De sju små sjöarna som försvann

Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.

En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.

De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.

Stora Sjöfallet 1881 års Generalstabskarta visar de sju små sjöarna som ett pärlband i mitten.
Källa: Lantmäteriet

Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.

Suorva samhälle vid Östra gren ca 1923.
Källa: Järnvägsmuseet

Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.

Suorvadammens utbredning 1960.
Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.

De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.

De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.

Suorvadammens Västra gren under uppbyggnad med de 14 valven.
Källa: Tekniska museet

Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.

Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.

Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.

Vid Stora Sjöfallet, Hermelins fall, omkring 1900. Från vänster Kalle Björkman, Karl August Såhl. Fallet tystnade för gott 1972 på grund av kraftverksutbyggnad.
Källa: Nordiska Museet

I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.

Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku. 

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Vidare läsning

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999

Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Länsmuseichefen har ordet

Äntligen är ljuset här med längre och varmare dagar. Det är efterlängtat, när vi annars lever i en ganska tuff tillvaro på grund av pandemin. Vi befinner oss i en krävande tid där coronaviruset fortfarande håller sitt grepp över oss, men vaccinet väcker hopp och ger framtidstro. Många av museets medarbetare inklusive jag själv jobbar mestadels hemifrån och kommer in på kontoret någon enstaka gång per vecka eller vid behov.

Vi vet att de grundläggande uppmaningar vi har hört från regeringen, Folkhälsomyndigheten och regionens smittskyddsläkare gäller i högsta grad fortfarande: att hålla avstånd, tvätta händerna och social distansering, särskilt då smittspridningen åter ökar. Det är en utmaning för oss alla att vara uthålliga, men det är det enda som ger resultat.

Under pandemin har Norrbottens museum varit stängt i två omgångar och är alltjämt stängt. I dagsläget vet vi inte när vi kan öppna igen. Detta till trots har vi byggt utställningar och visat dem digitalt så långt det är möjligt. Här på Norrbottens museum, liksom för så många andra kulturinstitutioner var vi snabbt ute och lade om utbudet till digitalt när vi inte längre kunde ha öppna dörrar som vi var vana vid.

Vi har haft och har digitala vernissage, workshops, föreläsningar och möten. I början hade vi inte särskilt stor kunskap i hur man använder den digitala teknikens möjligheter, men successivt har vi lärt oss mer och är i ett ständigt lärande. Pandemin har drabbat museerna hårt, särskilt de museer som är beroende av intäkter från besökare och uthyrningsverksamhet.

Regeringen har tillsatt en utredning Återstart för kulturen – återhämtning och utveckling efter coronapandemin (Ku 2020:03) och vi har fått svara på frågor både ur ett museiperspektiv och ett regionperspektiv. ”Utredningen ska, med anledning av covid-19-pandemin, sammanfatta de konsekvenser pandemin inneburit och alltjämt innebär för kultursektorn och analysera vilka lärdomar som kan dras av dessa. Syftet är att bidra till att skapa goda förutsättningar för kultursektorns återstart och utveckling samt möjliggöra att Sverige har ett starkt, hållbart och oberoende kulturliv i alla delar av landet”. Den ska överlämnas 30 juni, så det är en relativt kort utredningstid. Linda Zachrisson som är ensamutredare kommer också att träffa norrlänens kulturchefer i mars.

Norrbottens museum, avdelning kulturmiljö deltar i ett ettårigt forskningsprojekt som LTU leder, Pandemi i norr. Projektet handlar i korthet om att samla erfarenheter i länet om den pågående pandemin. I projektet samarbetar Norrbottens museum med etnologer vid Piteå museum och Laponiatjuottjudus.

Riksantikvarieämbetet fick förra året i uppdrag av kulturminister Amanda Lind att utreda länsmuseernas situation. Gunilla Lagnesjö var utsedd utredare och utredningen lämnades över till kulturministern 30 januari. Nu påbörjas ett arbete hos länsmuseernas riksorganisation att tolka, analysera och reagera på resultaten som utredning visat på. En viktig fråga är den framtida finansieringen av länsmuseerna, vad som är statens ansvar och det regionala samt den långsiktiga hållbarheten. Andra områden är kompetensförsörjning och kompetensväxling, den långsiktiga förvaltningen av samlingarna, uppdragsverksamheten och vilken verksamhet länsmuseerna ska bedriva. Länsmuseerna utgör en oerhört stor tillgång för hela Sverige och är helt unika museer som synliggör och tillgängliggör det lokala kulturarvet och verkar i det lokala sammanhanget.

Trots att Norrbottens museum varit stängt sedan i november har vi genomfört två stora digitala vernissage i närtid. 30 januari invigde vi Jubileumsutställningen där vi uppmärksammar Luleå, Piteå och Torneå 400 år som städer. Det var kung Gustaf II Adolf som gav stadsprivilegier 1621.

Utställningen pågår hela året till och med sista december. Under hela detta jubileumsår anordnas ett flertal aktiviteter och event i städerna, så håll utkik på deras hemsidor. Förutom utställningen så kommer också Norrbottens museum att ge ut en årsbok, en jubileumsbok i september med artiklar som speglar händelser i städerna.

En del av Jubileumsutställningen. Foto: Norrbottens museum.

I år har region Norrbotten temaår Demokrati och startskottet blev invigningen av riksdagens utställning Fira demokratin! 17 februari. Lotta Johnsson Fornarve, andre vice talman och Tomas Vedestig, regionala utvecklingsnämndens ordförande höll tal. Karin Tjernström, arkivarie berättade om kampen för rösträtten för 100 år sedan. Till utställningen har vi gjort lokala tillägg med förkämpar för rösträtten. Utställningen pågår till och med 9 maj. Jag hoppas verkligen att vi kan öppna museet längre fram i vår så att ni hinner ta del av dem live. Till dess finns de att se på Facebook eller Youtube.

Länsmuseichef Margaretha Lind vid invigningen av Fira demokratin! Foto: Norrbottens museum.
En del av utställningen Fira demokratin! Foto: Norrbottens museum.

Invigning av Luleå, Piteå, Torneå – 400 år

Invigning av Fira demokratin!

På museets hemsida kan ni bland annat ta del av virtuella panoramavandringar i Kiruna kyrka, Kiruna gamla stadshus, Haparanda kyrka och världsarvet Gammelstads kyrkstad.  Välkommen – Norrbottens museum

På Gällivare museum hänger just nu fotouställningen Svärta och den kommer att visas där minst etta halvår. Under Luleåbiennalen fanns den att se på Välkommaskolan i Malmberget.

En del av utställningen Svärta. Foto: Matilda Eriksson, Norrbottens museum.

Till sist vill jag också nämna att 15 april tillträder Joakim Malmström som riksantikvarie för Riksantikvarieämbetet. Han kommer närmast från ett arbete som överintendent och myndighetschef på Naturhistoriska riksmuseet.

4 mars
Margaretha Lindh
Länsmuseichef
Norrbottens museum