Allmänt | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

För många kanske semestrarna börjar lida mot sitt slut och arbetets hårda rutiner startar. Men även om arbetet startat så är sommaren fortfarande här och hösten rullar långsamt in vilket innebär att det är en prima tid att göra helgutflykter till spännande kultur- och fornlämningsmiljöer i länet. Och jag är här för att ge några tips och trix på hur man kan planera sina utflykter.

Mitt första tips är Länsstyrelsen Norrbottens besöksmålssida och fyra broschyrer över tidsresor i de olika älvdalarna. Länsstyrelserna i Sverige med flera har jobbat länge med att tillgängliggöra naturmiljöer och kulturmiljöer. Via sin hemsida som finns länkad här och i slutet på detta blogginlägg kan man filtrera vilka som har parkering, toalett, eldstäder eller är rullstolsvänliga. Allt för att hjälpa er hitta ett besöksmål som passar just er och era behov. Fattenborg och Manjärv är två av miljöerna med fantastiska fornlämningar och vacker miljö. Dom är dessutom väldigt tillgängliga med parkeringsplatser, informationstavlor, stigar och rastplatser. Fattenborg har till och med långa catwalks för rullstolar och rullatorer.
Broschyrerna har några år på nacken nu men är fortfarande väldigt bra rekommendationer på besöksmål. Broschyrerna är indelade i Luleå, Piteå, Kalix och Torne älvdal där varje broschyr listar 14-23 olika besöksmål efter varje älvdal. Några exempel är Meldersteins järnbruk och Jertajaure/Killingholmens boplatser efter Luleå/Råneå älvdal. Jävre arkeologistig och Trollforsens flottningslämningar efter Piteå älvdal. Nautanen gruvsamhälle och Espinära gravhög efter Kalix älvdal samt Idivuoma stenvalvsbroar och Jyssäjoki fångstgropssystem efter Torne älvdal. Om man inte riktigt vet vad man är ute efter så är dessa broschyrer fantastiska då de visar på ett brett urval av lämningar både historiska och förhistoriska. Med platserna som listas av länsstyrelsen kan man för det mesta garantera både lättillgänglighet och information, antingen vi skyltar eller internet.

Trollforsen. 1971. Fotograf: Christer Westerdahl. Källa: Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 2000:872 (CC-BY-NC 4.0)

Stenkista – Trollforsen. 1971. Fotograf: Christer Westerdahl. Källa: Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 2000:878 (CC-BY-NC 4.0)

Mitt andra tips är lite mer äventyrligt och kan inte garantera att vara lika tillgängligt och går lite mer på utforskning och äventyr och det är Fornsök. Fornsök är Riksantikvarieämbetets söktjänst som innehåller information om kända registrerade fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar i Sverige. Denna söktjänst kan användas för att hitta och besöka mindre kända guldkorn i länet när man är på en genomresa. Men vill man ta denna äventyrliga väg så finns det några saker som är bra att veta. Fornlämningar kan vara svåra att se om man inte vet vad man söker efter då dom ofta utgör ett litet avtryck i terrängen.
Alla lämningar i registret har några år på nacken vilket innebär att exakta positionen för lämningen kan vara något felplacerad och stämmer inte överens med verkligheten. Dessutom har inte alla lämningar en beskrivning vilket kan vara lite tråkigt när man väl hittar en lämning. Men då kan man ta en titt under dokumentfliken och läsa inventeringsboken där en äldre handskriven beskrivning går att läsa.
Om jag skulle rekommendera några lämningstyper att börja med så skulle jag hålla mig till mer historiska lämningar. Till exempel träindustrier, flottningsanläggingar, kvarnar och dammvallar. Dessa lämningstyper ligger oftast i anslutning till vattnet och utgör mysiga platser att ta en fika på.
Var bara försiktig så ni inte hamnar på militära övningsfält eller andra farliga platser.

Stenvalvsbro Idivuoma. 1995. Fotograf: Sten Wikström. Källa: Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1995:317:8A-17A. (CC-BY-NC 4.0)

Melderstein. Herrgårdsbyggnaden. 1930. Fotograf okänd. Källa: © Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1978:255

Mitt tredje tips är denna blogg. Vi på Norrbottens museum arbetar hårt tillsammans med våra gästbloggare att bringa uppmärksamhet till fantastiska miljöer runt om i länet. Nedan listas bara några av de många fantastiska inlägg.

Ha nu en fortsatt trevlig sommar och höst.
Vid tangentbordet denna gång, Sebastian Lundkvist.

Platser att besöka:
Kyrkstäder i Norrbotten
Skogsbruks- och flottningsmuseet i Storforsen
Norrbotten värt en resa!
Törefors kvarn – en helt ovanlig kvarn
Tips på besöksmål: Struves meridianbåge
Ett guldkorn från Arjeplogsfjällen

Referenser:
Fornlämningar och fornfynd | Länsstyrelsen Norrbotten (lansstyrelsen.se)
Besöksmål | Länsstyrelsen Norrbotten (lansstyrelsen.se)

En dansk fotograf, filmskapare och forskare vid namn Klaus Thymann lyckades nyligen sätta ord på något som för mig har legat i luften ett tag och speglar till viss del vårt arbetssätt på Norrbottens museum. På sin sociala medieplattform lyfte han en intervjufråga han hade fått och handlade om hans relation till fotografiets kommunikationsförmåga. Hans svar var som följer, översatt från engelska:

”Det är en svår fråga. Fotografi har ändrats. Jag gillar det verkligen och tycker det är ett fantastiskt medium, men jämfört med dess början då är det ett ändrat medium. När jag började var jag övertygat om att en enskild bild skulle kunna förmedla kraftiga känslor och en fullbordad berättelse. Jag är inte så säker längre. Så som jag har utvecklats är min nuvarande syn på hur jag uttrycker mig för komplex för att kunna arbeta med fotografi enbart. Inom det ordnar du tiden, men bilden stoppar den. Ögonblicket kan referera till andra händelser i tiden, men själva bilden har en tidsstämpel. Jag har kommit fram till att jag gillar att arbeta med tidslinjer och mina projekt kan ofta sträcka sig över flera år. Ett sätt av flera för att presentera tid är att använda jämförelse mellan bilder och/eller bildserier. Jag har arbetat med glaciärer i över ett årtionde nu och inom det arbetet har jag använt tiden för att påvisa klimatändringar, och likaså inom mitt projekt där jag dokumenterar flytten av den arktiska staden Kiruna. Om jag inte hade använt jämförelser som metod hade jag aldrig kommit fram till dessa resultat. Av denna anledning är den enskilda bilden inte längre tillräcklig. Som tillägg till detta kan vi påpeka att vi rör oss för fort, på alla möjliga sätt, och att vi inte längre ens har tid att njuta av ett vackert fotografi, det kanske är det som har förminskat den kraft jag förr kände. Det är klart att fotografi fortfarande fungerar inom ramen för museum och galleri, men i det allmänna utrymmet har ökade hastigheten ändrat mottagandet och det är något som måste accepteras.”

Klaus Thymann, juli 2023.

Den enskilda bilden menar Klaus Thymann kan ha förlorat sitt värde på grund av att vi inte vilar våra ögon tillräckligt länge på bilden för att den ska bli uppskattad. Som förslag till varför det är så hade jag velat addera den tanken att den mängd bilder vi konsumerar dagligen, vissa mer innehållsrikare än andra, kan ha gjort det svårt för oss att ta in den berättelse som en enskild bild i mängden har att bära. Bilden försvinner i flödet och flödet fylls allt snabbare med både fotograferade och genererade bilder. Enligt en kommersiell websida, Photutorial – en sida som sysslar med försäljning av arkivmaterial, estimeras det att fem miljarder nya bilder tas varje dag, och då räknas inte de antal AI genererade bilder som också lär skjuta i höjden de kommande åren. Susan Sontag, författare och filosof, skrev på sjuttiotalet om vår konsumtion av krigsfotografier att ju grövre bilder vi ser desto mer sänks vår tröskel för acceptans av visuellt våld i bild och att vi med tiden tycker att de bilder som först väckte obehag hos oss inte längre är så horribla. Vi blir avtrubbade. I detta sammanhang kan vi begrunda den tanken att detta även idag gäller den enskilda bilden, vare sig av estetisk kvalité eller innehåll. Kan vi i överflöd av vackra bilder ha slutat betrakta dem som vackra och låter vi berättelserna gå obemärkta förbi? De är till slut bara en till bild.

Med inlägget följer två bilder från Kiruna som Klaus har fotograferat vid olika tidpunkter från samma plats och visar kvarteret Ullspiran före och efter rivning. Återfotografering och upprepning är såklart ingen ny konstform eller metod, den har förmodligen alltid följt den visuella kreativiteten och även forskning, men det förtydligande som följer upprepningen uppskattas eventuellt mer nu. Med kraftigt expanderande informationsflöde kan vi känna starkt behov att sakta ner och skapa oss en överblick. Att på så sätt jämföra en och samma plats vid två olika tidpunkter ger oss en känsla av förståelse, eller åtminstone ett erkännande att någon händelse eller utveckling har ägt rum. En före och efter bild, en nollpunkt och ett resultat. Så föds den paradox att när bilderna blir för många finns lösningen i att ta fler, men på rätt sätt.

Inom projektet NVK, Norrlands vattenknutna kulturmiljöer, används återfotografering som en metod för att skapa förståelse för vattenkraftens påverkan på närliggande miljöer. Utgångspunkten, eller underlaget, för återfotograferingarna är Riksantikvarieämbetets sjöregleringsrapporter från 1958. Här följer några exempel på återfotograferingar inom det projektet och jag rekommenderar såklart alla som har möjlighet att ta sig till vårt museum i Luleås centrum och utforska vårt Projektrum, ett utrymme vi ägnar åt introduktioner till museets pågående projekt, bl.a. NVK.