Studier av gravar under kyrkgolv i norra Finland

Arkeologerna vid universitetet i Uleåborg (Oulun yliopisto) har ända sedan slutet av 1990-talet varit intresserade av kulturarvet i kyrkorna i norra Finland samt av gravarna under kyrkgolven. I dessa gravar har många av kropparna mumifierats och deras kistor och gravtextilier har bevarats mycket väl. Ända sedan slutet av medeltiden var det vanligt att begrava i synnerhet personer som tillhörde de högre samhällsklasserna under golven i kyrkor. I Finland var detta en allmänt förekommande tradition ända till slutet av 1700-talet, och började därefter så småningom försvinna. I detta skede började det höjas kritiska röster enligt vilka de begravda kropparna kunde vara en hälsorisk. Därutöver började utrymmet under kyrkorna ta slut. I takt med att denna sedvana blev mer utspridd började personer som tillhörde de lägre samhällsklasserna nämligen också begravas i kyrkor. Denna traditionella sedvana för begravningar försvann emellertid inte plötsligt, utan det krävdes en kejserlig förordning för att upphäva bruket. Detta skedde år 1822.

En liten pojkes kista målad i blått, som är sömnens och himlens färg, under golvet i Keminmaa församlings Gamla kyrka. Bild: T. Kallio-Seppä.

Att begrava en avliden person under golvet i en kyrka känns idag som en främmande tanke. Långt in på 1800-talet fanns det skriftliga källor och muntliga historier som förde vidare kunskapen om och minnet av de döda under kyrkorna och denna sedvana att begrava människor. Det var de äldre generationerna som förde vidare detta minne. Ur källorna framgår hur äldre människor berättade historier för de yngre om kyrkobesök som de kom ihåg från sin barndom. De minns att de suttit på kyrkbänken och lidit av den motbjudande stanken av förruttnelse. För att neutralisera de dåliga lukterna i kyrkan använde man buketter av örter och andra doftande växter och viftade med dem framför näsan. I takt med att de äldre generationerna försvann föll historierna emellertid också i glömska och det bredare kollektiva minnet av de avlidna suddades ut under 1800-talet.

Museimästare Mikko Saarenpää tillverkade en kopia av en liten kista för utställningen ”Anna, begravd i kyrkan” i Tornedalens museum. Bild: Tornionlaakson museo – Tornedalens museum.

Sedan början av 1900-talet har kvarlevorna i kyrkorna dokumenterats arkeologiskt i samband med kyrkornas restaureringsarbeten. Ofta har man enklast kommit åt att studera de begravda personerna då golven reparerats och byggts om. Till exempel år 1907 under restaureringsarbetena av kyrkan i Jukkasjärvi dokumenterades kvarlevorna under kyrkokoret. De kortvariga utforskningarna under kyrkgolven ledde till en popularisering av de fynd som gjorts och som ansågs vara speciella eller rentav lite mystiska. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skrevs det i dagstidningarna om de mumifierade kropparna i kyrkorna som låg i området vid Bottenviken. Tidningsartiklarna beskrev framför allt de mumifierade kvarlevorna av kyrkoherde Rungius från Keminmaa kommun, men innehöll också hänvisningar till liken under kyrkorna i Torneå och Nederkalix. Enligt artiklarna hade man uppenbarligen på 1870- eller 1880-talet i samband med restaureringen av Nederkalix kyrka under kyrkgolvet hittat ”bruden”, en ung kvinna som hette von Essen, och som var ”iklädt bruddräkt, och denna såg ut nära nog som ny, trots de öfver 100 år, som hade förgått, sedan liket lagts i grafven under kyrkogolfvet.” Fynden under kyrkan i Jukkasjärvi omtalades i två artiklar från 1908. Där presenterades kvarlevorna av en ung kvinna som var klädd i en dräkt från 1700-talet och som höll en solfjäder i sin hand, och dessutom samiska kistor som avvek från de övriga kistorna.

I kistorna användes bland annat hö, björknäver och grankvistar. Bild: T. Kallio-Seppä.

