Möten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad

På uppdrag av Luleå kommun har professor Lars Elenius djupdykt i Gammelstads mer okända historia. I ett flerårigt projekt har han åtagit sig att skriva fyra böcker om delar av kyrkstadens historia som tidigare inte berättats eller synliggjorts och att ta fram ny kunskap.

Under 2019 och 2020 kommer resterande tre böcker att publiceras på följande teman: Kyrkans och kyrkstugornas sociala arkitektur, Landhöjningen, landskapet och den omgivande vegetationen samt Hur man klädde sig till kyrkobesöket.

Det här inlägget kommer att beröra den första boken som publicerades för ungefär en månad senMöten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad.

 

IMG_1242

Möten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad. Första boken av fyra om ett av vårt läns världsarv som ska ta fram ny kunskap om Gammelstad och synliggöra kulturhistoria som tidigare inte skildrats. Foto: Nils Harnesk © Norrbottens museum

Gammelstad. Platsen för Nederluleå kyrka. Nederluleå heter församlingen idag. Men fram till 1693 var den stora medeltida kyrkan centrum i en enorm socken som omfattade nuvarande Luleå, Boden, Gällivare och Jokkmokks kommuner. Ett väldigt område som motsvarar ytan av landskapen Uppland, Sörmland och Västergötland.

Här tar boken sin början. Namnet Luleå härrör från nämligen från samiska, det äldsta skrivningarna av namnet på älven som gett socken dess namn är lula eller lulu, vilket med största sannolikhet kommer från det samiska lulle som betecknar väderstrecket ”öster”. Den östliga beteckningen användes för Luleälven nedanför sammanflödet mellan Stora och Lilla Luleälven vid Vuollerim. Nedanför sammanflödet av älvarna har det under lång tid bott skogssamer.

En teori för uppkomsten av detta namn är därför att det var fjällsamernas beteckning på skogssamerna som ”de som bor i öster” eller ”östborna”. Alldeles oavsett har namnet sitt ursprung i det samiska språket och i en äldre språkform som tagits upp i det finska och svenska språket vilket talar för att de tre språkgrupperna möttes tidigt i området.

Den samiska närvaron i kustlandet gör sig påmind ännu idag genom en rad platsnamn, det finns exempelvis ett 60-tal namn med ändelsen ren. Namn som berättar om traditionella områden för renskötsel och de grupper som arbetat med renar på just den platsen. Ännu vanligare är namn med ändelsen kåta eller lapp. Kåtanamnen återfinns sällan i närheten av jordbruksbyarna utan finns ofta på platser som haft närhet till gott fiske. Elenius menar att dessa platser nyttjats säsongsmässigt för mindre grupper av samer och att man snarare skulle kunna lägga till en beteckning vid sidan av de två etablerade, fjällsamer och skogssamer, och det är kustsamer.

Det är ett hundratal platsnamn som har ändelsen lapp inom nuvarande Boden och Luleå kommuner, de är jämnt spridda över kust och inland. Ibland framträder de däremot i större koncentration inom vissa områden, de kan då tänkas spegla en mer omfattande och permanent samisk bosättning.

Värt att understryka är att de samiska namnen är få i kustlandet. De namn som återgetts ovan är svenska namn som beskriver en samisk aktivitet och bosättning i närheten av byarna i Lule älvdal. Däremot finns i princip inga ortnamn som uppenbart härrör från det samiska språket. Det tyder enligt Elenius på att den samiska bosättningen var småskalig och glest utspridd.

Inte heller finskan har påverkat ortnamnen i nuvarande Luleå och Boden kommuner. Från den gamla storsocknens tid finns endast tre bynamn som är av finskt ursprung, det är Kallax, Vittjärv och Niemisel. Samtliga tre har sin grund i naturnamn och har troligen tillkommit i samband med att platserna nyttjades för jakt och fiske. Sjönamnet Vittjärvsträsk, som gett byn Vittjärv sitt namn, vittnar om hur det lätt blir när två skilda språkgrupper möts, det finska järvi betyder sjö vilket också det svenska ordet träsk gör. I mötet mellan språken blev det alltså i svensk översättning Rissjönsjön då förleden Vitt- antas komma från tornedalsfinska vitta som betyder ”ris”.

Generellt sett så vittnar de historiska källorna om ett brett utbyte och en flerspråkighet även i bygder som under lång tid betraktats som homogent svenskspråkiga. Elenius lyfter exempelvis fram ett vittnesmål av bonden Laurens Nilsson, bonde i Antnäs, från 1482. Han vittnade då i en arvstvist om ett laxfiske i Torne älv, något som han inte kunde ha gjort om han inte haft nära kontakter med boende i Torne älvdal eller för den delen varit flerspråkig. Ett annat exempel som visar detta är att en av männen i ett hushåll i Måttsund anges kunna läsa på finska i husförhörslängden under slutet av 1700-tal.

