Storforsen – ett av Norrbottens största besöksmål

Storforsen, ligger 4 mil nordväst om Älvsbyn, är en av Europas största obundna forsar. Fallhöjden under de sista två kilometrarna är 60 meter och utgör en mäktig naturupplevelse. Idag lockar forsen mer än 150 000 besökare per år men kulturmiljön i området vittnar om att forsen och älven lockat människor i tusentals år.

Invid forsen finns idag lämningar från stenålder fram till 1900-talets flottnings- och skogsbrukslämningar. Här finns förhistoriska boplatser, kokgropar, fångstgropar och härdar till yngre lämningar som kolbottnar, tjärdalar, kojgrunder härrörande från skogsarbetare och flottare som arbetat vid forsen, rester efter flottledsbyggnader och grävda kanaler.

Området är unikt både i den mäktiga naturupplevelsen i form av forsen men också i den enastående kultur- och naturmiljön. I Storforsen får besökaren både upplevelsen och känslan av befinna sig invid en oreglerad älv, att få se, känna och höra dånet från de enorma mängderna vatten som rinner förbi en är oslagbart. Med en kort promenad kan man därefter se isälvsterrasserna från när havet svallade mot strandkanten när havet mötte älven för tusentals år sedan. Besökaren kan också ta del av de mänskliga aktiviteterna som bedrivits i området i form av tidigare nämnda boplatslämningar från jägare och samlare som vistats i området med början för över 7000 år sedan.

Flygfotografi över Storforsen där Döda fallet ses till vänster i bild. Stenfyllningar uppfördes för att styra timret och torrlägga den gamla älvfåran. Detta skapade nutidens ”döda fall” med kanjons, jättegrytor och slipade hällar. Fotograf: Jan Norrman. 1994. Riksantikvarieämbetet. CC-BY.

Inte minst lockar Döda fallet besökare. Ett område där man får uppleva hur älven slipat berggrunden under århundraden, årtusenden, jättegrytor och släta hällar bjuder in till att stanna upp, fota, det bildas bassänger där man kan bada och hällarna är utmärkta att ligga och sola på vid bra väder. Döda fallet skapades under de första ansträngningarna att göra flottningen förbi Storforsen enklare och mer effektiv. Försök att flotta timmer förbi Storforsen hade gjorts redan under 1860-talet men då närmast gjorts omöjliga på grund av forsens dåvarande sträckning som antingen slog sönder timret eller där stockarna fastnade i forsens grynnor. Mellan 1874-1878 byggdes därför de första ledarmarna med stenfyllda träkistor för att leda om älvens lopp som sedermera kom att skapa det som idag kallas för Döda fallet.

Storforsen sett nedströms forsen år 1922. Tyvärr dålig kvalitet på det inscannade fotografiet. Men man ser likafullt att det finns en strömfåra till höger, det vill säga två strömfåror, som successivt bara blir en under flottningen. Fotograf okänd.
Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Public Domain.

Inom Storforsens naturreservat finns det även ett Skogsbruks- och flottningsmuseum. Skogsbruksmuseet öppnads 1972, ett år efter naturreservatsbildningen, och skildrar skogsbrukets utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet. Flottningsmuseet öppnades 1992 för att komplettera med älvens betydelse för transport, flottning, av lösflytande timmer.

Vy inifrån Flottningsmuseets utställning om Storforsens och Pite-älvens betydelsen för flottningen. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Att museerna etablerades just i Storforsen var alltså ingen slump med tanke på platsens betydelse för flottning och skogsbruk. Museerna är unika i sina samlingar och de faktum att kojor och byggnader från olika epoker inom det äldre skogsbruket flyttats till området och därefter inretts med autentiska föremål. Norrbottens museum var med och byggde upp museerna tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten och Älvsbyns kommun. Under tidigt 2000-tal övertog Älvsbyns kommun ansvaret för Skogsbruksmuseet medan Flottningsmuseet kvarstod i Norrbottens museums regi.

Anledningen till att Älvsbyns kommun övertog Skogsbruksmuseet var att kommunen då sedan en tid övertagit skötseln och driften av naturreservatet och att man med övertagandet önskade få en sammanhållen förvaltningen av hela området.