På 2010-talet har arkeologer från Uleåborg återvänt till kyrkorna i norra Finland, eftersom man har varit oroad över att gravarnas skick blir allt sämre. Kyrkogravarna där har bevarats väl, framför allt tack vare den arktiska kalla och torra vintersäsongen. God luftcirkulation, lämplig luftfuktighet och kalla förhållanden med minusgrader under vintern har lett till att kropparna mumifierades och att begravningsdräkter och kistor bevarades. Efter att renoveringsarbeten utfördes i kyrkorna på 1960- och 1970-talet har förhållandena under kyrkgolven emellertid förändrats, vilket lett till att kistorna vittrar sönder ännu snabbare. Syftet med universitetets projekt ”Church, Space, and Memory” har varit att utröna kistornas skick och förhållandena under kyrkgolven. I vissa kyrkor har man till all lycka redan gjort strukturella ändringar eller planerar att genomföra sådana.

I barnens gravar har man hittat textilier dekorerade med spets. Bild: T. Kallio-Seppä.

Vid sidan av inventeringarna har vi också kommit åt att studera kistorna och de döda närmare. De vetenskapliga resultaten av dessa studier har offentliggjorts i publikationen Historical Archaeology i temanumret 55(1), 2021.

I inledningen till temanumret presenterar vi projektet “Church, Space, and Memory” och forskningsmålen för vårt samarbetsprojekt ”New perspectives on childhood in Finland (1600–1900): Funerary attire as an indicator of status of children”. I samband med dessa studier har vi haft möjlighet att skanna sammanlagt åtta kistor med hjälp av datortomografi vid universitetssjukhuset i Uleåborg (Oulun yliopistollinen sairaala). Genom datortomografi (CT-röntgen) har vi fått tredimensionella bilder av kistorna. På detta sätt har vi möjlighet att studera kistorna på tvärsnittsbilder och kan differentiera ämnen med olika täthet på bilderna. Således kan vi studera till exempel enbart textilier, kistor, metallornament eller benknotor. Bilddiagnostiken har gjort det möjligt att studera kistorna utan att öppna dem.

Bland de skannade kistorna finns också fyra kistor som hittats under golvet i kyrkan i Keminmaa kommun och som är avsedda för prematura barn eller barn som dött i spädbarnsåldern. Utifrån bilderna har det varit möjligt att fastställa barnens ålder med några veckors noggrannhet. I två av fallen kunde vi dessutom fastställa barnets kön. På grundval av barnens begravningsdräkter och kistornas tygfoder är det uppenbart att man har sörjt dessa barn och velat tillverka vackra kistor och kläder med spetsdekorationer till dem. Historiska källor tyder på att ansvaret för tillverkningen av textilierna för de små barnens kistor har legat på barnens kvinnliga ogifta gudmödrar. Kistorna har snickrats av deras gudfäder. Andra barn och unga fick inte ha något att göra med de döda, och i övrigt låg ansvaret för att tvätta de avlidna och placera dem i kistorna på kvinnor som passerat klimakteriet och som inte var rädda för döden.

I förberedelserna inför barnens begravning deltog deras unga gudmödrar tillsammans med äldre kvinnor. Bild: T. Kallio-Seppä.

Under kyrkan i Keminmaa kommun vilar också den tidigare kyrkoherden i Kemi, Nikolaus Rungius (ca 1560–1629). Även hans kista har skannats med datortomografi. Under det senaste decenniet har studierna av hans kvarlevor gett oss en hel del information om hans liv. Hans hälsotillstånd, livsstil och begravningsdräkt återspeglar hans status som kyrkoherde. Jämfört med sina samtida var Rungius en reslig man. Han hade en grov kroppsbyggnad, liksom man kunde förvänta sig av en kyrkoherde, och kanske han rentav var överviktig. På grundval av isotopstudier har han ätit tung proteinrik kost. Församlingen i Kemi var faktiskt välkänd för sina rikliga resurser på vilt, fisk och boskap. Därför var det även en populär församling bland alla kandidater till posten som kyrkoherde. Rungius begravdes i en vit begravningsdräkt och de utvalda tygerna var dyra och av hög kvalitet. I hans grav har man hittat bland annat rester av bomullstyg. Bomull var dyrt och sällsynt under 1600-talet och endast de mest förmögna hade råd att skaffa små mängder bomullstyg.

Då barndödligheten var stor var även många av liken under kyrkgolven små barn. Bild: T. Väre.

