Skogsbruks- och flottningsmuseet i Storforsen

Som en fortsättning på blogginlägget den 3 juni 2022, där Nils Harnesk beskrev ett av Norrbottens största besöksmål – Storforsen, ska vi nu kika lite extra på några av byggnaderna som finns i skogsbruks- och flottningsmuseet som ligger på området. Men, innan vi gör det kommer först några sammanfattande rader om museiområdet för dig som ännu inte läst ovannämnda blogginlägg.

Norrbottens museum har tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten och Älvsbyns kommun byggt upp området som idag visar kolmilor, kojor, stallar och andra byggnader från skogsbrukets- och flottningens historia.  
Skogsbruksmuseet som öppnade 1972 har under de senaste ca tjugo åren förvaltats av Älvsbyns kommun, medan Norrbottens museum ansvarat för Flottningsmuseet som öppnade 1992. Under 2021 frånsade sig kommunen ansvaret för området och vid den tidpunkten hade byggnaderna inte underhållits på många år. Som ett resultat av den bristande översynen måste tak måste bytas, byggnader höjas och timmerstockar lagas.
Norrbottens museum tog därför initiativet att upprätta en vård- och underhållsplan för museiområdets alla sjutton byggnader. Den är nu färdig och med den som grund kommer de första renoveringarna att påbörjas under 2023.
Det blir totalt tre byggnader som ingår i den första etappen. Två av dem har idag sticktak, men kommer efter renoveringen att få ett överliggande plåttak. Den tredje och största byggnaden i årets etapp – Daitakojan, kommer att ingå i Älvsby folkhögskolas kursverksamhet.

Karta över området.

Daitakojan

Byggnaden representerar boendestandarden under 1930-talet. Den har under årens lopp fått större fönster vilka egentligen är för stora för denna byggnadsform, samt ett skärmtak som inte heller är original.

Daitakojan som under 2023/2024 kommer att ingå i Norrbottens museums och Älvsby folkhögskolas kursverksamhet.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Taket är illa åtgånget med rötskador i både takkonstruktion och stomme. På grund av de omfattande skadorna blir denna byggnad objektet för kommande kursverksamhet i timring. Kursen kommer att går av stapeln under tre tillfällen utspridda från hösten 2023 till våren/sommaren 2024. Under det första tillfället ingår uppmärkning och nedtimring, under 2024 ligger fokus på timmerlagningar och uppsättning. För mer information, håll utkik på Älvsby folkhögskolas hemsida.

Interiör med bänkar och eldpall.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Lossejaurkojan

Byggnaden användes för kocklaget och har en interiör från omkring 1950. I byggnaden finns kök, manskapsrum, kockarum, skafferi och torkrum.

Lossejaurkojan.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum


Enligt äldre information är byggnaden sammansatt av två olika timringar för högre standard och regelverk. Detta syns inte minst på knutarna där den vänstra delen har laxknutar till skillnad från den högra knutens blandning av både laxknut och kapade knutskallar.

Interiör med bord, sittplatser och sängar.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum
Köket med arbetsbord och järnspis.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Tjirsakojan

Byggnaden är uppförd av Frans Hedman år 1919 i Tjirsamyran norr om Varjisträsk och flyttades tillsammans med Tjirsastallet till Storforsen.

Tjirsakojan.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Den verkar bestå av material från två olika timringar då den uppförts med både rundtimmer och blockat timmer.

Interiör med bord, sittplats, sängar och eldpall.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Tjirsastallet

Byggnaden flyttades till Storforsen tillsammans med Tjirsastugan.

Tjirsastallet.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum
Interiör med spiltor och tidstypiska föremål.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Jordkoja

Kojan är en timrad rekonstruktion med torvtak.

Jordkojan.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Flottarkoja

Byggnaden är ursprungligen en skogsarbetarkoja som troligtvis uppfördes vid första världskrigets slut.

