”…om jag hade pengar…” 

Jag har under en tid suttit och pysslat med vår myntsamling. Det har varit en bra syssla när man har några minuter över eftersom myntkatalogisering oftast inte har så lång ”startsträcka”. Idag finns det också massor med information på nätet. 

Vår myntsamling, som alls inte är stor (omkring 2 000 mynt) och inte heller innehåller några riktigt värdefulla mynt, har till största delen kommit till oss redan på 1800-talet. Få mynt är präglade på 1900-talet. Myntsamlingen har aldrig varit katalogiserad och proveniensen är så gott som obefintlig. Det ser ut som om de flesta mynt har kommit in ensamma från en mängd olika givare. Och museets äldsta förvärv, från 1880-talet, redovisades endast i form av annonser i Norrbottens-Kuriren och det går ju sällan att koppla en skilling i text till ett bestämt fysiskt mynt. 

År 1969 tog vi sedan emot en mindre myntsamling från Sunderbyns folkhögskola, tyvärr med lika obefintlig proveniens.  

Myntsamlingen har varit utställd under lång tid, åtminstone sedan vi öppnade på Gültzauudden under jubileumsutställningen 1921 och sedan i museibyggnaden sedan 1936, så det är kanske inte så underligt att en del mynt saknas från de gamla inventarieförteckningarna. De få dukater vi ser där finns till exempel inte längre kvar.  

En av de saker som har fascinerat mig under det här arbetet är alla de länder/stater/regioner/städer eller liknande som någon gång har producerat mynt och som inte längre gör det eller ens finns kvar. Katalogiseringen av mynten har också gett mig en liten inblick i de olika ländernas historia. Mynten ger också en direkt inblick i historien; kungar, drottningar, påvar eller andra regenter anges ofta på mynten. Och materialet kan ibland säga något om tidens påfrestningar. Hos oss i Sverige gjordes till exempel en del mynt i järn under världskrigen. Detta för att spara på koppar, som behövdes för viktigare ändamål.  

Men låt oss göra en snabbgenomgång av vår myntsamling och se vad som finns från några andra länder. Och ja, de flesta mynt skulle behöva en rengöring. 😊  

Finland var en del av Sverige från medeltiden och fram till 1809. Under den tiden användes svenska mynt i hela riket och förstås även i Finland. När Finland 1809 förlorades och blev ett ryskt storfurstendöme blev det också allt svårare att behålla den svenska valutan och den ryska rubeln blev efterhand allt vanligare, för att 1840 helt ersätta kronan. Men redan 1860 infördes en alldeles egen valuta, med mark och penniä i Finland. FInland blev självständigt den 6:e december 1917 och år 2022 ersattes så mark med euro.

Finska mynt; 1 mark, 50 penniä, 25 penniä och 10 penniä, alla från 1865. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Pesten, digerdöden eller svartedauen vid mitten av 1300-talet drabbade Norge mycket hårt. En effekt av pesten var att det norska riket blev en del av den nordiska unionen. Men medan Sverige/Finland bröt sig ut på 1500-talet blev Norge kvar under Danmark. År 1814 fick Norge en ny, egen grundlag, men också en svensk kung och en egen valuta, Riksdaler Species. År 1873 bildades en skandinavisk myntunion, vilken innebar att de tre skandinaviska länderna fick en gemensam valuta, kronan. Men ganska snart fick ländernas kronor olika värde. ÅR 1905 blev Norge åter självständigt, men myntunionen bestod (till namnet) och kronan finns alltjämt kvar i Norge. Liksom också i Sverige, i Danmark och på Island.

Norska mynt; 24 skilling species, 8 skilling eller 1/15 riksdaler species, 2 skilling 1842, 3 skilling eller 10 öre. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Utöver Danmark har danskarna också gett ut mynt giltiga i sin karibiska koloni, Danska Västindien, idag känt under namnet amerikanska Jungfruöarna. Dessa västindiska öar var nämligen danska mellan åren 1672 och 1917. År 1754 bodde där 1 750 kolonister, men dessvärre också 14 000 slavar. Slaveriet på dessa öar upphävdes i alla fall 1848 och kolonin såldes till USA 1917 för 25 miljoner dollar. Valutan var daler och, så småningom, cent.

