Från samlingar till fältarbete – min tid på Norrbottens museum

Hej! Agnes heter jag och har under september och oktober 2026 haft min praktik här på Norrbottens museum då jag går tredje året på Umeå universitets arkeologiprogram. Nu har jag fått möjlighet att berätta om mina upplevelser på museet.

Under dessa två månader har jag fått en inblick i hur det arkeologiska arbetet fungerar i praktiken och hur många olika arbetsuppgifter som ingår i kulturmiljöområdet. Jag har fått följa arbetet både bakom kulisserna och ute i fält, vilket har gett mig möjlighet att se hur olika delar av det arkeologiska arbetet hänger ihop. En stor del av min praktik har handlat om att få prova på olika arbetsuppgifter.
I den arkeologiska samlingen har jag arbetat med att sortera, ordna och inventera material från tidigare undersökningar. Jag har även varit med och bedömt vilka metallföremål som behöver flyttas till klimatskåp för att bättre bevaras för framtida forskare och arkeologer. Det har gett mig en inblick i det arbete som krävs för att ta hand om arkeologiskt material och bevara det för framtiden.

Mitt kontor när jag sorterade metallen. Foto: Agnes Adolfsson

Jag har också fått följa med på flera fältbesök i samband med inventeringar och arkeologiska utredningar. Under dessa besök har jag fått se olika typer av fornlämningar och kulturmiljöer, bland annat härdar, röjningsrösen, igenväxande åkermark, husgrunder, gropar, boplatser och en äldre järnframställningsplats. Att få se lämningarna på plats har varit ett sätt att komma närmare det förflutna och få en bättre förståelse för hur arkeologer arbetar med att identifiera och bedöma spår efter människors liv.

Fantastiska arbetsplatsen, järnframställningsplatsen Spiken. Foto: Agnes Adolfsson

En del av fältarbetet har även varit kopplat till rådgivning till markägare, där jag har fått följa med och se hur arkeologisk kunskap används i mötet med människor som förvaltar och brukar marken. Det har gett mig en inblick i hur kulturmiljöarbetet inte bara handlar om att undersöka det förflutna, utan också om att förmedla kunskap och bidra till att kulturhistoriska lämningar tas om hand.

Mica och Frida, Pålänge, letar efter bläckor och barktäkter. Foto: Agnes Adolfsson

Under praktiken har jag även fått delta i arbetet med arkeologiska utredningar. Vid Svarvbyn–Hällmyran fick jag följa arbetet med en steg 2-utredning, för att undersöka om det fanns fornlämningar i området. Jag fick också vara med vid undersökningen av ett område med potentiella boplatslämningar, där vi grävde provgropar för att försöka hitta arkeologiskt material.

Det har varit värdefullt att få se hur arkeologiska undersökningar planeras och genomförs, och vilka olika metoder som används för att undersöka ett område. Arbetet visar också hur mycket som ligger bakom bedömningen av en plats och hur viktigt det är att samla in information innan man kan dra slutsatser om vad som kan ha funnits där tidigare.

Mica och Sebastian, efter en dags sållande. Foto: Agens Adolfsson

Praktiken har inte bara inneburit arbete ute i fält. Jag har även fått arbeta med rapporter och dokumentationsmaterial från tidigare arkeologiska projekt.

Bland annat har jag gått igenom en rapport om det skogssamiska kulturlandskapet i Gällivare kommun, med fokus på den historiska samiska byn Sjokksjokk. Arbetet handlade om att bedöma registrerade lämningar i förhållande till Riksantikvarieämbetets lämningstyplista och den praxis som används vid registrering i Fornsök.

Jag har även arbetat med dokumentationsmaterial från inventeringsprojektet Nordarkeologi, där jag gick igenom och översiktligt förtecknade kartor för att identifiera material som innehåller relevant information för kvalitetssäkring av registrerade och oregistrerade lämningar.

De underbara NA-kartorna. Foto: Agnes Adolfsson.

Det här arbetet har gett mig en större insikt i hur viktigt det är att dokumentera, organisera och granska arkeologisk information. Det är lätt att förknippa arkeologi främst med utgrävningar och fynd, men en stor del av arbetet handlar också om att ta hand om den kunskap som redan finns och se till att den är användbar för framtida forskning och kulturmiljöarbete.

