Norrbottens trädgårdshistoria – präster och borgare

Före 1800-talets skiftesreform fanns det oftast inte mycket till trädgård på gårdarna på den norrländska landsbygden vilket var tydligare ju längre norrut man kom. Markerna uppe i norr var skogrikare och odlingsjorden sämre och tomten användes i första hand som arbetsyta med lösa djur som betade ända in på knuten. Först en bit in på 1900-talet fick trädgårdsodlingen sitt stora genombrott i övre Norrland samtidigt som det rådde stora skillnader mellan kustland, inland och fjällvärlden pga de vitt skilda odlingsförhållandena. För att få en överblick över hur trädgårdsbruket kom till vår norra landsände måste vi dock börja med att backa omkring tusen år och se hur trädgårdsbruket kom till Sverige.

Genom arkeologiska utgrävningar vet vi att nyttoväxter som kål, kvanne, rovor och ärtor har odlats sedan vikingatiden i Sverige. Man brukar dock säga att det var munkar och nunnor som lade grunden för det svenska trädgårdsbruket. De introducerade under medeltiden dryga hundratalet kulturväxter i vårt land, framförallt då växter till mat och medicin, tex äpplen. I klostren åt man gärna grönsaker och fick genom förbindelser med andra europeiska kloster tag på fröer och plantor som inte fanns i Sverige. Efter medeltiden och reformationen var det kungarna och adeln som blev ledande inom svensk trädgårdskultur. Att ägna sig åt trädgårdsodling ansågs då som en viktig del av den unge adelsmannens fostran och utbildning.

Under 1700-talet vet vi genom olika skriftliga källor och lantmäterikartor att det började dyka upp trädgårdar i norra Norrland, främst vid prästgårdarna. Prästerna uppmuntrades att sköta sina trädgårdar med omsorg och att inspirera allmogen att anlägga egna trädgårdar och vissa präster tog denna mission på stort allvar. De provade sig fram för att hitta växter som fungerade bra i vårt klimat och arbetade för att sprida kunskap om trädgårdsodling till bönderna. Ett exempel från Norrbotten är förstås prästsonen Daniel Solander från Piteå som 1750 blev en av Linnés främsta lärjungar.

Odlingsland vid Nederkalix prästgård under 1800-talets andra hälft. På bilden syns fröknarna Louise och Ida Häggmark. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:118:9.

Under 1800-talet blev det en statussymbol att ha en välskött trädgård för borgarna och förutom prästerna var också borgarna först med att ha trädgård här uppe i norr. Borgarträdgårdarna gick i den så kallade tyska stilen och efterliknade samtida stadsparker med öppna gräsplaner kantade av vindlande grusgångar, dekorerade med rabatter, statyer, urnor och exotiska växter. Denna typ av trädgård var framförallt ett rum för nöje och umgänge.

En av de äldsta bevarade parkerna i Norrbotten är den vid residenset i Luleå. Detta är det enda residenset i landet som är byggt i trä. Skälet till detta var dels att man var tveksam till att ett murat hus skulle vara tjänligt som bostad i det hårda klimatet i norr, dels att man var osäker på om det skulle gå uppbringa tillräckligt många murare i ett område där trä var det förhärskande byggnadsmaterialet. Byggnaderna uppfördes på 1850-talet efter ritningar av arkitekt Ludvig Hawerman och är sedan 1856 länsresidens.

Området närmast residenset började iordningställas till kryddgård 1858 och 1875 anlades stadsträdgården intill. Många av de lövträdsarter som finns planterade här växer inte naturligt på de här breddgraderna men utvecklas ganska bra under de goda växtförhållanden som råder i parken. Inplantering av örter som inte heller växer naturligt i Norrbotten har också gjorts. Det gäller t ex blåsippa, gulsippa och vitsippa. Residensparkens utformning med terrasser och slänter kommer av den sluttande terrängen. Under parkens livstid har landhöjningen varit 0,8 cm per år, dvs ca 1,2 meter på 150 år. Strandzonen mellan parken och älven har under den här tiden därmed breddats med ca 80 meter.

Residenset i Luleå 1877. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1324-19-21.

En annan känd norrbottnisk park och trädgård anlades i Piteå av Lars Adam Ringius, Piteå stads förste telegrafkommissarie. Ringius var en riksuppmärksammad hortonom och skapade gården ”Hällan” i Pitholm samt stadsträdgården i Piteå som då han tog hand om den bar namnet ”Tåskgrubban” (grodgropen). Ringius lyckades övertyga snart sagt alla husägare i stan att omge sina hus med träd, blommor och örtagårdar och hjälpte till med att ta hem plantor och trädsticklingar, gav råd och såg till att det blev resultat. Balsampoppeln på kyrkoområdet i Piteå och ett par träd i stadsträdgården vid Strömmen finns kvar från hans tid. Ringius lät göra omfattande försöksodlingar, bla med vissa äppelsorter vid sin egendom Hällan. På världsutställningen i Paris 1878 deltog han med trädgårdsprodukter odlade i Piteå. För sina insatser invaldes han i Kungliga Lantbruksakademien 1901.

Telegrafkommissarie Ringius gård Hällan, Piteå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr R 819 D.

Trädgården var den borgerliga familjens finrum ute och skulle beskådas från promenader på krattade grusgångar. Att promenera var en av få möjligheter till motion, inte minst för damerna. Grusgångarna kunde kantas av vitmålade stenar eller stora vita snäckor och upplevelser skapades i form av vackra vyer och lusthus.

Grusgångar kantade med vita snäckor på gården Hällan, Piteå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:3:10.

Medvetet planerade buskage av syren, spirea, ros, doftschersmin och snöbär användes för att skapa rum. Buskar och träd planterades i grupper för att ge en omväxling mellan öppet och slutet. Alléer förekom i både enkla, dubbla och flerdubbla led och gården kunde omslutas av en trädskärm på en eller flera sidor, vilket skyddade mot vinden och bidrog till rumskänslan. Solitära träd och buskar med speciellt utseende, t ex flik- eller brokbladiga träd som tysklönn, planterades i gräsmattan men prydnadsträd som tall, björk eller rönn var också populära i Norrland.

Sittplatser, gärna i form av bersåer eller lusthus, där man kunde sitta och läsa, konversera, dricka kaffe eller bjuda på punsch och godsaker, var viktiga. Bersån skulle vara formad som en hästsko eller som en fyrkant med tre täckta sidor. Öppningen var aldrig vänd mot söder eftersom man ville ha skugga i bersån. Den klipptes på en sådan höjd att man då man satt ner befann sig helt inom det gröna rummet medan man då man stod upp precis kunde se ut över bersån.  Den typiska bersån var av syren men i Norrland var även bersåer av häckkaragan, rönn, hägg och gran vanligt.

Praktfulla runda eller ovala, något välvda och tydligt avgränsade blomsterrabatter låg utlagda som mönstrade mattor, utskurna direkt i gräsplanerna eller i en grusplan. Ytan där rabatten låg var plan och överskådlig för att framhäva planteringen. Mönstret kunde vara t ex ett monogram och kunde bytas ut flera gånger per säsong för att alltid stå i blom. I mitten fanns gärna ett blickfång, en sk paradör, tex en exotisk växt, en uppstammad ros, en staty, urna eller spegelkula på en pelare eller en springbrunn. Rundeln var en skrytrabatt som skulle imponera på besökare.

Blomsterrundel framför Lassby herrgård, Råneå 1898. Blomstergruppen med hampa, majs, rävsvans och två slags kantväxter planterades och sköttes av Olga Andersson. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr L 65:8.

Även för de högre stånden var nyttoodling nödvändigt för att kunna äta och bjuda ståndsmässigt. Fruktträd kunde placeras på gräsmattorna om de ansågs ha tillräckligt skönhetsvärde, men annars lades nyttoodlingen lite i skymundan. I drivbänkar drev man under våren upp tidiga grönsaker och kålväxter, förutom utplanteringsväxter. Drivbänkarna användes ofta för flera skördar. Den första kunde innehålla grönsaker som rädisor, sallat, spenat, kål, purjolök och dill medan gurka och melon ofta odlades som andra skörd.

Har du en gammal trädgård? Tänk då på att varje trädgård har en historia att berätta och att den och de kulturväxter som växer i den är lika viktiga för gårdsmiljön som husen.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Kommentera