Studier av gravar under kyrkgolv i norra Finland

Arkeologerna vid universitetet i Uleåborg (Oulun yliopisto) har ända sedan slutet av 1990-talet varit intresserade av kulturarvet i kyrkorna i norra Finland samt av gravarna under kyrkgolven. I dessa gravar har många av kropparna mumifierats och deras kistor och gravtextilier har bevarats mycket väl. Ända sedan slutet av medeltiden var det vanligt att begrava i synnerhet personer som tillhörde de högre samhällsklasserna under golven i kyrkor. I Finland var detta en allmänt förekommande tradition ända till slutet av 1700-talet, och började därefter så småningom försvinna. I detta skede började det höjas kritiska röster enligt vilka de begravda kropparna kunde vara en hälsorisk. Därutöver började utrymmet under kyrkorna ta slut. I takt med att denna sedvana blev mer utspridd började personer som tillhörde de lägre samhällsklasserna nämligen också begravas i kyrkor. Denna traditionella sedvana för begravningar försvann emellertid inte plötsligt, utan det krävdes en kejserlig förordning för att upphäva bruket. Detta skedde år 1822.

En liten pojkes kista målad i blått, som är sömnens och himlens färg, under golvet i Keminmaa församlings Gamla kyrka. Bild: T. Kallio-Seppä.

Att begrava en avliden person under golvet i en kyrka känns idag som en främmande tanke. Långt in på 1800-talet fanns det skriftliga källor och muntliga historier som förde vidare kunskapen om och minnet av de döda under kyrkorna och denna sedvana att begrava människor. Det var de äldre generationerna som förde vidare detta minne. Ur källorna framgår hur äldre människor berättade historier för de yngre om kyrkobesök som de kom ihåg från sin barndom. De minns att de suttit på kyrkbänken och lidit av den motbjudande stanken av förruttnelse. För att neutralisera de dåliga lukterna i kyrkan använde man buketter av örter och andra doftande växter och viftade med dem framför näsan. I takt med att de äldre generationerna försvann föll historierna emellertid också i glömska och det bredare kollektiva minnet av de avlidna suddades ut under 1800-talet.

Museimästare Mikko Saarenpää tillverkade en kopia av en liten kista för utställningen ”Anna, begravd i kyrkan” i Tornedalens museum. Bild: Tornionlaakson museo – Tornedalens museum.

Sedan början av 1900-talet har kvarlevorna i kyrkorna dokumenterats arkeologiskt i samband med kyrkornas restaureringsarbeten. Ofta har man enklast kommit åt att studera de begravda personerna då golven reparerats och byggts om. Till exempel år 1907 under restaureringsarbetena av kyrkan i Jukkasjärvi dokumenterades kvarlevorna under kyrkokoret. De kortvariga utforskningarna under kyrkgolven ledde till en popularisering av de fynd som gjorts och som ansågs vara speciella eller rentav lite mystiska. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skrevs det i dagstidningarna om de mumifierade kropparna i kyrkorna som låg i området vid Bottenviken. Tidningsartiklarna beskrev framför allt de mumifierade kvarlevorna av kyrkoherde Rungius från Keminmaa kommun, men innehöll också hänvisningar till liken under kyrkorna i Torneå och Nederkalix. Enligt artiklarna hade man uppenbarligen på 1870- eller 1880-talet i samband med restaureringen av Nederkalix kyrka under kyrkgolvet hittat ”bruden”, en ung kvinna som hette von Essen, och som var ”iklädt bruddräkt, och denna såg ut nära nog som ny, trots de öfver 100 år, som hade förgått, sedan liket lagts i grafven under kyrkogolfvet.” Fynden under kyrkan i Jukkasjärvi omtalades i två artiklar från 1908. Där presenterades kvarlevorna av en ung kvinna som var klädd i en dräkt från 1700-talet och som höll en solfjäder i sin hand, och dessutom samiska kistor som avvek från de övriga kistorna.