Under mina två månader på Norrbottens museum har jag fått prova på många olika delar av den arkeologiska verksamheten. Från arbetet med samlingar och äldre dokumentation till fältbesök och arkeologiska utredningar har jag fått en bredare bild av vad arbetet inom kulturmiljöområdet innebär.

En av de saker som jag tar med mig från praktiken är insikten om hur många olika arbetsmoment som tillsammans bidrar till att vi kan förstå, dokumentera och bevara vårt kulturarv. Arbetet kräver både noggrannhet och samarbete, och det är viktigt att kunna växla mellan praktiska undersökningar ute i fält och arbetet med dokumentation och bedömningar.

Jag är tacksam för möjligheten att ha fått delta i verksamheten på kulturmiljöavdelningen och för att ha fått ta del av det arbete som görs för att bevara och förmedla kunskap om Norrbottens historia. Praktiken har gett mig nya erfarenheter och en bredare förståelse för det arkeologiska arbetet, erfarenheter som jag tar med mig vidare i mina fortsatta studier och i min framtida yrkesroll

Slutligen vill jag rikta ett varmt tack till mina handledare, som på olika sätt har bidragit till att göra min tid på Norrbottens museum både lärorik och värdefull.

Lars Backman, som aldrig skrattade åt mina frågor, oavsett hur självklara svaren måste ha varit för honom. Tack för att du alltid tog dig tid att förklara på ett pedagogiskt sätt och besvara alla mina funderingar.

Mica Vesterlund, som alltid ställt upp när jag har kört fast och tålmodigt guidat mig genom mina många och långa funderingar kring den kommande kandidatuppsatsen.

Frida Palmbo, som tog med mig ut i fält och gav mig förtroendet att lita på mina egna kunskaper när vi letade efter fornlämningar i skogen. Tack för att du lät mig prova mig fram och aldrig skrattade åt mig när jag hade fel.

Åsa Lindgren, som hjälpt mig att förstå hur viktig struktur är i arbetet med rapporter och registreringar, och hur mycket noggrannhet som ligger bakom det arkeologiska arbetet.

Sophie Nyblom, som gav mig möjligheten att göra min praktik på Norrbottens museum och därmed öppnade dörren till erfarenheter och kunskaper som jag kommer att bära med mig länge.

Tack för ert tålamod, ert engagemang och för att ni har delat med er av er kunskap. Ni har alla bidragit till att göra min praktik till en erfarenhet jag är väldigt tacksam för.

Veckans skribent arkeologistudent Agnes Adolfsson

Praktik i Silbojokk – perspektiv från en blivande arkeolog

Jag heter Kajsa och är praktikant på Norrbottens museums kulturavdelning under tre veckor i juni 2026, mellan andra och tredje läsåren av min dubbelkandidat i arkeologi och geografi på Sorbonne universitet i Paris. Här kommer jag att presentera mina upplevelser från fältarbetet i Silbojokk.

Jag och Norrbottens museums fotograf Rúnar flyger drönare.
Foto: Kajsalisa Larsson, Sorbonnes universitet

Hittills har min praktik bestått av fältarbete i Silbojokk, samt att hjälpa till med förberedelser och dokumentering av utgrävningen. Min handledare på praktiken är Åsa Lindgren, som även ansvarar för utgrävningen. Deltog gjorde även museets arkeolog Lars Backman och arkeoosteologen Emma Boman, tidigare anställd på Norrbottens museum men idag verksam på Jönköpings läns museum. Lars hund Girjat var även med.

Vi åkte upp till sajten tillsammans, där vi bodde i en stuga i Vuoggatjålme och åkte båt varje morgon till Silbojokk. De första dagarna ägnades främst åt att gräva upp förra utgrävningens övertäckning, den mest fysiskt krävande delen av utgrävningen. När vi väl når de lager som ska undersökas börjar det riktiga hantverket. Där krävs det att man både är finkänslig (skrapar med lagom kraft och samtidigt läser av jordlagren) och snabb, då den stigande vattennivån utgör en deadline som närmar sig för var dag. Detta, precis som med alla praktiska yrken, är färdigheter som kommer av repetition och muskelminne – man måste lära sig att själv uppfatta och känna igen de olika materialen och underlagen man arbetar med.

Här jobbar Kajsa och Lars med en grav som inte bara blir djupare och djupare, utan också blötare och blötare. I bakgrunden syns Emma. Foto: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum

Den mest spännande delen för mig, och troligtvis för de flesta arkeologer, är såklart när man hittar fynd. På en plats som Silbojokk är spik det vanligaste fyndet, vilket kanske inte var så spännande för de erfarna arkeologerna men som nybörjare blev jag lite exalterad varje gång jag hittade en. På grund av vädret hade årets utgrävning i sin helhet dock inte många större fynd, det vill säga av nya gravar. Vi jobbade hårt för att hitta rester i de tidigare utpekade gravarna, men många visade sig vara tomma. Små fragment av brända ben och ibland även kistrester kunde vi gräva fram, men till synes inga större betydelsefulla fynd.

På den sista utgrävningsdagen däremot, när arbetsytan var som minst och arbetsfördelningen som krångligast, tog jag själv initiativet till att fortsätta rensa i ett raseringslager vid kyrkans syllstensmur. När jag flyttade på en liten sten bildades en liten grop i jorden. Jag bad Åsa kika på gropen, som hade kunnat vara ett sorkbo. Det visade sig dock att det var fragment av ett kranium.

Kajsa, Emma och Lars trängs i kyrkogrundens nordöstra hörn, den yta där det fortfarande fanns potential att hitta något. Fotograf: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Kraniet låg på ett sätt som gjorde det svårt att avgöra kroppens placering, då man oftast kan förvänta sig att huvudet legat i väster och fötterna mot öster. Hade denna grav legat så hade kroppen legat under kyrkans syllstensmur. Då vi hade en tidspress visade det sig tack och lov att graven låg med kraniet österut, så vi kunde hitta resten av kroppen relativt snabbt. På grund av kraftigt regnväder fylldes de gravar vi undersökte med vatten, så utgrävningen måste fortsätta nästa år, då vattenmassorna förhindrade ytterligare arbete i år.

Nordöstra undersökningsytan vattenfylld efter kraftig nederbörd. Det fanns inget annat att göra än att lägga igen och ta nya tag nästa år. Foto: Kajsalisa Larsson, Sorbonnes universitet
Samma yta som bilden ovan. Igenläggning med markduk, sandsäckar och sten pågår.
Foto: Kajsalisa Larsson, Sorbonnes universitet

För mig var mina veckor i Silbojokk en otrolig upplevelse. Förutom att jag fick vistas i ett ofattbart vackert landskap var hela vistelsen väldigt lärorik. Jag har främst fått bättre förståelse för hantverket som fältarbete faktiskt är och hur det måste anpassas efter olika väderförutsättningar, då dessa varierade ganska kraftigt från dag till dag. Tidigare har jag bara arbetat på fält en gång, under min praktikperiod förra året i Sant Jaume d’Alcanar i Katalonien. Där var både de geologiska förutsättningarna och de arkeologiska metoderna helt annorlunda; jag använde till exempel nästan uteslutande borste, och de olika jordskikten var mycket mer lättolkade än Silbojokks eroderade och omrörda lager. Utgrävningen tillät mig därför känna en praktisk utveckling som blivande arkeolog.

Undersökningsområdet, med forsen i bakgrunden. på bilden ses Emma Boman, Kajsalisa Larsson och Lars Backman. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Nu är vi tillbaka i Luleå (och Emma i Jönköping), där rapportering av fynd och rengöring av redskap väntar. Kanske inte lika kul som fältarbetet i min mening, men minst lika viktigt.

Jag väldigt tacksam för tålamodet och all hjälp jag fick av de andra arkeologerna på plats. De instruerade mig i platsens historia såväl som om tekniker i grävandet. Jag är även tacksam över att jag ens har fått denna chans från första början, att Norrbottens museum valde att ta emot en arkeologistudent ända från Frankrike. Jag har alltid fascinerats av ursprungsbefolkningar, och samer finns det inte så mycket kunskap om i Frankrike (eller i stora delar av Sverige för den delen), så att få vara med på en utgrävning som bidrar till ytterligare kunskap inom tidigmodern samisk historia har varit otroligt häftigt.

Kajsa och Girjat lämnar Silbojokk för dagen med båt.
Foto: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum

Tack Norrbottens museum och tack Silbojokk. Au révoir,

Kajsa.