Potatisodling i Norrbotten

Potatis är en kulturväxt som under historien har förflyttats från världsdel till världsdel. Potatisens ursprung är Andernas högländer i Sydamerika, men hur kom den egentligen till Sverige och Norrbotten? Sannolikt började människorna odla de första potatisarna i samband med domesticeringen av laman för 4000-7000 år sedan, men det dröjde länge innan potatisen kom till Europa. Arkeologiska fynd av keramik med avbildningar av potatis har hittats i Sydamerika från århundradena kring Kr.f.

I samband med de spanska erövringarna i Sydamerika 1537 kom européerna i kontakt med potatisen., som spreds till Spanien antagligen under 1570-talet. Det finns uppgifter om att ett sjukhus i Sevilla serverade potatis i den dagliga kosten och att potatis inköptes år 1573.  Potatisen förökades i Spanien och spreds därefter runt om i Europa. Det visade sig däremot att den potatis som förts till Europa inte var anpassad för det europeiska klimatet. Potatisknölarna var av kortdagstyp och de långa ljusa dagarna med få mörka timmar räckte inte till för att potatisen skulle bilda knölar. Istället växte de kraftigt ovan jord och bildade frukter. Det var framförallt apotekare som odlade potatisen, som kom att användas som läkemedelsväxt.

Först under slutet av 1700-talet/början av 1800-talet kom en ny sorts potatis till Europa, som bildade mer knölar än blast. Det tog tid att övertyga den europeiska befolkningen om fördelarna med potatisen, då den smakade bittert av ämnet solanin. Dessutom var potatisen inte anpassad till den växtföjd som praktiserades. När potatisen under 1840-talet blev en av Europas viktigaste baslivsmedel utbröt tyvärr potatisbladmögel, en svår svampsjukdom som fick förödande konsekvenser. Vid denna tid fanns det få genetiska variationer av potatis, så potatisbladmöglet spred sig snabbt. Potatisbladmöglet är faktiskt den första kända katastrof vars orsak är en gröda med ett begränsat genetiskt underlag. På Irland förstördes potatisodlingarna helt och hungersnöden var ett faktum. 2 miljoner irländare tvingades emigrera. Potatisbladmöglet orsakade även missväxt och svår hungersnöd under första världskriget. På grund av detta började potatisen förädlas, för att få fram sorter som var resistenta mot svampsjukdomar.

Potatisen i Sverige
Olof Rudbeck d.ä. nämner potatisen år 1658 i förteckningen över den växter som odlades i botaniska trädgården i Uppsala. Då kallades potatisen för peruviansk nattskatta. Potatisen spreds från Uppsala som prydnadsväxt till flera slottsträdgårdar.

Olaus_Rudbeck_Sr_(portrait_by_Martin_Mijtens_Sr,_1696)

Olof Rudbeck d.ä. målad av Martin Mijtens d.ä. 1696, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=796252

Från 1664 finns faktiskt det första svenska receptet på hur potatisen kan tillagas, nämligen i Romble Sales skrift:

”Om Jordhpäror. Stecka dem uthi Askan, sedan skala och skär them uti trinna skijfwoe, och fricasera med Löök, Salt, Peppar, Wijnätticka, och rätta an med lijtet Muskåt”.

Jonas Alströmer är den första i Sverige som odlar potatis i större mängd under 1700-talet. Han genomförde odlingsförsök med potatis i Västergötland och menade att man skulle äta potatis istället för bröd. Alströmer skickade sättpotatis till landshövdingar, präster och bönder, men trots detta gick det trögt med potatisodlingen. Svenska staten bidrog till potatisodlingen i Sverige, genom propagandaskrifter, information till landsbygden, demonstrationer, försöksanläggningar och gratis utdelande av sättpotatis. Människor med inflytande blev involverad, exempelvis kyrkans män, läkare, landshövdingar och godsherrar. Att staten propagerade för potatisodlingen berodde på den ständiga sädesbristen. Från början gick dock introduktionen av potatisen mycket trögt i Sverige. Kanske bidrog Linnés misstro till knölarna till motståndet. Linné menade att en växtfamilj med så många giftiga släktingar inte kunde frambringa något ätbart och ofarligt. Linné döpte också potatisfamiljen till smutsblommiga.

Jonas_Alströmer,_1685-1761_(Johan_Henrik_Scheffel)_-_Nationalmuseum_-_38979.tif

Jonas Alströmer av Johan Henrik Scheffel – Nationalmuseum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=52123741

Från början användes potatisen inte till kokning, utan maldes till mjöl att använda vid brödbak. Potatisen gav dock stor avkastning, fem-sex gånger utsädet, och var mer energirikt än råg. När efterfrågan på potatis med anledning av brännvinsframställning ökade bidrog detta till att potatisodlingarna utökades. Eva de la Gardie, en av rikets fruar, genomförde praktiska potatisexperiment hemma på godset i Västergötland. I november 1748 skickade hon sina resultat till Vetenskapsakademien: potatispulver var rikt på stärkelse, gick att blanda i brödet, pudra peruken med – och till att bränna brännvin med. Genom att bränna brännvinet med hjälp av potatis sparade man på värdefullt havre och korn, och djuren kunde dessutom fodras med resterna. Eva de la Gardie blev för övrigt vid 24 års ålder den första kvinnliga medlemmen i Vetenskapsakademien.  När husbehovsbränningen förbjöds 1855 fanns det ett stort överskott på potatis, och nu började man att äta potatisen kokt.

Evadelagardie

Eva de la Gardie av Gustaf Lundberg, Public Domain, https://commons.wikimedia. org/w/index.php?curid=1774915

003790_Handgjord potatiskvarn i trä från Parkijaur, Jokkmokk kommun

Handgjord potatiskvarn i trä från Parkijaur, Jokkmokk kommun. Föremål ur Norrbottens museums samlingar.

Potatisodlingen i Norrbotten
Första gången potatis odlas i Norrbotten verkar vara år 1749, då de första odlingsförsöken gjordes, genom att en enstaka borgare hade ”förliden vår i Stockholm funnit eller fått 3 st. nog vissnade päron, av vilka han efter hemkomsen utan någon besynnerlig aktsamhet sönderskurit 2:re och styckerna uti kållandet nedkastat, vilka han nu sedermera till en del vid kållandets uppskadande i höst igenfunnit, och hava växt till antalet 8 st., alla större än de 2;ne han sönderskurit, skall ock som hanförmenar, väl flera därav varit växte, som dess folk icke kommit att eftersöka, emedan… stjälkarne under kålsängens rensande blivit bortryckte”.

1977_640_Potatisrist 1956-57, Nuoksujärvi Junosuando, Foto Lundemark Erik

Potatisrist i Nuoksujärvi, Junosuando, 1956-57, Foto: Erik Lundemark. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:640.

1975_1992_3_Fotografen Adolf Hjort harvar potatislandet , Alvik

Fotografen Adolf Hjort harvar potatislandet i Alvik. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1992:3.

Det var svårt att få upp utsäde till Norrbotten. Pehr Adolph Ekorn, den förste landshövdingen i det då nybildade Norrbottens län, skrev ett klagobrev till Kungliga Majestätet den 21 december 1811 över bristen på utsäde, och påtalade att allmogen i flera socknar inte ens kände till ”den välsignade frukten”. Klagobrevet verkar ha fått effekt. 1812 skickades kanslivaktmästaren Sven Bogren iväg med 70 säckar potatis, på uppdrag av landshövdingen för att dela ut potatis i Norrbotten. Utsädet fördelades mellan socknarna:

Tabell utsäde

Mer än 1000 personer fick ta del av utsädet, varav nästan hälften i Luleå och Nederkalix socknar (205 respektive 308). Resultatet verkar dock ha blivit rätt klent. 1812 blev ett missväxtår och i Norrbotten skadades potatisen av den tidiga kölden på hösten. Potatisen började dock få fäste i Norrbotten. Enligt den tyske teologen F. W. Schubert som reste i Norrbotten 1817 odlades potatis i alla trakter av Norrland, i alla lappmarken och även norr om polcirkeln. För Luletrakten angav han att potatisodlingen gjort enorma framsteg, då utsädet gav tjugofalt igen. I Tutrutla norr om Övertorneå hade länsmannen och hans bror (sannolikt söner till förre brukspatronen på Kengis)  odlat potatis och bränt denna till brännvin, och i Svanstein gjordes försök att göra socker och sirap av potatis. Brukspatronen Ekström odlade potatis i Jukkasjärvi och spred sina kunskaper i potatisodling till grannarna i Kurravaara och Jukkasjärvi.

1986_907_Potatissättning på sandåkern nära begravningsplatsen. Fr. V Arne Nordberg, tre obekanta, Harald Östlund, Bror Östlind och hans häst

Potatissättning år 1914 på sandåkern nära begravningsplatsen i Gammelstad.. Från vänster Arne Nordberg, tre obekanta, Harald Östlund, Bror Östlind och hans häst. Foto: Johan Albert Nordberg. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:907.

1990_657_Potatisen kupas m pero-al i storbacken, Jokkmokk, 1933. Foto Gustaf Holmström

Potatisen kupas med pero-al i Storbacken, Jokkmokk, år 1933. Foto: Gustaf Holmström. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:657.

1979_1506_Potatisupptagning Arvidsjaur

Potatisupptagning i Arvidsjaurs kommun. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:1506.

Lantbruksakademien och Hushållningssällskapet arbetade för potatsens förädling och utbredning vid odling. De sammanställde en hel del rapporter över potatisodling och råd vid potatissjukdomar. Vid slutet av 1890-talet skedde försöksodlingar med potatis, bland annat på Mjölkudden i Luleå. Hushållningssällskapets provodlingar bidrog till att ta reda på vilka sorter som gick bra att odla. Av 90-talet sorter som provodlats hade man år 1897 kommit fram till ett antal olika potatissorter som var lämpliga att odla i Norrbotten:

Sorten Eigenheimer, även kallad Vaikijaur eller Unbypotatis, framhävs som en tidig, högt avkastande sort som passar till både mat och foder. Mandelpotatisen bedömdes ge låga skördar, men på grund av sin förnämliga och egenartade smak så ville man inte förkasta denna sort helt. Odling av mandelpotatis för det egna hushållet var försvarlig, men inte till foder. För odling till avsalu krävdes ett betydande merpris på 40-50 % utöver ”vanlig rund” potatis. För extra tidig färskpotatis var sorten Early Puritan främst och likaså den gamla välkända sorten Rosenpotatisen. Även sorten Erstling, också kallad Duke of York eller Midlothian Early, räknades till de tidigaste sorterna. De tidiga sorterna var däremot inte lämpliga till vinterförvaring, utan rekommendationen var att konsumera dem redan under sensommaren och hösten. Bland de medeltidiga och senare kräftimmuna potatissorter nämndes Direktor Johanssen, Majestic, Leksandspotatisen och Wekaragis. Utifrån resultaten av försöksodlingarna rekommenderades potatisodlarna i övre Norrland att gallra ut en hel del mindervärdiga sorter, och gå in på odling av någon väl känd och omsorgsfullt prövad sort, där Eigenheimer ges som exempel.

Råd potatissjukdom

Flyblad med råd och anvisningar om potatisen drabbas av potatisål/potatisnematod. Ur Hushållningssällskapets material om potatis, Arkivcentrum Norrbotten.

1948 skriver agronomen E. Hellbo, vid Statens Centrala Frökontrollanstalt, i artikeln Norrland kan odla potatis:
”Vilken annan landsända är så nogräknad, när det gäller matpotatisens kvalitet som Norrland? Vad man där ofta kvalitativt anser som en självklar sak, betraktas gärna på de stora konsumtionsorterna som en hopplöst åtrådd delikatess.Man frågar sig då, om vi icke här rör oss på ett område som norrlänningarna hittills i icke tillräcklig grad förstått att ekonomiskt utnyttja… Frågeställningen för Norrland är i själva verket den: Skall man låta södra Sverige alltjämt behålla greppet om en sådan konsumtionsort som t.ex. Stockholm eller bör icke Norrland på allvar se till, att få ett ord med i laget? Det torde icke vara obekant, att tillståndet på potatismarknaden i huvudstaden för närvarande utan minsta tvekan får betecknas som kaos. Konsumenterna efterspana förgäves en fullgod potatis och man är i regel heller icke ovillig att betala ett högre pris för en förstklassig vara. När allmänheten sätter värde på en god potatis, varför skall man då inte ge den det?”

Ja, det kan man ju fråga sig. Det är ju väl bekant att de långa och ljusa sommarnätterna i Norrland ger extra god smak till grödorna som odlas. Idag odlas potatis runt om i Norrbotten, både i privata trädgårdar och bland yrkesodlare. Själv brukar jag odla lite potatis varje år och brukar prova lite olika sorter varje år, även om mandelpotatisen såklart är en favorit! Odlar du potatis, och vilken/vilka sorter väljer du?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Källor
Agerberg, Lars S (1939). Sortförsök med potatis i Norrbotten 1914-1938. Särtryck ur Sveriges Utsädesförenings tidsskrift 1939, häfte 4 och 5. Ingår i Hushållningssällskapets arkiv om potatis, Arkivcentrum Norrbotten.

Andersson, Solveig (1996). Hur potatisen introducerades i Norrbotten. Uppsats i historia, Högskolan i Luleå.

Strese, Else-Marie. Rover och potatis. I: Svanberg, Ingvar; Tunón, Håkan & Pettersson, Börge (red). (2001). Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige 1. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2001.

Unnes, Elin (2020). Eva Ekeblad. Från slottsfru till akademiledamot. I: Allt om Trädgård nr 5 2020.

Utterström, Gustaf. Den äldsta potatisodlingen i Norrbotten. I: Laquist, Birgit (red) (1946). Norrbotten, Årsbok 1945. Luleå.

Det är upp till oss

Jag växte upp i en by som heter Avan, två mil utanför Luleå. Då tänkte jag naturligtvis inte på det, den levande landsbygden var bara en kuliss till våra äventyr, men så här i efterhand kan jag uppskatta hur mycket jag faktiskt lärde mig – trots att just min familj inte odlade eller hade djur mer än för husbehov och nöje.
Det var ingen som förklarade skeendena för mig, det handlade inte om utbildning, snarare om någon slags absorption. Wikbergs odlade potatis, Tommy hade ungtjurar, Erik och Karin hade mjölkdjur och Leif odlade spannmål. Vi ungar härjade vilt bland fälten med jordgubbsplantor, vinbärsbuskar och morotsodlingar. Vi byggde grottor på höskullen och griskultingarna vi lekte med på somrarna blev skinka på julbordet.
När jag räknar efter i minnet – och så här 30 år senare är jag bara säker på att jag garanterat har glömt någon – så får jag det till att det fanns 25-30 hushåll där familjer fick hel- eller delförsörjning från 15-20 olika verksamheter inom de gröna näringarna. De där verksamheterna hade naturligtvis varierande omfattning och lönsamhetsgrad, för vissa var det bara en hobby eller ett intresse, men i en by med någonstans runt 300 invånare skulle jag tro att ungefär hälften livnärde sig på jorden och djuren.
I dag bor det ungefär 600 personer i byn. Hur många som får sitt levebröd från de gröna näringarna vet jag inte, men är det mycket mer än femton personer blir jag förvånad. Hur smakar den första klunken oseparerad mjölk? Var kommer pålägget ifrån? Hur ser höns ut på insidan? Allt färre vet det. En hel befolkning håller på att tappa all kontakt med djuren och naturen.

Rybsfält och gården i Kukkola_foto privat

Levande landsbygd. På gården i Kukkola odlar Per och Åsa Pesula Sveriges nordligaste rybs. De kallpressar fröna, gör sin egen olja – och restprodukterna blir foder åt gårdens mjölkkor. Foto: Hushållningssällskapet.

För tjugo år sedan jobbade jag som kock. Det slutade jag med så småningom, men arbetet har hängt med mig ändå, lite på sidan av. Sedan dess har jag nämligen haft ett stort intresse för mat och ett monumentalt intresse för kvalitén på råvaror. Det är min erfarenhet att de bästa råvarorna finns här uppe och därför har jag i allt högre grad aktivt letat efter i första hand närproducerat, i andra hand småskaligt.
Det har inte alltid varit enkelt. Utbudet är begränsat. Allt går inte att hitta i affärerna. Jag har lyckats hitta en del leverantörer jag litar på, men jag har ändå misslyckats i relativt hög grad. Det finns helt enkelt inte så många.
Trodde jag. Sen började jag på Hushållningssällskapet.
Under de här fem månaderna har jag träffat och besökt ett stort antal producenter av kött, grönsaker och andra produkter som jag helt enkelt inte visste fanns. Om jag, som letat aktivt, som dessutom varit beredd att lägga ner både tid och pengar på att hitta närproducerat, inte visste om de få producenter som finns kvar har vi ett problem.

Pelle matar ko med Rybspellets_Foto Privat

Lokalproducerat. Per Pesula matar kossor med pellets från rybs som han odlar på den egna gården. Foto: Hushållningssällskapet.

Norrbotten importerar 91 procent av de färska grönsaker vi äter. Samma siffra för potatis är 22 procent, för nöt- och fläskkött 80 procent och för kyckling 100 procent. I stort sett samma siffror går igen – saker som vi kan, borde, vara självförsörjande på är vi inte ens nära att kunna tillhandahålla.
Oavsett vilken utgångspunkt du har så är det här ett problem. Pengar försvinner från länet, klimatet blir sämre, vårt lokala landskap förändras och vår krisberedskap är allt annat än god. Vi behöver fler, större och bättre matproducenter i Norrbotten – det är enda sättet för oss att överleva.

De senaste 15 åren har jag varit reporter och krönikör på NSD-sporten. Är det någonting mitt gamla jobb lärt mig är det vikten av goda förebilder. NSD är Norrbottens största dagstidning och jag har bevakat slutspelsmatcher i ishockey, basket, bandy och handboll. Jag har bevakat olympiska spel, världsmästerskap, EM och SM. När Charlotte Kalla exploderade förbi Virpi Kuitunen uppför backen i Tour de ski-avslutningen 2008 dröjde det inte ens en timme innan det började skickas in bilder till redaktionen. I Pajala, Gällivare, Hedenäset och Hemmingsmark roade sig norrbottniska barn med att kasta sig uppför vad kulle de kunde hitta. Ett annat exempel finns i hockeyvärlden.
1994 värvade Luleå Hockey en finsk målvakt vid namn Jarmo Myllys. Han blev sannolikt den viktigaste utländska spelare i klubbens historia. Innan Jarmo kom var målvaktssysslan något som man blev tvingad till – för att man var yngst, minst eller sämst på att åka skridskor – men han var så bra att alla ungar som spelade hockey plötsligt ville stå i mål. Det gick så långt att ungdomslagen i Norrbotten var tvungna att göra rotationsscheman över vem som skulle stå vilken match.
Alla ville vara Myllys.
Om hundra barn i en ålderskull prövar att stå i mål i hockey är chansen hyfsad att åtminstone en blir en framtida elitmålvakt. Om bara tio barn testar är chansen betydligt mindre. Sedan Jarmo Myllys lämnade Luleå 2001 har klubben i stort sett bara haft målvakter från Norrbotten.
Jag tror att man gör det onödigt svårt för sig om man inte använder lärdomar som andra redan dragit. Oavsett sammanhang är jag säker på att positiva förebilder bygger bredd – som i förlängningen skapar nya förebilder. Det råder ingen brist på odlingsmark i norra Sverige. Det råder ingen brist på konsumenter. Det råder ingen brist på kunskap eller passion.
Det vi måste lära oss är att allt hänger ihop.

Om matproducenterna blir lite stoltare, lite bättre på att synas, kommer de att få mer utrymme. Det producerar kunskap och det framkallar fler konsumenter och det ger större intresse och det skapar bättre lönsamhet och det kommer att innebära nya producenter och det alstrar nya idéer och katten på råttan och råttan på repet.
Plötsligt rullar de bildliga kvarnstenarna igen, kanske till och med de bokstavliga. Jag har sagt att det enda som stoppar norra Sverige från att bli en lika välkänd livsmedelsregion som Provence eller Toscana är oss själva och det är inte ens en överdrift.

Jag tror verkligen på det, men vi måste göra det tillsammans.

/Pelle Johansson, matkonsulent på Hushållningssällskapet