Lekstugan – en plats för lek och fostran

Figur 1. Syskonen Eriksson vid sin lekstuga i Alvik. Foto: Norrbottens museum.

Under 1800-talts senare hälft var industrialismen liksom det borgerliga samhället på framåtmarsch i Sverige. Nya uppfostringsideal rådde och i takt med den moderna kärnfamiljens framväxt och den ökade förståelsen för barnets utveckling fick leken allt större utrymme. Dockskåp blev vid den här tiden vanliga i välbärgade hem. Dessa var dock först och främst tittobjekt som barnen sällan fick leka med eller ens röra, men det fanns också varianter med fullt utrustade kök som skulle undervisa småflickor i att bli lämpliga hustrur och mödrar.

Vid samma tid började villor och sommarhus byggas runtom i landet och till dem beställdes lekstugor. Lekstugan öppnade upp för helt andra och nya lekar där fantasin kunde flöda. En del lekstugor importerades från England, andra byggdes efter typritningar som publicerades i böcker och tidskrifter. Finare lekstugor hade specialdesignade möbler i barnstorlek medan allmogens lekstugor var enklare och ofta innehöll hemmabyggen till möbler av socker- och margarinlådor.

Vanligast blev lekstugan på landsbygden och av någon anledning blev de vanligare norr om Dalälven än söder om. Kanske beror det på norra Sveriges månghussystem där varje funktion hade sin egen byggnad, det gjorde det naturligt att bygga något eget även till barnen. 1800-talets lekstugor på landsbygden var kanske inte lika näpna som de i staden men gediget timrade, ofta med tak av gräs eller spån. Ibland timrades de av pojkar som på så vis fick lära sig hantverket, de flesta pojkar fick lära sig timra redan som små.

Landets äldsta bevarade lekstugor
Sveriges äldsta lekstuga är troligtvis den sexkantiga på Gimmersta i Sörmland. Den är odaterad men dess inventarier är från 1860. På Skansen finns en timrad lekstuga flyttad från byn Remmen i Härjedalen 1915. Enlig uppgift var det de unga bröderna Erik, Olof, Pelle och Jonas som byggde lekstugan strax före eller efter 1890. Takveden kan i det ena hörnet flyttas på för att röken från den lilla härden av sten ska kunna komma ut.

En annan av landets äldsta bevarade lekstugor är Blendas stuga från 1904, ritad av Henrik Sjöberg och uppförd i knuttimmer för att efterlikna en småländsk backstuga med blyspröjsade fönster och grästak. Lekstugan uppfördes åt paret Quennerstedts enda barn, dottern Blenda, och finns vid den Quennerstedtska villan i Lund.

Ordet lekstuga och dess etymologi
Ordet lekstuga användes ursprungligen som en beteckning på ett gille med dans och lekar och denna typ av lekstuga omnämns i landskapslagarna från 1544. Sådana lekstugor kunde hållas i hemmet hos allmogen eller på logar och i hagar runtom i byn. Att hålla lekstuga kunde dock innebära att man fick böta 3 öre till kungen då det var olagligt.

Ordet lusthus kunde omkring sekelskiftet 1900 ibland användas synonymt med lekstuga och många sådana småhus tycks ha haft en dubbel funktion som både lekstuga för de små och lusthus för de vuxna. Kanske var det ibland också så att användandet kunde skifta mellan lusthus och lekstuga beroende på den familj som bodde på fastigheten.

Ett exempel på ordens dubbla betydelse hittar man i boken Barnen på Broby av Amy Palm från 1893. Där skriver hon: ”…bakom byggningen låg trädgården…och ett det allra trefligaste lusthus, enkom uppfördt för barnens räkning. I detta krypin tillbragte Brobybarnen…många roliga stunder.”

Ordet lekstuga är också en föregångare till vår tids daghem och förskolor, en gång även kallade storbarnkammare.

Figur 3. Lekstugan vid Ytterstfors herrgård, Byske, vilken även tidvis fungerat som lusthus. Foto: Skellefteå museum.

Lek och fostran
Under 1900-talet spreds lekstugeidén och lek och lekar sågs vid den här tiden som allt viktigare styrmedel i barnets fostran. Betydelsen av frisk luft och stärkande rörelselekar hade också blivit mer känt och i lekstugan fick barnen leka i avskild frihet och självständighet.

I de tidiga 1900-talets lekstugor fanns allt som behövdes för att sköta ett hem i miniformat. Porslin, glas, serviser, handdukar, tvättställ, hink, potta, docksängar, sängkläder, gardiner osv. Köks- och tvättredskap som kaffekvarn, mortel, tvättbalja, tvättbräde, strykjärn, bakbord med mera saknades inte heller. Lekstugan var flickornas domän mer än pojkarnas och flickorna skulle här genom leken skolas i att bli goda hustrur, mödrar och värdinnor genom att öva sig i husgöromål. Det lagades mat, städades, syddes, bäddades och hängdes tvätt.

I spisen eldades det på riktigt och lektes med tillbehör som våffeljärn och stekpannor. Att lära sig handskas med öppen eld för matlagning och värme var bland det viktigaste flickorna skulle lära sig. I boken om Brobybarnen från 1893 kan man även läsa att ”Elden brann och sprakade alldeles som i en riktig stor järnspis. Rökröret gick ut genom väggen på lekstugan, långpannan stod i ugnen, en kastrull med vatten puttrade uppe på, och en näpen plättpanna tronade bredvid en liten stekgryta.”

Kokböcker för lek fanns också och innehöll märkliga recept som trollcrem, snöberg och chokladsoppa. Två exempel är Edit Reiniläs Kokbok för lekstugan utgiven i Helsingfors 1909 samt Elise Adelskölds Kokbok för lekstugan utgiven i Stockholm 1922.

Flickornas fostran genom lek var fortfarande en viktig del av lekstugeleken på 1950-talet, att döma av boken Landet överallt av Eva Malmqvist från 1955. Där får flickan Mejram en lillstuga i överraskningspresent på födelsedagen och hennes mamma säger: ”- Det viktigaste av allt, sa hon, det är i alla fall att flickan lär sig att hålla rent och städat. De här gardinerna går både att tvätta och stryka, och golvet skall vara vitskurat med hackat enris över på lördagskvällen.”

Figur 4. Kafferep i lekstugan på Gysinge centrum för byggnadsvård, en lekstuga uppförd av återbrukat byggmaterial. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Lekstugan i trädgården
Lekstugan kom också att utgöra en viktig detalj i trädgårdens utsmyckning och sekelskiftets lekstugor hade ofta intilliggande små grönsaksland och odlingar. 1906 utkom Rudolf Abelins bok Lekstugans trädgård. Han skrev att lekstugan var ”avsedd att inom sina väggar sluta det bästa, vi gamla och varje tid äga, nämligen våra barn.” Lekstugans läge skulle därför vara öppet, sunt och soligt och utan ”ättestupor och bottenlösa dypölar” i närheten. Själva stugan skulle vara nätt och tilltalande.

I boken På sommarfärd av Elsa Smith från år 1900 beskriver hon lekstugans grönskande idyll så här: ”Bakom lekstugan låg dockträdgården…Den var indelad i små fyrkantiga land med alla möjliga grönsaker…Två äppelträd och ett päronträd samt en rabatt med blommor fulländade denna lilla näpna trädgård.” Boken illustrerades av Jenny Nyström.

Figur 5.  Lekande barn framför en lekstuga, troligtvis i Burträsk-trakten. Foto: Skellefteå museum.

Kungliga lekstugor
De kungliga barnen var bland de första som fick tillgång till egen lekstuga och dessa utgjorde sedan förebild för många svenska familjer. Ett exempel är prinsessan Margarethas gula lilla lekstuga på sommarresidenset Fridhem i Östergötland. Prinsessan var brorsdotter till Gustav V, och lekstugan var en gåva på hennes elvaårsdag 1909. Den presenterades i ett reportage i Idun 1910, där fick man veta att prinsessan och hennes två yngre systrar Märtha och Astrid själva skurat stugan och att familjen anlagt en liten tillhörande trädgård i bergsskrevan bakom. I stugan fanns en riktig Husqvarna vedspis och täljstenskamin samt diskbänk klädd med zink och en liten grönmålad salsmöbel. Den var också försedd med allehanda lekföremål som mjölkkrukor, konserveringsapparat med termometer, kokböcker, kakformar, städredskap, kavlar mm.

På Sofiero tillkom en lekstuga runt 1920 som gåva till blivande drottning Ingrid av Danmark som då var en liten skolflicka. Arkitekt var kung Gustaf VI Adolf själv. Denna lekstuga hade föregåtts av en tidigare men något mindre lekstuga. Lekstugan var utrustad med diskbänk och spis och beskrevs som ”ett välordnat och prydligt hem för pyssliga små prinsessor”. I boken Sommardagar på Sofiero av Sten Granlund ingick denna vers:

”Nu surrar bi och humla kring täppans alla blommor små,

Och fjärilar sig tumla i luften soligt blå.

Och här står lekens stuga med solrosvakter som på post

Och blommorna sig buga vid dörr och fönsterpost

Här prinsarna och sessa har rett sitt eget lilla hem

Om du är lång böj hjässan ty låg är dörrn till dem

Här ställa de till fester med små karotter, fat och glas

Och mor och far som gäster de bjuda på kalas.”

Hagasessorna hade en lekstuga på Solliden, Öland, ett ombyggt gammalt torp vid namn Grönadal, även den en gåva från farfars far kung Gustav V. Torpet gjordes 1948 om till lekstuga för prinsessorna och lillprins Carl Gustaf, nuvarande kung Carl XVI Gustaf, och presenterades samma år i ett reportage i Idun. Den består av kök och vardagsrum. Nordiska kompaniet fick i uppdrag att inreda huset och lekstugan blev därmed utrustad med elektrisk spis, kryddskåp, vatten och avlopp, strykbord och staplar av porslin samt rader av kastruller och stekpannor. På en vägg i lekstugan sitter ett inramat telegram från mamma prinsessan Sibylla som lyder:

”Bjudningen till ert kalas har försatt oss i extas.

Vackra korten likaså och vi ber er lita på

att utsatt ort och tid vår kaross skall stanna vid

porten till er trevna stuga. Vi med tacksamhet oss buga.”

Landets enda lekstuga som är skyddad som statligt byggnadsminne är den kungliga lekstugan på Haga slott. Bilder och artiklar om lekstugan spreds genom 1940-talets veckotidningar som ett drömideal och bidrog till att en våg av nya lekstugor byggdes runtom i landet. Den kungliga lekstugan i Ölandsstil var liksom lekstugan vid Solliden en gåva till Hagasessorna från farfars far kung Gustav V och deras docklekar och kakbak på Haga kom att bli förebild landet runt.

Figur 6. Staffan Westerbergs lekstuga på Hägnan, Gammelstad. Foto: Pernilla Lindström.

Nationalromantik, tjugotalsklassicism och funkis
Lekstugans stil har liksom övrig bebyggelse följt det rådande arkitekturmodet i landet. De första lekstugorna hade därmed ofta schweizerstil med snickarglädje, senare övergick man till nationalromantiken och därefter följande stilar som funkis på 1930-talet och allmogeromantik på 1970- och 1980-talet.

1911 uppfördes en sommarbostad på Älvnäset till disponenten vid LKAB i Svartöstaden. Villan blev permanent chefsbostad omkring 1940 då Folke Westerberg tillträdde som disponent. Till villan hörde en lekstuga med drag av nationalromantik, troligtvis byggd omkring 1920-talet. Lekstugan har bland annat använts av Folkes son Staffan ”Vilse i pannkakan” Westerberg född 1934 i Luleå. Han intresserade sig tidigt för teater och skådespeleri och skapade egna pjäser med hjälp av kartonger och ficklampor. Lekstugan flyttades senare från Svartöbrinken till Hägnan i Gammelstad och kan där besökas idag.

Ett exempel på en modernistisk lekstuga finns bevarad i Boliden. Samhället Bolidens stadsplan ritades av arkitekten Tage William-Olsson och byggdes i en första etapp under 1920-talets andra hälft. Samhället byggdes upp i en strikt hierarki med utseendet av en solfjäder med disponentvillan i mitten och tjänstemanna- och arbetarbostäder strålande ut därifrån. Många av byggnaderna, bland annat disponentvillan, ritades av arkitekten John Åkerlund, Stockholm och var inspirerade av klassicismens rena linjer. Disponentvillan uppföres omkring 1930 och troligtvis samtidigt med den även en lekstuga och grindstuga. Det är mycket möjligt att Åkerlund även ritade lekstugan liksom den matchande grindstugan i parkmiljö på tomten. Dessa har idag kvar sina putsade fasader till skillnad från huvudbyggnaden som senare har fått träpanel. Invändigt i lekstugan finns den tidstypiska barnkammartapeten bevarad och namnteckningar i blyerts visar spår efter de barn som lekt här genom åren.

I Åsele kommun finns en lekstuga som ingår i miljön vid Asplunda lanthandel i Tallsjö. Från 1895 till en bit in på 1950-talet drevs en speceri- och diversehandeln på gården Asplunda av familjen Edman. Lanthandeln grundades av O.A. Edman och togs på 1920-talet över av dennes son Albert Edman. Lekstugan uppfördes i början av 1940-talet åt en dotter på gården. Lekstugans fasad är klädd med locklistpanel som målats i samma färgsättning som huvudbyggnaden där lanthandel är inredd, sadeltaket är klätt med stickspån. Invändigt är tak och väggar klädda med obehandlad masonit. Golvet är belagt med en likadan linoleummatta som i salen i lanthandeln.

Figur 9. Lekstugan vid Asplunda lanthandel, färgsättningen är anpassad till huvudbyggnaden i bakgrunden. Foto: Lena Berglund, Västerbottens museum.

Den moderna lekstugan
På 1970-talet blev lekstugor mer ovanligt för att göra comeback igen på 1980-talet. I och med populariseringen då blev det vanligare med prefabricerade lekstugor, så kallade typhus, ibland av sämre kvalitet. Idag kan man hitta allt från Muminhus till små herrgårdar eller funkisvillor till lekstugor, ett uttryck för sin tid som en dag kanske är lika värdefullt som en kunglig lekstuga från 1900-talets början.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Norrbottens trädgårdshistoria – präster och borgare

Före 1800-talets skiftesreform fanns det oftast inte mycket till trädgård på gårdarna på den norrländska landsbygden vilket var tydligare ju längre norrut man kom. Markerna uppe i norr var skogrikare och odlingsjorden sämre och tomten användes i första hand som arbetsyta med lösa djur som betade ända in på knuten. Först en bit in på 1900-talet fick trädgårdsodlingen sitt stora genombrott i övre Norrland samtidigt som det rådde stora skillnader mellan kustland, inland och fjällvärlden pga de vitt skilda odlingsförhållandena. För att få en överblick över hur trädgårdsbruket kom till vår norra landsände måste vi dock börja med att backa omkring tusen år och se hur trädgårdsbruket kom till Sverige.

Genom arkeologiska utgrävningar vet vi att nyttoväxter som kål, kvanne, rovor och ärtor har odlats sedan vikingatiden i Sverige. Man brukar dock säga att det var munkar och nunnor som lade grunden för det svenska trädgårdsbruket. De introducerade under medeltiden dryga hundratalet kulturväxter i vårt land, framförallt då växter till mat och medicin, tex äpplen. I klostren åt man gärna grönsaker och fick genom förbindelser med andra europeiska kloster tag på fröer och plantor som inte fanns i Sverige. Efter medeltiden och reformationen var det kungarna och adeln som blev ledande inom svensk trädgårdskultur. Att ägna sig åt trädgårdsodling ansågs då som en viktig del av den unge adelsmannens fostran och utbildning.

Under 1700-talet vet vi genom olika skriftliga källor och lantmäterikartor att det började dyka upp trädgårdar i norra Norrland, främst vid prästgårdarna. Prästerna uppmuntrades att sköta sina trädgårdar med omsorg och att inspirera allmogen att anlägga egna trädgårdar och vissa präster tog denna mission på stort allvar. De provade sig fram för att hitta växter som fungerade bra i vårt klimat och arbetade för att sprida kunskap om trädgårdsodling till bönderna. Ett exempel från Norrbotten är förstås prästsonen Daniel Solander från Piteå som 1750 blev en av Linnés främsta lärjungar.

Odlingsland vid Nederkalix prästgård under 1800-talets andra hälft. På bilden syns fröknarna Louise och Ida Häggmark. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:118:9.

Under 1800-talet blev det en statussymbol att ha en välskött trädgård för borgarna och förutom prästerna var också borgarna först med att ha trädgård här uppe i norr. Borgarträdgårdarna gick i den så kallade tyska stilen och efterliknade samtida stadsparker med öppna gräsplaner kantade av vindlande grusgångar, dekorerade med rabatter, statyer, urnor och exotiska växter. Denna typ av trädgård var framförallt ett rum för nöje och umgänge.

En av de äldsta bevarade parkerna i Norrbotten är den vid residenset i Luleå. Detta är det enda residenset i landet som är byggt i trä. Skälet till detta var dels att man var tveksam till att ett murat hus skulle vara tjänligt som bostad i det hårda klimatet i norr, dels att man var osäker på om det skulle gå uppbringa tillräckligt många murare i ett område där trä var det förhärskande byggnadsmaterialet. Byggnaderna uppfördes på 1850-talet efter ritningar av arkitekt Ludvig Hawerman och är sedan 1856 länsresidens.

Området närmast residenset började iordningställas till kryddgård 1858 och 1875 anlades stadsträdgården intill. Många av de lövträdsarter som finns planterade här växer inte naturligt på de här breddgraderna men utvecklas ganska bra under de goda växtförhållanden som råder i parken. Inplantering av örter som inte heller växer naturligt i Norrbotten har också gjorts. Det gäller t ex blåsippa, gulsippa och vitsippa. Residensparkens utformning med terrasser och slänter kommer av den sluttande terrängen. Under parkens livstid har landhöjningen varit 0,8 cm per år, dvs ca 1,2 meter på 150 år. Strandzonen mellan parken och älven har under den här tiden därmed breddats med ca 80 meter.

Residenset i Luleå 1877. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1324-19-21.

En annan känd norrbottnisk park och trädgård anlades i Piteå av Lars Adam Ringius, Piteå stads förste telegrafkommissarie. Ringius var en riksuppmärksammad hortonom och skapade gården ”Hällan” i Pitholm samt stadsträdgården i Piteå som då han tog hand om den bar namnet ”Tåskgrubban” (grodgropen). Ringius lyckades övertyga snart sagt alla husägare i stan att omge sina hus med träd, blommor och örtagårdar och hjälpte till med att ta hem plantor och trädsticklingar, gav råd och såg till att det blev resultat. Balsampoppeln på kyrkoområdet i Piteå och ett par träd i stadsträdgården vid Strömmen finns kvar från hans tid. Ringius lät göra omfattande försöksodlingar, bla med vissa äppelsorter vid sin egendom Hällan. På världsutställningen i Paris 1878 deltog han med trädgårdsprodukter odlade i Piteå. För sina insatser invaldes han i Kungliga Lantbruksakademien 1901.

Telegrafkommissarie Ringius gård Hällan, Piteå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr R 819 D.

Trädgården var den borgerliga familjens finrum ute och skulle beskådas från promenader på krattade grusgångar. Att promenera var en av få möjligheter till motion, inte minst för damerna. Grusgångarna kunde kantas av vitmålade stenar eller stora vita snäckor och upplevelser skapades i form av vackra vyer och lusthus.

Grusgångar kantade med vita snäckor på gården Hällan, Piteå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:3:10.

Medvetet planerade buskage av syren, spirea, ros, doftschersmin och snöbär användes för att skapa rum. Buskar och träd planterades i grupper för att ge en omväxling mellan öppet och slutet. Alléer förekom i både enkla, dubbla och flerdubbla led och gården kunde omslutas av en trädskärm på en eller flera sidor, vilket skyddade mot vinden och bidrog till rumskänslan. Solitära träd och buskar med speciellt utseende, t ex flik- eller brokbladiga träd som tysklönn, planterades i gräsmattan men prydnadsträd som tall, björk eller rönn var också populära i Norrland.

Sittplatser, gärna i form av bersåer eller lusthus, där man kunde sitta och läsa, konversera, dricka kaffe eller bjuda på punsch och godsaker, var viktiga. Bersån skulle vara formad som en hästsko eller som en fyrkant med tre täckta sidor. Öppningen var aldrig vänd mot söder eftersom man ville ha skugga i bersån. Den klipptes på en sådan höjd att man då man satt ner befann sig helt inom det gröna rummet medan man då man stod upp precis kunde se ut över bersån.  Den typiska bersån var av syren men i Norrland var även bersåer av häckkaragan, rönn, hägg och gran vanligt.

Praktfulla runda eller ovala, något välvda och tydligt avgränsade blomsterrabatter låg utlagda som mönstrade mattor, utskurna direkt i gräsplanerna eller i en grusplan. Ytan där rabatten låg var plan och överskådlig för att framhäva planteringen. Mönstret kunde vara t ex ett monogram och kunde bytas ut flera gånger per säsong för att alltid stå i blom. I mitten fanns gärna ett blickfång, en sk paradör, tex en exotisk växt, en uppstammad ros, en staty, urna eller spegelkula på en pelare eller en springbrunn. Rundeln var en skrytrabatt som skulle imponera på besökare.

Blomsterrundel framför Lassby herrgård, Råneå 1898. Blomstergruppen med hampa, majs, rävsvans och två slags kantväxter planterades och sköttes av Olga Andersson. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr L 65:8.

Även för de högre stånden var nyttoodling nödvändigt för att kunna äta och bjuda ståndsmässigt. Fruktträd kunde placeras på gräsmattorna om de ansågs ha tillräckligt skönhetsvärde, men annars lades nyttoodlingen lite i skymundan. I drivbänkar drev man under våren upp tidiga grönsaker och kålväxter, förutom utplanteringsväxter. Drivbänkarna användes ofta för flera skördar. Den första kunde innehålla grönsaker som rädisor, sallat, spenat, kål, purjolök och dill medan gurka och melon ofta odlades som andra skörd.

Har du en gammal trädgård? Tänk då på att varje trädgård har en historia att berätta och att den och de kulturväxter som växer i den är lika viktiga för gårdsmiljön som husen.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum