Det är upp till oss

Jag växte upp i en by som heter Avan, två mil utanför Luleå. Då tänkte jag naturligtvis inte på det, den levande landsbygden var bara en kuliss till våra äventyr, men så här i efterhand kan jag uppskatta hur mycket jag faktiskt lärde mig – trots att just min familj inte odlade eller hade djur mer än för husbehov och nöje.
Det var ingen som förklarade skeendena för mig, det handlade inte om utbildning, snarare om någon slags absorption. Wikbergs odlade potatis, Tommy hade ungtjurar, Erik och Karin hade mjölkdjur och Leif odlade spannmål. Vi ungar härjade vilt bland fälten med jordgubbsplantor, vinbärsbuskar och morotsodlingar. Vi byggde grottor på höskullen och griskultingarna vi lekte med på somrarna blev skinka på julbordet.
När jag räknar efter i minnet – och så här 30 år senare är jag bara säker på att jag garanterat har glömt någon – så får jag det till att det fanns 25-30 hushåll där familjer fick hel- eller delförsörjning från 15-20 olika verksamheter inom de gröna näringarna. De där verksamheterna hade naturligtvis varierande omfattning och lönsamhetsgrad, för vissa var det bara en hobby eller ett intresse, men i en by med någonstans runt 300 invånare skulle jag tro att ungefär hälften livnärde sig på jorden och djuren.
I dag bor det ungefär 600 personer i byn. Hur många som får sitt levebröd från de gröna näringarna vet jag inte, men är det mycket mer än femton personer blir jag förvånad. Hur smakar den första klunken oseparerad mjölk? Var kommer pålägget ifrån? Hur ser höns ut på insidan? Allt färre vet det. En hel befolkning håller på att tappa all kontakt med djuren och naturen.

Rybsfält och gården i Kukkola_foto privat

Levande landsbygd. På gården i Kukkola odlar Per och Åsa Pesula Sveriges nordligaste rybs. De kallpressar fröna, gör sin egen olja – och restprodukterna blir foder åt gårdens mjölkkor. Foto: Hushållningssällskapet.

För tjugo år sedan jobbade jag som kock. Det slutade jag med så småningom, men arbetet har hängt med mig ändå, lite på sidan av. Sedan dess har jag nämligen haft ett stort intresse för mat och ett monumentalt intresse för kvalitén på råvaror. Det är min erfarenhet att de bästa råvarorna finns här uppe och därför har jag i allt högre grad aktivt letat efter i första hand närproducerat, i andra hand småskaligt.
Det har inte alltid varit enkelt. Utbudet är begränsat. Allt går inte att hitta i affärerna. Jag har lyckats hitta en del leverantörer jag litar på, men jag har ändå misslyckats i relativt hög grad. Det finns helt enkelt inte så många.
Trodde jag. Sen började jag på Hushållningssällskapet.
Under de här fem månaderna har jag träffat och besökt ett stort antal producenter av kött, grönsaker och andra produkter som jag helt enkelt inte visste fanns. Om jag, som letat aktivt, som dessutom varit beredd att lägga ner både tid och pengar på att hitta närproducerat, inte visste om de få producenter som finns kvar har vi ett problem.

Pelle matar ko med Rybspellets_Foto Privat

Lokalproducerat. Per Pesula matar kossor med pellets från rybs som han odlar på den egna gården. Foto: Hushållningssällskapet.

Norrbotten importerar 91 procent av de färska grönsaker vi äter. Samma siffra för potatis är 22 procent, för nöt- och fläskkött 80 procent och för kyckling 100 procent. I stort sett samma siffror går igen – saker som vi kan, borde, vara självförsörjande på är vi inte ens nära att kunna tillhandahålla.
Oavsett vilken utgångspunkt du har så är det här ett problem. Pengar försvinner från länet, klimatet blir sämre, vårt lokala landskap förändras och vår krisberedskap är allt annat än god. Vi behöver fler, större och bättre matproducenter i Norrbotten – det är enda sättet för oss att överleva.

