De sju små sjöarna som försvann

Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.

En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.

De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.

Stora Sjöfallet 1881 års Generalstabskarta visar de sju små sjöarna som ett pärlband i mitten.
Källa: Lantmäteriet

Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.

Suorva samhälle vid Östra gren ca 1923.
Källa: Järnvägsmuseet

Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.

Suorvadammens utbredning 1960.
Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.

De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.

De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.

Suorvadammens Västra gren under uppbyggnad med de 14 valven.
Källa: Tekniska museet

Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.

Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.

Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.

Vid Stora Sjöfallet, Hermelins fall, omkring 1900. Från vänster Kalle Björkman, Karl August Såhl. Fallet tystnade för gott 1972 på grund av kraftverksutbyggnad.
Källa: Nordiska Museet

I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.

Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku. 

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Vidare läsning

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999

Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Projektet Veku Vaku

VV loggoVeckans blogginlägg kommer att handla om projektet Veku Vaku som är i full gång här på Norrbottens museum. Veku Vaku betyder Vattenkraftens kulturarv och är ett treårigt Interreg Nord projekt som startade 2019 i samarbete med Finland.

Interreg loggo

EU-programmet Interreg Nord stöttar gränsöverskridande samarbete med avsikt att stärka den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det övergripande målet för Nordprogrammet är att förstärka programområdets konkurrenskraft och attraktivitet. Programmet omfattar norra Sverige, norra Finland, norra Norge samt Sápmi.

Projektet ska synliggöra och belysa vattenkraftverken och dess samhällen längs Ule- och Lule älvar som ett kulturarv och mångsidig resurs. Med projektet hoppas vi att dagens och framtidens invånare och aktörer, som bor eller är verksamma vid älven kan identifiera och nyttja de värden som idag är oidentifierade. Genom att uppmärksamma vattenkraftens kulturarv förbättras även förutsättningarna för ett bevarande. Vår förhoppning är att fler ska kunna besöka vattenkraftverken både fysiskt och digitalt, och ta del av projektets resultat.

anläggare 1

Bild 1. Porjus vattenreservoar och dammluckor | Foto: ©Vattenfall | I början av 1900-talet byggdes det första vattenkraftverket Längs Lule älv i Porjus.

Frågan är ifall utbyggnaden av vattenkraft längs Lule älv kan ses som ett kulturarv? och vad menas egentligen med kulturarv? Enligt Riksantikvarieämbetet är kulturarv ”materiella och immateriella spår av mänsklig aktivitet genom tiderna”, en beskrivning som väl stämmer in på vattenkraftverken. Vad som etableras som kulturarv speglas och bestäms av samtiden. Nu har det gått 45 år sedan det sista bygget startades längs Lule älv och tiden har gett oss distans och möjlighet att se på vattenkraftverken med andra ögon, och förhoppningsvis lyfta andra värden än de som definierats sen tidigare.

Kulturarvet innehåller såväl positiva lämningar som negativa spår, precis som vattenkraften. Utbyggnaden av vattenkraften längs Lule älv har satt tydliga spår i både människa och natur, både på gott och ont.

Energin som utvinns av de 15 vattenkraftverken längs med Lule älv hade en betydande roll för landets elektrifiering och därmed även den industriella utvecklingen. Byggnationen av kraftverken bidrog till arbetstillfällen och etableringen av vägnät och annan infrastruktur. Urbaniseringen sköts på framtiden och små samhällen fick åter igen blomstra under tiden för uppbyggnaden. Vattenkraften förde Sverige in i välfärden och idag är vi helt beroende av den el som produceras från älvarna. Vattenkraften har också en central roll för att Sverige ska uppnå målet om 100 procent förnybar elproduktion till år 2040.

Stora Sjöfallet_1913

Bild 2. Stora Sjöfallet. År: 1913 | Foto: ©Norrbottens museum |   Innan Suorvadammen byggdes forsade vattnet fritt i Stora Sjöfallet. Innan bygget av Suorvadammen kallades fallet ofta för ”Nordens Niagara”, och var den huvudsakliga anledningen till stiftandet av Stora Sjöfallets nationalpark.

Men vattenkraften har även en baksida som vittnar om tvångsförflyttningar, förstörelse av naturvärden och påtagliga intressekonflikter. De renskötande samerna har drabbats hårt av vattenregleringarna längs Lule älv på olika sätt. I och med regleringarna av det naturliga vattenflödet förändras naturen drastiskt. Det främsta problemet är inte att betesmarkens storlek krymper, utan att tillgängligheten till platsen försvåras i form av osäkra isar och överdämda flyttvägar. Kraftverksbyggen påverkar även områdets ekologi. Vattenvägar för fisk försvinner, stränder eroderar på grund av vattenreglering och kulturlager i landskapet förorsakas.

Messaure samhälle

Bild 3. Anläggningssamhället Messaure. År: 1959 | Plats: Messaure | Foto: ©Vattenfall | Kraftverk byggs ofta i glesbygd eller ödemark. Fram till 1960 var det vanligt att kraftverksbyggarens familj levde med honom i ett provisoriskt samhälle som utvecklats under byggtiden. När anläggningen var färdig flyttade familjen vidare till nästa. Messaure var det sista samhället i Sverige av denna typ. Samhällen som Messaure har i stort sett försvunnit, något som beror på flera olika orsaker, t.ex. bilism, traktamenten och förbättrade vägar.

En viktig del inom projektet Veku Vaku är att visa på Vattenkraftens alla sidor. Trots samarbete med energibolag är det vi inom projektet som väljer vad som ska lyftas fram och alla åsikter är viktiga för projektets djup och resultat. Genom att synliggöra båda sidor av myntet är förhoppningen att fler ska få en så rättvis bild som möjligt av hur vattenkraften påverkat Sverige som land och de människor som levt eller lever längs älven.

Projektets upplägg

Projektet bygger på tre delmål:

  • Kunskapen om älvarnas kraftverk och dess bebyggelses kulturhistoriska värden fördjupas.
  • Vattenkraftens kulturarv är levande och stärker lokal och regional gemenskap och näringsliv.
  • Kulturarvet är väl synligt och kunskapen om det är tillgängligt.

Hittills i projektet har vi främst arbetat med att samla information, historisk kontext samt läsa in oss på vattenkraft som teknik, samhällsdebatt och konsekvens. Litteratur och arkivstudier har varit en viktig källa för att samla information.

Nu under våren kommer vi genomföra möteskvällar med tema vattenkraft under fyra tillfällen på platser längs Lule älv. Vi startade förra veckan med vår första möteskväll i Boden och har nu siktet inställt på Vuollerim. På möteskvällarna kommer vi prata mer om projektet och diskutera vattenkraftens påverkan på samhället och människors liv. Välkommen att dela med dig av dina personliga erfarenheter eller åsikter. Håll utkik efter evenemangen på museets hemsida och Facebook.

Under sommaren kommer det genomföras en inventering av samtliga 15 kraftverk längs älven. Vi kommer beskriva byggnadernas material och utförande samt fotografera. Utöver kraftverken kommer vi även dokumentera samhällen, eller annan byggnation i anknytning till kraftverken. Den nya informationen som samlas in genom inventeringen kommer sedan att sammanställas med den historiska kontexten och personliga berättelserna för att fastställa kraftverkets kulturhistoriska värde.

Under det tredje året i projektet (2021) ska all information sammanställas och tillgängliggöras för allmänheten, dels genom en bok men också genom projektets hemsida som i dagsläget är under uppbyggnad.

Har du frågor eller funderingar kring projektet Veku Vaku? Hör gärna av dig!

Hälsningar

Byggnadsantikvarie Elin Sjöberg