Några ord om björkar

Så kom äntligen sommaren till slut. Lika oväntat och efterlängtat som under föregående år. Helt plötsligt hade björkarna slagit ut och den tröga snösmältningen med ett slag bytts ut mot grönskande vägdiken och kvittrande fåglar. Något som markerar sommarens ankomst är (enligt mitt tycke) nyutslagna björkar. Och björken har blivit ett slags symbol för festligheter eftersom vi gärna lövar festlokaler, hus och inte minst den vackra majstången under sommaren. Men björken är inte bara vacker utan har också använts på många olika sätt genom tiderna. Förutom att pryda festlokaler har den under lång tid använts både inom folkmedicinen och som älskat hantverksmaterial. I detta blogginlägg tänkte jag berätta om några av björkens användningsområden genom tiderna.

I Norrbotten finns tre arter av björksläktet; vårtbjörk, glasbjörk och dvärgbjörk. Vårtbjörken har ofta en något krokig stam med söndersprucken och skrovlig bark och trivs i torrare miljöer. Den har vandrat in söderifrån medan glasbjörken trivs bättre i fuktigare miljöer och har invandrat norrifrån. Björken är extremt köldtålig. Detta beror på att björksockret i trädet fungerar som frostskydd under vintern.

Björkens helande kraft

Björksav, också kallat björklaka, är rik på socker och C-vitamin och användes som stärkande dryck och som förebyggande medel mot skörbjugg. När nävern släppte om våren i april – maj, innan löven hade slagit ut, passade man på att tappa björken på björksav. För att vara skonsam mot björken skulle man inte borra ett större hål än 2 cm i diameter in i trädet. Allra helst skulle man bryta av en kvist och tappa sav härifrån. Inom samisk tradition användes saven bland annat till välling.

received_3017726018335674red

Tappning av björksav i Antnäs, Luleå, maj 2020. Foto: Leif Mäkipiha © Norrbottens museum

Inom folkmedicinen kunde björknävern också nyttjas. En kvinna från Jokkmokk berättar att man tog innernävern på björken och lade om småsår för att dra ut var. Den ska ha varit antiseptisk då den var färsk. Nävern har i norra Sverige också använts mot diarré.

Inte bara nävern och saven användes för att förbättra människans hälsa. Te på björkblad ansågs ha blodrenande egenskaper och vara rika på C-vitamin. Björklöv ansågs också lindra gikt och reumatism. Den sjuka fick då antingen dricka te på björklöv eller bäddas in i björklöv tills denne började svettas.

Björknävern som råvara  

Björknävern med sina slitstarka och välisolerande egenskaper har haft många användningsområden.  Dels sydde man föremål som burkar och kärl av näver och rötter  och dels flätade man föremål som skor, korgar och kontar i näver. Näverflätningen är belagd i arkeologiskt material från förhistorisk tid i Finland. Kanske är det härifrån flätningstekniken spridits till våra trakter? Man tog slöjdnävern från glasbjörken eftersom dess bark är slät och jämn. Nävern isolerar också väta, kyla och värme väldigt bra. Därför har den använts som isolering i tak. Nävertak var vanliga i Skandinavien långt in på 1800-talet. Ett nävertak kunde hålla i minst 60 år. Bra taknäver var ett värdefullt material och kunde enligt uppgifter från 1500-talet användas som betalningsmedel.

Björktjära/ Ryssolja Av nävern har man framställt björktjära, också kallat ryssolja då den framför allt tillverkades i Ryssland. Tjäran framställdes genom att man placerade en järngryta med lock och avrinningshål nergrävd i jorden. Grytan packades tät med näverflak. Locket lades på och hela grytan tätades med lera och jord för att stänga ute luft från grytans inre. Därefter eldade man runt grytan varpå tjäran rann ut i avrinningshålet och samlades upp i ett kärl. Björktjäran som är desinficerande, användes utvärtes mot hudsjukdomar men också som lädersmorning.

Växtfärgning  Björkblad har traditionellt sett använts vid färgning av ullgarn. Bladen ger gulgröna färgtoner och försommarblad ger högre ljushärdighet än sensommarblad.

Björktickan och fnösketickan är två svampar som växer på döda eller försvagade björkar. Björktickan (som på lulesamiska heter sváhppa, jmf Svappavaara) har använts som nåldynor eller som flöten till not, nät eller metrev. Bitar av björkticka påträffades också i ”ismannens” (Ötzis) utrustning. Det är känt att björktickan innehåller ett antibiotiskt ämne som bland annat är verksamt mot tuberkulos. Därför är det mycket möjligt att man redan för 5300 år sedan kände till björktickans medicinska egenskaper. Fnösktickan har använts under både förhistorisk och historisk tid. Efter att ha behandlat den med asklut användes den vid elduppgörning eftersom den lätt fångar upp gnistor

NSG_Schwarze_Heide_-_Zunderschwamm_(Fomes_fomentarius)_(1) (1)

Vackra fnösktickor växandes på vårtbjörk. By Ragnar1904 – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69078754

Vid tangentbordet denna fredag,  Jannica Grimbe

Referenser/Mer att läsa

Bergmark, Matts 1983. Vallört och Vitlök

Nilsson, Eva 1977. Av näver och rot

Ryd, Lilian 1995. Kvinnor i väglöst land

Spindler, Konrad 1996. Mannen i isen

Wahlström och Widstrand 2001. Människan och naturen Etnobiologi i Sverige 1

Wahlström och Widstrand 2005. Människan och naturen Etnobiologi i Sverige 2

Markanvändning och livsmedelsproduktion i Norrbotten

Den här veckans blogginlägg handlar om markanvändning och livsmedelsproduktion i Norrbotten. Såväl historiskt, nu och en spaning mot framtiden. Gästbloggar gör Kristina Sigfridsson, lantbruksrådgivare på Hushållningssällskapet Norrbotten – Västerbotten.

Corona-utbrottet är hittills årets stora samtalsämne. Människor sätts i karantän i hemmet och på sina håll bunkras det basvaror och munskydd så lager töms. Vårt land är helt beroende av livsmedelsimport, men frågan om hållbarheten i detta väcks sällan i perioder utan hot som pandemier eller konflikter mellan länder.

Känner du någon som producerar råvaror till livsmedel, en lantbruksföretagare? Antalet lantbruksföretag blir allt färre, medan de som finns kvar blir allt större. Färre människor engagerade i matproduktion medför lätt att kunskapen minskar i samhället i stort. Det är allt färre som hälsat på en släkting eller vän på deras gård. De bilder som kablas ut kring odling och djuruppfödning i media är sådana som ska väcka känslor. Antingen känslor av obehag där människor och djur far illa eller av idyll från små gårdar med självhushåll. Det ”vanliga” moderna lantbruket, med ny teknik som möjliggör kostnadseffektiv, miljövänlig produktion får lite uppmärksamhet. Att lantbruk är en förutsättning för att kunna äta oss mätta är inte uppenbart för alla numer. Många känner inte heller till att lantbruksföretag uträttar många andra ekosystemtjänster i samband med livsmedelsproduktionen.

Norrbottens vanligaste gröda är vallgräs, som växer så det nästan knakar när det är ljust nästan dygnet runt.

Norrbottens vanligaste gröda är vallgräs, som växer så det nästan knakar när det är ljust nästan dygnet runt. Foto: Kristina Sigfridsson.

Kött- och mjölkproduktion med odling av foder har dominerat lantbruket här i norr i flera hundra år. Som kuriosa hölls på 1500-talet, enligt dåtida beräkningar, betydligt fler nötkreatur per invånare i Norrbotten än riksgenomsnittet! Foderodling dominerade jordbruksmarkens arealer då som nu och man bärgade hö från ängsmarker, myrmarker och marker längre bort från byn, så kallad utmark och odlade en del korn. Jordbruk bedrevs främst efter kusten samt i Tornedalen. I de andra älvdalarna nådde kustbygden in i höjd med Manjärv i Pite älvdal, till Harads i Luleå älvdal och till Rödupp i Kalix älvdal. Längre in i skogsbygderna kom koloniseringen först från 1700-talets mitt. Befolkningen växte och det blev alltmer brist på foder. Man skördade därför hö allt längre bort från hembyn, odlade upp tidigare ej plöjda ängar till åkermark och bebyggelsen spreds in i skogsbygderna. Under andra halvan av 1700-talet och början av 1800-talet kom fler grödor till Norrbotten; höstråg, havre och potatis. På 1950-talet nåddes odlingsmaximum, då var utbredningen av jordbruksmarken i Norrbotten som störst med ungefär 86 000 hektar. Men sedan började odlingsarealens nedgång. Efter andra världskriget mötte länet en omfattande avfolkning och en stor andel av lantbruken lade ner sin verksamhet. Störst har förändringarna varit i inlandet där i vissa kommuner en bra bit över 90 procent av gårdarna som fanns på 50-talet lagt ner. Stora delar av den mark som odlades upp under 1900-talets första hälft har vuxit igen, åtminstone i mer perifera lägen. Tack vare modernisering och ny teknik kunde de gårdar som blev kvar växa och ta över brukandet av nedlagda gårdars mark. Därmed har odlingslandskapet i kustområdet kunnat upprätthållas ganska väl och livsmedelsproduktionen har inte minskat lika mycket som antalet brukare och areal.