Som sagt har textilierna i kyrkogravarna i allmänhet bevarats mycket väl, vilket för sin del har gjort det lättare att undersöka och utröna begravningsdräkternas särdrag. Till exempel på grundval av mössorna är det enkelt att sluta sig till om den döda är en man eller kvinna, eller en ung flicka eller pojke, eftersom bägge könen hade olika sorters mössor. Det är emellertid inte uppenbart att textilierna bevaras, utan detta beror på likets förruttnelseprocess, textiliernas egenskaper, och på hur många insekter och gnagare som varit inne i kistorna efter begravningen. I allmänhet har endast personer som avlidit under vintermånaderna mumifierats efter sin död. Vid utredningen av tidpunkterna för när dessa personer avlidit har vi använt kvarlevorna av insekter så som fluglarver, eftersom insekters förökning och utveckling har en direkt koppling till utomhustemperaturerna och årstiderna. Insekterna, liksom även gnagarna som tillverkat sina bon i kistorna, kan ha ätit av textilierna. Fibrerna som använts för textilierna inverkar också på hur väl textilierna bevaras. I synnerhet ylle och siden bevaras bättre i marken än linnetyg och bomull.

Studierna av de döda som har begravts inne i kyrkorna har gett oss möjlighet att på ett mångsidigt och tvärvetenskapligt sätt utröna sedvanorna för begravning i lokalsamhällena samt personerna som tillhörde dessa samhällen. I studierna har vi även dryftat etiska aspekter. I samband med studierna har vi bland annat velat respektera de avlidna och deras eventuella avkomlingar genom att använda bilderna av de avlidna enbart i forskningssyfte. Vi har också velat popularisera forskningsresultaten. På utställningarna som vi skapade i samarbete med Tornedalens museum, Historiska museet i Kemi och Norra Österbottens museum förevisades år 2019 och 2020 de lokala aspekterna av sedvanan att begrava människor i kyrkor, arkeologiska gravfynd och tvärvetenskapliga forskningsmetoder.

/ Kallio-Seppä Titta, Lipkin Sanna, Tiina Väre

I publikationen Historical Archaeology ingår temanumret Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges, som innehåller bland annat följande artiklar som kan läsas fritt:

  1. Sanna Lipkin & Titta-Kallio Seppä: Introduction. Studying Under-Church-Floor Burials in Finland: Challenges in Stewarding the Past for the Future. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00267-z
  2. Sanna Lipkin, Sirpa Niinimäki, Saara Tuovinen, Erika Ruhl, Heli Maijanen, Jaakko Niinimäki, Juho-Antti Junno: Newborns, Infants, and Adolescents in Post-Medieval Northern Finland: A Case Study from Keminmaa. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00265-1 
  3. Sanna Lipkin, Erika Ruhl, Krista Vajanto, Annemari Tranberg & Jenni Suomela: Textiles: Decay and Preservation in the 17th–19th century Burials in Finland. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021. https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00270-4
  4. Tiina Väre, Sanna Lipkin, Jenni Suomela & Krista Vajanto: Nikolaus Rungius: Lifestyle and Status of an Early 17th Century Northern Finnish Vicar. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00268-y 
  5. Titta Kallio-Seppä & Annemari Tranberg: The Materiality of Odors: Experiencing Church Burials and the Urban Environment in Early Modern Northern Sweden. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021. https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00264-2

Gravarna vid Brotjärn och Vajkijaure – två unika gravfynd från yngre järnålder

Sommaren 1926 gjorde arbetaren Janne Pettersson från Randijaur ett till synes makabert fynd i samband med vägarbeten på ön Storholmen i sjön Vajkijaure, Jokkmokks kommun. Vid schaktningen ur en mindre kulle hade Pettersson huggit fast korpen i vad som visade sig vara en del av ett människokranium. Polisen tillkallades men att det skulle föreligga brott bakom fyndet kunde snabbt avskrivas. Föremålen som hittades i anslutning till de mänskliga kvarlevorna visade att det rörde sig om en förhistorisk grav.

Vid täktarbeten i en utskjutande sandbacke invid Slumpberget i Bodens kommun gjordes 14 år senare, 1940, ett liknande fynd. Vid arbetet hade ett antal föremål kastats upp utan att arbetarna noterat detta. När den fuktiga sanden torkat blev föremålen mer synliga och togs tillfälligt till vara av en skolelev från Boden. Under sommaren 1942 genomfördes en besiktning av platsen och fler föremål och mänskliga kvarlevor kunde tas om hand och samlas in till Norrbottens museum. Fyndet fick namn efter en närliggande sjö, Brotjärn.

