Kulturarv, historisk arkeologi och samisk historia

Hej alla,

Jag heter C-G Ojala och jag är er gästbloggare denna vecka. Jag arbetar som forskare i arkeologi vid Uppsala universitet, men jag är född och uppvuxen i Haparanda i Tornedalen. Mycket av min forskning har berört frågor som handlar om arkeologi, historia och kulturarv i Norrbottens län – så det är nog därför som jag blev tillfrågad att skriva en gästblogg på Norrbottens museums hemsida.

Det känns väldigt roligt och mycket hedrande att få medverka som gästbloggare här på sidan – och det finns många frågor jag skulle vilja ta upp och skriva om. Eftersom jag är ny här på sidan så tänkte jag börja med att presentera mig själv och berätta lite mer om min pågående och tidigare forskning.

Jag är alltså född och uppvuxen i Haparanda, men har bott länge i Uppsala, där jag bland annat har studerat arkeologi. I november 2009 disputerade jag vid Uppsala universitet med en doktorsavhandling som heter Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europe (avhandlingen kan man läsa online: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-108857).

I avhandlingen diskuterade jag forskningshistoriska perspektiv på samisk förhistoria och samisk arkeologi, liksom mer nutidsorienterade perspektiv på samiskt kulturarv. Bland annat så diskuterade jag frågor om samiska kulturella rättigheter och om repatriering (återföring) av samiskt kulturarv och återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor.

Jag arbetar för närvarande med två forskningsprojekt, som båda är finansierade av Vetenskapsrådet. I de två projekten arbetar jag tillsammans med Jonas Nordin, arkeolog vid Historiska museet i Stockholm och Uppsala universitet, som är specialist på historisk arkeologi och studier av tidigmodern skandinavisk kolonialism och dess globala samband.

Det första projektet kallas En kolonial arena och behandlar olika aspekter av den tidigmoderna koloniala historien i norra Sverige och Sápmi, såsom den tidiga industrialiseringen med gruvor och silver- och kopparbruk, men även frågor kring den svenska kyrkans mission i de samiska områdena och de tidiga kyrk- och marknadsplatser som svenska staten grundade i norra Sveriges inland under 1600- och 1700-tal. Många av de platser som vi är intresserade av ligger just i Norrbottens län, t.ex. silvergruvan i Nasafjäll och silverbruken i Silbojokk och Kvikkjokk, gruvorna och hyttorna i Svappavaara och Masugnsbyn, koppar- och järnbruket i Kengis, liksom Jokkmokks, Arvidsjaurs och Arjeplogs gamla marknadsplatser. Vårt fokus i projektet är huvudsakligen 1600- och 1700-tal, och vi vill försöka utforska arkeologins möjligheter att bidra med nya perspektiv på den tidigmoderna historien.

Ojala - Bild 1

En vy från Nasafjäll, med kyrkogården i förgrunden. Här högt uppe i fjällvärlden vid gränsen mot Norge upptäcktes silver på 1630-talet. Fyndet möttes med stor entusiasm och stora förhoppningar av den svenska staten, som desperat sökte nya inkomstmöjligheter under stormaktstidens krig, vilket innebar inledningen på gruvepoken i Sápmi – en historia som pågår än i dag. Foto: C-G Ojala.

Ojala - Bild 2

Den gamla marknadsplatsen i Jokkmokk. Under tidigt 1600-tal beslutade svenska staten att etablera kyrk- och marknadsplatser i Sápmi, för att kontrollera handel, skattläggning och rättsskipning, och för att underlätta missionen och spridningen av den ”rätta” tron bland den samiska befolkningen – i grund och botten för att befästa den svenska överhögheten över området. Jokkmokk var en av platserna som valdes ut. 2015 genomfördes här en räddningsundersökning av Norrbottens museum efter att en entreprenör på uppdrag av Vattenfall hade grävt ett schakt rakt igenom fornlämningsområdet – trots alla fornminnesskyltar på platsen. Foto: C-G Ojala.

 

Ojala - Bild 3

Kyrkan i Jukkasjärvi. Dendrokronologiska dateringar har visat att delar av den nuvarande kyrkan byggdes kring 1607–08. Foto: C-G Ojala.