Vårt län är stort och landskapet varierande. Förutsättningarna för jordbruk skiftar inom länet från söder till norr och ännu mer från kustland till inland. Temperaturer och nederbörd skiljer sig mycket åt, såväl mellan olika områden som lokalt. Särskilt i inlandet kan variationerna i lokalklimat vara avsevärda vilket har varit av yttersta betydelse för var man odlat och byggt, det vill säga jordbruksmarkens och bebyggelsens lokalisering.

Vi har riktigt bra förutsättningar för att producera mat här i Norrbotten, när vi producerar livsmedel i samklang med de odlingsförutsättningar som just vi har. Vi har en kort odlingssäsong, men den stora ljusmängden ger en snabb tillväxt och livsmedel med extra god smak. När det väl börjat växa på försommaren så växer det så att det knakar! Vallen, gräs till foder, är fortfarande största grödan. Förr skördades vallfodret torrt som hö, nuförtiden som ensilage, mjölksyra-konserverat. Några nya grödor har kommit till, exempelvis vårrybs och senap, som odlas i liten skala. Rybs är en rapssläkting som klarar kärvare klimat än sin mer förädlade kusin. Vall kan odlas på de flesta jordar om man väljer en fröblandning efter odlingsplatsens förutsättningar. Andra grödor som korn och havre har något högre krav på odlingsjorden. Grönsaker, bär och potatis bör odlas på de bästa jordarna. Undantaget potatis så är odlingen i länet av växter som vi människor äter liten jämfört med hur mycket vi konsumerar, självförsörjningsgraden är låg.

Sedan mitten av 1900-talet har arealen brukad jordbruksmark i Norrbotten krympt med 60%. Det är generellt den bästa jordbruksmarken som fortfarande brukas och den måste vi vara extra rädda om. Vår jord, såväl vårt jordklot som odlingsjorden, är en ändlig resurs. I Norrbotten hotas den av såväl igenväxning som exploatering för ny infrastruktur och bebyggelse.

Åkermark som snart är ett minne blott. Här ska en ny viadukt byggas.

Åkermark som snart är ett minne blott. Här ska en ny viadukt byggas. Foto: Kristina Sigfridsson.

Det är kostsamt att återställa åkermark som vuxit igen med sly och skog och det kan ta lång tid. Men det är möjligt. Vad gäller att bekämpa igenväxningen är det absolut bästa sättet att handla lokala produkter, livsmedel från Norrbotten. Mark som bebyggts med hus och vägar kommer aldrig mer odlas, den processen är irreversibel. Tyvärr sker exploateringen ofta där vi har väldigt goda odlingsjordar, efter kusten och efter älvdalarna. I och runt våra tätorter har exploateringen av åkermark pågått i flera decennier nu, pådriven av en befolkningsflyttning från inlandet mot tätorterna vid kusten. Olika samhällsintressen krockar. Livsmedelsförsörjning, biologisk mångfald och öppna odlingslandskap är viktigt, men också en god boendemiljö och bra infrastruktur. Här är det extra viktigt att vi tänker till kring problematiken och i möjligaste mån hittar alternativ mark som impediment eller skogsmark att exploatera. Där det inte går behöver vi välja den lite sämre åkermarken för exploatering. Den bästa jordbruksmarken är extra värdefull, särskilt här i norra Sverige där vi har ett tuffare odlingsklimat. Förr, på den tiden jordbruksmarken var en livsnödvändig resurs byggde man inte på bra jordbruksmark. Då placerades ofta hus och ladugårdar kring mindre höjder som inte var lika lättbrukade. På så sätt kunde man fortsatt bruka den mark som var bäst till odling – den med bäst beskaffenhet. I de klimatförändringar som pågår spås länets odlingsförutsättningar fortsatt vara goda, även om vi kommer möta utmaningar även här. Många andra platser på jorden därifrån vi idag importerar vår mat bedöms få radikalt sämre förutsättningar än i dag. Var ska vår mat komma från då? En ökad lokal produktion av hälsosamma, miljövänligt producerade och smakrika livsmedel är bra för regionens ekonomi, säkerhet och attraktivitet. Vi vet inte vad framtiden innehåller, men vi vet att vi har en värdefull resurs att förvalta. Vi har ett regionalt ansvar för livsmedelsförsörjning, men kanske är ansvaret men också möjligheterna större än så?

Förr bebyggdes jordbruksmark mest med lador, som behövdes för slåttern. De är flyttbara vid behov och kräver varken tomt runtomkring, nedgrävda ledningar eller en gjuten platta som villor gör.

Förr bebyggdes jordbruksmark mest med lador, som behövdes för slåttern. De är flyttbara vid behov och kräver varken tomt runtomkring, nedgrävda ledningar eller en gjuten platta som villor gör. Foto: Kristina Sigfridsson.

 

Läs gärna mer i: Planeringsunderlag för brukningsvärd jordbruksmark i Norrbotten, Wirsén H. & Sigfridsson K., 2019.