Tyvärr har kommunen inte levt upp till sitt ansvar för underhåll och skötsel av byggnaderna och kojorna inom Skogsbruksmuseet. Åratal av uteblivet underhåll talar nu sitt tydliga språk. Många kojor står numera direkt på marken på det nedersta timmervarvet, syllen har sen länge sjunkit ned i marken. Spåntak börjar ha gjort sitt och måste ersättas. Timmerknutar börjar separera i vissa av byggnaderna då tjälen genom åren gjort att syllen rört på sig och dragit isär dem. Inte ens basalt underhåll som att måla om de målade byggnaderna, sopa av taken eller städa ur kojorna har gjorts. Det två senare har istället Norrbottens museum fått utföra.

Vid 2022 års tillsyn av kojor, byggnader och föremål inom Skogsbruks- och flottningsmuseet i Storforsen. En kolarkoja som är i dåligt skick. På bild: Robert Pohjanen och Anja Wrede, föremålsantikvarier vid Norrbottens museum. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Kommunens uteblivna underhåll och skötsel fick sin kulmen med att man under föregående år även frånsade sig ansvaret för driften av naturreservatet.

Kojorna och byggnaderna inom Skogsbruksmuseet är idag i så dåligt skick att de är i behov av akuta åtgärder.

Många kojor och byggnader står idag med timret direkt på marken för att syllstenarna sjunkit ned i marken. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Mot bakgrund av detta har Norrbottens museum därför nu tagit initiativ till att upprätta en vård- och underhållsplan för samtliga byggnader inom museiområdet. När den är klar så kommer restaureringsåtgärder sedan att ta vid i form av kursverksamhet under 2023. Kurserna kommer att genomföras tillsammans med Älvsby folkhögskola som strävar efter att bli ett nav för hantverk och byggnadsvård i Norrbotten. I detta mångåriga åtagande samarbetar vi även med hantverkare, i detta skede primärt timmermän, samt med Sveaskog som äger marken inom naturreservatet som åtagit sig att bl.a. tillhandahålla virke.

Även informationsskyltarna behöver ersättas och uppdateras. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Det finns inget annat museiområde i Norrbotten idag som skildrar skogsbrukets historia och därtill med autentiska byggnader och föremål, det vore en stor förlust för vår gemensamma historia om det fick förfalla bortom all räddning. Därför känns det naturligtvis glädjande att nu kunna förmedla att förfallets tidevarv är slut för Skogsbruks- och Flottningsmuseet i Storforsen. Ett av Norrbottens största besöksmål förtjänar bättre.

Mer information om denna satsning kommer tillsammans med berörda samarbetsparter i ett senare skede.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Lule Älvs Flottningsförening – ett stort arkivprojekt för Norrbottens Föreningsarkiv

Introduktion
Norrbottens Föreningsarkiv består av dokument och föremål som bevaras för över 3 500 olika föreningar. Vi bevarar dem för att tillgängliggöra materialet för föreningar, forskare och allmänheten. De flesta föreningar har lämnat arkivdokument som inte tar så mycket plats i arkivlokalen och det går ganska snabbt att förteckna de flesta leveranser i vårt förteckningsprogram Visual Arkivdatabas, innan vi packar materialet i arkivkartonger för förvaring. Men vissa föreningar har haft en mycket större verksamhet och en större påverkan på Norrbottens historia än andra. Lule älvs flottningsförening är en av dessa.

Under 1800-talets industrialisering blev flottningsföreningar viktiga, eftersom flottningen var ett enkelt sätt att transportera timret som behövdes i allt större mängder. Mellan åren 1880 och 1900 ökade flottlederna i Sverige från 5 165 km till ca 20 000 km och vidare till 33 000 km under 1940-talet. Men med vattenkraftsutbyggnaden och byggnationen av bättre skogsvägar så upphörde timmerflottningen. Nu förtecknas alla våra flottningsföreningar (där Luleå älvs är den största) så att dessa dokument är tillgängliga för alla som vill forska om denna viktiga period i historien.

Bilder av högvältor, ur serien F4f1 Virke, Övrigt: Virkeskommitténs utredning 1944. Foto av arkivmaterialet: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.

Lule älvs flottningsförening påbörjade sin dokumentsamling i början av 1800-talet. Detta arbete fortsatte till sent 1900-tal. Samlingen som kom till Norrbottens Föreningsarkiv under 2001 består av många hyllmeter. Förtecknandet av materialet påbörjades först för några år sen, men blev inte avslutat. Därför har materialet stått på hyllan och väntat sedan dess.

Ett arkivprojekt var planerat under 2021 med en utåtriktad verksamhet, men på grund av covid-19-pandemin gick detat inte att genomföra. Därför fick projektet ta en annan inriktning och projektpengarna kunde istället användas till att förteckna flottningsföreningarnas material. Två personer blev anställda under projektperioden med fokus på Lule- och Pite Älvs Flottningsföreningars dokument. Ett intressant projekt som redan har tagit några månader, och kommer att ta många fler.  Jag kommer här att berätta om mitt arbete med Lule Älvs flottningsförening.

En av flera hyllor med arkivmaterial hörande till Lule älvs flottningsförenig som ska förtecknas. Foto: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.

Översikt av Lule älvs flottningsförenings dokumentsamling
Lule älvs flottningsförenings dokument inkom väldigt välorganiserade, med en pärm som innehöll en skriftlig arkivförteckning i vilken vi bland annat kan se att det finns förvaltnings- och revisionsberättelser från 1907 fram till 1968, protokoll från 1881 fram till 1953, många olika sorts handlingar, skrivelser och massor av räkenskaper. Vill du se hur lönekort såg ut under 1960-talet? Eller utbetalningssammandrag under 1930- och 1940 talet? Kanske är du mer intresserad av Vattenfallsstyrelsens räkningar från 1938 till 1964? Eller handskrivna ”afräkningsböcker” (som det står i arkivföreteckningen) från sent 1800-tal? Det finns även kartor, bilder, och mycket mera.

Virkesjournal 1936-1946, ur serien F4c0-7 Virke. Foto: Foto: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.
Beslut med frimärken på från 1966, skickade via post utan kuvert(?. Ur F1d6:Letsi kraftstation: Protokoll och domar. Foto av arkivhandling: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.

Mitt jobb är att gå genom allt material som finns i exempelvis pärmar och böcker, matcha dem med arkivförteckningen, och föra in uppgifterna i vårt digitala förteckningsprogram Visual Arkivdatabas. I processen är det viktigt att jag tar bort alla häftklammer och gem i metall, som kan (och ofta har) skada(t) dokumenten och se till att allt är rent och redo att packa i kartonger för att besvaras.

Vissa dagar är jobbet enkelt och okomplicerat – på yttersidan av pärmen har de skrivit precis samma text som står i arkivförteckningen. Eftersom jag redan har kopierat informationen från arkivförteckningen i ett kalkylblad och lagt till en kolumn för ”serienummer” enligt struktur för allmänna arkivschemat, kan jag bara titta i kalkylblad, hitta rätt serienummer, och sen lägga till en ny volym i Visual Arkiv med all viktig information om vad som finns i just den serien.

Andra dagar är arbetet inte så lätt. Jag har några pärmar som inte kan matchas med arkivförteckningen. Då måsta jag reda ut vad det är och ge det ett nytt serienummer som passar i den struktur som redan finns. Det är viktigt att behålla den logik och ordning som föreningen hade bestämt för alla dokument, så att framtida forskare får en bättre översikt av hur det var med föreningen när flottningen var igång.

Rostskador
Min styvfar var en korrosionsingenjör som var så påverkad av sitt jobb att hans semesterbilder innehöll hur mycket rost som helst – han kunde inte gå förbi rostig metall utan att ta ett foto. När jag började jobba på arkivet och såg hur mycket skador gamla dokument kan få från häftklammer som har rostat tänkte jag på honom. När jag märkte alla olika varianter av rostskador började jag att förstå hans intresse av det, och nu har jag själv en egen liten samling av rostfoto (med några rostfrifoton för jämförelse – så klart).

Vågor av rost som tränger in i pappret. Foto: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.
Rostigt häftklammer på handling från 1960-talet. Foto: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.

Forskningsmöjligheter
Nu har jag kommit kanske en tredjedel på vägen i arbetet med förteckningen av Lule älvs flottningsförenings dokument. Vi har mer än 45 hyllmeter av dokument som måsta förtecknas, men mer än 200 volymer är klara och informationen står i Visual Arkivdatabasen under föreningsnummer 1396 och är redan tillgängligt för forskning. Välkommen till arkivet!

Vid tangentbordet:
Riia Chmielowski, arkivassistent vid Norrbottens Föreningsarkiv

Läs mer om flottningen:
Flottning – en förfluten del av Norrbottens historia