Flottarkojan.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum
Interiör med vilplats och eldpall.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Flottningsmuseet

Flottningsmuseet är inrymt i den s.k. Munksundsbaracken. Här finns utställningar om flottning och vardagsbestyr, men också om kockans arbete.

Flottningsmuseet.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum
En skylt med info om vad en flottare kunde ha med sig.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum
Tvättrummet.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Lilla rastkojan

Rastkojan står på medar och är uppförd under 1960-talet.

Rastkojan på medar.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Stora rastkojan

Rastkojan, kombinerad med manskaps- och redskapsbod, användes under 1950-talets slut.

Stora rastkojan.
Fotograf: Erica Duvensjö. © Norrbottens museum

Dessa byggnader var bara ett axplock av de som finns på området – från jordkojor till rastkojor från 1950-talet. De är alla i mer eller mindre behov av åtgärder, men med hjälp av den vård- och underhållsplan som nu tagits fram kan området förvaltas på bästa sätt för framtida generationer. Och har du vägarna förbi Storforsen, ta gärna en promenad på området för att lära dig mer om skogsbrukets- och flottningens byggnadshistoria.

Vid tangentbordet
Erica Duvensjö, byggnadsantikvarie Norrbottens museum

Storforsen – ett av Norrbottens största besöksmål

Storforsen, ligger 4 mil nordväst om Älvsbyn, är en av Europas största obundna forsar. Fallhöjden under de sista två kilometrarna är 60 meter och utgör en mäktig naturupplevelse. Idag lockar forsen mer än 150 000 besökare per år men kulturmiljön i området vittnar om att forsen och älven lockat människor i tusentals år.

Invid forsen finns idag lämningar från stenålder fram till 1900-talets flottnings- och skogsbrukslämningar. Här finns förhistoriska boplatser, kokgropar, fångstgropar och härdar till yngre lämningar som kolbottnar, tjärdalar, kojgrunder härrörande från skogsarbetare och flottare som arbetat vid forsen, rester efter flottledsbyggnader och grävda kanaler.

Området är unikt både i den mäktiga naturupplevelsen i form av forsen men också i den enastående kultur- och naturmiljön. I Storforsen får besökaren både upplevelsen och känslan av befinna sig invid en oreglerad älv, att få se, känna och höra dånet från de enorma mängderna vatten som rinner förbi en är oslagbart. Med en kort promenad kan man därefter se isälvsterrasserna från när havet svallade mot strandkanten när havet mötte älven för tusentals år sedan. Besökaren kan också ta del av de mänskliga aktiviteterna som bedrivits i området i form av tidigare nämnda boplatslämningar från jägare och samlare som vistats i området med början för över 7000 år sedan.

Flygfotografi över Storforsen där Döda fallet ses till vänster i bild. Stenfyllningar uppfördes för att styra timret och torrlägga den gamla älvfåran. Detta skapade nutidens “döda fall” med kanjons, jättegrytor och slipade hällar. Fotograf: Jan Norrman. 1994. Riksantikvarieämbetet. CC-BY.

Inte minst lockar Döda fallet besökare. Ett område där man får uppleva hur älven slipat berggrunden under århundraden, årtusenden, jättegrytor och släta hällar bjuder in till att stanna upp, fota, det bildas bassänger där man kan bada och hällarna är utmärkta att ligga och sola på vid bra väder. Döda fallet skapades under de första ansträngningarna att göra flottningen förbi Storforsen enklare och mer effektiv. Försök att flotta timmer förbi Storforsen hade gjorts redan under 1860-talet men då närmast gjorts omöjliga på grund av forsens dåvarande sträckning som antingen slog sönder timret eller där stockarna fastnade i forsens grynnor. Mellan 1874-1878 byggdes därför de första ledarmarna med stenfyllda träkistor för att leda om älvens lopp som sedermera kom att skapa det som idag kallas för Döda fallet.

Storforsen sett nedströms forsen år 1922. Tyvärr dålig kvalitet på det inscannade fotografiet. Men man ser likafullt att det finns en strömfåra till höger, det vill säga två strömfåror, som successivt bara blir en under flottningen. Fotograf okänd.
Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Public Domain.

Inom Storforsens naturreservat finns det även ett Skogsbruks- och flottningsmuseum. Skogsbruksmuseet öppnads 1972, ett år efter naturreservatsbildningen, och skildrar skogsbrukets utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet. Flottningsmuseet öppnades 1992 för att komplettera med älvens betydelse för transport, flottning, av lösflytande timmer.

Vy inifrån Flottningsmuseets utställning om Storforsens och Pite-älvens betydelsen för flottningen. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Att museerna etablerades just i Storforsen var alltså ingen slump med tanke på platsens betydelse för flottning och skogsbruk. Museerna är unika i sina samlingar och de faktum att kojor och byggnader från olika epoker inom det äldre skogsbruket flyttats till området och därefter inretts med autentiska föremål. Norrbottens museum var med och byggde upp museerna tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten och Älvsbyns kommun. Under tidigt 2000-tal övertog Älvsbyns kommun ansvaret för Skogsbruksmuseet medan Flottningsmuseet kvarstod i Norrbottens museums regi.

Anledningen till att Älvsbyns kommun övertog Skogsbruksmuseet var att kommunen då sedan en tid övertagit skötseln och driften av naturreservatet och att man med övertagandet önskade få en sammanhållen förvaltningen av hela området.

Tyvärr har kommunen inte levt upp till sitt ansvar för underhåll och skötsel av byggnaderna och kojorna inom Skogsbruksmuseet. Åratal av uteblivet underhåll talar nu sitt tydliga språk. Många kojor står numera direkt på marken på det nedersta timmervarvet, syllen har sen länge sjunkit ned i marken. Spåntak börjar ha gjort sitt och måste ersättas. Timmerknutar börjar separera i vissa av byggnaderna då tjälen genom åren gjort att syllen rört på sig och dragit isär dem. Inte ens basalt underhåll som att måla om de målade byggnaderna, sopa av taken eller städa ur kojorna har gjorts. Det två senare har istället Norrbottens museum fått utföra.

Vid 2022 års tillsyn av kojor, byggnader och föremål inom Skogsbruks- och flottningsmuseet i Storforsen. En kolarkoja som är i dåligt skick. På bild: Robert Pohjanen och Anja Wrede, föremålsantikvarier vid Norrbottens museum. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Kommunens uteblivna underhåll och skötsel fick sin kulmen med att man under föregående år även frånsade sig ansvaret för driften av naturreservatet.

Kojorna och byggnaderna inom Skogsbruksmuseet är idag i så dåligt skick att de är i behov av akuta åtgärder.

Många kojor och byggnader står idag med timret direkt på marken för att syllstenarna sjunkit ned i marken. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Mot bakgrund av detta har Norrbottens museum därför nu tagit initiativ till att upprätta en vård- och underhållsplan för samtliga byggnader inom museiområdet. När den är klar så kommer restaureringsåtgärder sedan att ta vid i form av kursverksamhet under 2023. Kurserna kommer att genomföras tillsammans med Älvsby folkhögskola som strävar efter att bli ett nav för hantverk och byggnadsvård i Norrbotten. I detta mångåriga åtagande samarbetar vi även med hantverkare, i detta skede primärt timmermän, samt med Sveaskog som äger marken inom naturreservatet som åtagit sig att bl.a. tillhandahålla virke.

Även informationsskyltarna behöver ersättas och uppdateras. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Det finns inget annat museiområde i Norrbotten idag som skildrar skogsbrukets historia och därtill med autentiska byggnader och föremål, det vore en stor förlust för vår gemensamma historia om det fick förfalla bortom all räddning. Därför känns det naturligtvis glädjande att nu kunna förmedla att förfallets tidevarv är slut för Skogsbruks- och Flottningsmuseet i Storforsen. Ett av Norrbottens största besöksmål förtjänar bättre.

Mer information om denna satsning kommer tillsammans med berörda samarbetsparter i ett senare skede.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.