Skogen har alltid varit en viktig råvara för människorna i Norrbotten, ett län som starkt kan förknippas med sina naturresurser som utgörs av skogen, vattnet och malmen. Industrialiseringen som skedde under 1800-talet bidrog till att skogen började nyttjas allt mer. Flottning har förekommit innan dess, men för Norrbottens del så var det skogsindustrins expansion som ledde till flottningens framväxt. Ångsågar byggdes upp längs med Norrbottenskusten under 1800-talet och massafabrikerna började växa fram i början av 1900-talet. Därför skedde en utbyggnad av flottlederna efter 1850. Innan dess förekom inga längre flottningssträckor. När de skogsområden som låg närmast industrierna vid kusten hade blivit uthuggna behövdes åtkomst till inlandets skogar. Flottning var ett enkelt sätt att transportera timret då vägnätet var bristfälligt. Trävaruexporten ökade kraftigt, år 1855 uppgick exporten till 80 000 kubikmeter för att år 1900 utgöras av 460 000 kubikmeter.

Luleå Ångsnickeribolag fick år 1873 rätt att avverka 1,1 miljoner träd i Jokkmokks kronopark för 108 öre per träd. Villkoret för avverkningsrätten var att berörda vattendrag skulle strömrensas.

Staten ingick snart liknande avtal med andra bolag. Inom loppet av en 10-årsperiod skedde omfattande flottrensningar i länet. Svenska staten tog över ansvaret och kostnaden. Är 1880 kom flottningsstadgan, som föreskrev att länsstyrelserna skulle inrätta allmänna flottleder. Ett villkor var att de som ville flotta virke slog sig samman, vilket gjorde att flottningsföreningar bildades.

Flottningsföreningarna var kooperativa sammanslutningar med statligt monopol på flottningen. I Norrbotten fanns i början av 1900-talet flottningsföreningar i Muonio älv, Torne älv, Sangis älv, Kalix älv, Töre älv, Vitån, Råne älv, Lule älv, Pite älv samt också i Åby älv, Byske älv och Skellefte älv vars älvsystem mynnar ut i Västerbotten. Mellan åren 1880 och 1900 ökade flottlederna i Sverige från 5 165 km till ca 20 000 km. De allmänna flottlederna utgjordes av 33 000 km under 1940-talet medan de enskilda flottlederna endast utgjordes av 2 300 km, vilket motsvarar dubbla järnvägsnätets längd vid denna tid. Drygt 80 % av flottlederna låg i Norrland, där Ångermanälven hade landets längsta flottledssystem med 3 538 km. För Norrbottens del var Kalixälven störst med 1 900 km flottled, följt av Torne- och Muonio älvar med 1 530 km, Luleälven med 1 250 km och Piteälven med 1 240 km.

För att underlätta flottningen rensades flottleder, strömfåror gjordes djupare och med hjälp av sprängning togs klippblock och hällar bort för att minimera risken för bildande av timmerbrötar. För att underlätta flottningen byggdes också ledarmar, ledkistor och timmerrännor.

I älvar och större vattendrag byggdes dammar för att kunna reglera vattentillgången. Sorteringsverk eller skiljeställen byggdes upp vid kusten, bland annat vid Böle bom i Piteälven, ön Grundet i Luleälven och Vassholmen i Kalix älv. På dessa platser fördelades timret upp mellan olika virkesägare. En del somrar arbetade ca 3000 man längs med Kalixälven och dess biflöden, bland annat vid Vassholmen där man som mest sorterade 9 miljoner stockar under en säsong.

Under åren 1925-1939 vidareförädlades endast hälften av den utflottade skogen i Norrbotten. Resterande del bogserades till sågverk och massafabriker längre söderut. Det var utbyggnaden av vattenkraften och lastbilstrafiken som gjorde att flottningen försvann. Skogsbilvägarna byggdes ut och befintliga vägar fick bättre standard. Under 1950-talet började de mindre och mer svårflottade vattendragen att avvecklas, men det dröjde många år innan alla flottleder tagits ur bruk. Lilla Lule älv lades ned 1966, Torne älv 1971, Stora Lule älv och Kalix älv 1977 och slutligen Pite älv så sent som 1982.

Ett hårt men fritt arbete
Flottningsarbetet var tungt och slitsamt, utfördes med enkla redskap och mycket skicklighet. Ett fritt arbete, trots hårt jobb, långa arbetsdagar och låg lön. Flottaren fick ta egna initiativ för att lösa problem, då högre chefer sällan var ute efter vattendragen för att ge order och inspektera arbetet. Många flottare arbetade i skogen vintertid, de var bönder, torpare och arbetare utan egen mark och flottningen var ett viktigt bidrag i ekonomin.

Omkring år 1900 var det vanligt att små pojkar i 10-årsåldern fick börja arbeta med flottningen. De fick börja jobba som rännvakter, ett jobb som ungdomar, kvinnor och äldre män fick. Så småningom blev pojkarna dammvakter, och drog då fram timmer till rännan. Efter några år blev de sjö- och strömflottare. Det kunde vara åratals av träning innan man blev en ”riktig” flottare, som fick arbeta med brötlossning. Brötbildningar kallas den härva av plockepinn som bildades när timmerstockar fastnade i stora ansamlingar och blockerade vattendragen. Det var många gånger mycket farligt att arbeta med en bröt, där det gällde att försöka få loss eller kapa de stockar som höll fast hela bröten eller aptera en sprängladdning för att spränga loss hela brötbildningen. Ofta fick flottarna springa på de gungande timmerstockarna för att ta sig tillbaka till båten, för att sedan snabbt ro undan så att båten inte drogs med av timret.

Flottningen längs en älvs huvudled delades upp i skiften, där flottningen sköttes av skifteslag. Ofta arbetade samma arbetslag på samma skifte år efter år, då de lärde sig hur forsens brötar skulle lösas upp och hur strömbommar skulle läggas ut. Älvflottningen ägde rum under sommaren och avslutades på hösten med slutrensningen, ”rumpan”. Rumpmanskapet delades upp i båtmanskap, strandrensare och proviantörer. Även om alla hjälptes åt var det framförallt strandrensarna som drog ut strandvirke och rev fasta landbrötar. Båtmanskapet rev utbrötarna och skötte rensning av forsarnas bakströmmar. Proviantörerna fraktade med båt all utrustning i form av mat, kokkärl och köksutrustning, åror, trossar, hakar och extra flotthakningsskaft, vilket inte var helt lätt i partier med strömmar och forsar. Ibland fick de gå och bära all utrustning. Därtill skötte de uppsättning av vilskydd, huggning av ved till brasorna, kokade kaffe och potatis. ”Rumpan” i den här formen försvann i början av 1960-talet då bilen blev vanligt förekommande. Flottaren började pendla mellan arbetet och hemmet eller någon timmerkoja.

Även bäckflottning har förekommit, så länge skogsbilvägar saknades. Bäckflottning i bäckar och åar var viktig för att få timret ner till huvudälven. I god tid, medan det var möjligt att frakta material på snö och is, fördes flottningsmaterial till bäcken under vårvintern. När bud om flottningen kom under våren gav sig arbetslaget ut till sina respektive postställen med sin egen utrustning som bestod av flottningshake, yxa, lyftkrok för vältning och lyftning av virke, extra hakar och hakspik. Hakspik användes vid fastsättning av hakar på skaft och vid tillverkning av ”suggor”, som var en flotte gjord av timmer. ”Suggan” användes till att stå och arbeta på, där det var grunt och svårt att komma åt timret.

Bäckflottningen bestod i att rensa upp bäcken från isavlagt virke och för hand välta virket som låg på land ut i bäcken. De som arbetade längs med bäcken höll efter brötbildningar så att bäcken inte blev blockerad. De bäckar som saknade dammanordningar måste flottas med smältvattnet, vilket kunde innebära jobb dygnet runt. För att förenkla arbetet och för att kunna klara sig med mindre vatten byggdes dammar och flottningsrännor, där timret kunde ta sig förbi besvärliga passager. Med hjälp av dammarna kunde man samla vatten, samla ihop virket och släppa det när man hade nog mycket virke. Det blev också lättare att arbeta vid brötbildningar, då det var lättare att stoppa virket. Virket prejades framåt på lugnt vatten och framför dammar. Detta gjordes i modern tid med båt, och innan dess genom ”forkning”. Flottarna drog virket med hjälp av båtshaken framför en flotte. Sedan användes långa stänger, som sattes mot botten och pressade flotten mot timret. Timret pressades mot dammen, där timret drogs mot dammens öppning via landgångar.

Arbetet som bäckflottare var hårt och kallt. Många flottare gick konstant omkring med iskallt vatten i skorna. Ofta saknades kojor att vila och övernatta i, timrade skogskojor blev vanliga först under 1930-talet. Innan dess kanske flottaren tillbringade natten under en upp och nedvänd flottningsbåt eller på granris under ett träd. Gapakojan var vanlig, en enkel koja som byggdes med hjälp av en slana mellan två träd. Mot denna byggdes ett snett tak med granris och slanor. Namnet gapkojan kommer från att kojan gapade framåt. På framsidan hade flottarna en stockeld som fick brinna hela natten för att ge värme, hålla undan mygg, torka kläder och till matlagning.

Det förekom en del flottningsolyckor. 1941 skedde den svåraste flottningsolyckan i Luleälvens historia vid Ängesholmen norr om Boden. Tre unga män från Överkalix drunknade då en båt kantrade. Under eftermiddagen den 8 september 1941 hade flottningslaget arbetat med att dra en timmerbom och då använt sig av en stållina som dragits rakt över älven. Stållinan hade gått av och de tre männen skulle dra in linan. Då de firade in linan drogs båten ut i älven och båten kantrade. En kraftig ström drog männen med utför älven. Tolv man begav sig ut i flera båtar för att försöka undsätta dem, men männen kunde inte hittas. Det dröjde 10-11 månader innan männens förolyckade kroppar blev funna.

Det pågår arbeten med att återställa Piteälven, Råneälven och Kalixälven, som är ett av delmålen i Miljömålskvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Syftet med projektet är att återställa vattendragen så att det finns bättre förutsättningar för flodpärlmusslan, laxen och öringen. Återställningen innebär att de flottningslämningar som finns längs med älvarna kommer att tas bort. Förhoppningsvis kan ett urval av flottningslämningar bevaras för framtiden, då de gestaltar en del av vår historia som varit viktig och sysselsatt en stor del människor under 1800- och 1900-talen. De är lämningar efter en verksamhet som inte längre pågår, som skildrar mänskliga livsöden och som är en del av Norrbottens historia. 

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Källor och läs mer:

Henriksson, Sven Åke 1980. Flottning förr och nu. En bok om flottning och flottare efter Ångermanälven. Bjästa.

Johansson, Bosse 2007. Flottare i färg. Torneå.

Lundin, Kerstin (red) 1992. Norrbottens synliga historia, Norrbottens kulturmiljöprogram, del 1. Luleå.