I kistorna användes bland annat hö, björknäver och grankvistar. Bild: T. Kallio-Seppä.

På 2010-talet har arkeologer från Uleåborg återvänt till kyrkorna i norra Finland, eftersom man har varit oroad över att gravarnas skick blir allt sämre. Kyrkogravarna där har bevarats väl, framför allt tack vare den arktiska kalla och torra vintersäsongen. God luftcirkulation, lämplig luftfuktighet och kalla förhållanden med minusgrader under vintern har lett till att kropparna mumifierades och att begravningsdräkter och kistor bevarades. Efter att renoveringsarbeten utfördes i kyrkorna på 1960- och 1970-talet har förhållandena under kyrkgolven emellertid förändrats, vilket lett till att kistorna vittrar sönder ännu snabbare. Syftet med universitetets projekt ”Church, Space, and Memory” har varit att utröna kistornas skick och förhållandena under kyrkgolven. I vissa kyrkor har man till all lycka redan gjort strukturella ändringar eller planerar att genomföra sådana.

I barnens gravar har man hittat textilier dekorerade med spets. Bild: T. Kallio-Seppä.

Vid sidan av inventeringarna har vi också kommit åt att studera kistorna och de döda närmare. De vetenskapliga resultaten av dessa studier har offentliggjorts i publikationen Historical Archaeology i temanumret 55(1), 2021.

I inledningen till temanumret presenterar vi projektet “Church, Space, and Memory” och forskningsmålen för vårt samarbetsprojekt ”New perspectives on childhood in Finland (1600–1900): Funerary attire as an indicator of status of children”. I samband med dessa studier har vi haft möjlighet att skanna sammanlagt åtta kistor med hjälp av datortomografi vid universitetssjukhuset i Uleåborg (Oulun yliopistollinen sairaala). Genom datortomografi (CT-röntgen) har vi fått tredimensionella bilder av kistorna. På detta sätt har vi möjlighet att studera kistorna på tvärsnittsbilder och kan differentiera ämnen med olika täthet på bilderna. Således kan vi studera till exempel enbart textilier, kistor, metallornament eller benknotor. Bilddiagnostiken har gjort det möjligt att studera kistorna utan att öppna dem.

Bland de skannade kistorna finns också fyra kistor som hittats under golvet i kyrkan i Keminmaa kommun och som är avsedda för prematura barn eller barn som dött i spädbarnsåldern. Utifrån bilderna har det varit möjligt att fastställa barnens ålder med några veckors noggrannhet. I två av fallen kunde vi dessutom fastställa barnets kön. På grundval av barnens begravningsdräkter och kistornas tygfoder är det uppenbart att man har sörjt dessa barn och velat tillverka vackra kistor och kläder med spetsdekorationer till dem. Historiska källor tyder på att ansvaret för tillverkningen av textilierna för de små barnens kistor har legat på barnens kvinnliga ogifta gudmödrar. Kistorna har snickrats av deras gudfäder. Andra barn och unga fick inte ha något att göra med de döda, och i övrigt låg ansvaret för att tvätta de avlidna och placera dem i kistorna på kvinnor som passerat klimakteriet och som inte var rädda för döden.

I förberedelserna inför barnens begravning deltog deras unga gudmödrar tillsammans med äldre kvinnor. Bild: T. Kallio-Seppä.

Under kyrkan i Keminmaa kommun vilar också den tidigare kyrkoherden i Kemi, Nikolaus Rungius (ca 1560–1629). Även hans kista har skannats med datortomografi. Under det senaste decenniet har studierna av hans kvarlevor gett oss en hel del information om hans liv. Hans hälsotillstånd, livsstil och begravningsdräkt återspeglar hans status som kyrkoherde. Jämfört med sina samtida var Rungius en reslig man. Han hade en grov kroppsbyggnad, liksom man kunde förvänta sig av en kyrkoherde, och kanske han rentav var överviktig. På grundval av isotopstudier har han ätit tung proteinrik kost. Församlingen i Kemi var faktiskt välkänd för sina rikliga resurser på vilt, fisk och boskap. Därför var det även en populär församling bland alla kandidater till posten som kyrkoherde. Rungius begravdes i en vit begravningsdräkt och de utvalda tygerna var dyra och av hög kvalitet. I hans grav har man hittat bland annat rester av bomullstyg. Bomull var dyrt och sällsynt under 1600-talet och endast de mest förmögna hade råd att skaffa små mängder bomullstyg.

Då barndödligheten var stor var även många av liken under kyrkgolven små barn. Bild: T. Väre.

Som sagt har textilierna i kyrkogravarna i allmänhet bevarats mycket väl, vilket för sin del har gjort det lättare att undersöka och utröna begravningsdräkternas särdrag. Till exempel på grundval av mössorna är det enkelt att sluta sig till om den döda är en man eller kvinna, eller en ung flicka eller pojke, eftersom bägge könen hade olika sorters mössor. Det är emellertid inte uppenbart att textilierna bevaras, utan detta beror på likets förruttnelseprocess, textiliernas egenskaper, och på hur många insekter och gnagare som varit inne i kistorna efter begravningen. I allmänhet har endast personer som avlidit under vintermånaderna mumifierats efter sin död. Vid utredningen av tidpunkterna för när dessa personer avlidit har vi använt kvarlevorna av insekter så som fluglarver, eftersom insekters förökning och utveckling har en direkt koppling till utomhustemperaturerna och årstiderna. Insekterna, liksom även gnagarna som tillverkat sina bon i kistorna, kan ha ätit av textilierna. Fibrerna som använts för textilierna inverkar också på hur väl textilierna bevaras. I synnerhet ylle och siden bevaras bättre i marken än linnetyg och bomull.

Studierna av de döda som har begravts inne i kyrkorna har gett oss möjlighet att på ett mångsidigt och tvärvetenskapligt sätt utröna sedvanorna för begravning i lokalsamhällena samt personerna som tillhörde dessa samhällen. I studierna har vi även dryftat etiska aspekter. I samband med studierna har vi bland annat velat respektera de avlidna och deras eventuella avkomlingar genom att använda bilderna av de avlidna enbart i forskningssyfte. Vi har också velat popularisera forskningsresultaten. På utställningarna som vi skapade i samarbete med Tornedalens museum, Historiska museet i Kemi och Norra Österbottens museum förevisades år 2019 och 2020 de lokala aspekterna av sedvanan att begrava människor i kyrkor, arkeologiska gravfynd och tvärvetenskapliga forskningsmetoder.

/ Kallio-Seppä Titta, Lipkin Sanna, Tiina Väre

I publikationen Historical Archaeology ingår temanumret Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges, som innehåller bland annat följande artiklar som kan läsas fritt:

  1. Sanna Lipkin & Titta-Kallio Seppä: Introduction. Studying Under-Church-Floor Burials in Finland: Challenges in Stewarding the Past for the Future. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00267-z
  2. Sanna Lipkin, Sirpa Niinimäki, Saara Tuovinen, Erika Ruhl, Heli Maijanen, Jaakko Niinimäki, Juho-Antti Junno: Newborns, Infants, and Adolescents in Post-Medieval Northern Finland: A Case Study from Keminmaa. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00265-1 
  3. Sanna Lipkin, Erika Ruhl, Krista Vajanto, Annemari Tranberg & Jenni Suomela: Textiles: Decay and Preservation in the 17th–19th century Burials in Finland. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021. https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00270-4
  4. Tiina Väre, Sanna Lipkin, Jenni Suomela & Krista Vajanto: Nikolaus Rungius: Lifestyle and Status of an Early 17th Century Northern Finnish Vicar. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00268-y 
  5. Titta Kallio-Seppä & Annemari Tranberg: The Materiality of Odors: Experiencing Church Burials and the Urban Environment in Early Modern Northern Sweden. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021. https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00264-2

Kommentera