Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

För andra året i rad har Norrbottens museum fått beviljat medel från länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag, för att under en veckas tid inventera markberedda områden i områden som ej har genomgåtts av fornminnesinventeringen och där det sannolikt kan finnas fornlämningar. Bakgrunden är att många idag kända fornlämningar skadas av skogsbruket, genom exempelvis körskador och markberedning. Det är också tydligt att det framför allt är fornlämningar som inte är synliga ovan mark som skadas mer, jämfört med lämningar som är synliga för blotta ögat. I miljömålen för levande skogar framgår det att skogsmarken ska brukas så att fornlämningarna inte skadas, vilket kräver förutsättningar för bevarande och utveckling av kulturvärden i skogen. Trots att många idag kända fornlämningar skadas av skogsbruket är det dock möjligt att arbeta för att minska skadorna på och bevara lämningarna just tack vare att de är kända. Med bakgrund i detta så vill Norrbottens museum försöka få en indikation på hur stort mörkertalet är vad gäller fornlämningar som skadas i skogsbruket – i områden där vi idag inte vet om det finns fornlämningar eller ej.

Förra året inventerade vi i området kring Arjeplog och Moskosel, vilket berättats om i ett tidigare blogginlägg:  Inventering av markberedda skogsområden

Vid årets inventering har vi fokuserat på området kring Vuollerim. I år hittade vi två fornlämningar i form av boplatser på en fin sandig ås en bit söder om Vuollerim, mellan väg 97 och Luleälven. Det här området ligger under högsta kustlinjen, omkring 60 möh, och kan därmed som äldst vara omkring 5 200 år gammal. Vi hittade boplatsmaterial i form av skörbränd sten, kvartsavslag, brända ben och rödbrända ytor i fläckmarkberedningsspår. Sondning indikerar ytterligare skärvsten utöver vad som är synligt för blotta ögat.

Vy över sandig ås med två boplatser söder om Vuollerim

Vy över den sandiga ås där två boplatser påträffades söder om Vuollerim. Undertecknad syns till vänster i bild vid en av boplatserna, den andra syns på den låga åsen till höger i bild. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

Fyndmaterial

Skörbränd sten och kvartsavslag på en av boplatserna söder om Vuollerim. Foto: Lars Backman (c) Norrbottens museum.

Vi har även registrerat en husgrund, som kanske är resterna efter en sommarladugård. Denna lämning har klarat sig utan skador och var dessutom föredömligt nog snitslad med kulturmiljöhänsynsband. Det är tydligt att kulturlämningar klarar sig väl jämfört med fornlämningarna, antagligen för att de är tydliga och lättidentifierade i landskapet.

Husgrund inbäddad i grönska

Husgrund inbäddad i grönska. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Husgrund

Samma husgrund som ovan. Flera bevarade stockvarv i ett av husgrundens hörn. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Resultaten från våra två års inventeringar visar att det finns relativt bra möjligheter att hitta nya lämningar, framför allt i områden kring sjöar, myrar, vattendrag och forntida strandlinjer. Vår inventering visar också att fornlämningar i inlandet, exempelvis härdar, kan klara sig bättre i det moderna skogsbruket tack vare att de ofta är belägna i områden där kantzoner med skog sparas ner mot sjöar och myrar. Sex av totalt åtta nyregistrerade fornlämningar har skadats av markberedningen, vilket motsvarar 75 % av de nyregistrerade fornlämningarna – en alldeles för hög siffra! En av fyra kulturlämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Sammantaget har sju av 12 lämningar varit skadade av skogsbruket, alltså 58,3 % av nyregistreringarna. Tittar man på den studie som gjorts av skadade fornlämningar i Norrbotten från år 2005 är motsvarande siffra för skadade lokaler 41,1-56,2%, den högre procenten om risning ingår i bedömningen. Dessa siffror visar att det behövs fornminnesinventering för att överhuvudtaget kunna arbeta för att bevara våra fornlämningar, innan de förstörs av skogsbruket. Boplatslämningar från förhistorisk tid ligger i regel direkt under torven på platt mark och syns därför inte när det finns vegetation på marken – då är det mycket svårt att arbeta för att bevara dem om dess förekomst inte är känd. Dessutom så har vi en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Därför skadas den här typen av fornlämning mycket lätt i samband med markberedning.

Ett problem i Norrbotten, och även andra delar av Sverige, är att det finns ett mycket stort behov av fornminnesinventering. Min kollega Åsa har tidigare beskrivit inventeringsläget i Norrbotten: Fornminnesinventering i Norrbotten
Sammanfattningsvis påbörjades Riksantikvarieämbetets systematiska fornminnesinventering inför Lantmäteriets ekonomiska kartläggning år 1938. Mellan åren 1945-1951 berördes Norrbottenskusten och det kustnära inlandet av den inventeringen. Man hade dock knappa resurser och ett begränsat kunskapsläge, så vid denna inventering gick man på tips och registrerade redan tydliga och ofta kända lämningar, som exempelvis gravrösen, labyrinter, offerplatser, visten och fångstgropar. Delar av inlandets skogs- och fjällområden inventerades under 1970-talet, men även då var inventeringen mycket översiktlig, framför allt i fjällområdet.
I och med den nya ekonomiska kartläggningen inrättade Riksantikvarieämbetet ett regionkontor i Luleå 1984 varvid den moderna fornminnesinventeringen drog igång.

Inv Nb fram till 2011

Områden i Norrbotten som genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.

Det är tydligt att det finns ett stort behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten, inte minst med tanke på det intensiva skogsbruk som bedrivs i just de områden som inte har inventerats. Det rör sig om drygt 50 % av Norrbottens yta – och då Norrbotten utgör nästan en fjärdedel av Sveriges totala yta, så kan man ju förstå hur mycket det rör sig om… Behovet av fornminnesinventering finns även i andra delar av Sverige, men behovet är dock störst de mellersta och norra delarna av landet.

Inventerade områden i Sverige

Kartbilden visar vilka områden i Sverige som inventerats från 1974 och framåt. Observera att det skett inventeringsinsatser i Blekinge, (hela Blekinge räknas som revideringsinventerat från omkring år 2010), Dalarna och Västernorrland som inte redovisas på denna kartbild, då underlag för dessa områden ej har erhållits.

Riksantikvarien Lars Amréus menar att största delen av landet har inventerats i två omgångar under närmare 60 års tid. Räknas inte Norrbotten då? Att som Amréus påstå att en fortsatt nationell fornminnesinventering inte skulle ge ny kunskap som kan motivera kostnaderna för denna tycker jag är oförskämt. Det är så otroligt stora ytor i Norrbotten som kan anses som vita blad – vi har ingen som helst aning om vad för fornlämningar som finns i dessa områden – för det finns garanterat massor av dem, där vi idag inte har någon lämning registrerad överhuvudtaget! Det har faktiskt funnits människor i Norrbotten i närmare 11 000 år, och de har garanterat lämnat spår efter sig!
2009 hittade vi Norrbottens hittills äldsta boplatser vid en utredning norr om Pajala, i ett område som dessutom hade fornminnesinventerats tidigare. Denna upptäckt fick skriva om Sveriges historia då det visade sig att inlandsisen hade dragit sig tillbaka betydligt snabbare än vad man tidigare hade trott. Vi har dessutom upptäckt att Norrbotten hade en väldigt tidig järnframställning, som visar att järn producerades i norra delarna av vårt land redan för 2 200 år sedan, vilket omkullkastar de gamla synsätten där järnhanteringen setts som en sen företeelse i norr: Järn i Norr

Vi brukar säga att varje spadtag vi gör i Norrbotten ger ny kunskap. Tänkt då vad en fornminnesinventering skulle kunna ge i de områden som inte har inventerats sedan tidigare. Norrbotten är en guldgruva – men det gäller att ta tillvara på den innan alltför många av våra fornlämningar skadas av det pågående skogsbruket. Så därför uppmanar jag Lars Amréus och Riksantikvarieämbetet att avsätta pengar till fornminnesinventering av tidigare ej inventerade områden i Sverige, framför allt i de nordliga delarna där vi har mycket stora skogsområden med hårt exploateringstryck på grund av skogsbruket. Hjälp oss att nå miljömålet för levande skogar, så att skogsmarken kan brukas utan att fornlämningarna skadas. Satsa på ett inventeringsprojekt och avsätt pengar för detta, på samma sätt som det har varit möjligt att prioritera DAP. Jag lovar – vi kommer garanterat få ny kunskap!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo


Vad är DAP?

https://www.raa.se/kulturarv/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/dap-digital-arkeologisk-process/

Inventering av markberedda skogsområden

Många fornlämningar skadas av skogsbruket genom bland annat körspår och markberedning. Ofta skadas de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat mer än t.ex. fångstgropar som vi kan se ovanför markytan. Boplatslämningar från förhistorisk tid ligger i regel direkt under torven på platt mark och syns därför inte när det finns vegetation på marken. Dessutom så har vi en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Därför skadas den här typen av fornlämning mycket lätt i samband med markberedning.

Trots att fornlämningarna är kända så skadas de av skogsbruket, men tack vare att de är kända finns det ändå förutsättningar för att de ska kunna bevaras och inte skadas. En förutsättning för att kunna bevara en fornlämning är trots allt att den är känd – även om ej kända fornlämningar har lika starkt lagskydd. I Norrbotten finns det stora områden som inte har genomgåtts av modern fornminnesinventering och som dessutom ligger i produktiv skogsmark. För mer information, läs gärna Åsas blogginlägg om Fornminnesinventering i Norrbotten.

Med utgångspunkt i att få en indikation på hur många fornlämningar som skadas inom skogsområden som inte har fornminnesinventerats i modern tid har Norrbottens museum sökt och fått beviljat kulturmiljövårdsanslag från Länsstyrelsen, för att under en veckas tid inventera markberedda områden där det sannolikt kan finnas fornlämningar. Sista veckan i augusti i år var därför undertecknad tillsammans med arkeolog Lars Backman ute och letade fornlämningar på markberedda hyggen i trakterna kring Arjeplog och Moskosel.

Vid vår inventering hittade vi totalt 9 nya lämningar: fem härdar, två husgrunder, ett område med tre husgrunder/kojrester och ett utedass samt en fyndplats med skärvsten, som antagligen utgörs av en skadad härd.

Tre av härdarna var skadade av markberedning medan övriga två hade klarat sig unden tack vare en sparad kantzon av skog ner mot sjö. En kantzon är ett område som undantas från avverkning, i regel mot sjöar och myrar. Här kan vi konstatera vikten av att faktiskt spara kantzoner mot myrar och sjöar, då det ofta är i dessa områden som fornlämningar ligger.

2017_63_03_Härd_skadad

Härd skadad av markberedning. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:03.

2017_63_29_Härd

Härd påträffad i kantzon (område undantaget från avverkning) ner mot sjö. Sonden står mitt i härden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:29.

En av husgrunderna som hittades ligger invid Naurasjöarna sydväst om Hornavan utanför Arjeplog. Det är en trolig skogshuggarkoja indelad i tre rum med bland annat bostadsdel och stall. Invid sjökanten ligger också rester efter en klinkbyggd båt.

2017_63_10_Skogshuggarkoja

Skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:10.

2017_63_15_Båt

Rester efter en klinkbyggd båt invid skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:15.

Den andra kojresten samt området med husgrunder ligger strax norr om Stenselet, som är en del av Tjartsebäcken öster om Moskosel. Kojan är sannolikt en flottarkoja, då en tydlig stenröjd väg går ner till bäcken – sannolikt gjord för att föra ner timret till bäcken. Platsen för kojan finns också med på en ekonomisk karta från 1971 och benämns då som Stenselskojan.

2017_63_31_Flottarkoja

Flottarkoja med stenröjd väg ner mot Tjartsebäcken/Stenselet i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:31.

2017_63_33_Flottarkoja

Bågsågen hänger fortfarande kvar på en av flottarkojans ytterväggar. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:33.

Omkring 150 väster om kojan finns området med husgrunder och ett dass. Enligt uppgifter från ortsbefolkningen har det stått en s.k. Brännbergskoja på platsen. Namnet kommer från att kojan/baracken tillverkades i Brännberg. Ett stall ska också ha stått på platsen. Här bodde man bland annat vid mitten av 1950-talet i samband med skogsarbete. Kojorna har monterats ned, medan dasset har lämnats kvar.

2017_63_39_Område_husgrunder

Arkeolog Frida Palmbo i område med husgrunder och ett utredass. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:39.

2017_63_35_Klotter_dass

Klotter inne på dassväggen. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:35.

Resultatet av inventeringen visar att det finns bra möjligheter att hitta nya lämningar i markberedda skogsområden, framförallt i områden intill sjöar, myrar och vattendrag. Norrbottens museum kommer att söka medel från kulturmiljövårdsanslaget för fortsatt inventering nästa år. Förhoppningsvis kan medel fås även nästa år, och då kan vi förhoppningsvis hitta områden på andra ställen inom Norrbotten och på så vis få en topografisk och geografisk spridning. Förhoppningen är också att vi i slutändan kan visa på att det finns ett stort behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo