”Knappast någorstädes i hela Europa finner man ett rikare laxfiske än i Bottniska hafvet upp emot Lappland, från hvars fjäll och slätter väldiga älfvar med sött vatten flyta ned; och det är en skön syn att här se laxarna, likt krigare i glimmande vapenskrud, midt i solgasset gå upp från hafvet mot strömmmen, helst då de följa efter hvarandra i så stor mängd, att äfven vattnet högt uppe i bergen får byte till öfvers för dem, som fiska där. [—] Och hur mycket man än må fånga af detta slags fisk, tyckes den dog aldrig vilja taga slut i sin hemtrakt. Jag har ju själf på Bottens kust längst i norr nära Torneå vid tiden för sommarsolståndet sett, hur man fångade och drog upp ur vattnet en så stor mängd lax, att de starkaste nät brusto under tyngden.” 
– Olaus Magnus. 1925 [1555]. Historia om de nordiska folken D. 4 (Sjuttonde-tjuguandra boken). Uppsala: Michaelisgillet.

I skuggan av 1900-talets vattenkraftsutbyggnad i norra Sverige utrotades vilda laxpopulationer i älv efter älv, hand i hand med laxfisken med uråldriga anor. I detta blogginlägg kommer jag att skildra vägen dit ur ett längre historiskt perspektiv. Häng med på en resa över årtusenden och sekler – där allt tar sin början i en tid när laxen utgjorde en grogrund som fick samhällen att växa fram och slutar med att människor valde att utrota den i merparten av norra Sveriges älvar. Detta kommer avslutningsvis att utmynna i en diskussion om hur minnet av laxens historiska betydelse har bevarats av våra samhällen i dag.

Lax och människor – En lång historia i norra Sverige
Lax har vandrat mellan norra Sveriges älvar och Östersjön i tusentals år (där begreppet norra Sverige här åsyftar en geografi från Dalälven och norrut). Arkeologiska fynd, inklusive omkring fyra till fem tusen år gamla hällristningar, pekar mot ett lika uråldrigt mänskligt beroende av denna fisk i denna landsända.

Här har lax vandrat uppför älvarna i en rikedom som saknat motstycke någon annanstans i vårt land. När prästen Olaus Magnus reste genom det som i dag är Norrbotten nedtecknade han att han inte sett dess like i hela Europa. Det spelade ingen roll hur mycket lax som fångades, skrev han, för här tycktes den aldrig ta slut.

Detta överflöd gjorde att laxen fick en nyckelroll i de samhällen som växte fram och utvecklades i norra Sverige. Vi vet att samer och tornedalingar, som har en lång historia i området, i hög grad har bosatt sig där lax har funnits. Och när vi söker svaret på frågan varför norra Sverige från början införlivades i den svenska staten stöter vi återigen på laxen: Rika fiskevatten var det som ytterst lockade kungen, adeln och kyrkan att expandera riket norrut. Över de kommande seklerna sökte kungamakten maximera intäkterna från laxen som resurs genom att dels konfiskera fiskevatten, dels beskatta bönder för deras fiske.

Men när industrialismen bröt fram i norra Sverige under den andra halvan av 1800-talet, och accelererade kring sekelskiftet 1900, kom laxen och laxfisket alltmer att underordnas andra intressen för makthavare. Det var nu den nya tidens framväxande industrier – som skogsbruket, timmerflottningen och trävarufabrikerna – som genererade de stora intäkterna och som skulle stärkas. Detta oavsett deras konsekvenser för laxen.

Den tidiga industriella erans avtryck
De företag som började bruka skogen vid denna tid hade, för att kunna hävda sig i konkurrensen mot andra företag, som yttersta mål att maximera exploateringen. I princip vartenda träd skulle fällas, flottas längs vattendragen mot trävarufabrikerna vid kusterna, och förädlas till varor som skulle säljas på en internationell marknad. Dessa verksamheter vållade dock tidigt konflikter med fiskeintressen längs älvarna. Det handlade bland annat om att flottningsindustrins omstöpning av vattendragen såväl förstörde laxars hem som blockerade vägen dit, medan industriella utsläpp kunde orsaka syrebrist och giftspridning som var skadligt för laxen. 

När flottningsföretag började etableras hade människor som fiskade lax längs älvarna förhållandevis stark juridisk rätt till sina vatten, där en enda person i praktiken kunde blockera ett flottningsföretag. Med tiden började röster även höjas för att fiskares och andra sakägares intressen behövde stärkas gentemot fabriksägarna och deras utsläpp. Mot denna bakgrund pressade flottningsindustrin på för att stärka sin rätt gentemot fiskare och andra sakägare i frågor om flottning, medan trävaruföretagen motarbetade att sakägarnas rätt stärktes i frågor om vattenföroreningar. I båda dessa fall valde politiker att nästintill uteslutande stötta industriernas viktigaste krav, med hänvisning till deras nationalekonomiska betydelse.

Långt ute till havs pressades laxen samtidigt i ökad utsträckning av det storskaliga fiske som började växa fram i södra Östersjön mot slutet av 1800-talet. Den sammantagna stressen från olika typer av industriell exploatering fick laxpopulationerna i norra Sverige att minska dramatiskt kring sekelskiftet 1900.

När vildlaxen försvann i merparten av norra Sverige älvar
För att kunna maximera sin produktion behövde industrierna som växte fram i landet vid denna tid något särskilt: Elektricitet. Den största källan till detta låg vid 1900-talets början fortfarande – som det ofta hette – slumrande i de norrländska älvarna. Ännu fanns inte tekniker att tillgå för att transportera energi härifrån till mellersta och södra Sverige, där industrins törst efter el var som störst, vilket länge hindrade att älvarna byggdes ut från källa till mynning. Först när detta problem löstes i början av 1930-talet kunde vattenkraftensutbyggnadens epok i norra Sverige ta fart på allvar.

Vad som ytterst drev denna industriella expansion var att den svenska industrin skulle kunna producera mer och mer. På så vis skulle den kunna hävda sig i konkurrensen gentemot andra nationers näringsliv och stärka landets välstånd. Sammantaget hade den accelererande takten i vattenkraftsutbyggandet så brett stöd – från industrin, politiker, fackföreningsrörelsen och massmedier – att det under den första halvan av 1900-talet närmast framstod som omöjligt att föreslå att den skulle bromsas in.

När andra världskriget gick mot sitt slut skissades planer upp för att ytterligare öka takten i utbyggandet. Fiskebiologer kunde omedelbart förutse konsekvenserna som skulle följa: Utbyggnaderna skulle förstöra laxars hem och blockera vägen dit i sådan utsträckning att laxen skulle dö ut i merparten av älvarna i norra Sverige. Att opponera sig detta framstod som otänkbart. Men för att skydda det industriella havsfiskets intressen, som genererade mycket större ekonomiska vinster än älvfisket, började fiskebiologer pressa vattenkraftsindustrin att finansiera forskning för att föda upp och sätta ut odlad laxsmolt. Det som ytterst gjorde denna väg framkomlig var att det gagnade havsfisket utan att utmana vattenkraftsindustrins intressen i grunden.

Vattenkraftsindustrin befarade å sin sida befarade att fiskebiologer och det industriella havsfisket skulle göra motstånd i domstolsprocesser om kompensationerna uteblev. Mot bakgrund av detta gav industrin med tiden vika för påtryckningarna, och under 1950- och 60-talen byggdes ett storskaligt system ut för utsättning av odlad smolt.

Denna allians mellan vattenkraftsindustrin och fiskebiologer banade väg för den stora utbyggnadsepoken. I skuggan av kraftverken försvann laxen älv för älv i merparten av norra Sveriges älvar – däribland i Ume älv, Lule älv, Skellefte älv, Indalsälven och Ångermanälven. Och hand i hand med laxen försvann fisken längs älvarna med uråldriga anor.

Hur har minnet av laxen och laxfisket bevarats?
Det finns i dag ett antal offentliga platser med kulturarv som förmedlar minnen av svunna laxfisken i norra Sverige. Hit hör exempelvis det lilla fiskemuseet i Kukkola, som förvaltas av Haparanda kommun, och fiskeplatsen i Edefors, som förvaltas av den lokala hembygdsföreningen.

Men det samlade intrycket är att det finns förhållandevis få förvaltade kulturarv som vittnar om laxfiskets historiska betydelse för norra Sverige. Många av kulturarven som finns tycks dessutom vara stadda i förfall. Det lilla utomhusmuseet för laxfiske i Gäddvik, Lule älv, hade när jag besökte platsen 2020 till stora delar växt igen. Och när jag två år senare besökte Älvkarleby kraftverk vid Dalälven hade många av informationsskyltarna som berättade om det forna laxfisket rivits sönder.

Här finns det starka skäl att fråga sig om detta utbud speglar den enorma betydelse laxen och laxfisket haft för norra Sveriges historia. Vissa kulturarv skulle behöva rustas upp, och andra kanske tillkomma. Vi saknar till exempel ännu offentliga platser som ger en samlad bild av laxens historiska betydelse för hela norra Sverige och historiken bakom att den utrotades i merparten av älvarna här.

* * * * *

Vid tangentbordet:
Johan Cederqvist, doktorand i historia vid Luleå Tekniska Universitet

Efterord

Detta blogginlägg är sprunget ur mitt avhandlingsarbete om drivkrafterna bakom – och konsekvenserna av – utrotningar av populationer av vildlax i norra Sverige under 1900-talet. Som en del av detta projekt utförs intervjuer med människor som fiskat vildlax i Lule älv innan vattenkraften byggdes ut där.

Du som har gjort det, och är intresserad av att medverka i en intervju, är välkommen att kontakta mig via mejl (johan.cederqvist@ltu.se). Dina erfarenheter och minnen kan skänka projektet en bredare förståelse för vad vildlaxen en gång betydde för människor och samhällen längs Lule älv, vad lokalbefolkningar hade för möjligheter till inflytande i domstolsförhandlingar kring vattenkraftsutbyggnader, och vad laxens försvinnande fick för konsekvenser för lokalsamhällen.

För dig som vill förkovra dig ytterligare i ämnet kommer en artikel snart att publiceras i tidskriften Havsutsikt, där delar av detta blogginlägg kommer att återpubliceras. Därtill finns en dokumentär ute på SVT Play, ”Salmo & Sapiens”, där jag och andra forskare medverkar med perspektiv på laxens historiska betydelse för människor och drivkrafterna bakom att lax har utrotats och decimerats i så många vattendrag på vår jord.