Två unika gravfynd från samma älvdal, med snarlika fyndomständigheter och nära nog identisk fyndsammansättning. Brotjärnsfyndet har sedan fyndtillfället funnits i Norrbottens museums samlingar, fyndet från Vajkijaure återfinns i Historiska museets samlingar.

Detta blogginlägg är en del av pågående forskning vid Norrbottens museum, en längre artikel kommer att publiceras i vår årsbok med tema arkeologi.

Vajkijaurefyndet

Fyndet består av obrända mänskliga kvarlevor, bevarade rester av läderremmar med tillhörande beslag, remfördelare och söljor i brons. I fyndet hittades även en armring av silver, en pärla av tennliknande metall, en skafthålsyxa av järn, en spets av järn (möjligen till en harpun) med tånge och hullingar. I gravmaterialet framkom även två avlånga järnfragment, fem mindre järnfragment, fyra plattryckta ringar av vit metall samt tygfragment i kypertbindning och i tuskaft.

Fyndplatsen är belägen på ön Storholmen som ligger i västra änden av sjön Vajkijaure, omkring 1 mil nordväst om centrala Jokkmokk. Längs holmens östra del löper en låg ås som slutar i en kulle som utgör den högsta punkten på ön. Det var på toppen av denna kulle, som ligger 5-6 m högre än sjöns vattenyta och omkring 2 m högre än åsen i övrigt, som graven hittades.

Bild 1_Karta_Vajkijaure

Karta som anger platsen för gravfyndet, platsen återfinns på
ön Storholmen i sjön Vajkijaure som gett fyndet dess namn.
Översiktskartan, CC BY 4.0.

Enligt uppgifterna från arbetarna som råkat gräva genom graven hade det funnits en liten fördjupning i toppen av kullen. I denna fördjupning hade det legat en större, nästan helvit sten till hälften överväxt med mossa och ljung. Under denna sten och mosslagret hade det funnits ett lager med skörbrända mindre stenar (vikt högst 2-3 kg vardera) blandat med kol. Det var under detta stenlager som Janne Pettersson hade funnit resterna av den gravlagda. Under stenlagret framkom ett nästan cirkelrunt lager av kolblandad jord till en tjocklek av 0,4 m och en diameter av 1,8 m, detta var tjockast in mot mitten och tunnade ut mot kanterna.

Det cirkelrunda lagret skilde sig markant från den övriga delen av kullen som bestod av mycket hårt packad bottenmorän. Det var i det cirkelrunda kulturlagret som alla fynden gjordes.

Det var komminister Otto Lindgren som fick uppdraget från Riksantikvarieämbetet att dokumentera fyndet. I rapporten beskriver han, förutom det jag nämnt ovan, att de skörbrända stenarna var kraftig brända, en del så hårt att de gick att smula sönder med händerna.

Lindgrens undersökning kunde också visa att det fanns ett rektangulärt kollager som innefattade själva fyndgropen. Detta kollager sträckte sig under mossan i en öst-västlig riktning till en längd av 3,4 m och en bredd av 2 m, det smalnade av något mot väster där det också tunnade ut. I detta kollager gjordes inga fynd, allt hade återfunnits i den s k fyndgropen omkring 0,2 m under markytan.

Scanned by Scan2Net

Otto Lindgrens enkla planritning över Vajkijauregraven. Ritningen är från undersökningarna 1926. Fri upphovsrätt. Bearbetad från handlingar i Antikvarisk-topografiska arkivet, ATA.
Deras diarienummer: 2923/1926.

Lindgrens tolkning av lämningen var följande i det brev som medföljde rapporten:

Det såg ut som att man grävt en grop i backen, lagt dit ett lik tillika med de där sakerna som vi funnit, och så bränt ett väldigt bål över alltihop, och när allt var nedbrunnet samlat ihop benen och stenarna jämte kolen i gropen, skottat lite jord öfver och satt den stora stenen ofvanpå alltihop, som då bildade en liten hög men nu hade sjunkit ihop till en grop.

Brotjärnsfyndet

Fyndet består av obrända mänskliga kvarlevor, bevarade rester av läderremmar med tillhörande sölja, remfördelare och rembeslag i brons. I fyndet hittades även ett skifferbryne, två fragment av bandformade fingerringar av silver, ett litet stycke flinta, tre fragment av järn som alla troligen utgör rester av knivblad, ett antal fragment av bronsbleck samt fyra fragment av ylletyg i kypertbindning.

Fyndplatsen är som tidigare beskrivits belägen på en utskjutande sandbacke invid Slumpberget, omkring 4 km sydväst om centrala Boden. Sandbacken är i själva verket en utlöpare av Slumpberget och terrängen kännetecknas av sandig tallhed. Nedanför sluttningen är det myrmark och mindre sjöar. Platsen ligger idag omkring 150 m söder om dagens bilväg men återfinns efter den landsträcka som resenärer efter älven var tvungna att ta mellan Råbäcken och Heden för att passera de ofarbara forsarna vid
nutida Boden.

Bild 4_Karta_Brotjärn

Karta som anger platsen för gravfyndet invid den lilla sjön
Brotjärn, platsen återfinns efter den landsträcka som resenärer
upp och ned efter älven fick ta för att komma förbi de ofarbara
forsarna. Översiktskartan, CC BY 4.0.

Dåvarande landsantikvarien vid Norrbottens museum, Reinhold Odencrants, genomförde en efterundersökning på platsen 1942 och det var då det stora flertalet föremål togs tillvara. Odencrants konstaterade att fynden sannolikt legat inom en yta av högst 2 x 2 m, men utöver detta kunde inget av själva gravens konstruktion eller hur fynden ursprungligen legat rekonstrueras eller dokumenteras.

Nya analyser och resultat

De bägge gravfynden är unika i den meningen att de än så länge utgör de enda av sitt slag i vårt län, därtill att de innehåller obränt och bevarat benmaterial som är sällsynt i Norrbotten oavsett tidsperiod på grund av den ogynnsamma markkemiska sammansättningen i stora delar av länet.

Att de dessutom i princip blivit liggande i samlingarna från fyndtillfället fram till dags dato utan att de omfattats av moderna analyser får anses som unikt i sig.

Den osteologiska analysen visade att bägge av de gravsatta individerna var vuxna vid dödstillfället. En av dem kan möjligen ha varit äldre på grund av förslitningsskadorna i länd- och korsryggen, något som tyder på hårt fysiskt arbete under lång tid. Detta är förslitningsskador som yngre individer inte brukar uppvisa.

Dödsorsaken kunde inte fastställas, ej heller eventuella sjukdomar och det gick inte att beräkna kroppslängd på grund av det begränsade benmaterialet. Kön gick endast att fastställa med viss osäkerhet för individen gravlagd på Storholmen i Vajkijaure, troligtvis en man.

Det är viktigt att understryka den begränsning som materialet har lagt på analyserna, från Brotjärn finns det endast 34,1 gram ben bevarat och från Vajkijaure 233 gram. Det gör att det blir mycket svårt att göra fullständiga osteologiska analyser, något som kräver mer kompletta gravmaterial.

Kol- och kväveisotopanalyserna gav begränsat resultat. Den enda möjliga indikationen är att födointaget skiljt sig mellan de bägge individerna, där individen som gravlagts i Brotjärn sannolikt haft en diet som övervägande bestått av landlevande djur medan individen som gravlagts på Storholmen i Vajkijaure uppvisar värden som indikerar ett större inslag av marin föda. Mobilitet gick inte att urskilja och diskutera utifrån analys-
resultaten.

Vad gäller kol- och kväveisotopanalyserna är det inte benmaterialet från gravarna som begränsar resultatet utan bristen på referensmaterial från samma tid och gärna också från samma platser, både landlevande och marina arter. Det gör att resultaten blir svårtolkade, det finns helt enkelt inget att relatera dem till.

Avslutningsvis visar dateringarna att gravarna är nära nog samtida. Den typologiska dateringen, det vill säga en datering baserad på föremålen från gravarna, har tidigare fastställt en tidsram om 1000-1150 e.v.t för de bägge fynden. De fyra 14C-dateringarna, två från vardera grav, snävar in och skjuter tillbaka dem något i tid där de bägge begravts inom tidsramen 969-1042 e.v.t. Kombinerat med den typologiska dateringen är det troligt att de härrör från tidigt 1000-tal e.v.t.

Hur ska gravarna tolkas?

Den ryske arkeologen Nikolay Makarov har studerat fynd av östeuropeiskt ursprung funna i norra Skandinavien. Han har studerat en mängd föremål som hittats i framför allt Norrbotten och Västerbotten. Utifrån föremålen har han gjort en analys av vilka geografiska områden de kan ha producerats i och vad deras koncentration och distribution i dessa områden kan säga om människors mobilitet och olika gruppers kommunikationsvägar under 1000-1200-tal.

