Norrbottens museum satsar på digitalisering

Grundtanken i Sveriges kulturarvspolitik är att kulturarvet är i ständig utveckling och formas av människor tillsammans. Alla ska ha rätt att vara med och forma kulturarvet. I museilagen (2017:563) formuleras detta vidare i att museerna ska bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning samt att museerna ska samverka i syfte att ge alla tillgång till museernas samlade resurser. Vidare konstateras det i kulturmiljölagen (1988:950) att ansvaret får våra kulturarv och kulturmiljöer är delat av alla. Ett av de nationella kulturpolitiska målen är vidare att främja ett levande kulturarv som bevaras, användas och utvecklas.

Att tillgängliggöra samlingar och kulturmiljöer genom digitisering och digitalisering, vare sig det avser arkivhandlingar, föremål, fotografier eller visualisering och förmedling av hela kulturmiljöer, är därför en central fråga för alla museer och verksamheter som arbetar med kulturarv och kulturmiljöer. Både avseende bevarande, men framför allt för att göra materialet tillgängligt för utbildning, forskning och innovation. Ökad digitisering och digitalisering är en förutsättning för att museerna ska kunna vidmakthålla sin viktiga roll som kunskapsinstitutioner. Det är även en förutsättning för en säker och effektiv samlingsförvaltning.

Genom att tillhandahålla öppna, länkade och kvalitativa data och metadata öppnas stora möjligheter till att knyta samman nationella och internationella samlingar över institutionella och ämnesmässiga gränser. När kulturarv och kulturmiljöer blir digitalt tillgängliga skapas förutsättningar för ökad delaktighet – ett kulturarv för alla.

Här är det viktigt att skilja på begreppen. Digitisering är att göra något som är analogt till ett digitalt format, exempelvis att scanna ett fotografi, fota ett föremål i en samling eller att göra en 3D-modell av en enskild kulturmiljö, kanske ett statligt byggnadsminne eller en bronsåldersgrav.

Digitalisering, åtminstone inom museivärlden, handlar då mer om hur vi förmedlar, gestaltar och använder det digitala materialet. Det kanske förmedlas via föremålsdatabaser, arkivdatabaser som sen kopplas ihop med nationella eller europeiska plattformar som Kringla och Europeana. Eller så kanske materialet används i digitala utställningar, eller presenteras i verkliga utställningar, förmedlas i sociala medier eller i olika pedagogiska plattformar där Stockholmskällan är ett väldigt bra exempel. Digitaliseringen handlar även om vilka rättigheter som vi museer och andra verksamheter som arbetar med kulturarv och kulturmiljö sätter på det material vi digitiserar och förmedlar digitalt. Ska materialet kunna användas och utvecklas måste vi arbeta med fritt tillgänglig data i så hög utsträckning det bara går.

Problemet har däremot varit att det saknas resurser för att ta sig an de omfattande behov som är kopplade till digitaliseringen som då även innefattar storskalig digitisering. Både ekonomiska såväl som kompetensmässiga.

Därför är det glädjande att regionala utvecklingsnämnden beslutat att tillskjuta Norrbottens museum 1 miljon kronor under 2022 för digitala satsningar. En del av de medel som avsatts för kultursatsningar i spåren av pandemin och särskilt för utveckling av kulturell infrastruktur och digitalisering. Både i regionala utvecklingsnämndens plan och den kommande kulturplanen för Norrbotten är digitalisering ett viktigt och utpekat område. I ett län av Norrbottens storlek är digitalisering, särskilt inom museiverksamheten, nödvändig och viktig för att vi ska vara hela länets museum.

Grunden till satsningen utgjordes av Norrbottens museums digitaliseringsplan och ett underlag med prioriterade insatser som togs fram i samverkan med medarbetarna. Syftet är att öka volymen av digitiserat material i föremålsdatabasen Carlotta, att öka tillgängligheten och spridningen av museets samlingar samt att pröva metoder för visualisering av ett antal kulturmiljöer.

I satsningen ingår en rad aktiviteter. Bland annat kommer vi att inleda digitiseringen och tillgängliggörandet av Lea Wikströms stora fotosamling.

Lea Wikström (1888-1980) föddes i Luleå. Efter en tid som lärling i Henny Tegströms fotoateljé i Luleå arbetade hon som fotobiträde i södra Sverige. Omkring 1917-1918 flyttade hon till Malmberget och övertog Grahns fotoateljé i Malmberget.

Lea Wikström arbetade som fotograf i över 60 år. I början av seklet var det självklart att fotolärlingarna skulle lära sig alla arbetsmoment, och Lea utförde därför också allt mörkrumsarbete själv. Hela hennes samling överlämnades av Lea Wikström själv som gåva till Norrbottens museum 1978.

Gällivare hotell omkring 1930-1940. Fotograf: Lea Wikström. Järnvägsmuseet. Public Domain.

Samlingen utgörs av omkring 100 000 fotografier, glasplåtar (glasnegativ) och negativ, som behöver digitiseras. Samlingen motsvarar ungefär 5% av Norrbottens museums totala fotosamling och är efterfrågad då den skildrar Malmbergets utveckling under så lång tid, än mer aktuell idag då Malmberget snart bara är ett minne eftersom samhället nedmonteras och försvinner på grund av gruvbrytningen.

Vitåforsgruvans anrikningsverk omkring 1917. Vitåfors var ett samhälle som låg mellan Malmberget och Koskullskulle, det avvecklades redan på 1960-talet. Fotograf: Lea Wikström. Järnvägsmuseet. Public Domain.

Målet är att i detta första steg digitisera och förmedla 10 000 fotografier ur samlingen, högupplöst och med licensen Public Domain, vilket innebär att materialet blir fritt tillgängligt för allmänheten att ta del av, använda och utveckla.


Ask för glasplåtar från Lea Wikströms fotosamling. Norrbottens museum. CC-BY-NC.

En annan viktig del av satsningen är att fotografera föremål i de kulturhistoriska samlingarna och att registrera dessa i vår föremålsdatabas om det inte är registrerade redan. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men med en samling på omkring 70 000 föremål, varav en bråkdel kan ställas ut samtidigt, så är tillgängliggörandet av samlingarna genom vår föremålsdatabas otroligt viktig för att kunna visa bredden av våra samlingar för allmänheten och att samtidigt kunna göra dem sökbara. Med högupplösta bilder av föremålen i samlingsdatabasen möjliggörs studier av föremålen och delaktighet kring dem på ett helt annat sätt. I korthet innebär detta en digitisering av våra föremålssamlingar, ett arbete som är påbörjat men som med dessa extra medel får en välkommen skjuts på vägen.

Utöver detta inrymmer satsningen även en metodutveckling av hur vi som museum ska kunna arbeta med visualisering av hela kulturmiljöer. Fem unika och värdefulla kulturmiljöer kommer att dokumenteras med drönare och foto där syftet är att kunna göra detaljerade 3D-modeller som kan presenteras för digitala besökare, primärt på museets sida på Google Arts & Culture men fler plattformar kan bli aktuella. De miljöer vi ska dokumentera i detta skede är det fjällnära nybygget Delliknäs (Arjeplog), lämningarna vid det före detta samhället och gruvan Nautanen (Gällivare), den samiska kyrkstaden i Arvidsjaur som historiskt kallats för ”Lappstan”, norra Europas största slåttermyr Vasikkavuoma (Pajala) samt stenvalvsbron över Vassara älv uppförd 1864 (Gällivare).

Samtliga är spännande och unika kulturmiljöer och som i vissa fall, som Delliknäs och Nautanen, ligger otillgängligt till och är svåra att ta del av om du har någon form av funktionsvariation. Vissa av dem är så pass omfattande också, som Vasikkavuoma, att det kan vara svårt att uppfatta skalan på marken, invid miljön. Dokumentationerna blir alltså en digitisering av hela kulturmiljöer och ett test för hur vi virtuellt kan tillgängliggöra dessa för allmänheten.

Exempel på vad man kan göra med 3D-teknik. I detta fall en vikingatida spännbuckla.

Inom samma satsning inryms även ett försök att utveckla arkeologisk metod genom att testa luftburen markradar i syfte att ta reda på om detta är en möjlig väg framåt för att i svåråtkomliga områden påvisa om det finns fornlämningar i marken eller ej. I detta skede kommer metoden att testas över den inre delen av Gammelstadsviken, en våt- och myrmark som sannolikt innehåller lämningarna efter den sista hamnen som fanns i anslutning till kyrkstaden och den korta period som Luleå stad återfanns där. På 1600-talskartor återfinns en lång bro, sannolikt en kavelbro, och längst ut i öppet vatten är det inritat ett antal sjöbodar. Bron omtalas fram till 1736 då den förstörs i en islossning för att sedan, på grund av landhöjningen, aldrig byggas upp på nytt. Lämningarna av detta bör återfinnas i våtmarken men syns inte ovan mark och på grund av förutsättningarna i området är det svårt att undersöka på något annat sätt.

Den sista delen i vår satsning är att tillgängliggöra det material vi redan har i och kommer att digitisera och registrera i vår föremålsdatabas via den nationella plattformen K-samsök, som tillgängliggör kulturarvsdata från svenska museer och andra minnesinstitutioner via söktjänsten Kringla. Då kommer allt det digitala material vi har att bli tillgängligt och sökbart på ett enklare och bredare sätt, inte bara för norrbottningarna utan i hela Sverige och på sikt även i hela Europa via plattformen Europeana.

Denna fredag vid tangenbordet, Nils Harnesk.


Glaciärarkeologiska inventeringar 2022

Under hösten 2021 berättade jag i två blogginlägg om de glaciärarkeologiska inventeringar som Norrbottens museum genomför tillsammans med Stockholms universitet, Västerbottens museum, Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum, Silvermuseet och Jamtli. Inventeringarna finansieras av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond och pågår fram till 2024. Vi har en begränsad period varje år, några veckor i slutet av augusti och början av september, som vi har chans att finna intressanta fynd som smält fram. Under denna tid har säsongens snö hunnit smälta bort och glaciärer och permanenta snöfläckar har smält som mest. Nysnön för kommande vinter har heller inte hunnit anlända.

Nu börjar det så smått närma sig årets inventeringar. YES!!! Som vi har längtat! I skrivande stund har det planerats för 10 dagar under v 34 och 35. Vi blir fyra arkeologer som åker upp, undertecknad, Åsa, Ida och Rasmus. Första veckan följer också museets fotograf Rúnar med för att dokumentera vårt arbete. Nu hoppas vi bara att vädret är lite mer snällt mot oss än förra året… så att vi kan få veta vad de utvalda inventeringsområdena har att bjuda oss i fyndväg! Vi kommer även detta år att fokusera på fjällområdena runt Låktatjåkka så om ni är till fjälls i slutet av augusti i dessa trakter och ser fyra-fem varselklädda personer som rör sig långsamt fram i landskapet och stundom stirrar ner i backen, kan det vara vi…

Fynd från inventeringarna 2021

Samtidigt som planeringen inför årets inventering är i full gång så börjar det ramla in dateringsresultat för fynden från förra årets inventering. Först och främst kanske ska nämnas att vi registrerade 30 fyndplatser och att det totalt samlades in 115 fynd från dessa platser. Fynden utgjordes av till största delen av ben och horn från ren, men vi lyckades också hitta andra material som en skidspets av trä och textilier.

Karta över fyndplatser med historiska och förhistoriska fynd med dateringar utmärkta.

Fynd med historisk och förhistorisk datering

Totalt har elva fynd daterats med hjälp av ¹⁴C-metoden. Åtta renben, två renhorn och en skidspets av trä. Av alla daterade fynd visade sig fem komma från historisk och förhistorisk tid. Resten var moderna. Av renbenen visade sig två komma från historisk tid (1488-1642, respektive 1451-1632 e. Kr.) och ett från bronsåldern (1201-937 f. Kr.).

En bröstkota från ren daterades till 1488-1642 e.Kr. Benet påträffades i samma område som skenbenet på nedanstående bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Benet längst till vänster på bilden, ett skenben från ren daterades till 1451-1632 e.Kr. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

 Ett av de daterade renhornen kom från vikingatid-medeltid (1042-1215 e. kr.)

Renhornet påträffades längs en led söder om Låktatjåkkostugan och daterades till vikingatid-medeltid (1042-1215 e. Kr). Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Strax söder om bergstoppen Bajip Gohpácohkka, intill en smältande snöfläck, hittade vi ett bäckenben av ren som var riktigt gammalt. Detta daterades till 1201-937 f. Kr. och kommer således från bronsåldern.

Ett bäckenben av ren påträffades på platån, intill en smältande snöfläck, söder om bergstoppen Bajip Gohpácohkka. Benet visade sig komma från bronsåldern. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Textilier påträffades längs en smältande snöfläck nordost om Låktatjåkkostugan. Framöver hoppas vi på att analyser av textilierna kommer att kunna säga vilka slags textilier det rör sig om och hur gamla de kan vara.

Textilierna hittades intill en smältande snöfläck nordost om Låktatjåkkostugan. Vi hoppas att analyser ska kunna ge oss mer kunskap om vad för slags textilier det är frågan om och hur gamla de kan vara. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Märgkluvna ben var moderna

En liten besvikelse var dateringsresultaten av de märgkluvna benen. På två olika platser i anslutning till bergstoppen Bajip Gohpácohkka registrerades fynd av märgkluvna ben. Det visade sig att benen var från modern tid. Vi hade hoppats att denna typ av fynd, som ju mänskliga aktiviteter legat bakom, skulle visa på vilka vägar gamla renjägare tagit och rastat vid. Vi föreställer oss då att man som jägare tagit med sig märgben, klyvt benen på sin lunchrast, ätit upp märgen och kastat benen på rastplatsen.

Märgkluvna ben påträffades på väg upp för Bajip Gohpácohkka. De visade sig vara moderna. Foto. Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Märgspaltade ben från platån söder om Bajip Gohpácohkka visade sig också vara moderna. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Skidspetsen har vedartsbestämts till björk och daterats med ¹⁴C-metoden till 1694-1917 e. Kr. Den verkar alltså samtida med den skidspets som Markus Fjellström och Kerstin Lidén hittade intill Låktatjåkkaglaciären 2018 (Fjellström et al 2021). Denna skidspetsen härstammade också från björk. Det är sedan gammalt känt att just skidspetsar kunde brytas av, speciellt om terrängen var snöfattig och stenig så för att vara en välutrustad skidåkare i fjällen borde man packa med sig en skidspets eller två. i Vi får bara hoppas att ägaren till skidan hade med sig en extraspets i ryggsäcken/pulkan och snabbt kunde laga skidan för fortsatt färd.

 Skidspetsen påträffades i stillastående vatten på en platå, ett 20-tal meter från en smältande snöfläck. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Utmaningar

När man samlar in fynd som arkeolog vill man gärna att fynden ska ha en ursprunglig kontext. Man vill att de ska ligga på ursprunglig plats och att marken runt omkring ska vara orörd i senare tid. Detta gör det enklare för oss att tolka hur och när fynden hamnat i marken. Vid de glaciärarkeologiska inventeringarna märker man att det porlar och smälter i stort sett överallt där man går över vidderna. Med smältvattnet transporteras fynden bort från ursprunglig kontext och gamla ben kan till slut hamna på samma plats som en kvarglömd plastpåse från fjolårets skoterturister. Nytt blandas med gammalt och de gamla fynden förlorar sin ursprungliga kontext. Därmed är det omöjligt att avgöra hur gammalt ett fynd som ben eller horn är med tanke vilka andra fynd de hittas tillsammans med.

Det kan också vara svårt att avgöra hur gamla fynden av textilier, ben, horn eller annat organiskt material är genom att bara titta på dem. Många gånger kan ett ben eller horn som är väldigt gammalt se färskt ut eftersom det legat inkapslat i snö och is under en lång tid och nyss smält fram.

Arkeolog Lars Backman dokumenterar benfynd intill en smältande snöfläck i fjällen kring Låktatjåkka. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Detta gör att det vid inventeringarna är omöjligt för oss att kassera moderna ben och horn genom att se på hur de ser ut och vilka andra fynd de ligger tillsammans med. Endast analyser av materialen kan visa åldern så vi får tålmodigt vänta med våra glädjerop!

Resultat

Av alla 115 fynden som påträffades under 2021 års inventeringar kunde egentligen bara ett fynd, möjligen två räknas som arkeologiska. Skidspetsen och textilfyndet. Skidan har vi ju fått dateringen på medan analysen av textilierna återstår. Benen och hornet från förhistorisk och historisk tid visade inga slaktspår eller andra spår orsakade av människor. Det handlar därför mest troligt om renar som dödats av rovdjur eller självdött. Dessa fynd betecknas därför som zoologiska fynd och inte arkeologiska. Möjligheten finns givetvis att de kommer från djur som skjutits och styckats av människor men att just de benen vi hittat av individerna inte fått några spår av jakt, slakt eller styckning.

Benen och hornen har också analyserats på stabila kol- och kväveisotoper. Genom dessa analyser kan man se skillnader mellan olika renars födointag. Och man ser tydligt att de moderna renarnas föda skiljer sig från de historiska och förhistoriska renarna. Vad detta beror på är svårt att säga. Kanske kan det bero på skillnader i vart renen kommer ifrån, vilken kost den fått genom livet och om de stödutfodrats. Däremot kan man med dessa analyser inte avgöra om det är frågan om vildrenar eller tamrenar.

Uppmaning till alla fjällvandrare

Jag tänkte att jag i samband med detta blogginlägg skulle uppmana alla fjällvandrare att kontakta oss om man på sin fjälltur hittar intressanta fynd. Ta i så fall gärna koordinater på fyndplatsen, gärna en bild på föremålet och området det påträffades i. Maila mig gärna på jannica.grimbe@norrbotten.se eller ring mig på 072-208 10 84.

Med hopp om fina höstdagar på fjället!
Jannica Grimbe, arkeolog

Referenser och mer att läsa:

Fjellström Markus, Lidén Kerstin, Isaksson Sven (2021). Ett ovanligt skidfynd från Låktatjåhkkå- /Loktačohkka-glaciären, Sápmi – Skidbruk, vallning, 14C-datering och lipidanalyser https://www.researchgate.net/publication/352179241_Ett_ovanligt_skidfynd_fran_Laktatjahkka-_Loktacohkka-glaciaren_Sapmi_-_Skidbruk_vallning_14C-datering_och_lipidanalyser?enrichId=rgreq-96283e5cfc145be5dd9c03093f36b0a4-XXX&enrichSource=Y292ZXJQYWdlOzM1MjE3OTI0MTtBUzoxMTM4OTQyODg3OTAzMjMyQDE2NDg1NTY1NTM2MTY%3D&el=1_x_3&_esc=publicationCoverPdf

Grimbe, Jannica (2021). Glaciärarkeologi i Norrbotten | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)

Grimbe, Jannica (2021). Glaciärarkeologi i Norrbotten – om fältarbetet 2021 | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)