En tillbakablick på 2022

Imorgon är det julafton och det är därmed bara några dagar kvar av 2022. Snart inleder vi ett nytt arbetsår, med nya utmaningar och spännande projekt som vi garanterat kommer att berätta mer om här på Kulturmiljöbloggen. Så här i slutet av året är det fullt upp med rapportskrivning, bildhantering, fyndregistrering, provhantering och spänd väntan på analysresultat inom de projekt som har pågått under årets fältsäsong. För egen del har det varit ett mycket intensivt – och otroligt spännande och roligt fältarbetsår – och jag bjuder därför på en liten tillbakablick på 2022, innan vi med nya friska tag griper oss an 2023!

Ett flertal veckor av årets fältsäsong har tillbringats längs med Stora och Lilla Lule älv, inom projektet Norrlands Vattenanknutna Kulturmiljöer (NVK). Projektet, som drivs av LTU och genomförs tillsammans med Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv, studerar hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma kulturmiljöer, hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. Läs gärna mer om projektet, dels i ett tidigare blogginlägg, Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer samt dels på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.

I Norrbotten har Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum gjort gemensamma fältarbeten inom NVK-projektet, vilket har varit otroligt givande. Från Luleå tekniska universitet har Dag Avango, professor i historia, samt Johan Cederqvist och Felicia Söderkvist, doktorander i historia, deltagit. Från Norrbottens museum har undertecknad arbetat i projektet. Vi drog igång fältarbetet inom NVK redan i slutet av maj och har inventerat valda sträckor mellan Vuollerim och Jokkmokk, mellan Vuollerim och Messaure samt vid Tjaktjajávrre och Laxholmen, Edefors. När vi startade arbetet i maj så var det första fältarbetet för året, så det var lite som att släppa ut kalvar på grönbete. Norrbottens museum hade haft sin årliga ”avrostning” veckan innan, vilket vi kallar för ”arkeologsläpp”, så jag hade i alla fall fått nosa på friheten ute i skogen innan NVK-projektet drog igång. Under avrostningen åker vi ut tillsammans och tittar på några valda lämningar och granskar något/några av allmänhetens tips, samtidigt som vi fräschar upp minnet vad gäller exempelvis registreringspraxis och inmätningsmetoder. Arkeologsläppet är en trevlig mjukstart på fältsäsongen.

Som en del i fältarbetet inom NVK-projektet har vi dels gjort arkeologiska inventeringar, men också återfotograferingar av platser som fotograferades i samband med Riksantikvarieämbetets dokumentationer inför vattenkraftsutbyggnaden.

Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i färd med att återfotografera en bebyggd miljö i Porsiavan, invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo.

I projektet har vi återbesökt 34 sedan tidigare registrerade fornlämningar och kulturhistoriska lämningar, men även registrerat 61 sedan tidigare okända lämningar. Det rör sig om bland annat boplatser, härdar, husgrunder, flottningslämningar och barktäkter. Under fältarbetet har vi träffat på ett och annat mer modernt inslag också, som inte har registrerats i Fornsök, även om de lämningarna och fynden också såklart berättar en del om utnyttjandet av landskapet…

Fynd av en kokosnöt på ett kalhygge mellan Kalludden och Höganäs, på östra sidan om Stora Lule älv. Inte riktigt det vanligaste fyndet i norrbottniska skogar. Sannolikt har en fågel tagit med sig en fylld kokosnöthalva som hängts upp av någon som matar fåglar under vintern. Foto: Frida Palmbo.
En koja? omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Del av insidan i koja? som är omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Insnidad döskalle i en torrstubbe invid Tjaktjajávrre, enligt uppgift skapad av en lokal konstnär. Foto: Frida Palmbo.

En av veckorna inom NVK-projektet tillbringade vi kring Tjaktjajávrre och Blackälven nordväst om Jokkmokk. Veckan innan, då vi arbetade kring Jokkmokk, åkte undertecknad och Dag Avango iväg en kväll för att rekognoscera is- och snöläget kring Tjaktjajávrre. Här invigdes Seitevare kraftverk 1968. Vattenkraftsutbyggnaden i Blackälven, en biflod till Lilla Lule älv, medförde att bland annat sjöarna Tjaktjajávrre, Snärak, Keddek och Rittak bildar ett enormt vattenmagasin, som är dämd strax över 30 m i höjdled. När vi denna kväll i slutet av maj kom fram till vattenmagasinet blev vi väldigt tagna av synen. Det var lågt vatten i magasinet, vilket gjorde att landskapet runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre såg ut som en stenöken. Kargt, ödsligt men ändå vackert – och sorgligt. Innan fältarbetet hade vi ju kunnat se den stora landskapsförändringen kring Tjaktjajávrre genom att jämföra kartor över hur området såg ut före dämningen och hur området idag ser ut efter dämningen. Att nu se landskapet i verkligheten, med de enorma arealer som under stor del av året är täckt av vatten synliga som karga stenöknar, var verkligen gripande. Hur många kulturmiljöer har förstörts, eroderat bort och försvunnit från dessa överdämda områden? Runt midnatt åkte vi tillbaka till Jokkmokk. Även om sommarnätterna är ljusa här uppe i norr så var det ändå lite skymning, och flera gånger trodde vi att de svarta soptunnor som stod efter vägen var renar. Helt plötsligt så stod det något på vägen en bit framför oss. Dag halvsov, och jag tänkte att ”det är väl en ren eller en soptunna”. När ”det” reste sig på bakbenen utropade jag: ”En björn – det är en björn!”. Dag blev klarvaken och famlade efter kameran, och jag tror att björnens rumpa fångades på bild när den försvann ut i skogen igen. Mitt första möte med en björn! Resten av resan till Jokkmokk frågade vi oss varje gång vi såg en svart prick efter vägen: Är det en björn eller en soptunna?

Vy över Tjaktjajávrre vid lågvatten i magasinet. “Stolpen” till höger i bild är en pegel, det vill säga en vattenståndsmätare, vilket ger en tydlig bild av hur högt vattenytan i detta vattenmagasin faktiskt kan stå. Foto: Frida Palmbo.
Vy över vattenmagasinet Tjaktjajávrre vid lågvatten. De annars överdämda stränderna runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre ser ut som en stenöken. Foto: Frida Palmbo.

När vi sedan genomförde fältarbetet kring Tjaktjajávrre i juni hade vattenytan stigit, men vi kunde fortfarande gå runt delar av det steniga landskapet, som annars är överdämt stora delar av året. Bitvis kände jag mig uppgiven, för det var tydligt att regleringen medfört att områden har översandats och att svallgrus förflyttas i området, och antagligen döljer en del av den ursprungliga markytan, alternativt att den ursprunliga marken helt eroderat bort. Hur skulle det gå att hitta några lämningar i denna stenöken? I närheten av Snávva hittade vi däremot ett område som inte påverkats alltför mycket av vattenkraftsregleringen. Här hittade vi ett antal härdar, fullt synliga på den blottade marken, med tydligt lagda stenar. Med sonden kunde vi se både kol, rödbränd sand och till och med ett bränt ben i en av härdarna. Detta är en lokal som jag tycker borde räddningsundersökas, för här finns det fortfarande kvar vetenskaplig information!

Historikerna Dag Avango (till vänster) och Johan Cederqvist (till höger) inventerar längs med vattenytan i Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, dokumenterar området med härdar i närheten av Snávva, vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
En av de påträffade härdarna i närheten av Snávva vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i torrfåran i Blackälven, nedströms Seitevare kraftverk. Foto: Frida Palmbo.

Sista dagarna innan semestern genomförde vi fältarbeten bland annat kring Laxholmen vid Edefors. Här har laxfiske bedrivits åtminstone sedan medeltiden, och där Luleå stad under en period var ägare till Edefors laxfiske. När Luleå stad sålde sina fiskeegendomar till Vattenfall och Laxede kraftverk byggdes avslutades en minst 600 år lång fisketradition i Edeforsen. Johan Cederqvist studerar i sitt avhandlingsarbete hur laxfisket i Luleälven har påverkats efter vattenkraftsutbyggnaden, och det kommer bli mycket intressant att få ta del av hans arbete längre fram. Inför vattenkraftsutbyggnaden här gjorde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska dokumentationer av området, dels av 1900-talets laxfiske, men också av bebyggelsen och landskapet i området. Under 1980-talet gjorde Norrbottens museum genom arkeologen Thomas Wallerström en kulturhistorisk dokumentation av Laxholmen under 1980-talet. 2010 gjorde bebyggelseantikvarierna Carita Eskeröd och Rebecka Svensson vid Norrbottens museum en dokumentation av laxminan vid Edefors, inför Vattenfalls uppgradering av dammanläggningen. Vid jämförelser mellan dessa material uppstod en förvirring i fält. Att det dessutom var runt 30 grader varmt bidrog nog till att tankeverksamheten kanske inte var helt på topp. Enligt Riksantikvarieämbetets dokumentation så ligger norra laxfisket på norra sidan av Lule älv, vilket ju låter helt logiskt, men enligt Norrbottens museums dokumentationer så benämnes lämningarna på norra sidan av Luleälven istället för södra laxfisket. Vad är egentligen korrekt? Genom att studera äldre kartor från Lantmäteriet så har vi kunnat konstatera att fisket på norra sidan av älven (egentligen östra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning) mycket riktigt är det södra fisket, och att det norra fisket är beläget på södra sidan av älven (egentligen västra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning). Men det verkar ju helt ologiskt, eller?! På några av de historiska kartorna har vi även kunnat hitta noteringar om ett förut liggande fiske längre norr om det norra fisket (på västra sidan av älven), vilket med största sannolikhet innebär att det norra fisket tidigare har legat längre norrut och sedan flyttats längre söderut, men har fått behålla namnet norra fisket. Lantmäteriets historiska kartor är verkligen guld värd!

Torrfåran nedströms Laxede kraftverk. Här forsade en gång i tiden laxrika vatten. Foto: Frida Palmbo.
“Karta ofver De Holmar och Stränder som vid Afvittringen i ÖfverLuleå Soxcken blifvit afsatte vid och omkring Laxholms Fisket Upprättad År 1834 “. Ur Lantmäteriets historiska kartor, akt 25-ede-269:65g.

När vi genomförde fältarbetet vid Laxholmen och Edefors hittade vi rester av en grävd kanal/djupt dike och en damm, som tagits över av en bäver. Efter en del efterforskningar så utgör dessa lämningar sannolikt rester av en fiskodling som Vattenfall anlade i Edefors som kompensation för försämrat laxfiske i Luleälven efter att Porsi kraftverk byggdes, samt även för att ersätta förlusten av Edefors gamla avelsbassänger. Dessvärre fick en laxsjukdom snabbt fäste i dammen, vilket tillsammans med att vattenomsättningen och strömförsörjningen var otillfredsställande ledde till att sjukdomen spred sig och avelsbassängen lades ned. Det var en smula tåladmodsprövande att dokumentera dessa spår, på grund av 30-gradig värme i kombination med mängder av mygg och broms och vandring över bäverns alla fällda träd.

Del av fiskodlingen vid Edefors. Metallkonstruktionen är med största sannolikhet en del av en dammlucka. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En bäver har tagit över miljön kring den tidigare fiskodlingen vid Edefors. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Efter semestern påbörjade Norrbottens museum den arkeologiska räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Stora Lule älv. Denna räddningsundersökning faller faktiskt väl in även i projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Anledningen till att Norrbottens museum genomför denna undersökning är att erosionen som sker i området på grund av vattenkraftsregleringen har bidragit till att rödockra från graven har börjat erodera ut i Stora Lule älv. Under tre fantastiskt fina veckor hann vi avtorva, lyfta massor av sten och till stor del avgränsa rödockrafärgningen under gravens stenpackning. Om årets undersökning finns att läsa mer om i ett tidigare blogginlägg, och därför går jag inte in närmare på själva undersökningen här: Rödockragraven i Ligga

Arkeologerna Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist arbetar med avtorvningen av rödockragraven i Ligga. Knotten cirkulerar i området. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Rödockragraven i Ligga är ett fornvårdsobjekt, vilket innebär att platsen ingår i Länsstyrelsen i Norrbottens skyltade fornvårdsmiljöer. Därför finns det iordningsställt en parkeringsplats och det finns informationsskyltar på plats. Delar av parkeringsplatsen blev dock översvämmad i år på grund av höga flöden i Luleälven. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Fantastiskt fin arbetsplats! Rödockragraven i Ligga invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Norrbottens museums fotograf har gjort en 3D-modell av hur graven såg ut efter avtorvning, alltså när växtligheten har tagits bort och själva stenpackningen som är lagd ovanpå gravläggningen har avgränsats. Ta gärna del av denna: Red ochre grave

I skrivande stund pågår rapportarbetet från undersökningen, och några av analysresultaten har börjat komma in, men jag sparar dem tills alla analyser är gjorda och kan presentera dem mer samlat. Jag ser verkligen fram emot att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år, förhoppningen är att vi då ska hinna undersöka graven klar. Det är en fantastiskt fin miljö att arbeta i, alldeles intill Stora Lule älv, och det känns fint att vi får möjlighet att tillvarata den vetenskapliga information som är dold i graven innan dess innehåll har försvunnit ut i älven. Det är ett otroligt spännande arbete, som vi garanterat kommer att återkomma till här på Kulturmiljöbloggen!

Sista fältveckorna för i år tillbringades mellan Gällivare och Porjus, med anledning av en ny elledningsdragning. Min kollega Hanna Larsson ansvarade för utredningen, som till stor del sträckte sig över blöta myrmarker. Det regnade dessutom en hel del under dessa veckor, så fältkläderna hann inte alltid torka upp innan det var dags att bege sig ut i skogen igen. I slutet av en sådan fältvecka känner man sig som en sur disktrasa. Skönt att komma hem och torka upp under helgen, men redo för nya tag på måndagen igen! Vi fick se fantastiskt fina höstlandskap, och registrerade en hel del lämningar, däribland barktäkter, militära lämningar och härdar. Det känns fint att varje fältarbete vi gör, bidrar till att utöka fornlämningsbilden i Norrbotten, då det finns ett stort inventeringsbehov här. Alla insatser är viktiga.

Höstfärger mellan Gällivare och Porjus. Arkeolog Rasmus Lundqvist i bild. Foto: Frida Palmbo.

Så här när snön och kylan gör sig påmind utomhus är det skönt att sitta inomhus på kontoret, men rapportarbetet för årets projekt gör att jag ändå längtar ut i fält igen. Närmare maj kommer det att klia i fingrarna och sedan i mitten av maj är det äntligen dags för 2023 års arkeologsläpp – det är fint att ha något att se fram emot!

Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
/Frida Palmbo, arkeolog

Harsprångets första anläggarsamhälle

Harsprångets vattenkraftverk är idag Sveriges effektmässigt största vattenkraftverk men det är även ett av de kraftverk som tagit längst tid att färdigställa. Utbyggnaden inleddes redan 1918 men började inte producera el förrän nära 34 år senare. Under den perioden uppfördes inte bara ett utan två anläggarsamhällen med bostäder för de som skulle bygga kraftverket. En av anledningarna till detta var att 1920-talets ekonomiska kris satte påverkade möjligheterna till utbyggnaden och i maj 1922 stoppades arbetet. Då bodde och levde närmare 500 personer i det nyetablerade samhället. 300 arbetare med sina familjer hade tillsammans med Vattenfall skapat ett litet samhälle mitt ute i ingenstans men efter bara fyra år var det över.

Ortofoto Harsprångselet. Bilden till vänster är tagen på 1960-talet. Då har det andra samhället uppförts och Harsprångets vattenkraftverk har färdigställts. På platsen för det första samhället finns fortfarande ett antal byggnader kvar, bland annat centralmarketenteriet. Högra bilden är tagen tidigt 2000-tal, här har båda samhällena avvecklats helt och kvar finns endast spår av vägdragningarna. Bildkälla: Lantmäteriet

De första arbetarna som kom till Harsprånget skulle genomföra mark- och bergundersökningar. Då uppfördes en liten befälsstuga, med tre rum och kök samt en timmerstuga som rymde tio man. De byggnaderna uppfördes på älvens västra sida och inte i närheten av den arbetsplats som skulle komma att etableras på den östra stranden. När den massiva arbetsstyrkan väl började komma till platsen fick arbetarna först bo i tält och enkla skogskojor. Tjänstemännen inhystes till att börja med i anläggarsamhället i Porjus, sex kilometer uppströms. Vid arbetsplatsen uppfördes ett antal provisoriska byggnader och skjul för förråd och kontor. Dessa skulle komma att ersättas av mer rejäla byggnader.

De första arbetarna fick bo i enkla små skogskojor innan det att man etablerade de mer permanenta byggnaderna och samhället. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Bland de första permanenta byggnaderna som uppfördes i Harsprånget var centralmarketenteriet, det vill säga ett matserveringsställe. I september 1920 skriver Norrbottens-Kuriren:

En av de mest imponerande sevärdheterna är det stora marketenteriet med sina hypermoderna attiraljer och utrustningar. Det är byggt i T-form, och från bägge gavlarna leda ingångarna till två matsalar för varje ingång.

När man kommer in genom den stora dubbelgående förrarne, möter ögat anblicken av en rad tvättställ med handdukar förnaglade i väggen. Matsalarna fyra till antalet, rymmande ca 150 man vardera äro höga, försedda med ett tjugotal elektriska värmekaminer, laserade i svagt gult med röda, bruna och blå listverk som gör ett frappant smakfullt intryck på betraktaren.

Ritning på det stora centralmarketenteriet med sina fyra matsalar och lanterniner på taket. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Vidare beskrivs byggnaden som tilltagen och modern. Köket är försett med två större och tre mindre elektriska kokapparater med glänsande kopparlock, en stor elektrisk spis, en rad med Bolinders gjutjärnsspisar och värmeskåp. Förutom centralmarketenteriet uppfördes ytterligare fyra stycken mindre marketenterier som placerades närmre de utspridda arbetsplatserna. Vardera mindre marketenteri kunde servera upp femtio personer samtidigt.

Fotografi av Centralmarketenteriet under samhällets utbyggnad. Den vänstra byggnadsdelen innehöll ett modernt och effektivt kök och den högra byggnadsdelen innefattade matsalarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Samhället som sedan växte upp runt centralmarketenteriet skulle komma att uppföras under ordnade former och en stadsplan upprättades. I planen fanns förutom bostäder och handelskvarter även utpekade områden för kyrka, kommunalhus och parker. Den valda platsen för det nya samhället bestämdes till en vacker skogbevuxen sandås som tornade upp sig över arbetsplatsen. Den platsen är idag ca 2,3 kilometer ovanför den nuvarande kraftstationen och dammen

För att undvika den oordnade bebyggelse som till en börja präglade grannsamhället Porjus vid inledningen av kraftverksutbyggnaden där valde man att ta fram en stadsplan för Harsprångets första anläggarsamhälle. Det T-formade centralmarketenteriet syns strax ovanför byggarbetsplatsen och vi dem tre stycken byggnader som i planen omnämns som Vinterbaracker. Dessa kom att bli de ungkarlsbaracker som fanns. Kv. A, G och B var avsatta till egnahemsbostäder åt arbetarna och deras familjer och i Kv. C syns det lilla handelscentrum som upprättades. Till vänster syns en utpekad plats för kyrka och i Kv. E finns plats för ett polishus, de kom aldrig att uppföras. Bildkälla: Harsprånget, bok av Nils Forsgren.

Bostadshusen uppfördes utifrån ritningar av arkitekten Svante Dyhlén som var verksam vid Vattenfalls byggnadskontor. Han har även ritat tio stycken maskinist- och maskinistbiträdesbostäder vid Olidens kraftverk som idag är byggnadsminnesmärkta.

En permanent ingenjörsvilla uppfördes för den blivande driftingenjören, vid uppbyggnaden av kraftstationen fick arbetschefen bo i villan. Byggnaden uppfördes i en nationalromantisk stil med både matrum, serveringsrum, blomsterrum, jungfrukammare, gästrum och badrum. Idag är det enda byggnaden som fortfarande står på sin ursprungliga plats i det gamla samhället.

Den tilltagna ingenjörsvillan som permanent skulle inhysa den blivande driftingenjören för Harsprångets vattenkraftverk. Idag den enda byggnaden som finns kvar på platsen för det ursprungliga första samhället i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

De arbetarna som förväntades arbeta i Harsprånget en längre tid fick arrendera tomt där de kunde uppföra en byggnad utifrån en förutbestämd standardtyp som arbetsledningen satt ihop. Ett så kallat egnahem, en vanlig företeelse i Sverige vid den tiden. Byggnaden fick arbetarna själva uppföra men Vattenfall lämnade kredit på material som fanns i det egna förrådet så som virke, tegel, cement och spik. Snickerier kom ifrån det Vattenfallsägda snickeriet i Porjus. Vissa av egnahemmen fick tillåtelse att anlägga ladugårdar och fem stycken uppfördes med utrymme för 12-15 kor.

Egnahemsbyggnader belägna högst upp i samhället. Arbetarna hade en valmöjlighet bland ett antal standardtyper för utförandet av byggnaderna, samtliga ritade av Svante Dyhlén. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté
En familj framför sitt egnahem i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det nya anläggarsamhället skulle ha alla bekvämligheter och det grävdes brunnar och drogs ledningar för både vatten och avlopp. Men en av de nymodigheter som var mest ovanlig, var att samhället elektrifierades. Detta var ett beslut från Vattenfall då de kom fram till att det blev mer ekonomiskt att använda överskottsenergin från Porjus kraftverk istället för att förse samhället med ved. Samtliga byggnader försågs med elvärme och vissa av lägenheterna hade till och med elspis.

Pågående utbyggnad av samhället. I bakgrunden syns tre av de Vinterbaracker/ Ungkarlsbaracker som uppfördes i samhällets högra kant. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det lilla handelskvarter som upprättades bestod av tre stycken handelsbodar, en biograf, ett par kaféer och en hantverkslokal. Centrumet uppfördes på ett privat initiativ även om Vattenfall planerat för samhällsservice.

Sammanlagt uppfördes 32 egnahem och fem affärslokaler, dock hann varken kyrka, kommunalhus eller park anläggas innan det att arbetet stoppades. När arbetena lades ner 1922 koncentrerades resurserna på att konservera det som redan byggts på platsen. Bland annat målade man samtliga byggnader och taken tjärades för hålla. Fönster försågs med igenspikade fönsterluckor och ytterdörrarna bommades igen med reglar av järn. De egnahem som en del av arbetarna hade uppfört på platsen löstes in av Vattenfall. Ingen tilläts att bo kvar och likt vattenfallet tystades de samhälle som anlagts knappa fyra år tidigare.

I bakgrunden skymtar Centralmarketenteriets lanternintak och i förgrunden är de tre Vinterbaracker eller Ungkarlsbaracker som inhyste de arbetarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

23 år efter att arbetena i Harsprånget stoppades kommer byggnaderna åter igen att bebos och ytterligare ett samhälle uppförs i Harsprånget. Vill du läsa mer om det kan du följa vårt projekt Veku Vaku (vekuvaku.eu) där jag arbetar med att kartlägga och synliggöra vattenkraftens kulturarv längs med Lule älv. Till våren kommer en antikvarisk rapport att publiceras där kommer ni kunna läsa mer om Harsprånget, dess två samhällen och många andra liknande platser längs med Luleälven.

Vid tangentbordet, Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Källor:
Forsgren, Nils, Harsprånget: storverket som aldrig höll på att bli av, Porjus arkivkomm., Porjus, 1995

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Porjus Arkivkommittés Bildarkiv