Harsprångets vattenkraftverk är idag Sveriges effektmässigt största vattenkraftverk men det är även ett av de kraftverk som tagit längst tid att färdigställa. Utbyggnaden inleddes redan 1918 men började inte producera el förrän nära 34 år senare. Under den perioden uppfördes inte bara ett utan två anläggarsamhällen med bostäder för de som skulle bygga kraftverket. En av anledningarna till detta var att 1920-talets ekonomiska kris satte påverkade möjligheterna till utbyggnaden och i maj 1922 stoppades arbetet. Då bodde och levde närmare 500 personer i det nyetablerade samhället. 300 arbetare med sina familjer hade tillsammans med Vattenfall skapat ett litet samhälle mitt ute i ingenstans men efter bara fyra år var det över.

De första arbetarna som kom till Harsprånget skulle genomföra mark- och bergundersökningar. Då uppfördes en liten befälsstuga, med tre rum och kök samt en timmerstuga som rymde tio man. De byggnaderna uppfördes på älvens västra sida och inte i närheten av den arbetsplats som skulle komma att etableras på den östra stranden. När den massiva arbetsstyrkan väl började komma till platsen fick arbetarna först bo i tält och enkla skogskojor. Tjänstemännen inhystes till att börja med i anläggarsamhället i Porjus, sex kilometer uppströms. Vid arbetsplatsen uppfördes ett antal provisoriska byggnader och skjul för förråd och kontor. Dessa skulle komma att ersättas av mer rejäla byggnader.

Bland de första permanenta byggnaderna som uppfördes i Harsprånget var centralmarketenteriet, det vill säga ett matserveringsställe. I september 1920 skriver Norrbottens-Kuriren:

En av de mest imponerande sevärdheterna är det stora marketenteriet med sina hypermoderna attiraljer och utrustningar. Det är byggt i T-form, och från bägge gavlarna leda ingångarna till två matsalar för varje ingång.

När man kommer in genom den stora dubbelgående förrarne, möter ögat anblicken av en rad tvättställ med handdukar förnaglade i väggen. Matsalarna fyra till antalet, rymmande ca 150 man vardera äro höga, försedda med ett tjugotal elektriska värmekaminer, laserade i svagt gult med röda, bruna och blå listverk som gör ett frappant smakfullt intryck på betraktaren.

Vidare beskrivs byggnaden som tilltagen och modern. Köket är försett med två större och tre mindre elektriska kokapparater med glänsande kopparlock, en stor elektrisk spis, en rad med Bolinders gjutjärnsspisar och värmeskåp. Förutom centralmarketenteriet uppfördes ytterligare fyra stycken mindre marketenterier som placerades närmre de utspridda arbetsplatserna. Vardera mindre marketenteri kunde servera upp femtio personer samtidigt.

Samhället som sedan växte upp runt centralmarketenteriet skulle komma att uppföras under ordnade former och en stadsplan upprättades. I planen fanns förutom bostäder och handelskvarter även utpekade områden för kyrka, kommunalhus och parker. Den valda platsen för det nya samhället bestämdes till en vacker skogbevuxen sandås som tornade upp sig över arbetsplatsen. Den platsen är idag ca 2,3 kilometer ovanför den nuvarande kraftstationen och dammen

Bostadshusen uppfördes utifrån ritningar av arkitekten Svante Dyhlén som var verksam vid Vattenfalls byggnadskontor. Han har även ritat tio stycken maskinist- och maskinistbiträdesbostäder vid Olidens kraftverk som idag är byggnadsminnesmärkta.

En permanent ingenjörsvilla uppfördes för den blivande driftingenjören, vid uppbyggnaden av kraftstationen fick arbetschefen bo i villan. Byggnaden uppfördes i en nationalromantisk stil med både matrum, serveringsrum, blomsterrum, jungfrukammare, gästrum och badrum. Idag är det enda byggnaden som fortfarande står på sin ursprungliga plats i det gamla samhället.

De arbetarna som förväntades arbeta i Harsprånget en längre tid fick arrendera tomt där de kunde uppföra en byggnad utifrån en förutbestämd standardtyp som arbetsledningen satt ihop. Ett så kallat egnahem, en vanlig företeelse i Sverige vid den tiden. Byggnaden fick arbetarna själva uppföra men Vattenfall lämnade kredit på material som fanns i det egna förrådet så som virke, tegel, cement och spik. Snickerier kom ifrån det Vattenfallsägda snickeriet i Porjus. Vissa av egnahemmen fick tillåtelse att anlägga ladugårdar och fem stycken uppfördes med utrymme för 12-15 kor.

Det nya anläggarsamhället skulle ha alla bekvämligheter och det grävdes brunnar och drogs ledningar för både vatten och avlopp. Men en av de nymodigheter som var mest ovanlig, var att samhället elektrifierades. Detta var ett beslut från Vattenfall då de kom fram till att det blev mer ekonomiskt att använda överskottsenergin från Porjus kraftverk istället för att förse samhället med ved. Samtliga byggnader försågs med elvärme och vissa av lägenheterna hade till och med elspis.

Det lilla handelskvarter som upprättades bestod av tre stycken handelsbodar, en biograf, ett par kaféer och en hantverkslokal. Centrumet uppfördes på ett privat initiativ även om Vattenfall planerat för samhällsservice.

Sammanlagt uppfördes 32 egnahem och fem affärslokaler, dock hann varken kyrka, kommunalhus eller park anläggas innan det att arbetet stoppades. När arbetena lades ner 1922 koncentrerades resurserna på att konservera det som redan byggts på platsen. Bland annat målade man samtliga byggnader och taken tjärades för hålla. Fönster försågs med igenspikade fönsterluckor och ytterdörrarna bommades igen med reglar av järn. De egnahem som en del av arbetarna hade uppfört på platsen löstes in av Vattenfall. Ingen tilläts att bo kvar och likt vattenfallet tystades de samhälle som anlagts knappa fyra år tidigare.

23 år efter att arbetena i Harsprånget stoppades kommer byggnaderna åter igen att bebos och ytterligare ett samhälle uppförs i Harsprånget. Vill du läsa mer om det kan du följa vårt projekt Veku Vaku (vekuvaku.eu) där jag arbetar med att kartlägga och synliggöra vattenkraftens kulturarv längs med Lule älv. Till våren kommer en antikvarisk rapport att publiceras där kommer ni kunna läsa mer om Harsprånget, dess två samhällen och många andra liknande platser längs med Luleälven.

Vid tangentbordet, Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Källor:
Forsgren, Nils, Harsprånget: storverket som aldrig höll på att bli av, Porjus arkivkomm., Porjus, 1995

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Porjus Arkivkommittés Bildarkiv