarbete tagit fram en arbetsmetod och ett förhållningssätt med delaktighet och inflytande i fokus och våra allra yngsta medborgare, barn 0-2 år som målgrupp. Barnkonventionens fyra grundprinciper utgjorde metodens hörnstenar:
● Barnets rätt att inte diskrimineras. ● Barnets bästa i främsta rummet.
● Barnets rätt till liv och utveckling. ● Barnets rätt att komma till talas och respekteras.

De kallade metoden för ”Kan själv!”. Vi visste direkt att vi ville göra någonting liknande. Vi ville använda våra olika kulturer i Norrbotten som tema, det hade vi klart för oss. Vi ville arbeta för, men framförallt med och av barn i åldrarna 0-2, även det visste vi också. Vad vi inte visste var hur vi skulle gå tillväga. Frågan vi ställde oss var: Hur gör vi en bra utställningsupplevelse för de allra yngsta?

KAN SJÄLV

Det taktila skåpet i lucksängen. Foto: Daryoush Tahmasebi

KAN SJÄLV

En mobil med prismor och renklövar. Foto: Daryoush Tahmasebi

Förstudie med barnen i fokus
För att få de bästa svaren på vår fråga måste vi gå till barnen själva tänkte vi. Därför började vi arbetsprocessen med att genomföra en förstudie våren 2014, där vi besökte två förskolor i Norrbotten för att få svar på frågor som: Hur förhåller sig barnen till olika föremål vad gäller material, färg, mönster, form, tyngd, struktur? Hur samspelar de med varandra och med de vuxna? Hur rör de sig i rummet?

KAN SJÄLV

Den romska vagnen. Foto: Daryoush Tahmasebi

KAN SJÄLV

Den samiska kåtan med barnröster på samiska, meänkieli, finska och svenska. Foto: Daryoush Tahmasebi

Tillsammans med Norrbottens museums föremålsantikvarie valde vi ut olika typer av föremål från samlingarna som hade koppling till våra olika kulturer i Norrbotten; samisk, tornedalsk, svensk och romsk. Vi införskaffade sedan liknande rekvisitaföremål. Vi besökte varje förskola vid flera tillfällen och presenterade föremålen genom att lägga ut dem på golvet och låta barnen fritt ta sig an, utforska, leka och använda föremålen utan vuxenstyrning. Vi använde dokumentationsmetoden ”direkt observation” och studerade hur barnen förhöll sig till de olika föremålen genom att filma och anteckna utan att medvetet påverka barnen. Barnen kommunicerade obegränsat under hela observationstillfällena som var mellan 45 – 60 minuter. Nu var det upp till oss att titta, lyssna och tolka materialet. Vi försökte läsa av barnens mimik, kroppsspråk, rörelsemönster och drog slutsatser av det vi såg. Slutsatserna styrktes av att vi tog del av aktuell forskning kring små barns utveckling och behov.
Våra tolkningar av barnens svar på frågan ”Hur gör vi en bra utställningsupplevelse för de allra yngsta?” sammanställde vi i en lista med 20 punkter. Här är några exempel:
– Stora lekelement där flera barn kan samspela kring.
– Överraskande moment, till exempel flera likadana föremål men med varierande tyngd.
– Plats där barnen kan vila och pausa genom att sitta och ligga.
– Många mindre föremål av liknande slag.
– Vuxenplatser. De vuxna bör kunna sitta bekvämt i närheten av barnen eftersom barnen behöver en känd vuxens närhet för att sitta nära och vila, få hjälp, tröst och bekräftelse.

KAN SJÄLV

Bollar med dofter och olika mönster. Foto: Daryoush Tahmasebi.

KAN SJÄLV

Vackra vuxenplatser i form av sittpuffar. Foto: Daryoush Tahmasebi.

Vi presenterade förstudiens tillvägagångssätt och resultat i en rapport: Förstudie Kan själv! – Kulturhistoriska möten

I detta skede anlitade vi formgivaren Lina Sporrong som fick i uppdrag att i nära samarbete med projektgruppen ta fram förslag för form och innehåll för utställningen. Under hela formgivningsprocessen har barnens svar utgjort målfokus och styrt våra val av gestaltningar, former och innehåll.

KAN SJÄLV

Gravyr på renhorn. Foto: Daryoush Tahmasebi.

KAN SJÄLV

Det uppförstorade skrinet som blev en rutschkana prydd av blommor målade med linoljefärg. Foto: Daryoush Tahmasebi.

Samarbetsprojekt med externa medel
Under våren 2015 knöt vi till oss Norrbottens Hembygdsförbund som samarbetspartner för att stärka upp projektet ännu mer. Med sina nästan 100 medlemsföreningar skulle Hembygdsförbundet kunna stötta oss inför och under den kommande länsturnén. Vi ansökte om extra medel från Svenska PostkodLotteriets Kulturstiftelse för att kunna hålla den högsta kvaliteten på material, hantverk, färg och genomförande. Vår ansökan beviljades och vi kunde sätta igång med själva utställningsbyggandet. Vi anlitade flera duktiga slöjdare, hantverkare, snickare och dekormålare som arbetade med olika delar till utställningen.

KAN SJÄLV

Foto: Daryoush Tahmasebi.

Invigning på Norrbottens museum
Den 19 februari 2016 invigdes utställningen ”Kan själv! – Kulturhistoriska möten” på Norrbottens museum genom att förskolebarn drog isär en stor guldrosett framför ingången. Barnen var de första som fick uppleva utställningen. Vuxna fick vänta utanför en stund och se på när barnens lust, glädje och upptäckariver spred sig i rummet…

kansjälv-invigningen_KJE3549

Foto: Kjell Öberg

Norrbottens museums utställning Kan Själv. Barnets namn: Alice Rönnbäck

Foto: Kjell Öberg

Resultatet – ett segertåg genom länet
Hittills under sin länsturné har utställningen visats i tio kommuner och besökts av mer än 2 200 barn i åldrarna 0-2. Responsen på varje ort, både från stora och små besökare har varit så överväldigande positivt och uppskattande att vi tycker att ordet ”segertåg” faktiskt passar för utställningens resa.
Pedagoger har uttryckt både en stor tacksamhet över att det äntligen satsas på de yngsta barnen och en stor glädje över utställningens höga kvalitet, estetik och pedagogiska tänk. Nedan följer utdrag från ett brev som en förskollärare skickade efter utställningsbesök med sin barngrupp:

”Tack för en fantastisk utställning. Det är sällan barnen blir så upptagna och fångade så lång tid som den underbart vackra och spännande utställningen hade. Barnen kunde ta för sig och det fanns inga tabun vilket gjorde det till en konfliktlös tillställning där barnen kunde ta för sig och utforska med alla sina sinnen. … Många barn har annat modersmål än svenska hos oss och flera talar minoritetsspråken (inklusive några pedagoger). Telefonerna i kåtan gav barnen flera intryck och spännande med historia som möter nutid. Barnen uttryckte att de kunde åka tillsammans i rutschbanan och de jobbade länge med den på olika sätt, de gillar att utforska det lutande planet. Ljudet i båten gav en stunds avslappning när de upptäckte detta vilket var behövligt innan vi tog bussen tillbaka till förskolan. Vi tackar för detta och för att ni lagt fokus på de yngre barnen som annars ofta glöms bort!!”

V__615D

Liten upptäckare i lucksängen. Foto: Lena Jakobsson Lundgren, Arvidsjaur församling

V__7816

Liten upptäckare i den romska vagnen. Foto: Lena Jakobsson Lundgren, Arvidsjaur församling

Ny metod med unik målgrupp
Att döma av all den positiva feedback utställningen fått kan vi faktiskt säga att vi nått målet: Att skapa en bra utställningsupplevelse för barn 0-2 år. Våra tolkningar av barnens svar visade sig stämma och vi har en metod för utställningsproduktioner där delaktighet och inflytande kan fungera – på riktigt. Vi hoppas att utställningen ”Kan själv! – Kulturhistoriska möten” och våra erfarenheter från hela processen kan inspirera och bana väg till fler kultursatsningar tillsammans med, av och för de allra yngsta.

V__6E62

Foto: Lena Jakobsson Lundgren, Arvidsjaur församling

V__8394

Foto: Lena Jakobsson Lundgren, Arvidsjaur församling.

WP_20160902_10_17_01_Pro

Sång och ramsor på finska, meänkieli och svenska på Haparanda stadsbibliotek tillsammans med specialpedagog Inger Riström, Norrbottens museum. Foto: Ida Renlund

Beskuren 20161203_143646

Radarparet under Kan själv- turnén: Inger & Ida. Foto: Ida Renlund

Åter till Norrbottens museum
I skrivande stund har utställningen snart kommit i mål efter sin resa genom Norrbotten. Den finns på Kiruna stadsbibliotek fram till 8/4 för att sedan visas på Tornedalens bibliotek i Övertorneå 13/4 – 29/4. Lördagen den 13 maj 2017 kommer den att återinvigas på Norrbottens museum där den kommer att vara under hela sommaren. Varmt välkommen att besöka utställningen och uppleva just Dina kulturhistoriska möten! Aktuell info på Norrbottens museums hemsida och på projektets egen blogg: www.norrbottensmuseum.se och www.kansjalvblog.wordpress.com

20170315_144157

Lek och mys i världens kanske första instickade båt? Kiruna stadsbibliotek. Foto: Ida Renlund

PROJEKTINFORMATION 

Projektet är ett samarbete mellan Norrbottens museum och Norrbottens Hembygdsförbund. Utställningen är producerad med stöd av PostkodLotteriets Kulturstiftelse. Namnet, arbetsmetoden och förhållningssättet för ”Kan själv!” kommer från Västarvet, förvaltning för natur- och kulturarv inom Västra Götalandsregionen.

Projektmedarbetare Ida Renlund, projektledare Norrbottens museum Gunnar Renlund, utställningstekniker Norrbottens museum Inger Riström, specialpedagog Norrbottens museum Maria Wiggefors, utställningstekniker Norrbottens museum Katali Jarefjäll, intendent Norrbottens museum Sara Json Lindmark, avdelningschef publik verksamhet Norrbottens museum Lina Sporrong, formgivare Brith Fäldt, kontaktperson Norrbottens Hembygdsförbund Jerry Johansson, ordförande Norrbottens Hembygdsförbund Producent Norrbottens museum

Innehåll Utställningens innehåll är anpassat för små barn vad gäller säkerhet, material, form och funktion. Innehåller modeller av en samisk kåta, romsk vagn, skrin/rutschkana, båt, lucksäng samt flera mindre föremål som fiskar, bollar, nycklar. Utställningsyta 60 m².

Fortbildning En fortbildning/workshop för pedagoger och andra som arbetar med små barn ingår under varje visningsperiod. Information och bokning ida.renlund@nll.se 070-515 13 38

Kan-själv_fotoDT_2015_079__0143

Tusen tack till Alice Rönnbäck och Thor Dahlén Vestlund och era föräldrar för att vi får ha er som utställningens ”ansikten utåt”! Foto: Daryoush Tahmasebi

Vid tangentbordet:
Ida Renlund, projektledare för ”Kan själv! – Kulturhistoriska möten” och museipedagog på Norrbottens museum.
ida.renlund@norrbotten.se 070-515 13 38

Kan själv logo

NBMuseum_st_svart

NHBF

Kulturstiftelsen_cmyk_NY kopia

Bogträn och selbågar

Denna gång handlar blogginlägget inte om arkeologi, ja faktiskt inte ens om kulturmiljöer. Och nu när det varningsordet är uttalat, kan vi övergå till… föremålssamlingen.

På Norrbottens Museum är för vi närvarande sysselsatta med att flytta våra föremålssamlingar till nya, fräscha och, inte minst, klimatanpassade lokaler. Vår nya adress är Höstvägen 7 på Björkskatan i Luleå.

Bland det senaste som fått plats här är vår (ganska) stora samling av bogträn, eller lokor som de också kallas. De hade förstås en praktisk användning. De var en del av hästens seldon, något som gjorde det möjligt för hästen att dra en rissla eller något annat, och de flesta lokorna var inte heller något annat än ett praktiskt hjälpmedel. Men de allra flesta av våra exemplar är dessutom målade och/eller försedda med praktfulla utskärningar. De är helt enkelt exempel på folkkonst.

Lokor från Kalix

Lokor från Kalix. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Folkkonst
Idag kan nog begreppet folkkonst innefatta det mesta, men ursprungligen (1890-tal) var det knutet till det samhälle som då var på väg att försvinna. Det självförsörjande jordbrukarsamhället sågs av många som ett idealiskt samhälle, fjärran från industrier och allmän rösträtt, storpolitik och fattigdom.
Idag pratar man oftast om möbler, som skåp och ståndur, eller kanske husgeråd, som laggade eller svarvade kärl när det gäller folkkonst trä. Men ett annat område som sysselsatte de allra bästa folkkonstnärerna var hästarnas utrustning och åkdonen. Det berodde förstås på att det för bönderna var en fråga om att visa eller hävda sin sociala ställning. Och färden till kyrkan eller till marknaden var kanske det allra bästa tillfället att jämföra sitt ekipage med grannens, och därmed också sin bevisa eller upprätthålla sin status.

Det var också vid den här tiden som de flesta av de kulturhistoriska museerna i landet tillkom. Vårt museum grundades 1886, även om inte museibyggnaden byggdes förrän 50 år senare.

Vår samling av lokor kommer också den från den här tiden, när många lokala tjänstemän eller andra ”överhetspersoner” lade sig till med böndernas utrangerade föremål. Tyvärr var dessa samlare sällan intresserade av lokornas ursprung, så föremålskatalogen är inte särskilt informativ. Men de konstnärligt utformade lokorna finns i alla fall kvar.

Lokor eller bogträn
Lokorna, eller bogträna som de också kallas satt framtill på selen och vilade mot hästens bogar. De var S-formade och nästan alltid försedda med ett tydligt djurhuvud upptill. Detta kunde vara ett hästhuvud, ett lejonhuvud, men det vanligaste motivet var ett fågelhuvud, där fågelhuvudet förmodligen är det yngsta motivet. Från början var de ofta försedda med skurna växtornament, men senare enbart med målade ornament.

Lokor från Kalix, detalj, fågelhuvuden

Lokor från Kalix, detalj, fågelhuvuden. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Lokor från Kalix

Lokor från Kalix. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Lokor

Lokor. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Detalj, hästhuvud

Detalj, hästhuvud. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

De omålade, oornerade vardagslokorna var sällan försedda med djurhuvud. Vi har inte så många sådana i samlingarna, vilket speglar de tidigaste samlarnas intresse.

Det är bara i sydligaste Sverige som denna typ av seldon inte har använts. Där fanns i stället den kontinentala bröstselen.

Sel- eller rankbåge?
Andra delar av hästarnas utstyrsel var sel- och rankbågarna.

Rankbågarna har ett östligt ursprung. De har varit vanliga i Ryssland, Balticum och Finland. I Sverige förekommer de ner till Västerbotten. Rankbågen kopplas mellan skaklarna ovanför lokorna och gör att skaklarna kommer längre ut från hästens kropp, vilket i sin tur gör resan mindre ryckig, såväl för häst, som för resenär.

