Jag växte upp i en by som heter Avan, två mil utanför Luleå. Då tänkte jag naturligtvis inte på det, den levande landsbygden var bara en kuliss till våra äventyr, men så här i efterhand kan jag uppskatta hur mycket jag faktiskt lärde mig – trots att just min familj inte odlade eller hade djur mer än för husbehov och nöje.
Det var ingen som förklarade skeendena för mig, det handlade inte om utbildning, snarare om någon slags absorption. Wikbergs odlade potatis, Tommy hade ungtjurar, Erik och Karin hade mjölkdjur och Leif odlade spannmål. Vi ungar härjade vilt bland fälten med jordgubbsplantor, vinbärsbuskar och morotsodlingar. Vi byggde grottor på höskullen och griskultingarna vi lekte med på somrarna blev skinka på julbordet.
När jag räknar efter i minnet – och så här 30 år senare är jag bara säker på att jag garanterat har glömt någon – så får jag det till att det fanns 25-30 hushåll där familjer fick hel- eller delförsörjning från 15-20 olika verksamheter inom de gröna näringarna. De där verksamheterna hade naturligtvis varierande omfattning och lönsamhetsgrad, för vissa var det bara en hobby eller ett intresse, men i en by med någonstans runt 300 invånare skulle jag tro att ungefär hälften livnärde sig på jorden och djuren.
I dag bor det ungefär 600 personer i byn. Hur många som får sitt levebröd från de gröna näringarna vet jag inte, men är det mycket mer än femton personer blir jag förvånad. Hur smakar den första klunken oseparerad mjölk? Var kommer pålägget ifrån? Hur ser höns ut på insidan? Allt färre vet det. En hel befolkning håller på att tappa all kontakt med djuren och naturen.

Levande landsbygd. På gården i Kukkola odlar Per och Åsa Pesula Sveriges nordligaste rybs. De kallpressar fröna, gör sin egen olja – och restprodukterna blir foder åt gårdens mjölkkor. Foto: Hushållningssällskapet.

För tjugo år sedan jobbade jag som kock. Det slutade jag med så småningom, men arbetet har hängt med mig ändå, lite på sidan av. Sedan dess har jag nämligen haft ett stort intresse för mat och ett monumentalt intresse för kvalitén på råvaror. Det är min erfarenhet att de bästa råvarorna finns här uppe och därför har jag i allt högre grad aktivt letat efter i första hand närproducerat, i andra hand småskaligt.
Det har inte alltid varit enkelt. Utbudet är begränsat. Allt går inte att hitta i affärerna. Jag har lyckats hitta en del leverantörer jag litar på, men jag har ändå misslyckats i relativt hög grad. Det finns helt enkelt inte så många.
Trodde jag. Sen började jag på Hushållningssällskapet.
Under de här fem månaderna har jag träffat och besökt ett stort antal producenter av kött, grönsaker och andra produkter som jag helt enkelt inte visste fanns. Om jag, som letat aktivt, som dessutom varit beredd att lägga ner både tid och pengar på att hitta närproducerat, inte visste om de få producenter som finns kvar har vi ett problem.

Lokalproducerat. Per Pesula matar kossor med pellets från rybs som han odlar på den egna gården. Foto: Hushållningssällskapet.

Norrbotten importerar 91 procent av de färska grönsaker vi äter. Samma siffra för potatis är 22 procent, för nöt- och fläskkött 80 procent och för kyckling 100 procent. I stort sett samma siffror går igen – saker som vi kan, borde, vara självförsörjande på är vi inte ens nära att kunna tillhandahålla.
Oavsett vilken utgångspunkt du har så är det här ett problem. Pengar försvinner från länet, klimatet blir sämre, vårt lokala landskap förändras och vår krisberedskap är allt annat än god. Vi behöver fler, större och bättre matproducenter i Norrbotten – det är enda sättet för oss att överleva.

De senaste 15 åren har jag varit reporter och krönikör på NSD-sporten. Är det någonting mitt gamla jobb lärt mig är det vikten av goda förebilder. NSD är Norrbottens största dagstidning och jag har bevakat slutspelsmatcher i ishockey, basket, bandy och handboll. Jag har bevakat olympiska spel, världsmästerskap, EM och SM. När Charlotte Kalla exploderade förbi Virpi Kuitunen uppför backen i Tour de ski-avslutningen 2008 dröjde det inte ens en timme innan det började skickas in bilder till redaktionen. I Pajala, Gällivare, Hedenäset och Hemmingsmark roade sig norrbottniska barn med att kasta sig uppför vad kulle de kunde hitta. Ett annat exempel finns i hockeyvärlden.
1994 värvade Luleå Hockey en finsk målvakt vid namn Jarmo Myllys. Han blev sannolikt den viktigaste utländska spelare i klubbens historia. Innan Jarmo kom var målvaktssysslan något som man blev tvingad till – för att man var yngst, minst eller sämst på att åka skridskor – men han var så bra att alla ungar som spelade hockey plötsligt ville stå i mål. Det gick så långt att ungdomslagen i Norrbotten var tvungna att göra rotationsscheman över vem som skulle stå vilken match.
Alla ville vara Myllys.
Om hundra barn i en ålderskull prövar att stå i mål i hockey är chansen hyfsad att åtminstone en blir en framtida elitmålvakt. Om bara tio barn testar är chansen betydligt mindre. Sedan Jarmo Myllys lämnade Luleå 2001 har klubben i stort sett bara haft målvakter från Norrbotten.
Jag tror att man gör det onödigt svårt för sig om man inte använder lärdomar som andra redan dragit. Oavsett sammanhang är jag säker på att positiva förebilder bygger bredd – som i förlängningen skapar nya förebilder. Det råder ingen brist på odlingsmark i norra Sverige. Det råder ingen brist på konsumenter. Det råder ingen brist på kunskap eller passion.
Det vi måste lära oss är att allt hänger ihop.

Om matproducenterna blir lite stoltare, lite bättre på att synas, kommer de att få mer utrymme. Det producerar kunskap och det framkallar fler konsumenter och det ger större intresse och det skapar bättre lönsamhet och det kommer att innebära nya producenter och det alstrar nya idéer och katten på råttan och råttan på repet.
Plötsligt rullar de bildliga kvarnstenarna igen, kanske till och med de bokstavliga. Jag har sagt att det enda som stoppar norra Sverige från att bli en lika välkänd livsmedelsregion som Provence eller Toscana är oss själva och det är inte ens en överdrift.

Jag tror verkligen på det, men vi måste göra det tillsammans.

/Pelle Johansson, matkonsulent på Hushållningssällskapet