Bild 5_2000_197_Brotjärn

Del av Brotjärnsfyndet. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Makarovs forskning visar att föremålen inte kan hänföras till den handel som skedde via Östersjön och Bottenviken eller via Novgorods handelsområde. Resultaten visar enligt honom att dessa föremål bör ha kommit från initialt självständiga handelscenter med geografisk närhet till nuvarande Norrbotten med hög befolkningstäthet och därmed en hög ekonomisk potential; dessa omfattade bl a områdena i och omkring Ladogas sydöstra strand, de omkring sjön Beloozero samt området som benämndes som Zavoloshe (ryska för ’landet bortom eden och dragen’).

Zavoloshe omfattade avrinningsområdet för floderna Vaga och Severnaya Dvina.

Makarov understryker att äldre forskning ofta har betonat Ladoga-området som det viktigaste handelsområdet för utbyte och handel med befolkningen i norra Fennoskandien (nuvarande norra Norge, Sverige, Finland och Ryssland) men att hans studie visar att de föremål som ofta knutits till Ladoga förekommer lika frekvent i Vaga-Dvina-området samt vid sjön Beloozero. Samtidigt har han kunnat se att många föremål som är starkt förknippade med Ladoga-området i det ryska fyndmaterialet faktiskt saknas helt i norra Fennoskandien.

Området Zavoloshe verkar ursprungligen enbart ha omfattat avrinningsområdet till floden Vaga, ett biflöde till Dvina. Enligt det arkeologiska materialet från Vagas älvdal verkar det också som den var mer tättbefolkad under 1000-1200-talet än Dvinas motsvarighet. Makarov visar också att merparten av föremålen som hittas från denna period i norra Fennoskandien har sina motsvarigheter i detta område. Han drar därför slutsatsen att det var Vaga-flodens älvdal som utgjorde centrum för upprätthållande av kontakter och handelsutbyte med bl a nuvarande Norrbotten.

Makarov menar att föremålen har kommit via inlandets vattenvägar, de vattensystem och älvar som knyter ihop Vita Havet, sjöarna Onega och Ladoga med Bottenviken. Det är denna hypotes som senare rysk forskning ger sitt stöd till och som benämner det som ett trans-arktiskt nätverk som utvecklats redan under järnålder och som i senare tid kan observeras i bl a Olaus Magnus beskrivning av ryska handelsmäns besök på Torneå marknad under tidigt 1500-tal.

Det som drev dessa kontaktvägar och handel var enligt Makarov två saker. Det första kan tillskrivas den samiska befolkningens täta förbindelser med de andra finsk-ugriska befolkningsgrupperna i nuvarande Sverige, Finland, Norge och Ryssland. Förbindelser som upprätthölls under århundraden vilande på traditioner och i viss mån språk, förbindelser som var mer eller mindre intensiva men som aldrig i egentlig mening upphörde.

Den andra drivande faktorn var den ryska expansionen in i norra Europa – en expansion som tog fart under 900-1000-talet och nådde sin höjdpunkt under 1100-1200-talet då Novgorod fick ett allt större inflytande över handeln. Det var handel, främst pälshandeln, som drev denna expansion som med tiden kom att involvera befolkningarna i hela det vidsträckta området som nämnts ovan.

På grund av att vissa områden tömdes på pälsdjur eller av jakttrycket åtminstone blev mer sällsynta så krävdes det en ständig expansion till nya områden för att kunna möta
efterfrågan. Det innebar att nätverket till slut sträckte sig så långt västerut som in i nuvarande Norrbotten och norska Finnmark. När denna expansion ägde rum användes de sedan länge etablerade och traditionella kommunikationsvägarna och troligen också en rad mellanhänder som hade förkunskap om vilka färdvägar som var
att föredra.

Mot denna bakgrund kan vi betrakta uppkomsten av birkarlaväsendet i nuvarande norra Sverige, Norge och Finland. Det utvecklades som ett svar på en växande efterfrågan på pälsverk och andra produkter. Det som Makarov tillförde med sin forskning är att han visar att föremålen som fördes in i nuvarande Norrbotten och generellt i norra Fennoskandien under 1000-1200-talet huvudsakligen härrör från Vaga-området i nuvarande Ryssland och att kommunikationerna och utbytet skett via inlandets vattenvägar över norra Finland.

Ingela Bergman vid Silvermuseet i Arjeplog har i tidigare forskning lyft fram att gravarnas nära likhet i fyndsammansättningen indikerar en gemensam bakgrund och social status för de individer som gravlagts på platserna. Hon och andra forskare menar att det mycket väl kan röra sig om handelsmän som avlidit på resa till eller från möten med sina handelspartners i nuvarande Norrbottens inland.

Gravarnas uppbyggnad – en indikation om ursprung?

Dokumentationen av gravkonstruktionen i Brotjärn är obefintlig då den efterundersöktes först några år efter att föremålen kastats upp vid schaktarbeten och graven får betraktas som förstörd.

För graven på Storholmen i Vajkijaure finns det däremot både en enkel ritning, fotografier och en för tiden och omständigheterna noggrann redogörelse av fyndomständigheter och gravens uppbyggnad, vilket lämnar ett visst utrymme för tolkningar.

Det bör däremot under-strykas att gravskicket i Norrbotten vid denna tid är till stora delar okänt då kända gravar är få och de som undersökts är ännu färre. Det förkristna gravskicket under yngre järnålder och tidig medeltid är en tydligt formulerad kunskapslucka som behöver studeras närmare.

Under bronsålder och äldre järnålder verkar det vanligaste gravskicket ha varit kremation och placering under stensättning eller röse medan det under yngre järnålder och tidig medeltid börjar uppträda skelettbegravningar och en större variation i gravtyper. Exempel på denna variation är att det hittats stenkiste-, sten-, och ackjagravar samt gravar med näver i hela Norrlands inland.

I Norrbottens inland har det vidare påträffats flatmarksgravar (gravar utan synlig markering ovan mark) med skelettbegravning där den döde svepts i näver och en klippgrav invid Torneträsk. Sangisgraven, som är en av endast två kända gravhögar (högarna på Selholmen kan utöka det till fyra) i Norrbotten, är ytterligare ett exempel på den omfattande variation som uppträder under yngre järnålder. Från medeltid finns ett
känt förkristet gravfält, Kyrkudden i Övertorneå kommun. Där undersöktes ett tiotal anläggningar med inte mindre än fyra olika typer av gravar daterade till mellan 1000-1500-tal.

Vajkijauregraven verkar vara ännu en unik gravform i Norrbotten. En gravform som blandar det tidigare dominerande kremationsgravskicket med det nya som tar sig uttryck som skelettbegravning under mark.

Anledningen till att graven bör ses som en hybridform av två gravskick är lagret med kraftigt skörbränd sten och det rektangulära kollager som täcker skelettbegravningen. Det kan egentligen bara tolkas som det gjordes i samband med undersökningarna 1926. Den avlidne har lagts ned i den nära nog cirkelrunda gropen tillsammans med de föremål som hittades. Inget av det återfunna materialet, ben eller föremål, har uppvisat några brandskador. Ovanpå detta har ett gravbål uppförts som indikeras av det rektangulära kollagret och de kraftigt brända stenarna som när det brunnit ut har kastats upp över graven till en liten hög som förstärkt den naturligt formade
högen. Ovanpå detta har sedan den vita stenen placerats som gravmarkör.

Scanned by Scan2Net

Kullen där graven hittades, fotograferad från den oskadade
norra sidan. Taget år 1926. Foto: Otto Lindgren. Fri upphovs-
rätt. Bearbetad från handlingar i Antikvarisk-topografiska
arkivet, ATA. Deras diarienummer: 2923/1926.

Scanned by Scan2Net

Till vänster i bild ses den jord som sållades igenom vid under-
sökningen. Till höger de kraftigt skörbrända stenarna och överst
den stora vita stenen som sannolikt utgör en gravmarkör. Taget
år 1926. Foto: Otto Lindgren. Fri upphovsrätt. Bearbetad från
handlingar i Antikvarisk-topografiska arkivet, ATA. Deras
diarienummer: 2923/1926.

Gravskicket i Finland under sen järnålder har vissa paralleller. Det är vanligt förekommande att skelettbegravningar från den här tiden har täckts av stenar. Detta har tolkats både som ett symboliskt sätt förhindra att den döde ska gå igen och för att hålla djur borta från den förmultnande kroppen. Men det som kanske är av störst intres-
se för denna studie är att stenar också använts som gravmarkörer och förekomsten av stenflak som lagts över skelettbegravningar. Dessa har tolkats som en kontinuitet till den äldre kremationstradition där de brända kvarlevorna täckts över med skörbränd sten.

I Finland uppträder de första skelettbegravningarna på kremationsgravfält omkring 1000-1050. I nuläget finns det ett drygt 20-tal kända kremationsgravfält utan synliga anläggningar ovan jord där det förekommer vikingatida skelettbegravningar. Dessa är i huvudsak koncentrerade till sydvästra Finland och uppträder ungefär samtidigt över den del av nuvarande Finland dit jordbruket spridit sig vid samma tid.

Skelettgravarna återfinns oftast i de centrala delarna eller i utkanten av kremationsgravfälten. Ibland är det bara ett fåtal gravar och i vissa fall många och utspridda över hela gravfältet. Det är lätt att föreställa sig att brandgravarna på gravfälten är äldre än skelettgravarna men i många fall har dateringar visat att bägge gravskicken ägt rum parallellt. Det handlar om en kontinuerlig användning av platserna där de inte förlorat sin betydelse trots introduktionen av ett nytt gravskick. Det har sannolikt varit samma grupp av människor som sedan generationer har begravt sina döda på gravfältet som stegvis börjat ersätta det äldre brandgravskicket under nya influenser och trosföreställningar.

Det finns två undersökta skelettgravar från det finska gravfältet Vilusenharju utanför Tammerfors i sydvästra Finland där man anlagt eldar ovanpå gravarna. En av gravarna var dessutom bara delvis igenfylld när elden hade tänts. Detta har tolkats antingen som en offerritual där något har bränts för att följa med den döde alternativt en minneseld som tänts kort tid efter begravningen. Det finns exempel på liknande eldar från skelettgravfält i Karelen. Eldarna i detta fall beskrivs däremot som eldstäder eller eldplatser, inte som gravbål. I den bemärkelsen skiljer sig de finska exemplen storleksmässigt på ett väsenskilt sätt från graven i Vajkijaure där mängden skör-
bränd sten och det rektangulära kollagret snarare indikerar ett gravbål.

Ytterligare ett intressant exempel från de finska gravfälten från samma tid är de s k jordblandade rösena som uppträder parallellt med kremationsgravfälten under yngre järnålder. Tidsmässigt dateras de till perioden 300-1000 e.v.t och tangerar alltså dateringen av graven i Vajkijaure. De jordblandade rösena är oftast uppbyggda kring en centralt placerad sten, de är låga, oftast inte högre än 0,5-1,5 meter och små, inte mer än 4-15 meter i diameter. Gravarna har oftast uppförts för endast en individ som finns gravlagd mitt under centrumstenen. Merparten av begravningarna i denna typ av gravar är kremeringar men det finns exempel på skelettbegravningar. Formen på dem varierar från oval till helt rund och proportionerna jord och sten likaså. En del innehåller nästan bara jord och en del nästan bara sten, sedan finns det blandningar av allt däremellan.

Uppenbara likheter finns även här med Vajkijauregravens uppbyggnad. En låg hög har kastats upp över den gravlagde bestående av jord och skörbrända stenar, sedan har en sten placerats centralt, precis ovanför den grop som den döde lagts ned i. Även i den topografiska lokaliseringen finns det likheter mellan gravarna i Vajkijaure och Brotjärn med de finska gravfälten.

Som nämnts tidigare så uppträder de tidiga skelettbegravningarna på kremationsgravfälten. Dessa gravfält anlades nära nog alltid ovanpå topparna av mindre höjder i landskapet, ofta moränhöjder och åsar. Hälften av de kända gravfälten återfinns antingen nära en sjö eller älv och nära tunga lerjordar lämpliga för odling och bete. Generellt för södra och västra Finland gäller även att bosättningen koncentrerats till dessa indragna lägen under järnålder.

Forskningen visar att gravfälten återfinns centralt lokaliserade i relation till kommunikationsvägar och näringsfång (åker, äng och fiskevatten).

Sammantaget indikerar uppbyggnaden av Vajkijauregraven på nära kontakter med västra och södra Finland medan fyndsammansättningen från de bägge gravarna tydligt visar på handelskontakter med Vaga-området i nuvarande Ryssland där många av föremålen härrör ifrån. Lokaliseringen av gravarna har en tydlig relation till den viktiga kommunikationsleden som följde Luleälven och de gravlagda kan med stor sannolikhet röra sig om handelsresande på väg till eller från möten med sina handelspartners i det inre av Norrbotten.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils.