Bara ett öskar…

En enkel skopa som används till att tömma båten på oönskat vatten i syfte att förhindra ett än mindre önskat öde, nämligen en sjunkande båt. Så skulle man, humoristiskt(?) kunna beskriva ett öskar.

Men just det här öskaret, med vårt inventarienummer Nbm 1979, väckte ändå mitt intresse. Vissa föremål innehåller lite extra, lite utöver det vanliga, något som gör att man stannar till, eller åtminstone uppmärksammar det, när man passerar hyllan föremålet numera vilar på. Och det gör verkligen det här öskaret. Det är nämligen helt täckt med namn. Tretton män har ristat in sina namn i det, vid två tillfällen under senvåren 1921.

_NBM5816

Fotograf: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum 

Men vilka var dessa män? Varför ristade de in sina namn på ett öskar? Och hur har öskaret hamnat på vår hylla?

Namnen är Lars Taavola, Oskar Nordmark, Karl Henriksson, Hugo Nordmark, William Jatko, Gustaf Lassi, Ulrik Niva, Oskar Lassi, Karl Nordmark, H. Larsson, J. Wal. Taavola, Hugo Taavola, P. Hjalmar Niva och eventuellt ytterligare någon persons bomärke. Två datum och en ort är också inskurna, den 30/5 respektive den 8/6 1921. Orten är Narken vid Kalixälven.

_NBM5814

Fotograf: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum

På öskaret finns också en förkortning inristad, P.u.K.E.F.F. Gissningsvis var alla männen sysselsatta i flottningen och förkortningen på öskaret torde stå för Kalix Elfs Flottnings Förening. Denna förening bildades av skogsbolagen redan 1895. Männen utgjorde troligen ett flottningslag. Flottningen ägde rum på vårflodens vatten när alla vattendrag innehöll så mycket vatten som möjligt. Timret skulle raskt passera respektive avsnitt för att senare sorteras på Vassholmen nere i Kalix. Mer om flottningen i Norrbotten kan ni läsa i ett tidigare blogginlägg av min kollega Frida.

Narken har genom åren tillhört Kalix, Överkalix och Korpilombolo socknar. Numera ligger Narken i Pajala kommun. Namnet Narken, eller Narkaus på meänkieli, kommer antagligen från samiskans ”njarga” som närmast betyder näs. Namnet nämns första gången 1553, då en nybyggare i Rödupp betalade fiskeskatt för fisket i Narken. Byn är skattlagd från 1642. Måhända var Mats Matsson Mämmi eller Finne (1601-1652) från Turtola den förste nybyggaren. Den andre var i alla fall Hindrich Hindrichsson från Rödupp. Narken ligger också mellan det svenskspråkiga Överkalix och det finskspråkiga Tärendö. Byn var länge ganska liten, men den expanderade kraftigt efter Laga skiftet mot slutet av 1800-talet. Vid den tiden var också befolkningsökningen kraftig. Även skogsbruket expanderade kraftigt under andra hälften av 1800-talet. Skogsvägar bröts och flottningsleder rensades.

Men allt var inte positivt. Vid samma tid upplät också staten kronoparker till bebyggelse. Anledningen till detta var framför allt skogsbrukets arbetskraftsbehov, men också den ökande befolkningen, rädslan för emigrationen och ”den socialistiska faran” spelade en roll. Den nya bebyggelsen kom att kallas för odlingslägenheter. Skogstorp, kronotorp eller kolonat var olika typer av sådana lägenheter som anlades under olika tider.

Johan Petter Nilsson Lassi var den förste skogstorparen i Narken. Torpet anlades år 1900 norr om den gamla byn. Snart växte denna typ av bebyggelse och under 1920- och 1930-talen anlades två kolonat i Äihämä, på älvens östra sida, och i Aho, väster om byn. Under 1930-talet tillkom också några arbetarsmåbruk. Men detta var den sista, konstgjorda expansionsfasen, innan teknikutveckling och sociala förändringar startade den befolkningsminskning som fortfarande pågår.

