På uppdrag av Luleå kommun har professor Lars Elenius djupdykt i Gammelstads mer okända historia. I ett flerårigt projekt har han åtagit sig att skriva fyra böcker om delar av kyrkstadens historia som tidigare inte berättats eller synliggjorts och att ta fram ny kunskap.
Under 2019 och 2020 kommer resterande tre böcker att publiceras på följande teman: Kyrkans och kyrkstugornas sociala arkitektur, Landhöjningen, landskapet och den omgivande vegetationen samt Hur man klädde sig till kyrkobesöket.
Det här inlägget kommer att beröra den första boken som publicerades för ungefär en månad sen: Möten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad.
Möten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad. Första boken av fyra om ett av vårt läns världsarv som ska ta fram ny kunskap om Gammelstad och synliggöra kulturhistoria som tidigare inte skildrats. Foto: Nils Harnesk © Norrbottens museum
Gammelstad. Platsen för Nederluleå kyrka. Nederluleå heter församlingen idag. Men fram till 1693 var den stora medeltida kyrkan centrum i en enorm socken som omfattade nuvarande Luleå, Boden, Gällivare och Jokkmokks kommuner. Ett väldigt område som motsvarar ytan av landskapen Uppland, Sörmland och Västergötland.
Här tar boken sin början. Namnet Luleå härrör från nämligen från samiska, det äldsta skrivningarna av namnet på älven som gett socken dess namn är lula eller lulu, vilket med största sannolikhet kommer från det samiska lulle som betecknar väderstrecket “öster”. Den östliga beteckningen användes för Luleälven nedanför sammanflödet mellan Stora och Lilla Luleälven vid Vuollerim. Nedanför sammanflödet av älvarna har det under lång tid bott skogssamer.
En teori för uppkomsten av detta namn är därför att det var fjällsamernas beteckning på skogssamerna som “de som bor i öster” eller “östborna”. Alldeles oavsett har namnet sitt ursprung i det samiska språket och i en äldre språkform som tagits upp i det finska och svenska språket vilket talar för att de tre språkgrupperna möttes tidigt i området.
Den samiska närvaron i kustlandet gör sig påmind ännu idag genom en rad platsnamn, det finns exempelvis ett 60-tal namn med ändelsen ren. Namn som berättar om traditionella områden för renskötsel och de grupper som arbetat med renar på just den platsen. Ännu vanligare är namn med ändelsen kåta eller lapp. Kåtanamnen återfinns sällan i närheten av jordbruksbyarna utan finns ofta på platser som haft närhet till gott fiske. Elenius menar att dessa platser nyttjats säsongsmässigt för mindre grupper av samer och att man snarare skulle kunna lägga till en beteckning vid sidan av de två etablerade, fjällsamer och skogssamer, och det är kustsamer.
Det är ett hundratal platsnamn som har ändelsen lapp inom nuvarande Boden och Luleå kommuner, de är jämnt spridda över kust och inland. Ibland framträder de däremot i större koncentration inom vissa områden, de kan då tänkas spegla en mer omfattande och permanent samisk bosättning.
Värt att understryka är att de samiska namnen är få i kustlandet. De namn som återgetts ovan är svenska namn som beskriver en samisk aktivitet och bosättning i närheten av byarna i Lule älvdal. Däremot finns i princip inga ortnamn som uppenbart härrör från det samiska språket. Det tyder enligt Elenius på att den samiska bosättningen var småskalig och glest utspridd.
Inte heller finskan har påverkat ortnamnen i nuvarande Luleå och Boden kommuner. Från den gamla storsocknens tid finns endast tre bynamn som är av finskt ursprung, det är Kallax, Vittjärv och Niemisel. Samtliga tre har sin grund i naturnamn och har troligen tillkommit i samband med att platserna nyttjades för jakt och fiske. Sjönamnet Vittjärvsträsk, som gett byn Vittjärv sitt namn, vittnar om hur det lätt blir när två skilda språkgrupper möts, det finska järvi betyder sjö vilket också det svenska ordet träsk gör. I mötet mellan språken blev det alltså i svensk översättning Rissjönsjön då förleden Vitt- antas komma från tornedalsfinska vitta som betyder “ris”.
Generellt sett så vittnar de historiska källorna om ett brett utbyte och en flerspråkighet även i bygder som under lång tid betraktats som homogent svenskspråkiga. Elenius lyfter exempelvis fram ett vittnesmål av bonden Laurens Nilsson, bonde i Antnäs, från 1482. Han vittnade då i en arvstvist om ett laxfiske i Torne älv, något som han inte kunde ha gjort om han inte haft nära kontakter med boende i Torne älvdal eller för den delen varit flerspråkig. Ett annat exempel som visar detta är att en av männen i ett hushåll i Måttsund anges kunna läsa på finska i husförhörslängden under slutet av 1700-tal.
Även om de svenska platsnamnen idag är dominerande i kustlandet är Elenius noga med att understryka att den namngivning som fått fäste och behållits inte behöver vara den tidigaste namngivningen. Detta visas exempelvis av det samiska namnet på Luleälven som inte ersatts av något svenskt namn, i många fall har finska och samiska platsnamn fått svenska tillägg som exemplet Vittjärvsträsk men oftast har det skapats hela nya svenska namn som anknyter till jordbruksnäringen.
Boken är bara lite drygt 100 sidor men visar en fantastisk bredd och framför allt lyckas den med ambitionen att föra fram en del av vår gemensamma kulturhistoria som inte tidigare berättats. Den gör det också på ett enkelt och tillgängligt språk.
Boken fortsätter med att skildra birkarlaväsendet och dess relation till den samiska befolkningen, den finska kolonisationen uppför Luleälven, samiska flyttningsmönster, kustsamerna i byarna runt Gammelstad, domböckernas inblick i vardagslivet, den mångkulturella kyrkstaden, bilden av samerna i gamla och nya Luleå och närvaron av de andra nationella minoriteterna i världsarvet bara för att nämna något mer om bokens innehåll.
Vi kommer med spänning att följa de resterande tre publikationerna i serien och hoppas att de lyckas lika bra med att presentera det som tidigare inte berättats eller synliggjorts.
Denna fredag, Nils Harnesk.