Vad gör vi byggnadsantikvarier på jobbet? Ett blogginlägg om antikvarisk medverkan

Vi byggnadsantikvarier på Norrbottens museum gör en hel del uppdrag. Vi inventerar, dokumenterar, ger rådgivningar och föreläsningar. En stor del av vår arbetstid under barmarkssäsongen utgörs emellertid av s.k. antikvarisk medverkan, uppdrag som är kopplade till Länsstyrelsens bidrag för vård eller restaurering av byggnader. När ägaren får beviljat bidrag för sin kyrkstuga, bagarstuga, loge etc. kräver Länsstyrelsen ofta att arbetet ska göras under överinseende av en antikvarie som är godkänd. Hen ska uppfylla Länsstyrelsens krav på rätt utbildning och kompetens, erfarenhet med ett flertal antikvariska uppdrag i ryggen samt lämplighet. Just dessa kvalifikationer är viktiga att ha då projekten många gånger gäller äldre byggnader där material och hantverksmetoder är viktiga att bevara. Antikvarien blir därmed Länsstyrelsens förlängda arm på plats i projektet och är därför med under hela processen. Vi dokumenterar, lämnar anvisningar till hantverkarna och sammanställer sedan allt i en slutrapport när projektet är färdigt.

Under årens lopp har det hunnit bli ganska många uppdrag. Vi har medverkat vid timmerbyten av skadade timmerstommar, uppmurning av skorstenar, utvändig fasadmålning av offentliga byggnader, byte av takmaterial etc. Här nedan kan du läsa mer om några av våra projekt.

Kyrkstugerestaureringar är ett av de vanligaste projekten vi deltar i. Här har den aktuella kyrkstugan fått bidrag för att avlägsna betongsockeln, ersätta plåten längst ner på fasaden mot trä, att med yxa ta bort ytliga rötskador i timmerstockarna samt få ett nytt brosteg i natursten. På bilderna ser du hur kyrkstugan såg ut före och efter restaureringen.

Kyrkstugan före restaureringen. Foto: Marcus Bengtsson © Norrbottens museum
Kyrkstugan efter restaureringen. Foto: Marcus Bengtsson © Norrbottens museum

Vi har också haft en del projekt där härbren fått en ny undertimring. Just det här härbret saknade timmervarv på C-ramen (baksidan) och hade rötskadade bakre hörnstolpar. Efter restaureringen fick härbret två nya timmervarv, en mindre del av första timmervarvet på D-ramen (vänster sida i fotot) fick nytt friskt virke på grund av en gammal rötskada, en av hörnstolparna ersattes med en kopia som var likvärdig i utformning som originalet medan den andra kunde restaureras. På bilderna nedan kan du se hur byggnaden såg ut före, under och efter restaureringen.

Härbret före restaureringen. Foto: Erica Duvensjö © Norrbottens museum
Hörnstolpen till vänster är restaurerad, den till höger är ny enligt gammal förlaga.
Foto: Erica Duvensjö © Norrbottens museum
Härbrets hörnstolpar har på baksidan lyfts bort och byggnaden vilar på bärlinor.
Foto: Erica Duvensjö © Norrbottens museum
Härbret efter restaureringen. Foto: Erica Duvensjö © Norrbottens museum
Första timmervarvets rötskada på D-ramen har ersatts med nytt friskt virke.
Foto: Erica Duvensjö © Norrbottens museum

Förutom timmerrestaureringar har vi också medverkat vi ett antal fasadmålningar. Då är det alltid målning med traditionella färgtyper som gäller.
Objektet här nedan är en äldre fastighet som på 1990-talet målades om med linoljefärg utblandad med alkydoljefärg. Färgen hade börjat bubbla och flagna, dels på grund av kombinationen linoljefärg/alkydfärg men också för att den målats för tjockt. Efter ommålning med linoljefärg fick fasaden en järnoxidgul kulör med vita snickerier.  

Här har målarna skrapat bort all löst sittande färg samt alla bubblor.  
Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum
Slutresultatet av tre strykningar med vit och järnoxidgul linoljefärg.
Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Ett annat projekt som vi medverkade i var ommålningen av Visitor Center i Gammelstad. En byggnad som är välkänd i området och som med sin centrala placering vid torget är en riktigt karaktärsbyggnad.
Fasaden hade under årens lopp målats med olika nyanser av grå och vit vilket vi såg när vi gjorde s.k. färgtrappor (där man skrapar fram underliggande kulörer). Det är ofta vanligt att en byggnad har målats med många olika färger och kulörer och det i sin tur skapar ofta en diskussion om vilka kulörkombinationer som bör gälla vid ommålning. Efter att vi utgått från färgtrapporna samt också äldre fotografier, målades fasaden med vit linoljefärg bruten mot gul, snickerierna blev vita och dörrar och fönsterbågar blev röda. Anledningen till det röda färgvalet var att byggnaden tidigare haft den kulören på fönsterbågarna samt att den också finns representerad på yttertaket.

Visitor Center före ommålning. Foto: Marcus Bengtsson © Norrbottens museum
Visitor Center efter ommålning. Foto: Adam Larsson Englund, www.vartlulea.se

Som du ser är det en hel del olika projekt som vi medverkat i. Om du har en byggnad som behöver restaureras, kika in på Länsstyrelsen i Norrbottens hemsida där du kan läsa mer om bidraget.

Vid tangentbordet
Erica Duvensjö
Byggnadsantikvarie Norrbottens museum

Flottning – en förfluten del av Norrbottens historia

Skogen har alltid varit en viktig råvara för människorna i Norrbotten, ett län som starkt kan förknippas med sina naturresurser som utgörs av skogen, vattnet och malmen. Industrialiseringen som skedde under 1800-talet bidrog till att skogen började nyttjas allt mer. Flottning har förekommit innan dess, men för Norrbottens del så var det skogsindustrins expansion som ledde till flottningens framväxt. Ångsågar byggdes upp längs med Norrbottenskusten under 1800-talet och massafabrikerna började växa fram i början av 1900-talet. Därför skedde en utbyggnad av flottlederna efter 1850. Innan dess förekom inga längre flottningssträckor. När de skogsområden som låg närmast industrierna vid kusten hade blivit uthuggna behövdes åtkomst till inlandets skogar. Flottning var ett enkelt sätt att transportera timret då vägnätet var bristfälligt. Trävaruexporten ökade kraftigt, år 1855 uppgick exporten till 80 000 kubikmeter för att år 1900 utgöras av 460 000 kubikmeter.

1986_660_bäckflottning lomben

Bäckflottning i Lomben, Kalix, år 1947. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:660.

Luleå Ångsnickeribolag fick år 1873 rätt att avverka 1,1 miljoner träd i Jokkmokks kronopark för 108 öre per träd. Villkoret för avverkningsrätten var att berörda vattendrag skulle strömrensas.

1975_1142_bäckrensning

Rensning av Mårtisbäcken i Ersnäs. Arbetsledare Fridolf Nyström, Alvik. Fotograf: Adolf Hjort. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1142.

Staten ingick snart liknande avtal med andra bolag. Inom loppet av en 10-årsperiod skedde omfattande flottrensningar i länet. Svenska staten tog över ansvaret och kostnaden. Är 1880 kom flottningsstadgan, som föreskrev att länsstyrelserna skulle inrätta allmänna flottleder. Ett villkor var att de som ville flotta virke slog sig samman, vilket gjorde att flottningsföreningar bildades.

D+405_Flottning Porsi1932

Flottning i Porsiforsen år 1932. Fotograf Gustaf Holmström. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr D 405.

Flottningsföreningarna var kooperativa sammanslutningar med statligt monopol på flottningen. I Norrbotten fanns i början av 1900-talet flottningsföreningar i Muonio älv, Torne älv, Sangis älv, Kalix älv, Töre älv, Vitån, Råne älv, Lule älv, Pite älv samt också i Åby älv, Byske älv och Skellefte älv vars älvsystem mynnar ut i Västerbotten. Mellan åren 1880 och 1900 ökade flottlederna i Sverige från 5 165 km till ca 20 000 km. De allmänna flottlederna utgjordes av 33 000 km under 1940-talet medan de enskilda flottlederna endast utgjordes av 2 300 km, vilket motsvarar dubbla järnvägsnätets längd vid denna tid. Drygt 80 % av flottlederna låg i Norrland, där Ångermanälven hade landets längsta flottledssystem med 3 538 km. För Norrbottens del var Kalixälven störst med 1 900 km flottled, följt av Torne- och Muonio älvar med 1 530 km, Luleälven med 1 250 km och Piteälven med 1 240 km.

1986_659_flottning

Flytande timmerstockar på Kalix älv, 1948. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:659.

För att underlätta flottningen rensades flottleder, strömfåror gjordes djupare och med hjälp av sprängning togs klippblock och hällar bort för att minimera risken för bildande av timmerbrötar. För att underlätta flottningen byggdes också ledarmar, ledkistor och timmerrännor.

1978_3_2_Flottning ledkista

Leddammar i Skrövfallet, Gällivare. Fotograf H Salling, 1920. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:3:2

I älvar och större vattendrag byggdes dammar för att kunna reglera vattentillgången. Sorteringsverk eller skiljeställen byggdes upp vid kusten, bland annat vid Böle bom i Piteälven, ön Grundet i Luleälven och Vassholmen i Kalix älv. På dessa platser fördelades timret upp mellan olika virkesägare. En del somrar arbetade ca 3000 man längs med Kalixälven och dess biflöden, bland annat vid Vassholmen där man som mest sorterade 9 miljoner stockar under en säsong.

Kk+A+232_Timmeruppdragning flottbroar Vassholmen 1958

Timmerupptagning på flottbroar vid Vassholmen 1958. Fotograf: Ola Jönsson. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr Kk A 232.

1991_1028_10_avlägg flottning

Avlägg, flottningstimmer. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:1028:10.

Under åren 1925-1939 vidareförädlades endast hälften av den utflottade skogen i Norrbotten. Resterande del bogserades till sågverk och massafabriker längre söderut. Det var utbyggnaden av vattenkraften och lastbilstrafiken som gjorde att flottningen försvann. Skogsbilvägarna byggdes ut och befintliga vägar fick bättre standard. Under 1950-talet började de mindre och mer svårflottade vattendragen att avvecklas, men det dröjde många år innan alla flottleder tagits ur bruk. Lilla Lule älv lades ned 1966, Torne älv 1971, Stora Lule älv och Kalix älv 1977 och slutligen Pite älv så sent som 1982.

1975_1205_Flottarlag BjurbäckenHällfors 1931

Flottarlag i Bjurbäcken, Hällfors 1931. Från vänster: Ludvig Olsson, Alvik; ”Pell” Albin Nilsson, Alvik; Nils Anton Isaksson, Hällfors; Hjalmar Olsson, Hällfors; Hugo Isaksson, Bjursträsk; Einar Sandberg, Alvik; Johan Axel Nilsson, Hällfors och Fritz Lundberg, Alvik. Fotograf: Adolf Hjort. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1205.

Ett hårt men fritt arbete
Flottningsarbetet var tungt och slitsamt, utfördes med enkla redskap och mycket skicklighet. Ett fritt arbete, trots hårt jobb, långa arbetsdagar och låg lön. Flottaren fick ta egna initiativ för att lösa problem, då högre chefer sällan var ute efter vattendragen för att ge order och inspektera arbetet. Många flottare arbetade i skogen vintertid, de var bönder, torpare och arbetare utan egen mark och flottningen var ett viktigt bidrag i ekonomin.

1981_325_Timmerflottning i båt, Lina älv 1950

Timmerflottning i Lina älv, 1950. Fotograf: Erik Lundemark, skolinspektör Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1981:325.

Omkring år 1900 var det vanligt att små pojkar i 10-årsåldern fick börja arbeta med flottningen. De fick börja jobba som rännvakter, ett jobb som ungdomar, kvinnor och äldre män fick. Så småningom blev pojkarna dammvakter, och drog då fram timmer till rännan. Efter några år blev de sjö- och strömflottare. Det kunde vara åratals av träning innan man blev en ”riktig” flottare, som fick arbeta med brötlossning. Brötbildningar kallas den härva av plockepinn som bildades när timmerstockar fastnade i stora ansamlingar och blockerade vattendragen. Det var många gånger mycket farligt att arbeta med en bröt, där det gällde att försöka få loss eller kapa de stockar som höll fast hela bröten eller aptera en sprängladdning för att spränga loss hela brötbildningen. Ofta fick flottarna springa på de gungande timmerstockarna för att ta sig tillbaka till båten, för att sedan snabbt ro undan så att båten inte drogs med av timret.

1986_197_Timmerbröt Kengis

Timmerbröt i Kengisforsen. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:197.

1986_654_flottning

Bröten lossas vid Kamlungeforsen, Kalix älv, 1957. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:654.

Flottningen längs en älvs huvudled delades upp i skiften, där flottningen sköttes av skifteslag. Ofta arbetade samma arbetslag på samma skifte år efter år, då de lärde sig hur forsens brötar skulle lösas upp och hur strömbommar skulle läggas ut. Älvflottningen ägde rum under sommaren och avslutades på hösten med slutrensningen, ”rumpan”. Rumpmanskapet delades upp i båtmanskap, strandrensare och proviantörer. Även om alla hjälptes åt var det framförallt strandrensarna som drog ut strandvirke och rev fasta landbrötar. Båtmanskapet rev utbrötarna och skötte rensning av forsarnas bakströmmar. Proviantörerna fraktade med båt all utrustning i form av mat, kokkärl och köksutrustning, åror, trossar, hakar och extra flotthakningsskaft, vilket inte var helt lätt i partier med strömmar och forsar. Ibland fick de gå och bära all utrustning. Därtill skötte de uppsättning av vilskydd, huggning av ved till brasorna, kokade kaffe och potatis. ”Rumpan” i den här formen försvann i början av 1960-talet då bilen blev vanligt förekommande. Flottaren började pendla mellan arbetet och hemmet eller någon timmerkoja.

1976_80_7_Kafferast

Kafferast vid flottning i Lehtimiäjoki, Korpilombolo, slutet av maj 1947. Från vänster sitter Mattias Kero och Allan Hanno. Personen i bakgrunden är Svante Kero. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:80:7.

Även bäckflottning har förekommit, så länge skogsbilvägar saknades. Bäckflottning i bäckar och åar var viktig för att få timret ner till huvudälven. I god tid, medan det var möjligt att frakta material på snö och is, fördes flottningsmaterial till bäcken under vårvintern. När bud om flottningen kom under våren gav sig arbetslaget ut till sina respektive postställen med sin egen utrustning som bestod av flottningshake, yxa, lyftkrok för vältning och lyftning av virke, extra hakar och hakspik. Hakspik användes vid fastsättning av hakar på skaft och vid tillverkning av ”suggor”, som var en flotte gjord av timmer. ”Suggan” användes till att stå och arbeta på, där det var grunt och svårt att komma åt timret.

1977_1402_31-33_Timmerflottare på flotte_Lappträsk

Timmerflottare på flotte, Lappträsk, Haparanda. Fotograf: L W Drugge. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1402:31-33.

Bäckflottningen bestod i att rensa upp bäcken från isavlagt virke och för hand välta virket som låg på land ut i bäcken. De som arbetade längs med bäcken höll efter brötbildningar så att bäcken inte blev blockerad. De bäckar som saknade dammanordningar måste flottas med smältvattnet, vilket kunde innebära jobb dygnet runt. För att förenkla arbetet och för att kunna klara sig med mindre vatten byggdes dammar och flottningsrännor, där timret kunde ta sig förbi besvärliga passager. Med hjälp av dammarna kunde man samla vatten, samla ihop virket och släppa det när man hade nog mycket virke. Det blev också lättare att arbeta vid brötbildningar, då det var lättare att stoppa virket. Virket prejades framåt på lugnt vatten och framför dammar. Detta gjordes i modern tid med båt, och innan dess genom ”forkning”. Flottarna drog virket med hjälp av båtshaken framför en flotte. Sedan användes långa stänger, som sattes mot botten och pressade flotten mot timret. Timret pressades mot dammen, där timret drogs mot dammens öppning via landgångar.

1986_658_bäckflottning Lomben_bom

Bäckflottning, Lomben, 1947. Här gällde det att hålla virket innanför bommen. Foto: Börje Mineur, revirförvaltare. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:658.

Arbetet som bäckflottare var hårt och kallt. Många flottare gick konstant omkring med iskallt vatten i skorna. Ofta saknades kojor att vila och övernatta i, timrade skogskojor blev vanliga först under 1930-talet. Innan dess kanske flottaren tillbringade natten under en upp och nedvänd flottningsbåt eller på granris under ett träd. Gapakojan var vanlig, en enkel koja som byggdes med hjälp av en slana mellan två träd. Mot denna byggdes ett snett tak med granris och slanor. Namnet gapkojan kommer från att kojan gapade framåt. På framsidan hade flottarna en stockeld som fick brinna hela natten för att ge värme, hålla undan mygg, torka kläder och till matlagning.

2000_877_flottningskoja

Rester efter en flottningskoja, Trollforsen, Arvidsjaur, augusti 1971. Fotograf: Christer Westerdahl. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2000:877.

Det förekom en del flottningsolyckor. 1941 skedde den svåraste flottningsolyckan i Luleälvens historia vid Ängesholmen norr om Boden. Tre unga män från Överkalix drunknade då en båt kantrade. Under eftermiddagen den 8 september 1941 hade flottningslaget arbetat med att dra en timmerbom och då använt sig av en stållina som dragits rakt över älven. Stållinan hade gått av och de tre männen skulle dra in linan. Då de firade in linan drogs båten ut i älven och båten kantrade. En kraftig ström drog männen med utför älven. Tolv man begav sig ut i flera båtar för att försöka undsätta dem, men männen kunde inte hittas. Det dröjde 10-11 månader innan männens förolyckade kroppar blev funna.

Det pågår arbeten med att återställa Piteälven, Råneälven och Kalixälven, som är ett av delmålen i Miljömålskvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Syftet med projektet är att återställa vattendragen så att det finns bättre förutsättningar för flodpärlmusslan, laxen och öringen. Återställningen innebär att de flottningslämningar som finns längs med älvarna kommer att tas bort. Förhoppningsvis kan ett urval av flottningslämningar bevaras för framtiden, då de gestaltar en del av vår historia som varit viktig och sysselsatt en stor del människor under 1800- och 1900-talen. De är lämningar efter en verksamhet som inte längre pågår, som skildrar mänskliga livsöden och som är en del av Norrbottens historia. 

2014_77_Ateljebild flottarlag

Flottare från Råneå, början av 1870-talet. Fotograf J A Björk. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2014:77.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo


Källor och läs mer:

Henriksson, Sven Åke 1980. Flottning förr och nu. En bok om flottning och flottare efter Ångermanälven. Bjästa.

Johansson, Bosse 2007. Flottare i färg. Torneå.

Lundin, Kerstin (red) 1992. Norrbottens synliga historia, Norrbottens kulturmiljöprogram, del 1. Luleå.