Det andra projektet heter Att samla Sápmi och har som syfte att undersöka den tidigmoderna insamlingen av samisk materiell kultur och betydelserna av denna historia i dag. I Att samla Sápmi-projektet deltar flera forskare och museiarbetare från Sverige, Norge och Finland: förutom Jonas och jag deltar i olika omfattning även Linda Andersson Burnett, Linnéuniversitetet i Växjö, Birgitta Fossum, Saemien Sijte – Sydsamiskt museum i Snåsa, Norge, Eeva-Kristiina Harlin, Giellagas Institutet (för samiska studier) vid Uleåborgs universitet, Vesa-Pekka Herva, Uleåborgs universitet, och Sunna Kuoljok, Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.

I projektet ingår flera olika delstudier, bland annat en kartläggning av var det i dag finns samlingar av samiska föremål från tiden före 1800-talets början. Kartläggningen täcker i första hand museer i de nordiska länderna och i andra europeiska länder. Vi är intresserade av hur, när, var, av vem och varför insamlingen av samiska föremål, såsom de heliga samiska trummorna, sejtar, men även kläder och andra bruksföremål, ägde rum. Vilka låg bakom att dessa föremål samlades in? Varför var man intresserade av samiska föremål, och hur såg man på dessa föremål? Vad hände med föremålen?

Ojala - Bild 4

Framsidan till Johannes Schefferus Lapponia, som gavs ut första gången år 1673 på latin. Boken fick en mycket stor betydelse för synen på samisk kultur, historia och religion såväl i Sverige som internationellt. Från Schefferus 1956 [1673].

 Vi är också intresserade av de tidigmoderna forskare och samlare som ville ha och såg till att skaffa sig samiska föremål, och vilka olika nätverk de ingick i. En central gestalt här är Johannes Schefferus, professor vid Uppsala universitet, som skrev boken Lapponia, vilken publicerades första gången på latin 1673. Lapponia var det första större verket om Sápmi och om samisk kultur och religion, och fick en enorm betydelse för senare tids syn på den samiska befolkningen såväl i Sverige som runt om i Europa. Boken översattes också snabbt till engelska, franska, tyska och holländska – men till svenska först 1956. Schefferus hade också en egen samling av samiska föremål, t.ex. trummor och sejtar, i sitt museum i Uppsala. Vi är också intresserad av Schefferus informanter till Lapponia, såväl präster och missionärer i de samiska områdena som samiska studenter vid Uppsala universitet.

Ojala - Bild 5

Avbildning av två trummor från Johannes Schefferus samling, vilka han fått från rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Bilden är publicerad i Schefferus bok Lapponia från 1673. Från Schefferus 1956 [1673]: 158.

 Ett annat delprojekt handlar om synen på samer och intresset för samisk materiell kultur på de brittiska öarna under 1600- och 1700-tal. Det projektet leds av Linda Andersson Burnett, historiker vid Linnéuniversitetet i Växjö.

De heliga samiska trummorna är förstås centrala i projektet. Trummorna var mycket viktiga i de tidigmoderna samiska religiösa ritualerna. Men svenska kyrkan och missionärerna såg dessa som redskap för avgudadyrkan och bruket av trummorna förbjöds, med hot om dödsstraff. Många trummor konfiskerades av staten och kyrkan och ett stort antal förstördes. Samtidigt fanns ett stort intresse från olika samlare i Sverige och runt om i Europa och ett antal av de insamlade, konfiskerade eller stulna trummorna hamnade i olika samlingar runt om i Europa, där de återfinns i dag. Vad ska hända med de här trummorna i framtiden?

Ett annat mycket viktigt syfte med projektet är just att försöka förstå vilka olika betydelse de samiska föremål som finns på olika museer har för människor i dag. Här är förstås frågan om förvaltning av samiskt kulturarv och diskussionerna om större samiskt självbestämmande i kulturarvsfrågor och repatriering av samiskt kulturarv centralt. Vi har också genomfört studier av vissa samlingar från 1600-tal, vid Skokloster slott och Livrustkammaren, där samiska slöjdare har studerat dessa unika föremål. Sunna Kuoljok, etnolog vid Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk, har lett studierna av samlingarna vid dessa museer.

Ojala - Bild 6

Det ekipage som Kung Karl XI fick i gåva på 1690-talet av landshövdingen i Västerbottens län Gustaf Douglas. Ekipaget, som består av bland annat en uppstoppad ren, en ackja, en träfigur i samiska kläder, och en trumma, förvaras numera på Livrustkammaren i Stockholm. Flera av klädesplaggen och trumman visas inte på denna bild. Foto: Livrustkammaren, Stockholm.

Med de här två projekten vill vi försöka förstå den koloniala historien under 1600- och 1700-tal, och konsekvenserna av denna historia i dag, utifrån olika perspektiv. Vi är intresserade av de olika banden och kopplingarna mellan då och nu. Många av de konflikter som finns i dag kring exploateringen av naturresurser och etableringen av nya gruvor, inte minst i Norrbottens län, har rötter som går långt tillbaka i tiden. Vi tycker att det är viktigt att kritiskt granska denna historia. Det rör sig om en historia med många mörka inslag.

De forskningsprojekt som jag arbetar med just nu handlar alltså om tidigmodern tid, i första hand 1600- och 1700-tal, i norr. Arkeologin som behandlar historiska perioder, då det finns såväl arkeologiska som historiska källor, brukar kallas för historisk arkeologi. Under studiet av historisk tid får ofta arkeologin en extra dynamik, eftersom det många gånger handlar om frågor som direkt berör människor i dag – t.ex. kring landrättigheter eller frågor om identitet – frågor som ofta är kontroversiella och omdebatterade i samhället i dag (även om detta naturligtvis också är fallet ibland när det gäller förhistorisk arkeologi).

Det finns ett stort behov av mer arkeologisk forskning när det gäller samisk historia, och för övrigt vad gäller norra Sverige i stort. När det gäller 1600- och 1700-tal, som jag skriver mest om i det här inlägget, så tror jag att det finns en jättestor potential för arkeologin att bidra med ny kunskap om och nya perspektiv på den tidsepoken. Det är så mycket som vi inte vet. Och det finns så många människor, platser och händelser som aldrig fått någon röst eller något utrymme i de historiska källorna.

Här måste jag passa på att betona vilken spännande arkeologi som Norrbottens län kan uppvisa. Samtidigt är sorgligt nog mycket av den arkeologi som bedrivs i Norrbottens län okänt för många arkeologer i södra Sverige. Varför är det så? Ofta är det tyvärr så att arkeologistudenterna vid universiteten i södra Sverige inte får lära sig särskilt mycket om arkeologi och (för-)historia i norra Sverige och de nya resultat som kommit fram vid senare tids utgrävningar och inventeringar. När jag har undervisat för arkeologistudenter i Uppsala har jag försökt att förmedla hur mycket intressant som finns uppe i norr och hur mycket spännande som pågår.

Arkeologin i Norrbotten är också intressant med tanke på länets mångkulturella historia. Som uppvuxen i Tornedalen är jag fascinerad av blandningen av tornedalskt, finskt, samiskt och svenskt i historien. Visst förekommer det konflikter, vilket alla som lever i Norrbotten eller följer samhällsdebatterna i Norrbotten väl känner till. Men det är också en enorm rikedom.

En annan jätteviktig aspekt av arkeologin i Norrbotten, som ger forskningen ytterligare en spännande dimension, är behovet av att arbeta över dagens nationsgränser mot Norge och Finland, och även Ryssland, fastän Norrbotten inte har en direkt gräns mot Ryssland (jag har själv intresserat mig mycket för arkeologi och (för-)historia i Ryssland och forna Sovjetunionen och har skrivit om detta bland annat i min avhandling – men det får jag berätta mer om någon annan gång). Detta gäller inte minst frågor om samisk historia och kulturarv, där de sentida nationsgränserna ofta ger en skev och felaktig bild av historien. Det finns mycket att göra och massor av viktiga frågor som skulle behöva undersökas närmare. Här har förstås Norrbottens museum en jätteviktig roll att spela. Vilken förmån – men också utmaning – att få arbeta på Norrbottens museum, tänker jag!

En fråga som har intresserat mig i min forskning har att göra med diskussioner om kulturella rättigheter och debatter om repatriering av kulturarv och återbegravning av mänskliga kvarlevor. Det här är en fråga som är av stor betydelse i många länder i världen, t.ex. USA och Australien, i förhållande till olika urfolksgrupper, och det är även en viktig aktuell fråga i det samiska samhället. Under 1800-talet och tidigt 1900-talet samlades samiska mänskliga kvarlevor in till olika anatomiska och rasbiologiska samlingar, och många gravplatser och kyrkogårdar i samiska områden utgrävdes eller regelrätt plundrades. En annan del av denna historia rör de rasbiologiska undersökningarna, med bland annat skallmätningar, som ägde rum under tidigt 1900-tal. Under senare tid har en rad krav från samiska aktivister och från Sametinget förts fram om att dessa samiska mänskliga kvarlevor ska återföras och återbegravas. Det finns ett fåtal fall av återbegravningar av samiska mänskliga kvarlevor i Sverige, såsom Soejvengeelles grav i Tärna 2002 och en grav vid Gransjön i norra Jämtland 2011. I Norge genomfördes en stor, uppmärksammad och omdebatterad återbegravningsceremoni vid den skoltsamiska begravningsplatsen i Neiden i östra Finnmark i Norge år 2011, då kvarlevor från ett 90-tal individer återbegravdes från de anatomiska samlingarna vid Oslo universitet. I Sverige finns också ett antal aktuella fall som är mycket omdiskuterade, bland annat gällande de mänskliga kvarlevor som grävdes upp vid Rounala kyrkogård, norr om Karesuando, år 1915 på uppdrag av Anatomiska institutionen vid Uppsala universitet.

Ojala - Bild 7

Minneskorset vid platsen där Rounalas kyrka tidigare stod. 1915 utgrävdes kyrkogården, och de mänskliga kvarlevorna, i synnerhet kranierna, fördes till den Anatomiska institutionens samlingar i Uppsala. Under senare tid har många krav förts fram att dessa kvarlevor ska återbegravas. Samtidigt har ett forskningsprojekt som leds av arkeologerna Thomas Wallerström och Kerstin Lidén, genom studier av de mänskliga kvarlevorna, fått fram nya och mycket intressanta tidiga dateringar från medeltid av begravningarna, vilket innebär att kyrkogården har en mycket äldre historia än vad som tidigare antagits och vilket gör att vi förmodligen behöver tänka om vissa gamla sanningar, inte minst vad gäller kristendomens tidiga spridning och betydelse i de samiska områdena. Enligt en överenskommelse har de mänskliga kvarlevorna numera överförts till Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.

Jag tycker att det är jätteviktigt för arkeologer att diskutera dessa frågor, som i mångt och mycket handlar om samernas ställning som ett urfolk och rätten till samiskt självbestämmande. Men det handlar också om forskarnas roller och ansvar i samhället, om relationen mellan forskare och andra grupper i samhället och behovet av att kritiskt granska sin vetenskaps historia. Det är viktigt att inte blunda för de svåra frågorna. Det finns också olika etiska riktlinjer för museer och arkeologiska forskning, och internationella konventioner och deklarationer, som man behöver förhålla sig till. Inte minst FN:s Deklaration för urfolks rättigheter, från 2007, är intressant i detta sammanhang, där det ingår flera paragrafer om urfolks rätt till sitt kulturarv, sina heliga platser och användning och kontroll över sina ceremoniella föremål, liksom urfolks rätt till repatriering av mänskliga kvarlevor.

Jag har också skrivit en artikel om Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor i kyrkans vitbok om de historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som publicerades 2016 (artikeln kan läsas online: https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1526167). För de som inte läst boken, eller egentligen böckerna eftersom den är utgiven i två tjocka band, så rekommenderar jag verkligen detta. Här finns en rad intressanta artiklar om olika aspekter av relationer mellan kyrkan och samerna, t.ex. vad gäller skolsystemet, rasbiologisk forskning, samiska religiösa trosuppfattningar och ritualer, och mycket mer. Även om viss kritik har riktats mot vitboken för att inte på djupet ha tagit i itu med vissa kontroversiella frågor, såsom kyrkans markägande och samiska landrättigheter, så utgör ändå boken ett viktigt första steg i en lång process.

I dag förs också diskussioner om en eventuell framtida sanningskommission – eller kanske sannings- och försoningskommission – som skulle belysa och granska den svenska statens förhållningssätt, relationer, politik och handlingar gentemot de samiska befolkningsgrupperna. Viktiga frågor är hur en sådan kommission skulle se ut, vilka frågor som ska undersökas, vem som tillsätter den och styr dess arbete och vem som får bidra med kunskaper och erfarenheter. Jag tror att en sådan kommission skulle kunna vara mycket viktig för såväl det samiska samhället som för den svenska staten, men det är väldigt viktigt att processen går ”rätt” till och att den samiska befolkningen får styra och bidra till processen, att många olika samiska röster får höras, och att staten inte ”kidnappar” processen.

Jag skriver det här på Gotland, där vi har haft ett personalmöte. Den tidigare Högskolan på Gotland har för ett par år sedan blivit en del av Uppsala universitet, så numera har arkeologiska institutionen (som egentligen heter Institutionen för arkeologi och antik historia och förutom arkeologi även inrymmer antikens kultur och samhällsliv och egyptologi) två avdelningar på två campus: Uppsala och Visby. Gotland är också på många sätt ett väldigt spännande område för arkeologi. Här är, liksom i Norrbotten, frågor om identitet och relationerna till den svenska staten och den svenska historien, av stor betydelse. Även om det inte är mitt specialområde så lär man sig alltid något nytt när man träffar sina gotländska kollegor!

Senare under september månad kommer Jonas och jag att genomföra en fältresa i Norrbottens län, i samarbete med Åsa Lindgren från Norrbottens museum. Vi planerar att besöka ett antal tidigmoderna bruksmiljöer och utföra vissa karteringsarbeten. Det ska bli jättespännande!

Men nu får jag nog sluta så att det inte blir alltför långt 😉 Det är dags för oss att bege oss från Gotland till Uppsala. Och jag ser jättemycket fram emot att snart komma tillbaka till Norrbotten för några veckors fältarbete. Med detta får jag tacka för mig och önska alla en trevlig september!

2016 på Norrbottens museum – en årskavalkad

Jag har fått äran att skriva årets sista blogginlägg. För att få till något riktigt bra och passande bad jag alla mina kollegor på Norrbottens museum om hjälp. Jag tänkte att en årskavalkad från året som gått kunde vara på sin plats!

För Norrbottens museum har 2016 bjudit på både uppgångar, fall och resning – både på personliga plan, men även för organisationen i stort. Vi har gått igenom en verksamhetsöversyn och i samband med den förlorat några kollegor genom förtidspension. Det har även inneburit hårda förhandlingar om våra lokalhyror. Så här vid årets slut har vi kommit ur detta stålbad med en budget i balans och med hopp om ett riktigt gott nytt 2017!

En doktorand …

Apropå stålbad, så börjar jag denna årskavalkad med det jag har närmast till hands. Det är min närmaste kollega Carina Bennerhag, bokstavligt talat då vi delar kontor. Nu sitter jag dock oftast ensam eftersom Carina påbörjat doktorandstudier på Luleå Tekniska Universitet, LTU.

Norrbottens museum har tillsammans med LTU, fått närmare 5,5 miljoner kronor av Berit Wallenbergs stiftelse och Vetenskapsrådet till det tvärvetenskapliga samarbetsprojektet Järn i Norr. Projektet ska lyfta fram ny kunskap om järnets introduktion i Sverige. Det har funnits en seglivad inställning om att järnhanteringen är en sen företeelse, som nådde denna landsända först under 1600-talet. Nyligen genomförda analyser visar dock att vi framställde järn och stål redan för 2 200 år sen. Inom projektet kommer fler analyser att utföras, på material som finns i de arkeologiska föremålssamlingarna. Det finns även planer på arkeologiska undersökningar framöver. Det ser vi fram emot!
Resultaten från forskningen kommer att presenteras löpande i utställningar och andra publika aktiviteter. Håll ögonen öppna och följ Carinas arbete på sociala medier. Här är några länkar till mer information om projektet. Information om Carinas doktorandämne på LTU, Blogginlägg från undersökningarna av järnframställningsplatsen, Radioinslag med Carina Bennerhag, Artikel i Norrbottens-Kuriren

Pris för Årets samtidsdokumentation

Jag fortsätter med min egen avdelning (Kulturmiljö) och ett bidrag från etnolog Sophie Nyblom. Hon var på Sveriges Museers vårmöte i april och fick vara med och ta emot priset för Årets samtidsdokumentation. Det vinnande projektet var Eco Local in a Global World, ett samarbete mellan Västerbottens museum, Murberget, Jamtli och Norrbottens museum. Dokumentationen presenterades i utställningen INLAND, vilken även har en egen hemsida, www.inland.nu.

Utmärkelsen delades ut av nätverket DOSS (dokumentation av samtida Sverige) och så här lyder deras motivering:

”Med en rik blandning av dokumentationsmetoder, och med en grund i Sune Jonssons nordsvenska dokumentationsarv, har länsmuseerna i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland dokumenterat, analyserat och reflekterat kring frågor om det lokala och det globala, historia, ursprung och det ekologiskt hållbara livet, samt visat hur samarbeten över institutionsgränser kan resultera i omfattande dokumentationsmaterial som kan ligga till grund för både samtidens och framtidens förståelse av hur det är att leva och verka i Sverige idag”

Dokumentation av Kiruna stadshus

Under 2016 har arbetet med att dokumentera Kiruna stadshus fortsatt. Just nu pågår arbetet med att skriva slutrapporter av det insamlade materialet. Dokumentationen har utförts av museets bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, etnolog Sophie Nyblom samt fotograferna Staffan Nygren och Daryoush Tahmasebi. Arkitekt Lars Gezelius har också ingått i arbetsgruppen.

Resultatet kommer att presenteras i två skriftliga rapporter, en stor samling stillbilder, samt panoramavyer över stadshuset och dess omgivning. Den fotografiska delen är ett viktigt visuellt stöd till texten, och de interaktiva panoramavyerna är viktiga pedagogiska hjälpmedel. Genom dem kan stadshuset ”besökas” i våra arkiv och via internet, även efter rivning.

Arkiven växer och flyttar

Det är inte bara Kiruna stadshus som hamnar i arkivet. Nästan allt vi gör på museet resulterar i någon sorts arkivhandling. Det kan vara allt från enkla tjänsteanteckningar till stora dokumentationsmaterial med kartor, ritningar och diverse olika handlingar. Det här gör att arkiven växer.

Under många år har arkiven varit  trångbodda och de senaste åren har situationen blivit ohållbar. Lokaltidningarna NK och NSD har deponerat sina tidningsarkiv här och vi inhyser även Norrbottens Föreningsarkiv, som stadigt växer. För att kunna trygga materialet och få en bättre arbetsmiljö blev nya lokaler ett måste.

Långtradare fullastad med arkivhyllor

Leverans av nya arkivhyllor. Foto: Monica Andersson, Norrbottens museum

Våren 2016 blev de nya lokalerna färdiga för inflyttning och det arbetet pågår i princip löpande. Tidningsarkiven förvaras för sig samt fanor och textilier för sig. Kartor, ritningar och affischer får ett eget rum, där även större utställningsmaterial förvaras. En ny ljudstudio samt ett mediarum för förvaring av ljud och bildmaterial har börjat ställas i ordning. Ibland händer det att material som kommer in är smutsigt, eller mögligt. Nu har vi ett rum där sådant material kan rengöras innan det tas in i de nya arkivlokalerna.

Två män arbetar med att montera arkivhyllor

Montering av arkivhyllor i nya, fräscha arkivlokaler. Foto: Monica Andersson, Norrbottens museum

Arbetet pågår men det lär ta lång tid innan allt är färdigställt då det kräver noggrannhet och ett genomtänkt genomförande. Det gäller ju att alla handlingar kan hittas igen också, även i framtiden.

Hej då Trädgårdsgatan

Från Avdelning bildarkiv och samlingar kommer ett efterlängtat farväl. Under flera års tid har framförallt personalen som jobbar med samlingarna arbetat med att flytta museets samlingar till bättre lokaler. Periodvis har vi alla hjälpt till med att packa, flytta, packa upp och rengöra föremål av alla de slag. Låter det bekant, så kan det bero på att vi berättat om detta arbete på här på bloggen i höst.

Den 6 september 2016 var ett datum att lägga till i museets historia. Då gick sista flytten från de gamla lokalerna på Trädgårdsgatan, där samlingarna huserat slutet av 1970-talet. Av praktiska skäl var det de större föremålen som blivit kvar till sist. Bland annat en av museets egna pensionerade tjänstebilar. En kort stund fick den känna asfalt under hjulen igen, innan det var dags att få hjälp med transporten till nya magasin.

Gammal skåpbil rullas av fyra män

Museets gamla tjänstebil, som hamnat i föremålssamlingarna. På väg mot nya äventyr? Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

Foto av tomma lagerlokaler

Äntligen! De gamla föremålssamlingarna har tömts. Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

Även om själva flytten nu är i stort sett färdig, så är det mycket arbete kvar med rengöring och organisering av alla föremål i de nya lokalerna. Fortsättning följer alltså!

Dolda budskap i museets föremålssamlingar

I samband med arbetet med flytten av samlingarna har en stor mängd föremål passerat personalens händer och ögon. Vissa mer spännande än andra och vissa mer hemlighetsfulla än andra. Vissa både spännande och hemlighetsfulla. Ett sådant föremål kräver en del extrainsatser vad gäller efterforskning och analys.

Museets fotograf Staffan Nygren fick i uppdrag att fotografera en ridstav som är lite extra intressant. Enligt en uppgift i ett brev från 1931 ska den ha ägts av självaste Carl von Linné. På staven finns två metallbeslag med instansat mönster som inte går att tolka med blotta ögat.

Metallbleck i änden av en gammal ridtstav

Svårtolkade tecken på metallblecket i änden av ridstaven. Foto: Staffan Nygren, © Norrbottens museum

Staffan fotograferade staven med en speciell foto- och redigeringsteknik och kunde på så sätt göra en ”panoramabild” där motivet ”fläktes ut”. De tidigare oformliga tecknen visade sig vara en bild av en ren.

Figuren av en ren instansad på ett metallbleck

Flera hoplagda foton visar hela staven runt om och en ren framträder på metallblecket! Ytterligare redigering gör figuren än tydligare. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

Detektivarbetet med ridstaven fortsätter i jakten på Linnés signatur på det andra metallblecket. Vi håller tummarna, eftersom det skulle bekräfta uppgifterna om vem som ägt staven. Till vår hjälp att finna även de minsta spår har vi ett fotomikroskop, vilket även används till arkeologisk fyndfotografering.

Med hundars hjälp i arkeologin

I år har vi provat på ett annat sätt att hitta dolda budskap inom arkeologin. Vi har nämligen samarbetat med hundförare och deras sökhundar. Dels fick vi chansen att testa världens (?), eller i alla fall Sveriges första certifierade arkeologiska sökhund. Det var vid sommarens räddningsundersökning i Silbojokk. Med bidrag från Göran Gustafssons stiftelse kunde vi anlita hunden Fabel och hundförare Sophie Vallulv för att avgränsa begravningsplatsen.

Två foton med sökhundar i arbete

Till vänster ses hundförare Sophie Vallulv med sin arkeologiska sökhund Fabel. Till höger ses hundförare Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara, samt arkeolog Frida Palmbo. Foto: Åsa Lindgren och Olof Östlund, Norrbottens museum

Dels kunde vi äntligen göra praktiska försök i fält, i vårt eget sökhundsprojekt. Det går ut på att sökhundar ska kunna hjälpa oss att hitta ett av de vanligaste boplatsmaterialen – brända ben. Båda dessa insatser har vi också berättat om i tidigare blogginlägg.

Vid en personaldag för vår division, Kultur och utbildning, fick vi besöka hundstallet på Grans naturbruksgymnasium.  Där fick vi se hur sökhundar, vårdhundar och polishundar kan arbeta tillsammans med oss människor. Det var mycket intressant!

Arkeologisk tipsgranskning

I år har vi haft det lite lugnare på uppdragsfronten, vilket gjort att vi haft mer tid till att granska tips om fornlämningar. Varje år kommer det i genomsnitt in ett 10-tal tips till museet och det är inte alltid vi har möjlighet kolla upp vad det är för något. Nu i år har vi hunnit besöka 45 olika platser och bedömt ett 70-tal lämningar. Lars Backman besökte ett område mellan Övre Soppero och Karesuando i höstas. Resultatet av den granskningen landade på ett 20-tal lämningar.

Karta med fornlämningar och infällda foton på ristning, härd och valp

Flygfoto över Lars tipsgranskningsområde. © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda bilder på en ristning i ett träd, en härd och en trött 4 månaders valp. Foto Lars Backman, Norrbottens museum

Bilden ovan visar området vid sjöarna Salamasjärvi och Saarijärvi. Röda markeringar är tidigare kända lämningar och gula är de som Lars granskat. Det blev långa promenader och en lång arbetsdag. Valpen Girjat, 4 månader, var med och blev ganska trött!

Världsarven i länet firar 20 år

I samband med att Norrbottens världsarv firar 20 år släpptes en interaktiv vandring i världsarvet Gammelstads kyrkstad i våras. Gammelstad 360 har producerats av Norrbottens museums fotograf Daryoush Tahmasebi, i samarbete med Luleå kommun och svenska kyrkan.

Välkommen till Gammelstad, via den interaktiva funktionen Gammelstad 360. Från kyrktornet kan du se ut över hela kyrkbyn, med sina hundratals kyrkstugor. Du kan gå in i kyrkan och titta på interiören och Albertus Pictors fantastiska takmålningar. Sätt på högtalarna, så kan du även lyssna på orgelmusik och utanför kyrkan berättar kyrkstugeägare som om sitt Gammelstad.

Kan själv! – Kulturhistoriska möten

Nu går vi från en 20-åring till de allra yngsta. Ida Renlund på publika verksamheten kommer med den hälsningen. Utställningen Kan själv! – Kulturhistoriska möten har arbetats fram i samarbete med barn 0-2 år. Utställningens material, form och funktion är anpassat för små barn. Med den här utställningen vill vi visa att även våra yngsta medborgare har lika värde, lika rätt till kulturupplevelser och är lika viktiga att lyssna till som alla andra.

Utställningsal med båt, bro, vagn, rutschkana

Utställningen Kan själv! – Kulturhistoriska möten. Foto Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum. På bilden till höger provar Alice Rönnbäck skrinet/rutschkanan. Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

I utställningen möts och blandas former och föremål från tornedalsk, samisk, romsk och svensk kultur på ett lekfullt sätt. Kliv in i en kåta eller en romsk vagn. Åk rutschkana på ett skrin med allmogemålning. Vila en stund, i båten som ser ut som en Lovikkavante, eller i den ombonade lucksängen! Här finns även många olika föremål som fiskar, bollar och nycklar att utforska. Kanske viktigast av allt är förvaringsskåpet. Där kan besökande föräldrar låsa in sin mobiltelefon, så att all uppmärksamhet kan ägnas åt barnen!

Besök gärna utställningens egen blogg och den information som finns på Norrbottens museums hemsida för utställningar och program. Utställningen turnerar nu runt i länet.

Kvinnorna på Fröken Frimans tid

Vår arkivarie Karin Tjernström bidrar med en sista godbit i form av en dagsaktuell händelse. Det blir en kort blänkare, eftersom Karin själv ska skriva ett inlägg om detta om ett par veckor.

Dokumentärserien Kvinnorna på Fröken Frimans tid handlar om den svenska kvinnliga rösträtten. Ett inslag i den är en resa till Norrbotten, där programledare Kattis Ahlström, följer i rösträttskämpen Ann Margret Holmgrens fotspår. Ann Margret var på en föreläsningsturné och besökte Luleå, Boden, Malmberget, Gällivare och Kiruna.

I tidningen Norrbottens-Kuriren finns ett långt referat från Ann Margret Holmgrens föredrag i Godtemplarsalen i Luleå den 30 oktober 1903. Artikeln som publicerades dagen därpå beskriver en närmast fullsatt möteslokal. Direkt efter mötet visade 41 personer intresse av att bilda en lokal förening i rösträttsfrågan. Det blev starten för FKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt) i Luleå. I Folkrörelsernas arkiv finns den fana som tillhört FKPR, Luleå.

en person filmar två personer tittar på en fana

Arkivarie Karin Tjernström visar F.K.P.R. Luleås fana för programledare Kattis Ahlström i samband med att inslaget filmas.

Missade du sändningarna av dokumentären så finns de att se på SVT-play? Annars får du hålla ögonen öppna efter Karins blogginlägg, där hon berättar mer!

Ja, det var ett litet smakprov på vad vi på Norrbottens museum haft för oss under 2016.
Nu finns det bara en sak kvar att säga.

gott_nytt

/ Åsa Lindgren