Etikettarkiv: Norrbottens museum

”Vad gör en byggnadsantikvarie?” Tema rådgivningar

Publicerat av
Svara

Som byggnadsantikvarie på ett museum möts du av omväxlande och varierade arbetsuppgifter. Var dag kan erbjuda nya utmaningar och spännande projekt. Veckans blogginlägg kommer handla om en vanlig typ av arbetsuppgift som en byggnadsantikvarie bland annat kan genomföra på ett museum, nämligen rådgivningar.

En rådgivning kan se ut på ett flertal sätt och beröra en mängd olika områden och funderingar, men syftar helt enkelt till att bidra med vägledning och stöd i byggnadsrelaterade frågor. Kanske har du en byggnad du ämnar restaurera och behöver tips på tillvägagångssätt eller möjligtvis undrar du över eventuella kulturhistoriska värden och vilka bidrag som går att söka för byggnadsvårdsrelaterade åtgärder? Funderingarna kan vara både stora och små och gälla en spridd blandning av byggnadstyper – bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Frågeställningarna kan gälla allt från skador och åtgärder på byggnadsdelar – exempelvis panel, tak, grund, fönster, murstock och specifika byggnadsdetaljer – till områden som färgsättning, energieffektivisering, stilhistoria, restaureringsideologier och kulturhistoriska värden.  

Byggnadsantikvariska rådgivningar kan handla om allt möjligt, exempelvis färgsättning. Bilderna visar pigment från Norrbottens museum referensbibliotek för byggnadsvård. Foto: Kristin Lång.
© Norrbottens museum
Ett annat område som byggnadsantikvariska rådgivningar exempelvis kan handla om är tapeter. Bilden visar tapetprover från Norrbottens museum referensbibliotek för byggnadsvård. Foto: Kristin Lång.
© Norrbottens museum

Som regel börjar processen kring en byggnadsantikvarisk rådgivning med att någon hör av sig till museet med en fråga. Vanligtvis är det en privatperson som har funderingar om en byggnad i deras ägo och som tar kontakt med museet via telefon eller mail. Ofta kan frågan snabbt besvaras och rådgivningen utföras direkt över telefon eller genom ett enkelt mailsvar, medan det i andra fall kan krävas mer djupgående undersökningar eller vidare hänvisningar till specialister inom byggnadsrelaterade områden, exempelvis VVS.

Ibland är en efterfrågad rådgivning av sådan karaktär att ett platsbesök är nödvändigt. Att undersöka och se byggnaden på plats kan framför allt vara betydelsefullt i situationer då en bedömning är väsentlig för det svar eller de rekommendationer som följer. Norrbottens museum erbjuder i dagsläget, vid mån av tid och resurser, ett kostnadsfritt rådgivningstillfälle till personer i länet. Till följd av personalbrist och pandemiår har tyvärr inte platsbaserade rådgivningar kunnat genomföras i någon större utsträckning under den senaste tiden, utan till största del istället behövt sättas på paus. Ett par platsbaserade rådgivningar, utspridda till olika kommuner i länet, har dock hunnits med under hösten och vintern 2022.

För att ge några exempel avsåg en av de genomförda rådgivningarna ett härbre och en lekstuga tillhörande en gårdsmiljö i Luleå kommun. Ägaren var bland annat intresserad av att veta mer om de två byggnaderna, utifrån vad som kunde utläsas från stil och form, och få tips på hur man i samband med en framtida förvaltning kan tänka kring byggnaderna. Ett annat exempel på en rådgivning handlade om en norrbottensgård, uppförd under 1800-talets andra hälft. Byggnadens ägare hade förvärvat gården och var nu intresserade av förändringar i interiören. Önskan var att uppnå en mer sammanhållen och ålderdomlig stil, vilket de ansåg skulle harmonisera bättre med byggnadens karaktär i övrigt. Syftet med rådgivningen var att bidra med inspiration och tips kring tillvägagångssätt, samt att lyfta aspekter som kan vara bra att tänka på vid renoveringar av äldre byggnader.

Allmänt gällande vid rådgivningar är betydelsen av att i förväg veta vad man vill ha hjälp med under rådgivningstillfället – att ha en relativt färdigformulerad frågeställning och en tydlig uppfattning om sitt behov. Som tidigare nämnts kan nämligen många rådgivningar avhandlas genom ett telefonsamtal eller via mailkontakt. På så vis underlättas rådgivningen och det går snabbare att få vägledning och stöd. Även i samband med frågeställningar som förutsätter platsbesök är det viktigt att i förväg förmedla vad man önskar få ut av rådgivningen och vilka frågor som ska prioriteras. På så vis finns möjlighet till mindre förberedelser och inläsning, samt att chansen att kunna få svar på sina funderingar ökar när det finns en relativt klar bild av vad som efterfrågas av rådgivningen.

Som avslutning kan det nämnas att byggnadsantikvariska rådgivningar är en av många fördelar med yrket. Få saker är lika roligt som att få åka ut till spännande byggnader och möta människor runt om i länet. Det är en stimulerande och omväxlande uppgift som förgyller vardagen. Vi hoppas därför att det kommer finnas tid och möjlighet att genomföra fler rådgivningar under kommande år!

Vid skrivbordet,

Kristin Lång

Vattenkraftutbyggnadens konsekvenser

Publicerat av
4

Detta är inte ett försök att skildra vattenkraftutbyggnadens samlade konsekvenser. Det faller utanför ramen för ett enkelt blogginlägg och passar bättre för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer där Norrbottens museum är involverade. Däremot är ambitionen att försöka ge en känsla av vilken påverkan utbyggnaden hade på kulturmiljö och kulturarv och mer specifikt på det samiska samhället med hjälp av ett antal fotografier som Ernst Manker tog i samband med etnologiska studier vid höjningen av Suorvadammen 1939-1940.

För den som vill läsa mer om projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer kan läsa om aktuella arbeten på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. För den som vill fördjupa sig ännu mer kan läsa rapporten från förstudien som finns att läsa här.

Fotografierna nedan togs av Ernst Manker vid etnologiska studier han genomförde på uppdrag av Nordiska museet. Målet med dokumentationen var att beskriva samernas samhälle och kultur i området i samband Suorvadammens höjning 1939-1940. Resultaten och ett urval av fotografierna kom att publiceras 1944 i boken “Lapsk kultur vid Stora Lule älvs källsjöar – en etnografisk inventering inom uppdämningsområdet vid Suorva“.

Det var just 1939 som Manker knöts permanent till Nordiska museet och arbetade under drygt tjugo år bland annat med fältundersökningar, fotografi, föremålsinsamling och bokutgivning.

När Manker genomförde sina fältarbeten låg redan många av de samiska vistena i området under vattenytan vilket kom att medföra att en del av arbetet kom att ske med båt. Ett flertal torvkåtor, förrådsställningar och andra byggnader var delvis synliga ovanför vattenytan.

Nils Sakarias Omma i sin båt vid en kåtaplats. Fotograf: Ernst Manker. 1939. Nordiska museet. CC-BY. Kolorerat av Nils Harnesk.

“Träd, buskar och ris hade redan slagit ut och stod i sin skiraste vårgrönska när vattnet steg, och nu när vår båt gled fram mellan trädkronorna, fann vi det alltjämt grönskande riset under oss som en bisarr, grönskimrande korallvärld.” – Ernst Manker.

Det första fotografiet visar Nils Sakarias Omma i sin båt vid en av de kåtaplatser som registrerades under fältarbetena. Ernst Manker bodde ofta hos honom och hans familj i Ritsem när han genomförde sina fältarbeten vid Luleälvens källsjöar. Totalt registrerades omkring 250 kåtaplatser och andra fyndplatser men enligt Manker själv hade det kunnat vara långt fler om platser med mer tillfällig vistelse registrerats. Det finns med andra ord ett stort mörkertal av lämningar. Manker var dessutom fokuserad på att registrera relativt samtida lämningar vilket medför att förhistoriska boplatser och lämningar inte registrerades.

Detta foto visar Knut Sjaunjas överdämda boplats, goahte och luovve. Fotograf: Ernst Manker. 1939. Nordiska museet. CC-BY. Kolorerat av Nils Harnesk

År 1919 inleddes uppförandet av Suorvadammen vid Lilla Sjöfallet. När Manker genomförde sina fältarbeten genomfördes en första höjning av dammen vilket höjde vattennivån till 13 m från tiden före dämningen. Vid den första utbyggnaden höjdes vattennivån 6 m och föregicks då inte av några antikvariska dokumentationer eller inventeringar överhuvudtaget. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen varierar under året.

Vattenkraften etablerades i nationalparken Stora Sjöfallet, nationalparken som inrättades av riksdagen 1909 i huvudsak för att bevara vattenfallet Stuor Muorkke/Stora Sjöfallet. Samma riksdag beslutade 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta valde man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Fotografiet visar det pågående arbetet med höja Suorvadammen år 1939. Fotograf: Ernst Manker. 1939. Nordiska museet. CC-BY. Kolorerat av Nils Harnesk.
Bilden t.v.: “Pittjas översvämmade kåtaplats med en kvarstående luovve”. Bilden t.h: Ställningen efter en klykstångskåta, kvarstående i det uppdämda vattnet. Fotograf: Ernst Manker. 1939. Nordiska museet. CC-BY.

Utbyggnaden av vattenkraften fick omfattande konsekvenser för kulturlandskapet, det ledde till en enorm förstörelse av forn- och kulturlämning som aldrig dokumenterades och fick en stor påverkan på de platser det skedde på den bosättning som fanns i dessa områden.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.