De tillverkades vanligen av sälg, björk eller hägg. Efter uppvärmning, böjdes till bågform runt en ”form” av trätappar som kunde sitta fast i stallväggen. Målade rankbågar är relativt vanliga.

Selbågarna, eller selkrokarna, fanns däremot i nästan hela Sverige. Den vilar på hästryggen bakom manken för att hålla ihop seldonen och tömmarna. Selbågen var alltid symmetriskt, och ofta skulpturalt utformad. Experterna pratar om götiska selbågar eller norrlandskrokar som de mest praktfulla bland selbågar. Norrlandskroken är ofta försedd med parställda djur, som lejon, sjöhästar eller ödlor. Dessa omger sedan ett krönornament som kan vara ett människohuvud, en lilja eller en krönt sköld. Liknande selbågar fanns redan på vikingatiden.

Selkrok

Selkrok. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Detalj av selkrok

Detalj av selkrok. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Träskärningar
Inskärningar i trä var den vanliga utsmyckningstekniken före 1700-talet.

Motiven är ofta bekanta från barocken, (Vasas akterspegel är ett exempel) eller ännu längre tillbaka i tiden. Andra exempel finns från vikingatiden. De flesta föremålen i vårt magasin är dock knappast mycket äldre än 1700.

Allmogemåleri
Mot av 1700-talet blev det allt vanligare att möbler och föremål målades. Färgerna hade blivit billigare och mer hållbara och dessutom innebar införandet av skorstenar att sotet inte längre stannade kvar inomhus. Också lokorna kom att bemålas i samma tradition som möbler och kistor. Träskärningen försvinner alltmer med tiden och lokornas fågelhuvuden blir allt mer stiliserade.

Kaurisnäckor
Kaurisnäckan är en liten porslinssnäcka från Indiska Oceanen som har använts som smycken och amuletter, men också som betalningsmedel innan det fanns mynt. Det tidigaste betalningsmedlet i Kina, från 1 500 f.kr. var till exempel bronsimitationer av kaurisnäckor. I vissa afrikanska länder användes dessa snäckor som småmynt ända in på 1900-talet. De små snäckorna har redan under förhistorisk tid importerats till Europa. I Finland härstammar de tidigaste fynden från 600-talet och de har även använts i folkdräkter fram till 1800-talet. I Sverige finns fynd av kaurisnäckor från Birka (800-tal).
I främre Orienten användes snäckorna till dekoration och utsmyckning på seldonen oavsett vilket djur som användes till dragdjur. Åsnor, oxar, kameler och elefanter har alla haft seldon prydda med kaurisnäckor. Men det har också våra norrbottniska hästar. Och har man inte haft möjlighet att använda riktiga snäckor, gick det bra att måla små snäckor på lokorna. De snäckornerade seldonen är förmodligen relativt sena. Det är sannerligen intressant att spekulera hur kulturinfluenserna har vandrat genom århundraden.

Seldon med kaurisnäckor, Börjelslandet

Seldon med kaurisnäckor, Börjelslandet. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Lokor med påmålade snäckor

Lokor med påmålade snäckor. Foto: Anders Nyström © Norrbottens museum

Ren och get
Lokor har även använts till andra djur än häst. Runt år 1900 började även samerna använda lokor och hårda seldon, säkerligen inspirerade av invandrade nybyggare. Tidigare hade renens draganordning haft en annan, mjukare utformning med läderemmar. Vad renen tyckte om förändringen är dock okänt.
Ibland har även getter försetts med lokor. Det är inte otroligt att de allra minsta lokor som finns i våra samlingar har använts till getter.

Fortfarande är det mycket som återstår att inventera, rengöra, fotografera och placera in i sina hyllor, men lokorna hänger på sin plats. Välkomna till oss för att titta på dem!

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen