Skogsutredningen 2019

På uppdrag av regeringen pågår just nu en utredning av skogsvårdslagen, en process som kallas för Skogsutredningen 2019. Syftet med Skogsutredningen 2019 är bland annat att värna och stärka den privata äganderätten till skogen, varvid statens ansvar för till exempel avverkningar och skydd i den fjällnära skogen ska bedömas. Ytterligare ett syfte är att belysa den målkonflikt som kan uppkomma mellan den biologiska mångfalden i skogen och behovet av en växande förnybar bioekonomi, som svar på klimatutmaningen. Skogsutredningen 2019 ska bland annat lämna förslag på nya flexibla skydds- och ersättningsformer som ska bidra till ett hållbart skogsbruk.

Direktivet för Skogsutredningen 2019 består av fyra huvuddelar:

  • Finna balans mellan brukande och skydd i den fjällnära skogen
  • Se över statens roll när det gäller nyckelbiotoper
  • Hitta nya och flexibla skydds- och ersättningsformer
  • Hur ska internationella åtaganden om biologisk mångfald kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi?

Det är en särskild utredare som tillsammans med ett antal sekreterare och en expertgrupp arbetar med Skogsutredningen 2019. Expertgruppen består av 20 personer från berörda myndigheter, näringsliv och ideella organisationer som på något sätt har skogen som sitt arbetsområde. Därtill finns det många organisationer, privatpersoner, myndigheter och näringar som har sina intressen i skogen. För att inhämta synpunkter och förslag från skogens alla aktörer bjöd Skogsutredningen 2019 därför in till en hearing, som ägde rum i Stockholm den 29 januari. Norrbottens museum valde att delta för att kunna lyfta fram kulturmiljön i arbetet med översynen av skogsvårdslagen. Av drygt 100 närvarande deltagare så deltog endast tre personer som arbetar med kulturmiljö/arkeologi. Utöver mig själv så medverkade Erik Sandén, arkeolog vid Västerbottens museum, och Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus. Det kan ha funnits fler arkeologer som anmält intresse, åtminstone min arkeologkollega Lars Backman. På grund av platsbrist har Skogstutredningen 2019 valt ut deltagare bland alla anmälningar, som var betydligt fler än de antal personer som fick möjlighet att delta under hearingen. Av denna anledning hamnade min kollega Lars på en reservlista.

Intressant i sammanhanget (med tanke på var den fjällnära skogen finns) är att vi som en inledande presentation fick bilda en Sverigekarta i rummet där hearingen genomfördes, där var och en av deltagarna skulle ställa sig i den del av landet som man kom ifrån och representerade. En övervägande andel representation kom från Stockholm och södra Sverige, med ett fåtal deltagare från norra delarna av landet. Tyvärr medverkade ingen representant för rennäringen under hearingen (en var anmäld/inbjuden att delta, men sjuk den dagen). I expertgruppen sitter dock en förbundsjurist från Svenska Samernas Riksförbund. Det framfördes också farhågor kring frånvaron av deltagare från samiskt håll, som ju aktivt arbetar bland annat i det fjällnära området. Om jag förstod det hela rätt skulle dock mer arbete ske inom Skogsutredningen 2019 när det gäller samernas och rennäringens verksamhet i den fjällnära skogen.

Vi arkeologer som närvarade gjorde vårt för att lyfta kulturmiljön i sammanhanget (som i mina ögon inte nämns särskilt frekvent i det 22 sidor långa kommittédirektivet). Ett stort problem, framförallt i norrlänen, är att kunskapen om fornlämningars och kulturlämningars förekomst är väldigt dålig – särskilt i den fjällnära skogen. När fornminnesinventeringen (det vill säga när arkeologer systematiskt letade efter fornlämningar runt om i Sverige) bedrevs en gång i tiden så var fokus framförallt på kustområdet. Fjällen och det fjällnära området har enbart inventerats sporadiskt, delvis på grund av att exploateringstrycket i dessa områden har varit mycket lågt. Tyvärr lades fornminnesinventeringen ner i början av 2000-talet, vilket antagligen har att göra med att Lantmäteriet slutade ge ut den ekonomiska kartan i tryckt form – men kanske även på grund av regeringsdirektivet till Riksantikvarieämbetet.

Inv Nb fram till 2011

Områden i Norrbotten som genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.

I miljömålet för levande skogar framgår det att skogsmarken ska brukas på ett sådant sätt att fornlämningar inte tar skada. Detta kräver kännedom om lämningarnas förekomst. För hur ska man kunna skydda något som man inte känner till? Med detta som bakgrund är det tydligt att det finns ett mycket stort behov av fornminnesinventering i Norrbotten (och andra delar av Sverige), framförallt med tanke på det intensiva skogsbruk som bedrivs i de områden som tidigare inte har inventerats. Det finns helt enkelt inte ett tillräckligt kunskapsunderlag för att kunna skydda lämningar i Norrbotten, och då framförallt i inlandet och fjällområdet.

Det finns ett flertal studier som visar att fornlämningar och kulturlämningar (som är kända) skadas av skogsbruket, framförallt genom markberedning. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att fynd även från äldsta stenåldern ligger direkt under mossan. Därför tar lämningarna väldigt snabbt skada av markberedning. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning från 2018 visar att 31 % av de lämningar som granskades efter utfört skogsbruk var skadade i Norrbotten. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning omfattar dock bara uppföljning av redan kända lämningar. Som en motvikt till detta kan nämnas att Norrbottens museum under en fältarbetsvecka/år under en treårsperiod har inventerat markberedda hyggen i områden som inte har genomgåtts av arkeologer vid fornminnesinventeringen. Under dessa tre veckor har nio av 11 nyregistrerade fornlämningar varit skadade av markberedning, vilket motsvarar 82 % av de nyregistrerade fornlämningarna. En av fyra kulturhistoriska lämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Som arkeolog blir jag ledsen i ögat av detta, för hur ska vi någonsin kunna bevara våra fornlämningar för framtida generationer? Om skogsbruket får fortgå med markberedning i områden där det sannolikt finns fornlämningar, så kommer det knappt att finnas några oskadade fornlämningar om några generationer… Jag kan i alla fall glädjas åt att kulturlämningarna förhållandevis klarar sig väl i det moderna skogsbruket, i alla fall i Norrbotten. Detta beror sannolikt på att de är mer synliga för blotta ögat, jämfört med fornlämningarna som i många fall ligger dolda under markytan.

2017_63_01_Fyndplats_skärvsten

Arkeolog Lars Backman registrerar en boplats som skadats av markberedning. I markskadan närmast i bild syns skörbränd sten, ett av det vanligaste boplatsmaterialen från förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Ytterligare en slutsats av vårt inventeringsprojekt av markberedda skogsområden är att många lämningar ligger i områden som ofta spara som kantzoner (mark som undantas från avverkning) i anslutning till myrar, sjöar och vattendrag. Flera av lämningarna skulle ha klarat sig om kantzonen breddats något samt om kantzoner även sparas i anslutning till forntida strandlinjer. Flera av de boplatser som påträffats vid inventeringen har varit lokaliserade på torr, sandig mark ovanför en sluttning ner mot vatten, myr/forntida havsstrand och vattendrag. Kantzoner har i några fall sparats i sluttningen ner mot myren/sjön/vattendraget, men då sluttningar inte är optimala ur bosättningssynpunkt så har boplatserna varit lokaliserade just ovanför sluttningen. Här kan skogsbruket aktivt arbeta med bredare kantzoner, åtminstone när det gäller markberedningen. Träden kan tas ner, men markberedning bör helt undvikas, för att skydda vårt gemensamma kulturarv. I de inledande bestämmelserna för Kulturmiljölagen framgår att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön – och att detta ansvar delas av alla, såväl enskilda som myndigheter. De som planerar eller utför ett arbete ska se till så att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Här kan absolut mer arbete göras när det gäller skogsbruket, där Skogsstyrelsens arbete med utbildningar av skogsvårdare, maskinförare, planerare och virkesköpare är en viktig del. Skogsstyrelsen genomför även varje år en hänsynsuppföljning, för att få en indikation på om Sverige kan nå miljömålet för levande skogar. Med hjälp av hänsynsuppföljningarna kan Skogsstyrelsen även arbeta med kommunikation och dialog med de som är verksamma i skogsbruket, för att försöka skapa en förändring.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning. Till höger i bild syns en sparad kantzon med träd i sluttningen ner mot Norr-Lillån. Hade kantzonen även inkluderat en del av den närmast liggande plana ytan ovanför sluttningen hade boplatsen klarat sig utan skador. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Vi arkeologer är absolut inte emot skogsbruket – faktiskt så kan avverkning i många fall ses som kulturmiljövård. Träd som riskerar att falla omkull i stormar och av ålder och därmed skada lämningarna kan tas bort innan detta sker. Genom gallring och röjning kan kulturmiljöer öppnas upp, vilket gör att lämningarna inte växer igen och osynliggörs. På så vis bevaras de också lättare. Det vi arkeologer däremot inte gillar är markberedningen, som gör åverkan på lämningar – i många fall oåterkalleligt. Tänk att vi faktiskt har upp till 10 600 år gamla lämningar i Norrbotten, som har klarat sig mycket bra i marken under tusentals år – men som under de senaste decennierna skadats och skadas av skogsbruket! Ska våra nu levande generationer vara de som förstör vårt gemensamma förhistoriska och historiska arv? Skogsvårdslagen, som den ser ut idag, kännetecknas av två jämställda mål – ett miljömål och ett produktionsmål, vilket innebär att produktion och miljö/kulturmiljö ska vara lika viktiga.

Bland annat av dessa anledningar så valde jag, Erik och Anna att föra kulturmiljöns talan i Stockholm. Vi har påtalat behovet av alternativa och skonsamma bruksformer. Vi har påtalat bristen på kunskap när det gäller lämningars förekomst i det fjällnära området och att detta bör tas i beaktande i översynen av skogsvårdslagen. Vi vet att lämningar finns även i icke inventerade områden, men det är svårt att skydda dem i det kommande skogsbruket utan att känna till deras position. Vi har lyft fram att kulturmiljön är en viktig del i arbetet med översynen av skogsvårdslagen, och om inte vi hade närvarat under hearingen misstänker jag att kulturmiljön hade spelat en väldigt osynlig roll.

Förhoppningsvis bidrog vår närvaro under hearingen till att kulturmiljön fick komma till tals och att våra synpunkter kan bidra till ett skonsammare skogsbruk, för att kunna skydda allas vår gemensamma kulturarv.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer
skogsutredningen.se kan du läsa mer om uppdraget med översynen av skogsvårdslagen, om vilka som ingår i arbetsgruppen, kommittédirektiven m.m.

För Skogsstyrelsens arbete med kulturmiljö, läs gärna AnnKristin Unanders blogginlägg Skogsstyrelsen och kulturlämningarna i skogen.

För tidigare blogginlägg om inventeringar av markberedda skogsområden:

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

Inventering av markberedda skogsområden

Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

För andra året i rad har Norrbottens museum fått beviljat medel från länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag, för att under en veckas tid inventera markberedda områden i områden som ej har genomgåtts av fornminnesinventeringen och där det sannolikt kan finnas fornlämningar. Bakgrunden är att många idag kända fornlämningar skadas av skogsbruket, genom exempelvis körskador och markberedning. Det är också tydligt att det framför allt är fornlämningar som inte är synliga ovan mark som skadas mer, jämfört med lämningar som är synliga för blotta ögat. I miljömålen för levande skogar framgår det att skogsmarken ska brukas så att fornlämningarna inte skadas, vilket kräver förutsättningar för bevarande och utveckling av kulturvärden i skogen. Trots att många idag kända fornlämningar skadas av skogsbruket är det dock möjligt att arbeta för att minska skadorna på och bevara lämningarna just tack vare att de är kända. Med bakgrund i detta så vill Norrbottens museum försöka få en indikation på hur stort mörkertalet är vad gäller fornlämningar som skadas i skogsbruket – i områden där vi idag inte vet om det finns fornlämningar eller ej.

Förra året inventerade vi i området kring Arjeplog och Moskosel, vilket berättats om i ett tidigare blogginlägg:  Inventering av markberedda skogsområden

Vid årets inventering har vi fokuserat på området kring Vuollerim. I år hittade vi två fornlämningar i form av boplatser på en fin sandig ås en bit söder om Vuollerim, mellan väg 97 och Luleälven. Det här området ligger under högsta kustlinjen, omkring 60 möh, och kan därmed som äldst vara omkring 5 200 år gammal. Vi hittade boplatsmaterial i form av skörbränd sten, kvartsavslag, brända ben och rödbrända ytor i fläckmarkberedningsspår. Sondning indikerar ytterligare skärvsten utöver vad som är synligt för blotta ögat.

Vy över sandig ås med två boplatser söder om Vuollerim

Vy över den sandiga ås där två boplatser påträffades söder om Vuollerim. Undertecknad syns till vänster i bild vid en av boplatserna, den andra syns på den låga åsen till höger i bild. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

Fyndmaterial

Skörbränd sten och kvartsavslag på en av boplatserna söder om Vuollerim. Foto: Lars Backman (c) Norrbottens museum.

Vi har även registrerat en husgrund, som kanske är resterna efter en sommarladugård. Denna lämning har klarat sig utan skador och var dessutom föredömligt nog snitslad med kulturmiljöhänsynsband. Det är tydligt att kulturlämningar klarar sig väl jämfört med fornlämningarna, antagligen för att de är tydliga och lättidentifierade i landskapet.

Husgrund inbäddad i grönska

Husgrund inbäddad i grönska. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Husgrund

Samma husgrund som ovan. Flera bevarade stockvarv i ett av husgrundens hörn. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Resultaten från våra två års inventeringar visar att det finns relativt bra möjligheter att hitta nya lämningar, framför allt i områden kring sjöar, myrar, vattendrag och forntida strandlinjer. Vår inventering visar också att fornlämningar i inlandet, exempelvis härdar, kan klara sig bättre i det moderna skogsbruket tack vare att de ofta är belägna i områden där kantzoner med skog sparas ner mot sjöar och myrar. Sex av totalt åtta nyregistrerade fornlämningar har skadats av markberedningen, vilket motsvarar 75 % av de nyregistrerade fornlämningarna – en alldeles för hög siffra! En av fyra kulturlämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Sammantaget har sju av 12 lämningar varit skadade av skogsbruket, alltså 58,3 % av nyregistreringarna. Tittar man på den studie som gjorts av skadade fornlämningar i Norrbotten från år 2005 är motsvarande siffra för skadade lokaler 41,1-56,2%, den högre procenten om risning ingår i bedömningen. Dessa siffror visar att det behövs fornminnesinventering för att överhuvudtaget kunna arbeta för att bevara våra fornlämningar, innan de förstörs av skogsbruket. Boplatslämningar från förhistorisk tid ligger i regel direkt under torven på platt mark och syns därför inte när det finns vegetation på marken – då är det mycket svårt att arbeta för att bevara dem om dess förekomst inte är känd. Dessutom så har vi en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Därför skadas den här typen av fornlämning mycket lätt i samband med markberedning.

Ett problem i Norrbotten, och även andra delar av Sverige, är att det finns ett mycket stort behov av fornminnesinventering. Min kollega Åsa har tidigare beskrivit inventeringsläget i Norrbotten: Fornminnesinventering i Norrbotten
Sammanfattningsvis påbörjades Riksantikvarieämbetets systematiska fornminnesinventering inför Lantmäteriets ekonomiska kartläggning år 1938. Mellan åren 1945-1951 berördes Norrbottenskusten och det kustnära inlandet av den inventeringen. Man hade dock knappa resurser och ett begränsat kunskapsläge, så vid denna inventering gick man på tips och registrerade redan tydliga och ofta kända lämningar, som exempelvis gravrösen, labyrinter, offerplatser, visten och fångstgropar. Delar av inlandets skogs- och fjällområden inventerades under 1970-talet, men även då var inventeringen mycket översiktlig, framför allt i fjällområdet.
I och med den nya ekonomiska kartläggningen inrättade Riksantikvarieämbetet ett regionkontor i Luleå 1984 varvid den moderna fornminnesinventeringen drog igång.

Inv Nb fram till 2011

Områden i Norrbotten som genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.

Det är tydligt att det finns ett stort behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten, inte minst med tanke på det intensiva skogsbruk som bedrivs i just de områden som inte har inventerats. Det rör sig om drygt 50 % av Norrbottens yta – och då Norrbotten utgör nästan en fjärdedel av Sveriges totala yta, så kan man ju förstå hur mycket det rör sig om… Behovet av fornminnesinventering finns även i andra delar av Sverige, men behovet är dock störst de mellersta och norra delarna av landet.

Inventerade områden i Sverige

Kartbilden visar vilka områden i Sverige som inventerats från 1974 och framåt. Observera att det skett inventeringsinsatser i Blekinge, (hela Blekinge räknas som revideringsinventerat från omkring år 2010), Dalarna och Västernorrland som inte redovisas på denna kartbild, då underlag för dessa områden ej har erhållits.

Riksantikvarien Lars Amréus menar att största delen av landet har inventerats i två omgångar under närmare 60 års tid. Räknas inte Norrbotten då? Att som Amréus påstå att en fortsatt nationell fornminnesinventering inte skulle ge ny kunskap som kan motivera kostnaderna för denna tycker jag är oförskämt. Det är så otroligt stora ytor i Norrbotten som kan anses som vita blad – vi har ingen som helst aning om vad för fornlämningar som finns i dessa områden – för det finns garanterat massor av dem, där vi idag inte har någon lämning registrerad överhuvudtaget! Det har faktiskt funnits människor i Norrbotten i närmare 11 000 år, och de har garanterat lämnat spår efter sig!
2009 hittade vi Norrbottens hittills äldsta boplatser vid en utredning norr om Pajala, i ett område som dessutom hade fornminnesinventerats tidigare. Denna upptäckt fick skriva om Sveriges historia då det visade sig att inlandsisen hade dragit sig tillbaka betydligt snabbare än vad man tidigare hade trott. Vi har dessutom upptäckt att Norrbotten hade en väldigt tidig järnframställning, som visar att järn producerades i norra delarna av vårt land redan för 2 200 år sedan, vilket omkullkastar de gamla synsätten där järnhanteringen setts som en sen företeelse i norr: Järn i Norr

Vi brukar säga att varje spadtag vi gör i Norrbotten ger ny kunskap. Tänkt då vad en fornminnesinventering skulle kunna ge i de områden som inte har inventerats sedan tidigare. Norrbotten är en guldgruva – men det gäller att ta tillvara på den innan alltför många av våra fornlämningar skadas av det pågående skogsbruket. Så därför uppmanar jag Lars Amréus och Riksantikvarieämbetet att avsätta pengar till fornminnesinventering av tidigare ej inventerade områden i Sverige, framför allt i de nordliga delarna där vi har mycket stora skogsområden med hårt exploateringstryck på grund av skogsbruket. Hjälp oss att nå miljömålet för levande skogar, så att skogsmarken kan brukas utan att fornlämningarna skadas. Satsa på ett inventeringsprojekt och avsätt pengar för detta, på samma sätt som det har varit möjligt att prioritera DAP. Jag lovar – vi kommer garanterat få ny kunskap!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo


Vad är DAP?

https://www.raa.se/kulturarv/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/dap-digital-arkeologisk-process/