De senaste 15 åren har jag varit reporter och krönikör på NSD-sporten. Är det någonting mitt gamla jobb lärt mig är det vikten av goda förebilder. NSD är Norrbottens största dagstidning och jag har bevakat slutspelsmatcher i ishockey, basket, bandy och handboll. Jag har bevakat olympiska spel, världsmästerskap, EM och SM. När Charlotte Kalla exploderade förbi Virpi Kuitunen uppför backen i Tour de ski-avslutningen 2008 dröjde det inte ens en timme innan det började skickas in bilder till redaktionen. I Pajala, Gällivare, Hedenäset och Hemmingsmark roade sig norrbottniska barn med att kasta sig uppför vad kulle de kunde hitta. Ett annat exempel finns i hockeyvärlden.
1994 värvade Luleå Hockey en finsk målvakt vid namn Jarmo Myllys. Han blev sannolikt den viktigaste utländska spelare i klubbens historia. Innan Jarmo kom var målvaktssysslan något som man blev tvingad till – för att man var yngst, minst eller sämst på att åka skridskor – men han var så bra att alla ungar som spelade hockey plötsligt ville stå i mål. Det gick så långt att ungdomslagen i Norrbotten var tvungna att göra rotationsscheman över vem som skulle stå vilken match.
Alla ville vara Myllys.
Om hundra barn i en ålderskull prövar att stå i mål i hockey är chansen hyfsad att åtminstone en blir en framtida elitmålvakt. Om bara tio barn testar är chansen betydligt mindre. Sedan Jarmo Myllys lämnade Luleå 2001 har klubben i stort sett bara haft målvakter från Norrbotten.
Jag tror att man gör det onödigt svårt för sig om man inte använder lärdomar som andra redan dragit. Oavsett sammanhang är jag säker på att positiva förebilder bygger bredd – som i förlängningen skapar nya förebilder. Det råder ingen brist på odlingsmark i norra Sverige. Det råder ingen brist på konsumenter. Det råder ingen brist på kunskap eller passion.
Det vi måste lära oss är att allt hänger ihop.

Om matproducenterna blir lite stoltare, lite bättre på att synas, kommer de att få mer utrymme. Det producerar kunskap och det framkallar fler konsumenter och det ger större intresse och det skapar bättre lönsamhet och det kommer att innebära nya producenter och det alstrar nya idéer och katten på råttan och råttan på repet.
Plötsligt rullar de bildliga kvarnstenarna igen, kanske till och med de bokstavliga. Jag har sagt att det enda som stoppar norra Sverige från att bli en lika välkänd livsmedelsregion som Provence eller Toscana är oss själva och det är inte ens en överdrift.

Jag tror verkligen på det, men vi måste göra det tillsammans.

/Pelle Johansson, matkonsulent på Hushållningssällskapet

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

måndagen den 28:e februari 2011

Vid slutundersökningarna av de 4 boplatserna framkom ett mycket stort benmaterial, främst från lokal 20 och lokal 39. Benmaterialet är en mycket viktig källa till att förstå det förhistoriska samhällets näringsfång och ekonomi. Omkring 16 000 benfragment har samlats in vid undersökningarna, varav en osteolog (benexpert) har kunnat identifiera drygt 12 000 av dessa benfragment till art och/eller taxa.

Osteologiskt resultat
71 % av det identifierade benmaterialet utgörs av fisk (gädda, sik, karpfisk, lake, abborre, hornsimpa). 20 % utgörs av däggdjur (ren/älg (horn), mård, ekorre, bäver, säl, hare). Resterande 9 % utgörs av fågel (orre, tjäder, järpe/ripa, hönsfågel, andfågel).

Fisket – en viktig resurs under järnåldern
Det är mycket tydligt att fisken har varit betydelsefull för människorna som levde vid Norrbottenskusten under järnåldern. Fisket bör ha varit en stabil bas i ekonomin då fisken ofta förekommer i stort antal vid vissa tider på året och då deras rörelsemönster kan ses som mycket förutsägbart jämfört med vissa landlevande däggdjur. Endast 11 benfragment av de drygt 12 000 identifierade benfragmenten utgörs av säl (vikaresäl). Intressant är att sälbenen dyker upp först när boplatserna har förlorat sin direkta kontakt med havet.

Inom arkeologisk forskning har man menat att det är sälen som varit den viktigaste delen i ekonomin längs med kusten under förhistorisk tid, vilket har baserats på det stora antal kokgropar som finns i kustområdet. Kokgroparna har genom strandlinjedateringar förts till järnålder. Under stenålder och bronsålder finns det mycket säl i benmaterialet på de boplatser som man har undersökt längs med Norrbottenskusten. Utifrån den osteologiska analysen som gjorts på benmaterialet längs med Haparandabanan finns det däremot inte några indikationer alls på att sälen varit det viktigaste bytesdjuret under järnålder, utan istället är det fisken som varit av störst betydelse.

Jakt på landlevande däggdjur
Även jakten på landlevande däggdjur har varit viktig under de tidsperioder som boplatserna varit bebodda. Bland de mindre djuren dominerar pälsdjur som mård, bäver, ekorre och hare. Samtliga av dessa djur har under historisk tid jagats för pälsens skull, även om ekorre även har ätits. Bäver har jagats både för skinnet, köttet och bävergället.

Bland de större landlevande däggdjuren älg/ren finns det inga säkra ben som kunnat föras till art. Vid undersökningarna har det dock hittats huggspån av horn på boplatserna där ett av hornfragmenten har spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån diametern på utskottet har osteologen uppskattat att det troligen är ren istället för älg. Hornet har suttit fast i kraniet och är därmed inget fällhorn.

Inom arkeologisk forskning har det sällan diskuterats möjligheten till att man har jagat vildren i kustområdet under förhistorisk tid. Det finns dock uppgifter på att vildren förekommit periodvis vid kusten i Luleå älvdal och i Nederkalix socken året om under 1700-talets slut.

Vegetabilisk föda
Det näringsfång som kunnat konstateras genom den osteologiska analysen får ytterligare stöd genom fettsyreanalyser som är gjord på keramik. Dessa analyser visar på fetter efter idisslare, marina fetter, landlevande däggdjur och mager fisk. Dessutom har fettsyraanalysen även visat på rester efter vegetabiliska fetter. Det har däremot inte varit möjligt att avgöra några växtarter, bortsett från att en oljerik växt har kunnat identifieras på en av keramikskärvorna. Analysen föreslår att det kan vara lin, hampa eller dådra.

Odling?
Hampa är en odlingsväxt som odlats i Sverige och i Västeuropa sedan äldre järnålder. Hampan har odlats främst för sina fibrer, för olja ur fröna samt för växtens narkotiska egenskaper. Under historisk tid har även frön från hampa använts som mat, medicin och djurfoder.

Även linet är en odlingsväxt. Det finns indikationer på att man har odlat lin under förhistorisk tid då linfrön har påträffats i gravar som undersökts i Birka samt i form av linnetyger i Sverige från 200 e.Kr.

Dådra, eller oljedådra, är idag en sällsynt åkerväxt som kom som kulturväxt under bronsålder. Dådran är mycket anspråkslös vad gäller jordmånen och kan även växa på magra sandjordar, vilket är fallet där lokal 20 och lokal 39 är belägna. Det går inte att utesluta att det kan ha förekommit viss odling under järnålder kring Storträskheden, även om det får ses som mycket osäkert. För Norrbottens del talar man inte om odling förrän under 1000-1100-talet e.Kr. i Tornedalen.

Nästkommande blogginlägg kommer att behandla den keramik som hittades vid undersökningarna av boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo