Flygmuseet F 21 Luleå

Jag som gästbloggar denna gång heter Sivert Mässing och är sekreterare i föreningen Flygmuseet F 21 Luleå.

Sivert på Flygmuseet

Flygmuseet startade som förbandsmuseum på F 21 där det invigdes på F 21 familjedag den 17 juni 1995. År 2000 flyttade Flygmuseet från baracken som verksamheten började i till gamla underofficersmässen som stod tom. Beslutet togs att baracken som allt startade i skulle flyttas och dockas ihop med mässen. I och med flytten blev museet tillgängligt för allmänheten då staketet drogs om så Flygmuseet hamnade utanför militärt område. Efter en utredning som kallades för försvar i förvar som blev klar 2008 beslutade staten att förbanden skulle upphöra med all museal verksamhet, så föreningen Flygmuseet F 21 Luleå bildades den 9 januari 2009 och tog över driften av Flygmuseet. Nästa milstolpe i verksamheten var när flygplanshallen byggdes i föreningens regi med stöd av Luleå kommun sommaren 2016. Hallen inrymmer fyra flygplan med tillhörande utställningar och uppkallades efter Pelle Lundberg till Lundbergshallen. Pelle Lundberg och hans fru har renoverat två av flygplanen som står i hallen, det ena är en S 26 Mustang som är den enda bevarade spaningsmustangen i hela världen med lodkamera monterad i stjärtpartiet.

Mars 2020 beslutade vi att hålla museet stängt tills coronapandemin var över. Den är långt ifrån över ännu och museet är fortfarande stängt för allmänheten, men det pågår verksamhet i lokalerna även under pandemin. Museiguiden som man kan låna ett exemplar av när man går runt på egen hand har uppdaterats och översatts till engelska, så nu finns det två utgåvor av den. Alla informationsskyltar kommer att få en QR –kod som man kan läsa av med mobiltelefonen och få texten översatt till engelska. Det arbetet är inte helt klart ännu men blir det under sommaren. Flygplanen i Lundbergshallen har fått belysning i kabinen och hallen i övrigt har fått ny utställningsbelysning. Flygsimulatorn har fått uppdateringar med ny hårdvara i datorerna och ny programvara. Vajrar, kablage och mekaniska delar har kontrollerats och bytts ut vid behov för att säkerställa driftsäkerheten för lång tid framöver.

Fordonsgruppen har ställt in större delen av arbetskvällarna där underhåll och renovering av fordon genomförs fortlöpande. Det finns några räddningsbilar som fortfarande inte är i utställningsbart skick ännu. Vi har fått tillskott av en unik räddningsbil av fabrikatet Oshkosh under hösten. En låg och bred amerikansk bil som är framtagen för att den skulle kunna transporteras i Herkulesplanen vid insatser i kriser och krig. Försvaret köpte in fem bilar till Sverige, fyra av dessa är skrotade under 2020 och den femte har vi fått med ett stort reservdelslager så vi kan hålla den i körbart skick under många år. Föreningen brukar delta med upp till tre bilar på ett årligt veteranbilsrally för brandbilar varje år, men det blev inställt 2020 och blir det även kommande sommar, så vi får sikta in oss på att delta i rallyt 2022.

Vi har två helikoptrar som brukar stå vid Flygmuseet sommartid och övrig tid har de stått på Nordiskt Flygteknik Centrum som är en kvalificerad yrkeshögskola som utbildar flygtekniker med inriktning mot helikopter. Vår Agusta Bell som i försvaret kallas för helikopter 3 står där på heltid under pandemin. Den andra som är en Boeing Vertol 107, som i försvaret kallas för helikopter 4, har de ingen plats för längre i sin utbildning, så den står här vid Flygmuseet på heltid. Tre av flygplanen som också står utomhus året om är nu på ommålning så de kommer vi att hämta hem igen under försommaren. Det är lite logistikproblem att transportera stora stridsflygplan på trailer, men inget är omöjligt.

Om vi kommer att ha Flygmuseet öppet, helt eller delvis under sommaren återstår att se. Vi lägger ut aktuell information om våra öppettider på Flygmuseets hemsida för intresserade.

/Sivert Mässing

Läs mer
http://www.flygmuseetf21.se/

Flyget i norr

Flygmuseet F 21 Luleå på Facebook

De sju små sjöarna som försvann

Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.

En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.

De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.

Stora Sjöfallet 1881 års Generalstabskarta visar de sju små sjöarna som ett pärlband i mitten.
Källa: Lantmäteriet

Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.

Suorva samhälle vid Östra gren ca 1923.
Källa: Järnvägsmuseet

Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.

Suorvadammens utbredning 1960.
Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.

De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.

De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.

Suorvadammens Västra gren under uppbyggnad med de 14 valven.
Källa: Tekniska museet

Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.

Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.

Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.

Vid Stora Sjöfallet, Hermelins fall, omkring 1900. Från vänster Kalle Björkman, Karl August Såhl. Fallet tystnade för gott 1972 på grund av kraftverksutbyggnad.
Källa: Nordiska Museet

I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.

Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku. 

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Vidare läsning

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999

Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994