Enligt museets huvudliggare är öskaret inköpt av utställningskommissariatet 1921. Den utställning som behövde ett kommissariat är förstås den stora industri- och jubileumsutställningen 1921. Luleå stad fyllde 300 år och firade detta, bland annat genom att anordna en stor utställning. Denna bestod av flera olika teman. Under ett tema fanns hemslöjd, konst, musik och kulturhistoria. Under det temat spelade museet en viktig roll. Ett annat tema var Skogs och Trähantering, där flottningen ingick som en underavdelning under ledning av flottningschefen K. Krook. Bland annat visades ett antal modeller över olika flottledsbyggnader.

Norrbottens museum satsade i alla fall ordentligt på denna utställning och många av de föremål som ställdes ut under de olika temana kom efter utställningen att tillföras museet som gåvor eller inköp. Den kände advokaten/författaren/etnologen Sigurd Dahlbäck, som jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg, anställdes för att skapa en kulturhistorisk utställning. Denna placerades i den nybyggda kopian av Luleås rådhus. Originalet, som byggdes under åren 1691-93, revs 1861, men inför utställningen kom en kopia att byggas.

Låt oss nu titta lite närmare på de personer som satt sina namn på öskaret:

• Karl Valfrid Henriksson (Oskarin-Kalle) (1901-1970). Han blev faderlös vid tio års ålder när pappan, Karl Oskar, som var hemmansägare på Narken Nr. 1, Lantto, dog. År 1926 fick han ”nådigt tillstånd” för utvandring till Nordamerika och den 21 december samma år kom han till New York. Han hamnade senare, likt så många Tornedalingar, i Calumet, ”Copper Country”, Michigan.
• Johan Oskar Nordmark (1898-1973). Han gifter sig 1925 med Milda Wilhelmina Hannula och blir året därpå kronotorpare på Narkheden 7.
• Karl Albin Nordmark (1899-1973), var Oskars bror. Han gifter sig 1923 med Signe Tervahauta och blir kronotorpare/arbetare på Narkheden 8.
• Hugo Villiam Nordmark (1893-1969) blev 1941 kolonist i Äihämä på andra sidan älven, men var också färjkarl och skolvaktmästare i Narken. Han gifte sig 1917 med Britta Kristina Lantto.
• H. Larsson är förmodligen Lars Hugo Larsson, (1898-1982), också kallad Mäki-Lassi. Han blev hemmansägare/brukare på Narken Nr. 5, Taavola. Han gifter sig 1924 med Agnes Teresia Heikki. Han drev även en taxirörelse.
• Hugo William Taavola (1898-1993) kom också från Narken Nr. 5. Han beviljades tillstånd att utvandra till Nordamerika 1926. Han hamnade också i Calumet, men blev så småningom tranbärsodlare i Washington. Hans mål var hela tiden att återvända, men det kom att dröja ända till 1984 innan han kunde vända hem till Narken.
• Lars Ragnar Taavola (1905-1968), Taavolan Lasse, var också med. Han var bror till Hugo. Lars emigrerade till USA på 20-talet och han kom att arbeta inom bilindustrin i Detroit innan han också hamnade i Calumet. Han dog 1968 i Michigan.
• Johan Walerius Taavola (1891-1974) var ytterligare en bror. Han stannade dock kvar i Narken. Han bodde på Narken Nr. 5 och var gift med Anna Emilia Alapää.
• William Eriksson Jatko (1881-1932) var kronotorpare på Narkheden 1. Han gifte sig 1906 med Anna Evelina Lassi, men avled redan vid julen 1932. Anna blev kvar som innehavare av torpet fram till femtiotalet.
• Arbetaren och skogstorparen Johan Gustaf Lassi var född 1898 och flyttade till Tärendö för att gifta sig med Mia Elisabeth Lampa. De återvände till Narken efter några år.
• Brodern, Karl Oskar Lassi (1901-1979) gifter sig 1931 med Anna Lydia Jatko och året därpå blev han, om än kortvarigt, kolonist i Aho. Hans avskedsbrev som kolonist är ett bevis på att kolonaten oftast inte var så lämpliga: ”Härmed får underteknat medtela, att jag vill säga ut mitt innehavande Kolonat No12. i Narken. Medan dett på stället der den nu är, var oduglig otlingsmark.” Han flyttade sedan in till Narken och kom att arbeta i skogen och med flotttningen.
• Petter Hjalmar Niva (1880-1925) drunknade redan 1925 vid flottningen i Mestoslinkka strax norr om byn. Båten kantrade i forsen och fem av sex män kom iland.
• Ulrik Niva är förmodligen den person senare kallade sig Ulrik Tervahauta (och ännu senare Ridbäck) (1895-1969). Niva kom sig av att familjen hade bott på Nivan ranta (Nivastranden). Han blev senare snickare och tillverkade bland annat byns likkistor.

Unga män, sysselsatta i flottningen har alltså ristat in sina namn i ett öskar och därmed bevarat minnet av sig själva i och med att öskaret hittade till Luleå och den stora jubileumsutställningen. Kanske var det flottningschefen Krook som bett dem göra detta? Kanske fanns det ett annat, numera bortglömt skäl? Men namnen finns kvar, och öskaret.

I Kalixälven upphörde flottningen 1977 och ytterligare en arbetsuppgift var borta för alltid.

• Om flottningen i Norrbotten kan du läsa mer i ett tidigare blogginlägg av min kollega Frida: Flotttning – en förfluten del av Norrbottens historia

• Om byn Narken finns det numera en innehållsrik bok, Narken – Narkaus En by norr om polcirkeln, av Irma Ridbäck

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Flottning – en förfluten del av Norrbottens historia

Skogen har alltid varit en viktig råvara för människorna i Norrbotten, ett län som starkt kan förknippas med sina naturresurser som utgörs av skogen, vattnet och malmen. Industrialiseringen som skedde under 1800-talet bidrog till att skogen började nyttjas allt mer. Flottning har förekommit innan dess, men för Norrbottens del så var det skogsindustrins expansion som ledde till flottningens framväxt. Ångsågar byggdes upp längs med Norrbottenskusten under 1800-talet och massafabrikerna började växa fram i början av 1900-talet. Därför skedde en utbyggnad av flottlederna efter 1850. Innan dess förekom inga längre flottningssträckor. När de skogsområden som låg närmast industrierna vid kusten hade blivit uthuggna behövdes åtkomst till inlandets skogar. Flottning var ett enkelt sätt att transportera timret då vägnätet var bristfälligt. Trävaruexporten ökade kraftigt, år 1855 uppgick exporten till 80 000 kubikmeter för att år 1900 utgöras av 460 000 kubikmeter.

1986_660_bäckflottning lomben

Bäckflottning i Lomben, Kalix, år 1947. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:660.

Luleå Ångsnickeribolag fick år 1873 rätt att avverka 1,1 miljoner träd i Jokkmokks kronopark för 108 öre per träd. Villkoret för avverkningsrätten var att berörda vattendrag skulle strömrensas.

1975_1142_bäckrensning

Rensning av Mårtisbäcken i Ersnäs. Arbetsledare Fridolf Nyström, Alvik. Fotograf: Adolf Hjort. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1142.

Staten ingick snart liknande avtal med andra bolag. Inom loppet av en 10-årsperiod skedde omfattande flottrensningar i länet. Svenska staten tog över ansvaret och kostnaden. Är 1880 kom flottningsstadgan, som föreskrev att länsstyrelserna skulle inrätta allmänna flottleder. Ett villkor var att de som ville flotta virke slog sig samman, vilket gjorde att flottningsföreningar bildades.

D+405_Flottning Porsi1932

Flottning i Porsiforsen år 1932. Fotograf Gustaf Holmström. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr D 405.

Flottningsföreningarna var kooperativa sammanslutningar med statligt monopol på flottningen. I Norrbotten fanns i början av 1900-talet flottningsföreningar i Muonio älv, Torne älv, Sangis älv, Kalix älv, Töre älv, Vitån, Råne älv, Lule älv, Pite älv samt också i Åby älv, Byske älv och Skellefte älv vars älvsystem mynnar ut i Västerbotten. Mellan åren 1880 och 1900 ökade flottlederna i Sverige från 5 165 km till ca 20 000 km. De allmänna flottlederna utgjordes av 33 000 km under 1940-talet medan de enskilda flottlederna endast utgjordes av 2 300 km, vilket motsvarar dubbla järnvägsnätets längd vid denna tid. Drygt 80 % av flottlederna låg i Norrland, där Ångermanälven hade landets längsta flottledssystem med 3 538 km. För Norrbottens del var Kalixälven störst med 1 900 km flottled, följt av Torne- och Muonio älvar med 1 530 km, Luleälven med 1 250 km och Piteälven med 1 240 km.

1986_659_flottning

Flytande timmerstockar på Kalix älv, 1948. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:659.

För att underlätta flottningen rensades flottleder, strömfåror gjordes djupare och med hjälp av sprängning togs klippblock och hällar bort för att minimera risken för bildande av timmerbrötar. För att underlätta flottningen byggdes också ledarmar, ledkistor och timmerrännor.

1978_3_2_Flottning ledkista

Leddammar i Skrövfallet, Gällivare. Fotograf H Salling, 1920. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:3:2

I älvar och större vattendrag byggdes dammar för att kunna reglera vattentillgången. Sorteringsverk eller skiljeställen byggdes upp vid kusten, bland annat vid Böle bom i Piteälven, ön Grundet i Luleälven och Vassholmen i Kalix älv. På dessa platser fördelades timret upp mellan olika virkesägare. En del somrar arbetade ca 3000 man längs med Kalixälven och dess biflöden, bland annat vid Vassholmen där man som mest sorterade 9 miljoner stockar under en säsong.

Kk+A+232_Timmeruppdragning flottbroar Vassholmen 1958

Timmerupptagning på flottbroar vid Vassholmen 1958. Fotograf: Ola Jönsson. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr Kk A 232.

1991_1028_10_avlägg flottning

Avlägg, flottningstimmer. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:1028:10.

Under åren 1925-1939 vidareförädlades endast hälften av den utflottade skogen i Norrbotten. Resterande del bogserades till sågverk och massafabriker längre söderut. Det var utbyggnaden av vattenkraften och lastbilstrafiken som gjorde att flottningen försvann. Skogsbilvägarna byggdes ut och befintliga vägar fick bättre standard. Under 1950-talet började de mindre och mer svårflottade vattendragen att avvecklas, men det dröjde många år innan alla flottleder tagits ur bruk. Lilla Lule älv lades ned 1966, Torne älv 1971, Stora Lule älv och Kalix älv 1977 och slutligen Pite älv så sent som 1982.

1975_1205_Flottarlag BjurbäckenHällfors 1931

Flottarlag i Bjurbäcken, Hällfors 1931. Från vänster: Ludvig Olsson, Alvik; ”Pell” Albin Nilsson, Alvik; Nils Anton Isaksson, Hällfors; Hjalmar Olsson, Hällfors; Hugo Isaksson, Bjursträsk; Einar Sandberg, Alvik; Johan Axel Nilsson, Hällfors och Fritz Lundberg, Alvik. Fotograf: Adolf Hjort. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1205.

Ett hårt men fritt arbete
Flottningsarbetet var tungt och slitsamt, utfördes med enkla redskap och mycket skicklighet. Ett fritt arbete, trots hårt jobb, långa arbetsdagar och låg lön. Flottaren fick ta egna initiativ för att lösa problem, då högre chefer sällan var ute efter vattendragen för att ge order och inspektera arbetet. Många flottare arbetade i skogen vintertid, de var bönder, torpare och arbetare utan egen mark och flottningen var ett viktigt bidrag i ekonomin.

1981_325_Timmerflottning i båt, Lina älv 1950

Timmerflottning i Lina älv, 1950. Fotograf: Erik Lundemark, skolinspektör Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1981:325.

Omkring år 1900 var det vanligt att små pojkar i 10-årsåldern fick börja arbeta med flottningen. De fick börja jobba som rännvakter, ett jobb som ungdomar, kvinnor och äldre män fick. Så småningom blev pojkarna dammvakter, och drog då fram timmer till rännan. Efter några år blev de sjö- och strömflottare. Det kunde vara åratals av träning innan man blev en ”riktig” flottare, som fick arbeta med brötlossning. Brötbildningar kallas den härva av plockepinn som bildades när timmerstockar fastnade i stora ansamlingar och blockerade vattendragen. Det var många gånger mycket farligt att arbeta med en bröt, där det gällde att försöka få loss eller kapa de stockar som höll fast hela bröten eller aptera en sprängladdning för att spränga loss hela brötbildningen. Ofta fick flottarna springa på de gungande timmerstockarna för att ta sig tillbaka till båten, för att sedan snabbt ro undan så att båten inte drogs med av timret.

1986_197_Timmerbröt Kengis

Timmerbröt i Kengisforsen. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:197.

1986_654_flottning

Bröten lossas vid Kamlungeforsen, Kalix älv, 1957. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:654.

Flottningen längs en älvs huvudled delades upp i skiften, där flottningen sköttes av skifteslag. Ofta arbetade samma arbetslag på samma skifte år efter år, då de lärde sig hur forsens brötar skulle lösas upp och hur strömbommar skulle läggas ut. Älvflottningen ägde rum under sommaren och avslutades på hösten med slutrensningen, ”rumpan”. Rumpmanskapet delades upp i båtmanskap, strandrensare och proviantörer. Även om alla hjälptes åt var det framförallt strandrensarna som drog ut strandvirke och rev fasta landbrötar. Båtmanskapet rev utbrötarna och skötte rensning av forsarnas bakströmmar. Proviantörerna fraktade med båt all utrustning i form av mat, kokkärl och köksutrustning, åror, trossar, hakar och extra flotthakningsskaft, vilket inte var helt lätt i partier med strömmar och forsar. Ibland fick de gå och bära all utrustning. Därtill skötte de uppsättning av vilskydd, huggning av ved till brasorna, kokade kaffe och potatis. ”Rumpan” i den här formen försvann i början av 1960-talet då bilen blev vanligt förekommande. Flottaren började pendla mellan arbetet och hemmet eller någon timmerkoja.

1976_80_7_Kafferast

Kafferast vid flottning i Lehtimiäjoki, Korpilombolo, slutet av maj 1947. Från vänster sitter Mattias Kero och Allan Hanno. Personen i bakgrunden är Svante Kero. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:80:7.

Även bäckflottning har förekommit, så länge skogsbilvägar saknades. Bäckflottning i bäckar och åar var viktig för att få timret ner till huvudälven. I god tid, medan det var möjligt att frakta material på snö och is, fördes flottningsmaterial till bäcken under vårvintern. När bud om flottningen kom under våren gav sig arbetslaget ut till sina respektive postställen med sin egen utrustning som bestod av flottningshake, yxa, lyftkrok för vältning och lyftning av virke, extra hakar och hakspik. Hakspik användes vid fastsättning av hakar på skaft och vid tillverkning av ”suggor”, som var en flotte gjord av timmer. ”Suggan” användes till att stå och arbeta på, där det var grunt och svårt att komma åt timret.

1977_1402_31-33_Timmerflottare på flotte_Lappträsk

Timmerflottare på flotte, Lappträsk, Haparanda. Fotograf: L W Drugge. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1402:31-33.

Bäckflottningen bestod i att rensa upp bäcken från isavlagt virke och för hand välta virket som låg på land ut i bäcken. De som arbetade längs med bäcken höll efter brötbildningar så att bäcken inte blev blockerad. De bäckar som saknade dammanordningar måste flottas med smältvattnet, vilket kunde innebära jobb dygnet runt. För att förenkla arbetet och för att kunna klara sig med mindre vatten byggdes dammar och flottningsrännor, där timret kunde ta sig förbi besvärliga passager. Med hjälp av dammarna kunde man samla vatten, samla ihop virket och släppa det när man hade nog mycket virke. Det blev också lättare att arbeta vid brötbildningar, då det var lättare att stoppa virket. Virket prejades framåt på lugnt vatten och framför dammar. Detta gjordes i modern tid med båt, och innan dess genom ”forkning”. Flottarna drog virket med hjälp av båtshaken framför en flotte. Sedan användes långa stänger, som sattes mot botten och pressade flotten mot timret. Timret pressades mot dammen, där timret drogs mot dammens öppning via landgångar.

1986_658_bäckflottning Lomben_bom

Bäckflottning, Lomben, 1947. Här gällde det att hålla virket innanför bommen. Foto: Börje Mineur, revirförvaltare. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:658.

Arbetet som bäckflottare var hårt och kallt. Många flottare gick konstant omkring med iskallt vatten i skorna. Ofta saknades kojor att vila och övernatta i, timrade skogskojor blev vanliga först under 1930-talet. Innan dess kanske flottaren tillbringade natten under en upp och nedvänd flottningsbåt eller på granris under ett träd. Gapakojan var vanlig, en enkel koja som byggdes med hjälp av en slana mellan två träd. Mot denna byggdes ett snett tak med granris och slanor. Namnet gapkojan kommer från att kojan gapade framåt. På framsidan hade flottarna en stockeld som fick brinna hela natten för att ge värme, hålla undan mygg, torka kläder och till matlagning.

2000_877_flottningskoja

Rester efter en flottningskoja, Trollforsen, Arvidsjaur, augusti 1971. Fotograf: Christer Westerdahl. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2000:877.

Det förekom en del flottningsolyckor. 1941 skedde den svåraste flottningsolyckan i Luleälvens historia vid Ängesholmen norr om Boden. Tre unga män från Överkalix drunknade då en båt kantrade. Under eftermiddagen den 8 september 1941 hade flottningslaget arbetat med att dra en timmerbom och då använt sig av en stållina som dragits rakt över älven. Stållinan hade gått av och de tre männen skulle dra in linan. Då de firade in linan drogs båten ut i älven och båten kantrade. En kraftig ström drog männen med utför älven. Tolv man begav sig ut i flera båtar för att försöka undsätta dem, men männen kunde inte hittas. Det dröjde 10-11 månader innan männens förolyckade kroppar blev funna.

Det pågår arbeten med att återställa Piteälven, Råneälven och Kalixälven, som är ett av delmålen i Miljömålskvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Syftet med projektet är att återställa vattendragen så att det finns bättre förutsättningar för flodpärlmusslan, laxen och öringen. Återställningen innebär att de flottningslämningar som finns längs med älvarna kommer att tas bort. Förhoppningsvis kan ett urval av flottningslämningar bevaras för framtiden, då de gestaltar en del av vår historia som varit viktig och sysselsatt en stor del människor under 1800- och 1900-talen. De är lämningar efter en verksamhet som inte längre pågår, som skildrar mänskliga livsöden och som är en del av Norrbottens historia. 

2014_77_Ateljebild flottarlag

Flottare från Råneå, början av 1870-talet. Fotograf J A Björk. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2014:77.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo


Källor och läs mer:

Henriksson, Sven Åke 1980. Flottning förr och nu. En bok om flottning och flottare efter Ångermanälven. Bjästa.

Johansson, Bosse 2007. Flottare i färg. Torneå.

Lundin, Kerstin (red) 1992. Norrbottens synliga historia, Norrbottens kulturmiljöprogram, del 1. Luleå.