Mynt från Danska Västindien, 1 cent 1868. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Och så har vi Tyskland. Idag en tämligen okomplicerad medlem av den europeiska monetära unionen, men före 1871… 

Från 1700-talet var Preussen den dominerande staten i det protestantiska Tyskland och det var också kungen av Preussen, Wilhelm I, som år 1871 blev det enade Tysklands förste kejsare. Bayern var det stora kungadömet i (katolska) södra Tyskland, men utöver dessa två fanns det massvis med små furstendömen av olika slag. Under lång tid var det dock kejsaren i Wien som var nominellt överhuvud för ”det heliga romerska riket av tysk nation” Detta första tyska rike upphörde 1806. Det andra tyska riket var det som bildades i Versailles spegelsal år 1871 och upphörde med kaiserns abdikation efter det första världskriget. Det tredje tyska riket lämnar vi därhän.

Utöver dessa fanns också ett antal fria handelsstäder, som Hamburg eller Lübeck. Många av dessa städer hade rötter i den medeltida Hansan.  

Olika valutor före 1871 var bland annat thaler, kreuzer, gulden, groschen, schilling och pfennig. Efter 1871 infördes ett decimal(mynt)system med mark och pfennig. Och idag är det ju euron som gäller i förbundsstaten Tyskland..

Mynt från vad som idag är Tyskland; Preussen 1 pfennig 1811, Mecklenburg-Schwerin 3 pfennige 1861, Tyskland 10 pfennig 1874, Bayern 3 kreuzer 1855, Mecklenburg-Strelitz 1/48 thaler 1864, Westfalen 5 cent 1809, Baden 4 kreuzer 1842, Hamburg 4 schilling 1738, Sachsen 5 pfennige 1862,. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Italien har en liknande historia. Innan Garibaldis rödskjortor sammanförde landet år 1861 fanns det även i Italien flera stater och städer. I Italien fanns/finns dessutom Kyrkostaten, som idag heter Vatikanstaten och är betydligt mindre än den tidigare var. Flera av stadsstaterna känner vi igen från litteraturen, till exempel Parma eller Venedig. Dessutom hade städerna också flera besittningar i östra Medelhavet med egen myntutgivning. Venedig styrde till exempel det kortlivade kungariket Morea (Peleponessos). Och fortfarande är ju San Marino en självständig stat.

Italienska mynt; 1 soldo från Milano 1777, 5 centesimi från Venedig 1849, 5 quattrini från Toscana 1830, 5 centesimi fråm San Marino 1864, 1 centesimo från Parma 1830, 6 tornesi från Neapel 1799, 5 centesimi från Piedmonte-Sardinien 1826, 2 baiocchi från den romerska republiken 1797–99. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Under Napoleonkrigen placerade Napoleon Bonaparte ibland sina bröder eller marskalkar på Europas troner. Och det var ju också i Italien som fursten av Ponte-Corvo, alias fältmarskalken Jean-Baptiste Bernadotte en gång klev över bron till den svenska tronen.

Mynt från Italien under Napoleon Bonaparte; 10 soldi från 1814 och 3 centesimi från 1811. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Valutorna har varit många, men det förenade Italiens valuta hette Lire. Idag heter den Euro.

Mynt från Kyrkostaten; 2½ baiocchi 1792 (Pius VI), 1 scudo 1780 (Pius VI), 2 lire 1867 (Pius IX). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.
Mynt från det enade Italien; 5 centesimi 1862, 10 centesimi 1866 och 5 centesimi 1861. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Frankrikes historia har varit lite mer sammanhängande vad gäller det monetära systemet. Landet har dock haft åtskilliga kolonier, men också flera revolutioner (1789 – 1830 – 1848 – 1871). Efter den stora revolutionen (1789) ville revolutionärerna även revolutionera tideräkningen. År 1792, när kungaparet klev upp på giljotinen och Frankrike blev en republik, blev sålunda år 1 (l’an 1). Veckan blev decimal och fick tio dagar och dygnet fick tio timmar. Timmarna bestod av 100 minuter och minuterna av 100 sekunder. 

”Revolutionsmynt”; 1 sol år 2 (1793), 1 centime år 8 (1799), 5 centimes år 8 (1799). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Sedan Napoleon blivit kejsare 1805 avskaffade han raskt den revolutionerande kalendern. Valutorna har också skiftat genom åren. Innan euron hette valutan franc och före det livre Parisien och livre Tournois eller något helt annat.

Franska kolonialmynt; 1 centime från franska Indokina 1888, samt 5 centimes 1843 och 10 (?) centimes 1767. De sista två har beteckningen Colonies Francaises. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Belgien tillkom efter det belgiska upproret 1830. Innan dess hette landet Österrikiska Nederländerna och ännu tidigare låg det under Spanien och hette då Spanska Nederländerna. Belgien har också en alldeles egen svart kolonial historia med svåra övergrepp mot befolkningen i Kongo. I Belgien användes förr belgiska franc, men idag har man gått över till Euro. Detta skedde 2002, men de första euromynten präglades redan 1999. 

Belgiska mynt; 10 centimes 1862, 5 cents 1837 och 2 cents 1837. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Nederländerna, som också ingick i spanska Nederländerna, utkämpade ett åttioårigt (1568–1648) frihetskrig mot Spanien för att sedan raskt bli en ledande handelsnation i Europa. Även Nederländernas delområden eller städer har gett ut egna mynt. Exempel är Zeeland, Overijssel eller Utrecht. Nederländerna har också haft kolonier i Ostasien, som Batavia eller Nederländska OstindienGulden var valutan mellan 1279 och 2002, när Nederländerna övergick till Euro

Mynt från Nederländska Ostindien ¼ stuiver 1826, Batavia ½ duit 1808, Overijssel 1 duit 1766 och Utrecht 1 duit 1788. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Den federala och neutrala republiken Schweiz har medeltida rötter, även om Napoleonkriget var ett litet hack i historien. Schweiz består idag av 26 olika kantoner och en del av dem har stundtals haft egen myntprägling. (Schweizer)franc heter valutan.

Schweiziska mynt; 20 rappen 1885 och 1 franc 1875. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Grekland var en del av det Osmanska imperiet alltsedan Byzantiums och Konstantinopels fall 1453 och fram till det grekiska upproret på 1820-talet. Mynt har grekerna använt sedan mitten av 600-talet före Kristus. Innan Euron infördes 2022 hette valutan drachme (drachma i plural).

Grekiska mynt; 10 drachma 1830, 20 drachma 1831 och 5 drachma 1830. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Det Osmanska riket bildades i slutet av 1200-talet, hade sin glansperiod under 1500-talet och minskade därefter i betydelse. Runt 1900 betraktades det som ”Europas sjuke man”. Kemal Atatürk reformerade landet, som nu fick namnet Turkiet, efter det katastrofala första världskriget. Sedan 1844 har valutan varit Lira

Osmanska mynt: 1770-tal (?) och 1255 (1838–39). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum. 

Storbritannien har tidigare inte använt sig av decimalsystemet. Man har dock haft Pund, shillingpence och farthing ända sedan medeltiden. Men 1971 gick man också, äntligen över till ett decimalsystem. 

Och så har vi alla brittiska kolonier eller liknande. Många av dem har haft egen myntutgivning, även om en hel del mynt producerades i London för vidare transport ut i vida världen. 

Mynt från några brittiska besittningar; 1 quart från Gibraltar 1842, 1 farthing från Jamaica 1887, 8 doubles från Guernsey 1864, 5 cents från Mauritius 1877, ¼ anna från Indien 1879. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Kanada bestod till en början av flera olika kolonier som senare blev provinser i Kanada. Flera av dessa började prägla egna mynt på 1850-talet. Kanada bildades först 1867. Newfoundland (och Labrador) blev inte en del av Kanada förrän 1949. Valutan blev inte pund, som man hade kunnat tänka sig, utan i stället kanadensiska Dollar

Mynt från New Brunswick, 1 cent 1864 och Kanada, 1 cent 1876. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum, Norrbottens museum.

De 13 ursprungliga amerikanska delstaterna, främst Massachusetts, gav ut egna mynt från 1600-talet och fram till 1787. Sedan staterna förenats till United States of America 1766 började man prägla gemensamma federala mynt. Dessa fick beteckningarna dollar (från det spanska dólar) och cent. Encentaren från Massachusetts här nedan lär vara det allra första centmyntet.

Amerikanska mynt; Massachusetts 1 cent 1787, USA; 25 cent 1835, 1 cent 1847. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Spanien var en stormakt på 1500-talet med kolonier över hela den då kända världen. Mynten från den här tiden har idag, tack vare romaner och matinéer, ett romantiskt skimmer. Dublon, en ”dubbel escudo” eller dólar, ”pieceof-eight”, piastre eller reale. Pesetan ersatte escudon 1868 och 2002 gick man så över till euro

Spanska mynt; 10 centimos 1870, 8 maravedis 1821, 4 maravedis 1743. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Både Spanien och Portugal har också haft kolonier, framför allt i Sydamerika. Många av dem dem gjorde sig självständiga i början av 1800-talet. Simon Bolivar var den store frihetskämpen under 1800-talet, långt före Fidel Castro och Che Guevara. Men den allra förste var kanske Francois Touissant L’Ouverture, som ledde det framgångsrika slavupproret eller revolutionen på Haiti som inleddes redan 1791. Lägg märke till att mynten nedan har både revolutionssymboler (frygisk eller Jakobinsk mössa) och revolutionära årtal (l’an 43).

Mynt från Haiti; 2 centimes 1846 och 1 centime 1846. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Det andra landet på den iberiska halvön, Portugal har ända sedan Henrik sjöfararens dagar också haft ett stort kolonialvälde med flera kolonier i Sydamerika, Afrika och Asien. Valutan var real fram till 1911 när den ersattes av escudo som betyder sköld och syftar på statsvapnet som ni kan se på myntet nedan. År 2002 gick man också över till euro

Mynt från Portugal; 10 reis 1732, 400 reis 1815 och 20 reis 1853. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.
Mynt från portugisiska kolonier; 60 reis från Brasilien 1820, 40 reis från Sao Tomé och Principé 1825 och 20 reis från Mozambique 1820. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum. 

Vi har också några få mynt från Nordafrika (Egypten, Algeriet, Tunisien, Marocko). Dessa är daterade till 1200-talet (islamisk tideräkning, alltså inte medeltiden utan 1800-talet!).

Nordafrikanska mynt; Egypten 1277 (1860–61), Algeriet 1237 (1822–23) och Tunisien 1281 (1864-65). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum. 

Östasiatiska mynt är svårtydbara för en norrbottning. Men efter en bildsökning på nätet har några frågetecken rätats ut. Det visar sig att de flesta av mynten är kinesiska, från 1700- och 1800-tal, men vi också har mynt från JapanKorea och Vietnam. De östasiatiska mynten är ofta gjutna, till skillnad från de präglade mynten som har varit vanligast i Europa De fyrkantiga hålen har gjort det möjligt att trä upp mynten på en fyrkantig stång för finslipning efter gjutning.  

Ber om ursäkt ifall mynten har hamnat upp och ner. 

Östasiatiska mynt; Kina (Quingdynastin), Japan (Edoperioden), Vietnam (kejsare Minh Mang). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum. 

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Studier av gravar under kyrkgolv i norra Finland

Arkeologerna vid universitetet i Uleåborg (Oulun yliopisto) har ända sedan slutet av 1990-talet varit intresserade av kulturarvet i kyrkorna i norra Finland samt av gravarna under kyrkgolven. I dessa gravar har många av kropparna mumifierats och deras kistor och gravtextilier har bevarats mycket väl. Ända sedan slutet av medeltiden var det vanligt att begrava i synnerhet personer som tillhörde de högre samhällsklasserna under golven i kyrkor. I Finland var detta en allmänt förekommande tradition ända till slutet av 1700-talet, och började därefter så småningom försvinna. I detta skede började det höjas kritiska röster enligt vilka de begravda kropparna kunde vara en hälsorisk. Därutöver började utrymmet under kyrkorna ta slut. I takt med att denna sedvana blev mer utspridd började personer som tillhörde de lägre samhällsklasserna nämligen också begravas i kyrkor. Denna traditionella sedvana för begravningar försvann emellertid inte plötsligt, utan det krävdes en kejserlig förordning för att upphäva bruket. Detta skedde år 1822.

En liten pojkes kista målad i blått, som är sömnens och himlens färg, under golvet i Keminmaa församlings Gamla kyrka. Bild: T. Kallio-Seppä.

Att begrava en avliden person under golvet i en kyrka känns idag som en främmande tanke. Långt in på 1800-talet fanns det skriftliga källor och muntliga historier som förde vidare kunskapen om och minnet av de döda under kyrkorna och denna sedvana att begrava människor. Det var de äldre generationerna som förde vidare detta minne. Ur källorna framgår hur äldre människor berättade historier för de yngre om kyrkobesök som de kom ihåg från sin barndom. De minns att de suttit på kyrkbänken och lidit av den motbjudande stanken av förruttnelse. För att neutralisera de dåliga lukterna i kyrkan använde man buketter av örter och andra doftande växter och viftade med dem framför näsan. I takt med att de äldre generationerna försvann föll historierna emellertid också i glömska och det bredare kollektiva minnet av de avlidna suddades ut under 1800-talet.

Museimästare Mikko Saarenpää tillverkade en kopia av en liten kista för utställningen ”Anna, begravd i kyrkan” i Tornedalens museum. Bild: Tornionlaakson museo – Tornedalens museum.

Sedan början av 1900-talet har kvarlevorna i kyrkorna dokumenterats arkeologiskt i samband med kyrkornas restaureringsarbeten. Ofta har man enklast kommit åt att studera de begravda personerna då golven reparerats och byggts om. Till exempel år 1907 under restaureringsarbetena av kyrkan i Jukkasjärvi dokumenterades kvarlevorna under kyrkokoret. De kortvariga utforskningarna under kyrkgolven ledde till en popularisering av de fynd som gjorts och som ansågs vara speciella eller rentav lite mystiska. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skrevs det i dagstidningarna om de mumifierade kropparna i kyrkorna som låg i området vid Bottenviken. Tidningsartiklarna beskrev framför allt de mumifierade kvarlevorna av kyrkoherde Rungius från Keminmaa kommun, men innehöll också hänvisningar till liken under kyrkorna i Torneå och Nederkalix. Enligt artiklarna hade man uppenbarligen på 1870- eller 1880-talet i samband med restaureringen av Nederkalix kyrka under kyrkgolvet hittat ”bruden”, en ung kvinna som hette von Essen, och som var ”iklädt bruddräkt, och denna såg ut nära nog som ny, trots de öfver 100 år, som hade förgått, sedan liket lagts i grafven under kyrkogolfvet.” Fynden under kyrkan i Jukkasjärvi omtalades i två artiklar från 1908. Där presenterades kvarlevorna av en ung kvinna som var klädd i en dräkt från 1700-talet och som höll en solfjäder i sin hand, och dessutom samiska kistor som avvek från de övriga kistorna.

I kistorna användes bland annat hö, björknäver och grankvistar. Bild: T. Kallio-Seppä.

På 2010-talet har arkeologer från Uleåborg återvänt till kyrkorna i norra Finland, eftersom man har varit oroad över att gravarnas skick blir allt sämre. Kyrkogravarna där har bevarats väl, framför allt tack vare den arktiska kalla och torra vintersäsongen. God luftcirkulation, lämplig luftfuktighet och kalla förhållanden med minusgrader under vintern har lett till att kropparna mumifierades och att begravningsdräkter och kistor bevarades. Efter att renoveringsarbeten utfördes i kyrkorna på 1960- och 1970-talet har förhållandena under kyrkgolven emellertid förändrats, vilket lett till att kistorna vittrar sönder ännu snabbare. Syftet med universitetets projekt ”Church, Space, and Memory” har varit att utröna kistornas skick och förhållandena under kyrkgolven. I vissa kyrkor har man till all lycka redan gjort strukturella ändringar eller planerar att genomföra sådana.

I barnens gravar har man hittat textilier dekorerade med spets. Bild: T. Kallio-Seppä.

Vid sidan av inventeringarna har vi också kommit åt att studera kistorna och de döda närmare. De vetenskapliga resultaten av dessa studier har offentliggjorts i publikationen Historical Archaeology i temanumret 55(1), 2021.

I inledningen till temanumret presenterar vi projektet “Church, Space, and Memory” och forskningsmålen för vårt samarbetsprojekt ”New perspectives on childhood in Finland (1600–1900): Funerary attire as an indicator of status of children”. I samband med dessa studier har vi haft möjlighet att skanna sammanlagt åtta kistor med hjälp av datortomografi vid universitetssjukhuset i Uleåborg (Oulun yliopistollinen sairaala). Genom datortomografi (CT-röntgen) har vi fått tredimensionella bilder av kistorna. På detta sätt har vi möjlighet att studera kistorna på tvärsnittsbilder och kan differentiera ämnen med olika täthet på bilderna. Således kan vi studera till exempel enbart textilier, kistor, metallornament eller benknotor. Bilddiagnostiken har gjort det möjligt att studera kistorna utan att öppna dem.

Bland de skannade kistorna finns också fyra kistor som hittats under golvet i kyrkan i Keminmaa kommun och som är avsedda för prematura barn eller barn som dött i spädbarnsåldern. Utifrån bilderna har det varit möjligt att fastställa barnens ålder med några veckors noggrannhet. I två av fallen kunde vi dessutom fastställa barnets kön. På grundval av barnens begravningsdräkter och kistornas tygfoder är det uppenbart att man har sörjt dessa barn och velat tillverka vackra kistor och kläder med spetsdekorationer till dem. Historiska källor tyder på att ansvaret för tillverkningen av textilierna för de små barnens kistor har legat på barnens kvinnliga ogifta gudmödrar. Kistorna har snickrats av deras gudfäder. Andra barn och unga fick inte ha något att göra med de döda, och i övrigt låg ansvaret för att tvätta de avlidna och placera dem i kistorna på kvinnor som passerat klimakteriet och som inte var rädda för döden.

I förberedelserna inför barnens begravning deltog deras unga gudmödrar tillsammans med äldre kvinnor. Bild: T. Kallio-Seppä.

Under kyrkan i Keminmaa kommun vilar också den tidigare kyrkoherden i Kemi, Nikolaus Rungius (ca 1560–1629). Även hans kista har skannats med datortomografi. Under det senaste decenniet har studierna av hans kvarlevor gett oss en hel del information om hans liv. Hans hälsotillstånd, livsstil och begravningsdräkt återspeglar hans status som kyrkoherde. Jämfört med sina samtida var Rungius en reslig man. Han hade en grov kroppsbyggnad, liksom man kunde förvänta sig av en kyrkoherde, och kanske han rentav var överviktig. På grundval av isotopstudier har han ätit tung proteinrik kost. Församlingen i Kemi var faktiskt välkänd för sina rikliga resurser på vilt, fisk och boskap. Därför var det även en populär församling bland alla kandidater till posten som kyrkoherde. Rungius begravdes i en vit begravningsdräkt och de utvalda tygerna var dyra och av hög kvalitet. I hans grav har man hittat bland annat rester av bomullstyg. Bomull var dyrt och sällsynt under 1600-talet och endast de mest förmögna hade råd att skaffa små mängder bomullstyg.

Då barndödligheten var stor var även många av liken under kyrkgolven små barn. Bild: T. Väre.

Som sagt har textilierna i kyrkogravarna i allmänhet bevarats mycket väl, vilket för sin del har gjort det lättare att undersöka och utröna begravningsdräkternas särdrag. Till exempel på grundval av mössorna är det enkelt att sluta sig till om den döda är en man eller kvinna, eller en ung flicka eller pojke, eftersom bägge könen hade olika sorters mössor. Det är emellertid inte uppenbart att textilierna bevaras, utan detta beror på likets förruttnelseprocess, textiliernas egenskaper, och på hur många insekter och gnagare som varit inne i kistorna efter begravningen. I allmänhet har endast personer som avlidit under vintermånaderna mumifierats efter sin död. Vid utredningen av tidpunkterna för när dessa personer avlidit har vi använt kvarlevorna av insekter så som fluglarver, eftersom insekters förökning och utveckling har en direkt koppling till utomhustemperaturerna och årstiderna. Insekterna, liksom även gnagarna som tillverkat sina bon i kistorna, kan ha ätit av textilierna. Fibrerna som använts för textilierna inverkar också på hur väl textilierna bevaras. I synnerhet ylle och siden bevaras bättre i marken än linnetyg och bomull.

Studierna av de döda som har begravts inne i kyrkorna har gett oss möjlighet att på ett mångsidigt och tvärvetenskapligt sätt utröna sedvanorna för begravning i lokalsamhällena samt personerna som tillhörde dessa samhällen. I studierna har vi även dryftat etiska aspekter. I samband med studierna har vi bland annat velat respektera de avlidna och deras eventuella avkomlingar genom att använda bilderna av de avlidna enbart i forskningssyfte. Vi har också velat popularisera forskningsresultaten. På utställningarna som vi skapade i samarbete med Tornedalens museum, Historiska museet i Kemi och Norra Österbottens museum förevisades år 2019 och 2020 de lokala aspekterna av sedvanan att begrava människor i kyrkor, arkeologiska gravfynd och tvärvetenskapliga forskningsmetoder.

/ Kallio-Seppä Titta, Lipkin Sanna, Tiina Väre

I publikationen Historical Archaeology ingår temanumret Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges, som innehåller bland annat följande artiklar som kan läsas fritt:

  1. Sanna Lipkin & Titta-Kallio Seppä: Introduction. Studying Under-Church-Floor Burials in Finland: Challenges in Stewarding the Past for the Future. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00267-z
  2. Sanna Lipkin, Sirpa Niinimäki, Saara Tuovinen, Erika Ruhl, Heli Maijanen, Jaakko Niinimäki, Juho-Antti Junno: Newborns, Infants, and Adolescents in Post-Medieval Northern Finland: A Case Study from Keminmaa. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00265-1 
  3. Sanna Lipkin, Erika Ruhl, Krista Vajanto, Annemari Tranberg & Jenni Suomela: Textiles: Decay and Preservation in the 17th–19th century Burials in Finland. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021. https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00270-4
  4. Tiina Väre, Sanna Lipkin, Jenni Suomela & Krista Vajanto: Nikolaus Rungius: Lifestyle and Status of an Early 17th Century Northern Finnish Vicar. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00268-y 
  5. Titta Kallio-Seppä & Annemari Tranberg: The Materiality of Odors: Experiencing Church Burials and the Urban Environment in Early Modern Northern Sweden. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021. https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00264-2