Även om de svenska platsnamnen idag är dominerande i kustlandet är Elenius noga med att understryka att den namngivning som fått fäste och behållits inte behöver vara den tidigaste namngivningen. Detta visas exempelvis av det samiska namnet på Luleälven som inte ersatts av något svenskt namn, i många fall har finska och samiska platsnamn fått svenska tillägg som exemplet Vittjärvsträsk men oftast har det skapats hela nya svenska namn som anknyter till jordbruksnäringen.

Boken är bara lite drygt 100 sidor men visar en fantastisk bredd och framför allt lyckas den med ambitionen att föra fram en del av vår gemensamma kulturhistoria som inte tidigare berättats. Den gör det också på ett enkelt och tillgängligt språk.

Boken fortsätter med att skildra birkarlaväsendet och dess relation till den samiska befolkningen, den finska kolonisationen uppför Luleälven, samiska flyttningsmönster, kustsamerna i byarna runt Gammelstad, domböckernas inblick i vardagslivet, den mångkulturella kyrkstaden, bilden av samerna i gamla och nya Luleå och närvaron av de andra nationella minoriteterna i världsarvet bara för att nämna något mer om bokens innehåll.

Vi kommer med spänning att följa de resterande tre publikationerna i serien och hoppas att de lyckas lika bra med att presentera det som tidigare inte berättats eller synliggjorts.

Denna fredag, Nils Harnesk.

 

Länsmejerskan Anna Gustafson (1860-1944)

”Du har väl hört talas om länsmejerskan”, sade arkivkollegan Staffan Johansson, när jag började min tjänst som arkivarie vid Norrbottens museum år 2006. ”Länsmejerskan?” ekade jag med frågetecken i blicken. Anna Gustafson var då ett okänt namn för mig, men det dröjde inte länge innan jag lärde mig att Norrbottens första och enda länsmejerska är en legendar i vår landsändes historia, och av goda skäl. Eva Gradin, museets mångåriga och otroligt kunniga etnolog kunde berätta mer. Hon hade skrivit en uppsats om Anna Gustafson en gång i tiden och samlat in flera av de färgrika berättelser om länsmejerskan som fortfarande levde kvar i folkminnet, trots att Anna Gustafson hade lämnat länet år 1929. Tänk att ha satt sådana avtryck i människors medvetande!

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co år 1910

Länsmejerskan Anna Gustafson, fotograf Henny Tegström & Co, år 1910.

Men Anna Gustafsons spår finns egentligen överallt omkring mig. I arkivet, där Norrbottens Hushållningssällskaps handlingar står i rad efter rad av arkivboxar. Där finns allt det som länsmejerskan själv skrivit i tjänstens vägnar, om mjölk, ost och mejerier, om slöjd, kosthåll och trädgårdsodling, om de många och långa resorna, om studieresor för småbrukarkvinnor, dyrtidshushållning och mycket annat. I museets arkiv finns hon också, invald som den första kvinnan i museistyrelsen år 1915. Där var hon aktiv och kreativ, som med allt hon företog sig. I museets samlingar finns än idag flera föremål som inköpts av Anna Gustafson vid någon av hennes resor i länet. Tillsammans med den gode vännen David Törnqvist, museets förste intendent, spelade hon en central roll i skapandet av friluftsmuseet Hägnan och Norrbottens första folkdräkt, skapad 1912.

I kampen för kvinnans politiska rösträtt i Luleå finns Anna Gustafson, i landstingets skolköksstyrelse, i debatter om slöjdinnehållet för länets arbetsstugor – ja, jag måste gå så långt som att säga att hon är en av de personer i våra arkiv som framstår så tydligt att hon känns levande än idag. Mest känd är hon kanske som grundaren av Norrmejerier – det var nämligen länsmejerskan som fick till stånd den moderniseringsprocess av mjölknäringen som till sist ledde till deras existens: via utbildning av mejerskor, anläggande av andelsmejerier och till sist bildandet av Norrbottens Producentförening, föregångaren till dagens Norrmejerier.

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal

Lanthushållningskurs i Glommersträsk, fotograf P A Lundberg, 1910-tal.

Svante Svensson har besökt Arkivcentrum Norrbotten i sitt arbete med att dokumentera Anna Gustafsons liv och den miljö som hon verkade i. Han har sökt bland alla de tusen spår som hans farmors syster lämnat efter sig i våra arkiv och samlingar, och dessutom gått igenom alla de papper hon själv bevarade i en kista på vinden i hemgården. Resultatet av hans år av arbete är boken ”Länsmejerskan – fröken Anna Gustafson”, en rikhaltig kunskapskälla att ösa ur för alla som vill veta mer. Råmanuset till boken lät han mig vänligt nog använda för att inkludera Anna Gustafson i Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon, där hon har en välförtjänt plats: https://skbl.se/sv/artikel/AnnaGustafson

I det här inlägget vill jag särskilt passa på att tacka Svante Svensson för att han valt att donera Anna Gustafsons privata handlingar till Norrbottens museum. I december 2018 flyttade nämligen Anna Gustafson norrut ännu en gång, från Mölnlycke i söder till Luleå i norr. Hennes personarkiv innehåller både bilder, trycksaker, räkenskaper, anteckningsböcker och dikter, korrespondens, manus till föredrag och mycket spännande minnesskildringar författade av Anna själv om hennes tid i Norrbotten. Det är ett fint och historiskt betydelsefullt material som belyser inte bara en viktig person, utan en viktig period i vårt läns historia. Det känns fint att hon nu får ”bo” bland alla de andra avtryck hon lämnat i våra samlingar, tillsammans med trogne vännen David Törnqvist, vars privatarkiv skänktes till museet för ett par år sedan. Anna Gustafsons arkiv har ännu inte förtecknats, men nu när jag går igenom materialet så kan jag inte motstå chansen att få visa några små smakprov. Men först överlåter jag ordet till Anna själv, som får berätta hur det hela startade år 1892:

”Den 27 oktober 1892 anlände jag med båt till Luleå; järnvägen hade icke då nått Norrbotten. Den 28 oktober anmälde jag mig hos Hushållningssällskapets sekreterare och begärde anvisning på var jag skulle börja mitt arbete samt på några riktlinjer för detsamma. Hushållningssällskapets ordförande var flyttad från Norrbotten och vice ordföranden var en läroverksadjunkt som hade föga intresse av landsbygden. Riktlinjer erhöll jag och dessa i fränaste ordalag och de lydde: ’Res hem igen. Ni skall icke tro att Ni kommer att kunna uträtta något här, där folket är mycket konservativt. Att få dem till att börja med något nytt, är som att köra huvudet i väggen. För övrigt har varken jag eller Hushållningssällskapets ordförande varit för att anställa eder. Det är Berggrens påhitt.’ Jag ansåg mig då skyldig att förklara, att hem reser jag icke!”

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905

Norrbottens Hushållningssällskap, fotograf Henny Tegström år 1905. Anna Gustafson skymtar längst bak, till höger, ensam kvinna bland idel män.

Nej, hem reste hon sannerligen inte. Anna Gustafson blev istället känd som ”en av de duktigaste karlar vi har här i Norrbotten”. Hennes rättframma, orädda och humoristiska personlighet, tillsammans med gedigna kunskaper, stor energi och en osedvanlig praktisk begåvning gjorde henne snart till en nyckelfigur i Norrbottens modernisering. Hon var och förblev den enda kvinnan i Hushållningssällskapet under hela sin verksamma tid, och hade anställts då man ansåg att det krävdes en kvinna för att få bondhustrurna att lyssna. Men Anna Gustafson vände sig istället direkt till männen, för att visa hur hushållets smörpeng kunde bli en betydande inkomstkälla för jordbruket i stort. Genom utbildning, rationalisering och ny teknik kunde mjölk, smör och ost bli en industri att räkna med, menade hon, och generera betydligt mer pengar till bönderna.

Tre mejeriföreningar

Tre mejeriföreningar av de mer än trettio som Anna Gustafson bidrog till att starta i Norrbotten under sin tid som länsmejerska. Håkansö var nummer två i Norrbotten, år 1893.

Först skulle gubbarna övertalas. Anna Gustafson hade som få andra en förmåga att tala med bönder på bönders vis, och lyckades där andra innan henne gått bet. I ett brev från fd landshövding Karl Bergström den 2 juni år 1936 minns denne tillbaka med följande ord: ”Vi erinrade oss med stor glädje Viktor Bäckströms besök en qväll på Håkansö mejeri samt då Fröken Gustafsson visst vid Hvitå körde ut mötesordförande [Bergström själv] och Doktor Hellström från sammanträdet. De gingo lydigt, men lyssnade genom den dörr som ställdes på glänt.” Efter en stunds förläggningar hade länsmejerskan och bönderna tydligen nått samförstånd, och de höga herrarna kallades tillbaka in. Bergström avslutar brevet med ”Fröken Gustafssons mycket tillgivne gamle vän och tillika skrälle”. Tillsammans hade de rest otaliga mil tillsammans i tjänsten, bland annat under de svåra nödåren 1902-1903, och vänskapsbanden bestod livet ut.

Interiörbild, mejeri, troligtvis Håkansö

Interiörbild av mejeri, troligtvis Håkansö, fotograf okänd. I dörröppningen skymtar Anna Gustafson själv.

Anna Gustafsons insatser stannade inte vid bildandet av andelsföreningarna – hon såg också till att mejeriet kom igång på alla sätt – klev in som ordförande vid möten, hjälpte till att söka lån, såg till lokalfrågor, maskinutrustning och inte minst en mejerska för att sköta själva arbetet. Utbildade mejerskor var det ont om, och det behövde man snabbt råda bot på. I Björkfors startade en mejeriskola 1895, med Anna Gustafson som föreståndare och huvudlärare vid skolan.

Vy från Björkfors mejeriskola

Vy från Björkfors mejeriskola, fotograf okänd.

I Björkfors mötte hon David Törnqvist, som kom att bli hennes nära vän under åren framöver. David Törnqvist undervisade en tid vid Björkfors, men kom med tiden att flytta till Luleå där han blev museiföreningens sekreterare och förste intendent. Den poetiskt lagde Törnqvist var på många vis Anna Gustafsons motpol – grubblande där hon var munter, den veke drömmaren till hennes outtröttliga handlingskraft. Kärleken till hembygden förenade dem, och enligt släktingar till bägge fanns kärleken även dem emellan. I bägges privata handlingar finns spår som tyder på en stark ömhet: kärleksfulla dikter och brev, en vacker handskriven kopia av Davids första bok, dedikerad till Anna. Vid hans alltför tidiga bortgång avskrev hon utan tvekan den avsevärda summa pengar hon lånat honom under årens lopp. Det var egentligen aldrig frågan om lån, skriver Anna till släktingarna. Pengarna hade räddat honom undan svältdöden, och hon hade aldrig förväntat sig få dem tillbaka.

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors

1895 års elever vid mejeriskolan i Björkfors, fotograf Erik Hultin. På baksidan av bilden finns elevernas namn skrivet i nästan oläslig blyerts. De var de första mejerskor som utbildades vid skolan.

Anna Gustafson och David Törnqvist gifte sig aldrig. Kanske var det pengaproblemen, kanske de långa resorna eller helt enkelt att hennes arbete var den större passionen. Deras gemensamma strävanden för hembygdsfrågorna har ändå skapat ett arv som på sätt och vis kan sägas vara deras kärleksbarn. Norrbottensdräkten 1912, och friluftsmuseet Hägnan, ursprungligen placerat på Gültzauudden. Det var Luleå stads jubileum 1921 som gav museiföreningen, via främst Anna Gustafson och David Törnqvist, chansen att genomdriva drömmen om ett friluftsmuseum i Skansens anda. Anna Gustafson lade ner ett enormt stort arbete i utställningsarbetet, med både mejeriavdelningen och en hemslöjdsutställning som blev omtalad som den finaste samling kvinnlig slöjd som skådats i Norrbotten. Hon fick Jubileumsutställningens silvermedalj för sina insatser och tog dessutom emot guldmedalj för medborgerlig förtjänst direkt av kung Gustav V vid utställningen.

Anna Gustafson och David Törnqvist

En gapskrattande Anna Gustafson och allvarsam David Törnqvist med flera, fotograf okänd.

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson

Docka i Norrbottensdräkt, fotograf Svante Svensson. Dockan har tillhört Anna Gustafson, men finns numera i Norrbottens museums samlingar, tillsammans med David Törnqvists matchande docka från samma tid. Anna och David var ledande figurer i den dräktkommitté som komponerade Norrbottensdräkten, presenterad vid en soaré i Luleå år 1912.

Mycket, mycket mer kan skrivas om Anna Gustafson, men det får bli i ett annat sammanhang. Med stor säkerhet kommer hon finnas med då museet öppnar en ny hemslöjdsutställning till sommaren 2019, liksom i utställningen Mark. Jag låter Anna själv avrunda, med de ord hon skrev då hon lämnade Norrbotten 1929:

”Då jag icke är i tillfälle att före min avresa från Norrbotten träffa mina i länet spridda vänner ber jag att genom pressen få framföra mitt hjärtevarma tack för den vänskap och förståelse jag fått mottaga under mina snart tillryggalagda 37 arbetsår. Jag kommer att bo på annan plats, men hemma är och förblir jag endast här. Edert tacksamt tillgivna Anna Gustafson.”

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström

Jubileumsutställningen i Luleå 1921, fotograf Henny Tegström. Anna Gustafson ansvarade för såväl hemslöjds- som mejeriavdelningen.

Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gultzauudden 1925

Plankarta över Hembygdsföreningens friluftsmuseum å Gültzauudden i Luleå år 1925.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum