Harsprångets första anläggarsamhälle

Publicerat september 10, 2021 av Norrbottens museum

Svara

Harsprångets vattenkraftverk är idag Sveriges effektmässigt största vattenkraftverk men det är även ett av de kraftverk som tagit längst tid att färdigställa. Utbyggnaden inleddes redan 1918 men började inte producera el förrän nära 34 år senare. Under den perioden uppfördes inte bara ett utan två anläggarsamhällen med bostäder för de som skulle bygga kraftverket. En av anledningarna till detta var att 1920-talets ekonomiska kris satte påverkade möjligheterna till utbyggnaden och i maj 1922 stoppades arbetet. Då bodde och levde närmare 500 personer i det nyetablerade samhället. 300 arbetare med sina familjer hade tillsammans med Vattenfall skapat ett litet samhälle mitt ute i ingenstans men efter bara fyra år var det över.

Ortofoto Harsprångselet. Bilden till vänster är tagen på 1960-talet. Då har det andra samhället uppförts och Harsprångets vattenkraftverk har färdigställts. På platsen för det första samhället finns fortfarande ett antal byggnader kvar, bland annat centralmarketenteriet. Högra bilden är tagen tidigt 2000-tal, här har båda samhällena avvecklats helt och kvar finns endast spår av vägdragningarna. Bildkälla: Lantmäteriet

De första arbetarna som kom till Harsprånget skulle genomföra mark- och bergundersökningar. Då uppfördes en liten befälsstuga, med tre rum och kök samt en timmerstuga som rymde tio man. De byggnaderna uppfördes på älvens västra sida och inte i närheten av den arbetsplats som skulle komma att etableras på den östra stranden. När den massiva arbetsstyrkan väl började komma till platsen fick arbetarna först bo i tält och enkla skogskojor. Tjänstemännen inhystes till att börja med i anläggarsamhället i Porjus, sex kilometer uppströms. Vid arbetsplatsen uppfördes ett antal provisoriska byggnader och skjul för förråd och kontor. Dessa skulle komma att ersättas av mer rejäla byggnader.

De första arbetarna fick bo i enkla små skogskojor innan det att man etablerade de mer permanenta byggnaderna och samhället. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Bland de första permanenta byggnaderna som uppfördes i Harsprånget var centralmarketenteriet, det vill säga ett matserveringsställe. I september 1920 skriver Norrbottens-Kuriren:

En av de mest imponerande sevärdheterna är det stora marketenteriet med sina hypermoderna attiraljer och utrustningar. Det är byggt i T-form, och från bägge gavlarna leda ingångarna till två matsalar för varje ingång.

När man kommer in genom den stora dubbelgående förrarne, möter ögat anblicken av en rad tvättställ med handdukar förnaglade i väggen. Matsalarna fyra till antalet, rymmande ca 150 man vardera äro höga, försedda med ett tjugotal elektriska värmekaminer, laserade i svagt gult med röda, bruna och blå listverk som gör ett frappant smakfullt intryck på betraktaren.

Ritning på det stora centralmarketenteriet med sina fyra matsalar och lanterniner på taket. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Vidare beskrivs byggnaden som tilltagen och modern. Köket är försett med två större och tre mindre elektriska kokapparater med glänsande kopparlock, en stor elektrisk spis, en rad med Bolinders gjutjärnsspisar och värmeskåp. Förutom centralmarketenteriet uppfördes ytterligare fyra stycken mindre marketenterier som placerades närmre de utspridda arbetsplatserna. Vardera mindre marketenteri kunde servera upp femtio personer samtidigt.

Fotografi av Centralmarketenteriet under samhällets utbyggnad. Den vänstra byggnadsdelen innehöll ett modernt och effektivt kök och den högra byggnadsdelen innefattade matsalarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Samhället som sedan växte upp runt centralmarketenteriet skulle komma att uppföras under ordnade former och en stadsplan upprättades. I planen fanns förutom bostäder och handelskvarter även utpekade områden för kyrka, kommunalhus och parker. Den valda platsen för det nya samhället bestämdes till en vacker skogbevuxen sandås som tornade upp sig över arbetsplatsen. Den platsen är idag ca 2,3 kilometer ovanför den nuvarande kraftstationen och dammen

För att undvika den oordnade bebyggelse som till en börja präglade grannsamhället Porjus vid inledningen av kraftverksutbyggnaden där valde man att ta fram en stadsplan för Harsprångets första anläggarsamhälle. Det T-formade centralmarketenteriet syns strax ovanför byggarbetsplatsen och vi dem tre stycken byggnader som i planen omnämns som Vinterbaracker. Dessa kom att bli de ungkarlsbaracker som fanns. Kv. A, G och B var avsatta till egnahemsbostäder åt arbetarna och deras familjer och i Kv. C syns det lilla handelscentrum som upprättades. Till vänster syns en utpekad plats för kyrka och i Kv. E finns plats för ett polishus, de kom aldrig att uppföras. Bildkälla: Harsprånget, bok av Nils Forsgren.

Bostadshusen uppfördes utifrån ritningar av arkitekten Svante Dyhlén som var verksam vid Vattenfalls byggnadskontor. Han har även ritat tio stycken maskinist- och maskinistbiträdesbostäder vid Olidens kraftverk som idag är byggnadsminnesmärkta.

En permanent ingenjörsvilla uppfördes för den blivande driftingenjören, vid uppbyggnaden av kraftstationen fick arbetschefen bo i villan. Byggnaden uppfördes i en nationalromantisk stil med både matrum, serveringsrum, blomsterrum, jungfrukammare, gästrum och badrum. Idag är det enda byggnaden som fortfarande står på sin ursprungliga plats i det gamla samhället.

Den tilltagna ingenjörsvillan som permanent skulle inhysa den blivande driftingenjören för Harsprångets vattenkraftverk. Idag den enda byggnaden som finns kvar på platsen för det ursprungliga första samhället i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

De arbetarna som förväntades arbeta i Harsprånget en längre tid fick arrendera tomt där de kunde uppföra en byggnad utifrån en förutbestämd standardtyp som arbetsledningen satt ihop. Ett så kallat egnahem, en vanlig företeelse i Sverige vid den tiden. Byggnaden fick arbetarna själva uppföra men Vattenfall lämnade kredit på material som fanns i det egna förrådet så som virke, tegel, cement och spik. Snickerier kom ifrån det Vattenfallsägda snickeriet i Porjus. Vissa av egnahemmen fick tillåtelse att anlägga ladugårdar och fem stycken uppfördes med utrymme för 12-15 kor.

Egnahemsbyggnader belägna högst upp i samhället. Arbetarna hade en valmöjlighet bland ett antal standardtyper för utförandet av byggnaderna, samtliga ritade av Svante Dyhlén. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

En familj framför sitt egnahem i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det nya anläggarsamhället skulle ha alla bekvämligheter och det grävdes brunnar och drogs ledningar för både vatten och avlopp. Men en av de nymodigheter som var mest ovanlig, var att samhället elektrifierades. Detta var ett beslut från Vattenfall då de kom fram till att det blev mer ekonomiskt att använda överskottsenergin från Porjus kraftverk istället för att förse samhället med ved. Samtliga byggnader försågs med elvärme och vissa av lägenheterna hade till och med elspis.

Pågående utbyggnad av samhället. I bakgrunden syns tre av de Vinterbaracker/ Ungkarlsbaracker som uppfördes i samhällets högra kant. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det lilla handelskvarter som upprättades bestod av tre stycken handelsbodar, en biograf, ett par kaféer och en hantverkslokal. Centrumet uppfördes på ett privat initiativ även om Vattenfall planerat för samhällsservice.

Sammanlagt uppfördes 32 egnahem och fem affärslokaler, dock hann varken kyrka, kommunalhus eller park anläggas innan det att arbetet stoppades. När arbetena lades ner 1922 koncentrerades resurserna på att konservera det som redan byggts på platsen. Bland annat målade man samtliga byggnader och taken tjärades för hålla. Fönster försågs med igenspikade fönsterluckor och ytterdörrarna bommades igen med reglar av järn. De egnahem som en del av arbetarna hade uppfört på platsen löstes in av Vattenfall. Ingen tilläts att bo kvar och likt vattenfallet tystades de samhälle som anlagts knappa fyra år tidigare.

I bakgrunden skymtar Centralmarketenteriets lanternintak och i förgrunden är de tre Vinterbaracker eller Ungkarlsbaracker som inhyste de arbetarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

23 år efter att arbetena i Harsprånget stoppades kommer byggnaderna åter igen att bebos och ytterligare ett samhälle uppförs i Harsprånget. Vill du läsa mer om det kan du följa vårt projekt Veku Vaku (vekuvaku.eu) där jag arbetar med att kartlägga och synliggöra vattenkraftens kulturarv längs med Lule älv. Till våren kommer en antikvarisk rapport att publiceras där kommer ni kunna läsa mer om Harsprånget, dess två samhällen och många andra liknande platser längs med Luleälven.

Vid tangentbordet, Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Källor:
Forsgren, Nils, Harsprånget: storverket som aldrig höll på att bli av, Porjus arkivkomm., Porjus, 1995

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Porjus Arkivkommittés Bildarkiv

Reseskildring Luleälven, då och nu

Publicerat juli 16, 2021 av Norrbottens museum

Harsprånget är det ödsligaste och dystraste man kan tänka sig, dess skönhet är i sanning tragisk. Hela Luleälfvens väldiga breda vatten tränger ihop sig i en trång ränna med tvära, höga, af de drifvande dimmolnen svartglänsande, väggar. Nedanför hufvudfallet böjer rännan tvärt af i rät vinkel för att efter cirka 50 meter återta hufvudriktningen med en lika skarp vinkel. Med en oerhörd häftighet kastar sig hufvudfallets vattenmassor mot den höga svarta vägg som motar dem. De torna upp sig som om de ville klättra öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande tvärväggen och dansar ned på andra sidan där det blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par kilometer innan de lugna sig

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

Illustration av Harsprånget ur boken Lappland, dess natur och folk, av Carl Anton Pettersson, en reseskildring publicerad 1871. Fotografi föreställande samma plats, av Evelina Regenius Jouper år 2021. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7425841, E 710944.

Det är tyst. Fullkomligt knäpptyst. Men ändå kan jag nästan höra dånet från det vatten som en gång karvat ner stenen till den massiva klyftan som sträcker sig mot norr och söder. Jag står på en klipphäll som slipats slät av vattenmassor några kilometer från den plats som beskrivs ovan av Maria Himmelstrand i STFs årsskrift från 1913. Hällen stupar rakt ner i klyftan och på andra sidan reser sig en ljust grå bergvägg. Det känns mäktigt att stå där och se den mörka hårda stenen som vattnet en gång fått framstå som så mjuk och formbar.

Även om Harsprånget tystats och stillats sen lång tid tillbaka är naturen fortfarande mäktig. Det går bara att föreställa sig vad som en gång var här, något som säkert trumfade tystnaden som råder idag. Min fantasi säger mig att miljön inte kunnat vara ödslig och dyster som Himmelstrand. Inte med allt det liv och rörelse den då hade. Idag är den kanske dyster just för att vattnet har stillats. Men den klarblå himlen och solens strålar skapar ett djup i landskapet vilket gör miljön levande i en annan bemärkelse. Skuggorna som uppstår i klyftan framhäver stenarnas formationer när solstrålarna träffar precis rätt. Det blir nästan något arkitektoniskt med kontrasterna av de hårda vinklarna på klipporna och de mjukt slipade stenhällarna. Mellan stenarna har vattnet stannat i små pooler som himlens blåa färg speglar sig i. Mot norr anas det hinder som stoppat vattnets framfart, Harsprångets vattenkraftverks stenfyllnadsdamm av laxrosa sten reser sig som en massiv vägg mitt i naturen.

Fotografi över torrfåran söder om Harsprånget vid koordinater SWEREF 99 TM:
N 7424261, E 710966.

Jag studerar kulturmiljöer, det vill säga miljöer som på något sätt påverkats av människan. Det ödsliga och närmare orörda landskap som beskrivs 1913 har ändrats och naturlandskapet har blivit ett kulturlandskap. Människan har strypt vattnets framfart för att nyttja den till elproduktion och därigenom förändrat landskapet längs med älvens milslånga stränder. Det är vad jag skriver om i projektet Veku Vaku, vattenkraftens kulturarv och det är därför jag står här på klipphällen strax söder om Harsprångets vattenkraftverk. Jag är inne på min första vecka av två fältveckor där jag skall studera och analysera samtliga femton vattenkraftverk med tillhörande dammar, anläggningar och kulturmiljöer längs med hela Lule älv.

Det är en alldeles väldig fart i forsen, de blekgröna forsböljorna komma störtande öfver hvarandra, slå ihop med motböljorna och krossas till en sjudande massa af skum. Dimslöjor driva öfver hvirflarna långsamt in öfver strandhällarna.

Även nedre Porjusforsen är storslagen, den är mera som ett fall, sammanträngt inom branta klippstränder. Öfver hufvudtaget äro väl Porjusfallen i sitt slag det mest storartade man kan se genom sin bredd, sina omväxlande utsikter och sin längd. Vi sågo dem ju inte i hela deras utsträckning. De torde nog ha varit vackrare innan de togos i anspråk för kraftverket, men för dem, som ej sett dem den tiden, äro de äfven nu oförlikneligt sköna.

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

1912 har Porjus vattenkraftverk tagits i bruk men vattnet flödar fortfarande nerför älven. Idag är dammluckorna stängda och vattnet står still på selet ovanför dammen. Jag står där och tvekar, motorn är igång och GPSen visar att man kan köra här. Till vänster om bilen är det en torrfåra och till höger en stenvall byggd av människan. Det borde innebära att vattnet inte kommer hit? Jag kör framåt en bit och ser en annan bil stå parkerad på andra sidan om den förhöjda vägdragningen, pustar ut och kör framåt. Bredvid den parkerade bilen sitter skylten som kantat min resa.

RISKOMRÅDE. LUCKOR ÖPPNAS UTAN FÖRVARNING. DAMMLUCKOR.

Parkerar bilen innan skylten för säkerhets skull. När jag kliver ut är det tyst och stilla. Luckorna är helt klart inte öppna, i sådana fall hade jag hört forsen och anat de dimslöjor som Himmelstrand beskriver. Jag går de sista metrarna som tar mig över den lilla kulle jag parkerat framför och ser den torrlagda älvfåran. Mitt i torrfåran står en man, med en gigantisk hund. Jag ser att det är en Mastiff så jag vet att den är gigantisk och dess rygg är i höjd med mannens höfter. Men på något sätt ser både mannen och hunden liten ut i relation till den breda fåra som inte längre täcks av vatten. Jag står precis nedanför det nedre Porjusfallet, efter de branta klippstränderna.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.

Ungefär samma plats tagen av Werner Åström. Källa: Tekniska Museet ID:TEKA0162005.

Riskmedvetna jag utmanar inte ödet och håller mig på åsen och fotograferar. När jag vänder mig norrut överraskas jag nästan av det som är framför mig. Templet i ödemarken tornar upp sig över trädtopparna. Porjus gamla ställverksbyggnad med sin ståtliga tegelarkitektur som markeras med en gyllene krona. Jag är byggnadsantikvarie, det är byggnader och arkitektur jag älskar och främst arbetar med. Ändå kan jag inte undgå att tänka att denna fantastiska monumentala byggnad är underordnad naturen och den mäktiga känsla som infinner sig när jag ser på landskapet.

Här står jag på en stor sten på en liten, omgiven av tunna tallar och ser ut över en fåra som karvats ut i landskapet av blekgröna forsböljor som störtar över varandra och slås ihop av motböljorna krossas till en sjudande massa av skum. Jag kan nästan se framför mig hur vattnet slås emot stenväggarna och kastas vidare, från höger till vänster och sen tillbaka. Men det är stilla och tyst och den rörelse som en gång präglat Porjusfallen är idag borta. Människans ingrepp och närvaron av den monumentala byggnaden som tornar upp sig över torrfåran är symbolisk för den makt och inverkan vi haft på naturlandskapet längs med Lule älv.

Under min två veckor långa resa besökte jag samtliga femton vattenkraftverk och analyserade deras miljöer. Under resan fick jag användning av min fantasi som kunde iscensätta det liv som beskrivs i de historiska texterna. Torrfårorna låg ofta tysta och öde med spår efter det vatten som en gång flödat där. Men vid ett tillfälle hade jag turen med mig. Min andra vecka i fält besökte jag Akkats vattenkraftverk i Jokkmokk. Det var första gången jag fick se de konstverksprydda dammluckorna som dagen till ära stod öppna. Det dundrar om vattnet som forsar ur dammens stora gap och de virvlande dimmolnen är så täta av droppar att konstverken får en vit ridå framför sig. Jag står nedströms, på en stor sten längs med den västra kanten. Runt stenen virvlar vattnet in i strandkantens revor. Ett krämfärgat skum har vispats upp av kraften i vattnet och ligger och guppar i fårorna mellan stenarna. Jag tar bilen ner till det andra fallet nedanför Akkats, Kaitumfallet. Här står vattnet så högt att de omsluter trädstammarna längs strandkanten. En betongmur sträcker sig från den östra strandkanten till den västra. I selet ovanför muren är älven en stor mörk vattenspegel som kastar sig ut över muren i en vid båge för att krossas mot stenarna och bilda ett skum. Ljudet är mäktigt och energin i den kraft som vattnet har kan nästan kännas i luften.

Två dagar senare, min sista dag på resan, står jag på exakt samma plats och det är tyst. Så när på ett litet porlande mellan de stenar som för bara några dagar sedan var täckta med ett krämfärgat täcke av skum. Dammluckorna är stängda och torrfåran är åter igen synlig. Den betongmur som agerat som avsats för vattnet syns helt och en stilla mörk vattenspegel har skapats ovanför den. Träden har fått komma ovanför strandkanten igen och omges av ett grönt täcke av gräs. På två dagar har landskapet och känslan på platsen förändrats helt. Min fantasi som har fått arbeta hårt de senaste veckorna har äntligen fått en förankring i verkligenheten. Att få se en och samma plats med två olika skepnader får mig att känna mig lyckligt lottad.

Filmen visar skillnaderna från när dammluckorna är öppna vs. stängda. Filmat 210615 samt 210617. Koordinater SWEREF 99 TM: N 7396828, E 714577

Oavsett vilken skepnad de olika platserna har med dunder och energi eller mäktig stilla tystnad är de helt klart värda att besöka. Om ni under semestern reser längs med älven är en avstickare värd att göra. Stanna till vid de dammar och kraftverk ni passerar och fantisera över hur det kunnat se ut förr innan vi gjorde intrång och tystade älven.