Lule Älvs Flottningsförening – ett stort arkivprojekt för Norrbottens Föreningsarkiv

Introduktion
Norrbottens Föreningsarkiv består av dokument och föremål som bevaras för över 3 500 olika föreningar. Vi bevarar dem för att tillgängliggöra materialet för föreningar, forskare och allmänheten. De flesta föreningar har lämnat arkivdokument som inte tar så mycket plats i arkivlokalen och det går ganska snabbt att förteckna de flesta leveranser i vårt förteckningsprogram Visual Arkivdatabas, innan vi packar materialet i arkivkartonger för förvaring. Men vissa föreningar har haft en mycket större verksamhet och en större påverkan på Norrbottens historia än andra. Lule älvs flottningsförening är en av dessa.

Under 1800-talets industrialisering blev flottningsföreningar viktiga, eftersom flottningen var ett enkelt sätt att transportera timret som behövdes i allt större mängder. Mellan åren 1880 och 1900 ökade flottlederna i Sverige från 5 165 km till ca 20 000 km och vidare till 33 000 km under 1940-talet. Men med vattenkraftsutbyggnaden och byggnationen av bättre skogsvägar så upphörde timmerflottningen. Nu förtecknas alla våra flottningsföreningar (där Luleå älvs är den största) så att dessa dokument är tillgängliga för alla som vill forska om denna viktiga period i historien.

Bilder av högvältor, ur serien F4f1 Virke, Övrigt: Virkeskommitténs utredning 1944. Foto av arkivmaterialet: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.

Lule älvs flottningsförening påbörjade sin dokumentsamling i början av 1800-talet. Detta arbete fortsatte till sent 1900-tal. Samlingen som kom till Norrbottens Föreningsarkiv under 2001 består av många hyllmeter. Förtecknandet av materialet påbörjades först för några år sen, men blev inte avslutat. Därför har materialet stått på hyllan och väntat sedan dess.

Ett arkivprojekt var planerat under 2021 med en utåtriktad verksamhet, men på grund av covid-19-pandemin gick detat inte att genomföra. Därför fick projektet ta en annan inriktning och projektpengarna kunde istället användas till att förteckna flottningsföreningarnas material. Två personer blev anställda under projektperioden med fokus på Lule- och Pite Älvs Flottningsföreningars dokument. Ett intressant projekt som redan har tagit några månader, och kommer att ta många fler.  Jag kommer här att berätta om mitt arbete med Lule Älvs flottningsförening.

En av flera hyllor med arkivmaterial hörande till Lule älvs flottningsförenig som ska förtecknas. Foto: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.

Översikt av Lule älvs flottningsförenings dokumentsamling
Lule älvs flottningsförenings dokument inkom väldigt välorganiserade, med en pärm som innehöll en skriftlig arkivförteckning i vilken vi bland annat kan se att det finns förvaltnings- och revisionsberättelser från 1907 fram till 1968, protokoll från 1881 fram till 1953, många olika sorts handlingar, skrivelser och massor av räkenskaper. Vill du se hur lönekort såg ut under 1960-talet? Eller utbetalningssammandrag under 1930- och 1940 talet? Kanske är du mer intresserad av Vattenfallsstyrelsens räkningar från 1938 till 1964? Eller handskrivna ”afräkningsböcker” (som det står i arkivföreteckningen) från sent 1800-tal? Det finns även kartor, bilder, och mycket mera.

Virkesjournal 1936-1946, ur serien F4c0-7 Virke. Foto: Foto: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.
Beslut med frimärken på från 1966, skickade via post utan kuvert(?. Ur F1d6:Letsi kraftstation: Protokoll och domar. Foto av arkivhandling: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.

Mitt jobb är att gå genom allt material som finns i exempelvis pärmar och böcker, matcha dem med arkivförteckningen, och föra in uppgifterna i vårt digitala förteckningsprogram Visual Arkivdatabas. I processen är det viktigt att jag tar bort alla häftklammer och gem i metall, som kan (och ofta har) skada(t) dokumenten och se till att allt är rent och redo att packa i kartonger för att besvaras.

Vissa dagar är jobbet enkelt och okomplicerat – på yttersidan av pärmen har de skrivit precis samma text som står i arkivförteckningen. Eftersom jag redan har kopierat informationen från arkivförteckningen i ett kalkylblad och lagt till en kolumn för ”serienummer” enligt struktur för allmänna arkivschemat, kan jag bara titta i kalkylblad, hitta rätt serienummer, och sen lägga till en ny volym i Visual Arkiv med all viktig information om vad som finns i just den serien.

Andra dagar är arbetet inte så lätt. Jag har några pärmar som inte kan matchas med arkivförteckningen. Då måsta jag reda ut vad det är och ge det ett nytt serienummer som passar i den struktur som redan finns. Det är viktigt att behålla den logik och ordning som föreningen hade bestämt för alla dokument, så att framtida forskare får en bättre översikt av hur det var med föreningen när flottningen var igång.

Rostskador
Min styvfar var en korrosionsingenjör som var så påverkad av sitt jobb att hans semesterbilder innehöll hur mycket rost som helst – han kunde inte gå förbi rostig metall utan att ta ett foto. När jag började jobba på arkivet och såg hur mycket skador gamla dokument kan få från häftklammer som har rostat tänkte jag på honom. När jag märkte alla olika varianter av rostskador började jag att förstå hans intresse av det, och nu har jag själv en egen liten samling av rostfoto (med några rostfrifoton för jämförelse – så klart).

Vågor av rost som tränger in i pappret. Foto: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.
Rostigt häftklammer på handling från 1960-talet. Foto: Riia Chmielowski, Norrbottens Föreningsarkiv.

Forskningsmöjligheter
Nu har jag kommit kanske en tredjedel på vägen i arbetet med förteckningen av Lule älvs flottningsförenings dokument. Vi har mer än 45 hyllmeter av dokument som måsta förtecknas, men mer än 200 volymer är klara och informationen står i Visual Arkivdatabasen under föreningsnummer 1396 och är redan tillgängligt för forskning. Välkommen till arkivet!

Vid tangentbordet:
Riia Chmielowski, arkivassistent vid Norrbottens Föreningsarkiv

Läs mer om flottningen:
Flottning – en förfluten del av Norrbottens historia

Harsprångets första anläggarsamhälle

Harsprångets vattenkraftverk är idag Sveriges effektmässigt största vattenkraftverk men det är även ett av de kraftverk som tagit längst tid att färdigställa. Utbyggnaden inleddes redan 1918 men började inte producera el förrän nära 34 år senare. Under den perioden uppfördes inte bara ett utan två anläggarsamhällen med bostäder för de som skulle bygga kraftverket. En av anledningarna till detta var att 1920-talets ekonomiska kris satte påverkade möjligheterna till utbyggnaden och i maj 1922 stoppades arbetet. Då bodde och levde närmare 500 personer i det nyetablerade samhället. 300 arbetare med sina familjer hade tillsammans med Vattenfall skapat ett litet samhälle mitt ute i ingenstans men efter bara fyra år var det över.

Ortofoto Harsprångselet. Bilden till vänster är tagen på 1960-talet. Då har det andra samhället uppförts och Harsprångets vattenkraftverk har färdigställts. På platsen för det första samhället finns fortfarande ett antal byggnader kvar, bland annat centralmarketenteriet. Högra bilden är tagen tidigt 2000-tal, här har båda samhällena avvecklats helt och kvar finns endast spår av vägdragningarna. Bildkälla: Lantmäteriet

De första arbetarna som kom till Harsprånget skulle genomföra mark- och bergundersökningar. Då uppfördes en liten befälsstuga, med tre rum och kök samt en timmerstuga som rymde tio man. De byggnaderna uppfördes på älvens västra sida och inte i närheten av den arbetsplats som skulle komma att etableras på den östra stranden. När den massiva arbetsstyrkan väl började komma till platsen fick arbetarna först bo i tält och enkla skogskojor. Tjänstemännen inhystes till att börja med i anläggarsamhället i Porjus, sex kilometer uppströms. Vid arbetsplatsen uppfördes ett antal provisoriska byggnader och skjul för förråd och kontor. Dessa skulle komma att ersättas av mer rejäla byggnader.

De första arbetarna fick bo i enkla små skogskojor innan det att man etablerade de mer permanenta byggnaderna och samhället. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Bland de första permanenta byggnaderna som uppfördes i Harsprånget var centralmarketenteriet, det vill säga ett matserveringsställe. I september 1920 skriver Norrbottens-Kuriren:

En av de mest imponerande sevärdheterna är det stora marketenteriet med sina hypermoderna attiraljer och utrustningar. Det är byggt i T-form, och från bägge gavlarna leda ingångarna till två matsalar för varje ingång.

När man kommer in genom den stora dubbelgående förrarne, möter ögat anblicken av en rad tvättställ med handdukar förnaglade i väggen. Matsalarna fyra till antalet, rymmande ca 150 man vardera äro höga, försedda med ett tjugotal elektriska värmekaminer, laserade i svagt gult med röda, bruna och blå listverk som gör ett frappant smakfullt intryck på betraktaren.

Ritning på det stora centralmarketenteriet med sina fyra matsalar och lanterniner på taket. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Vidare beskrivs byggnaden som tilltagen och modern. Köket är försett med två större och tre mindre elektriska kokapparater med glänsande kopparlock, en stor elektrisk spis, en rad med Bolinders gjutjärnsspisar och värmeskåp. Förutom centralmarketenteriet uppfördes ytterligare fyra stycken mindre marketenterier som placerades närmre de utspridda arbetsplatserna. Vardera mindre marketenteri kunde servera upp femtio personer samtidigt.

Fotografi av Centralmarketenteriet under samhällets utbyggnad. Den vänstra byggnadsdelen innehöll ett modernt och effektivt kök och den högra byggnadsdelen innefattade matsalarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Samhället som sedan växte upp runt centralmarketenteriet skulle komma att uppföras under ordnade former och en stadsplan upprättades. I planen fanns förutom bostäder och handelskvarter även utpekade områden för kyrka, kommunalhus och parker. Den valda platsen för det nya samhället bestämdes till en vacker skogbevuxen sandås som tornade upp sig över arbetsplatsen. Den platsen är idag ca 2,3 kilometer ovanför den nuvarande kraftstationen och dammen

För att undvika den oordnade bebyggelse som till en börja präglade grannsamhället Porjus vid inledningen av kraftverksutbyggnaden där valde man att ta fram en stadsplan för Harsprångets första anläggarsamhälle. Det T-formade centralmarketenteriet syns strax ovanför byggarbetsplatsen och vi dem tre stycken byggnader som i planen omnämns som Vinterbaracker. Dessa kom att bli de ungkarlsbaracker som fanns. Kv. A, G och B var avsatta till egnahemsbostäder åt arbetarna och deras familjer och i Kv. C syns det lilla handelscentrum som upprättades. Till vänster syns en utpekad plats för kyrka och i Kv. E finns plats för ett polishus, de kom aldrig att uppföras. Bildkälla: Harsprånget, bok av Nils Forsgren.

Bostadshusen uppfördes utifrån ritningar av arkitekten Svante Dyhlén som var verksam vid Vattenfalls byggnadskontor. Han har även ritat tio stycken maskinist- och maskinistbiträdesbostäder vid Olidens kraftverk som idag är byggnadsminnesmärkta.

En permanent ingenjörsvilla uppfördes för den blivande driftingenjören, vid uppbyggnaden av kraftstationen fick arbetschefen bo i villan. Byggnaden uppfördes i en nationalromantisk stil med både matrum, serveringsrum, blomsterrum, jungfrukammare, gästrum och badrum. Idag är det enda byggnaden som fortfarande står på sin ursprungliga plats i det gamla samhället.

Den tilltagna ingenjörsvillan som permanent skulle inhysa den blivande driftingenjören för Harsprångets vattenkraftverk. Idag den enda byggnaden som finns kvar på platsen för det ursprungliga första samhället i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

De arbetarna som förväntades arbeta i Harsprånget en längre tid fick arrendera tomt där de kunde uppföra en byggnad utifrån en förutbestämd standardtyp som arbetsledningen satt ihop. Ett så kallat egnahem, en vanlig företeelse i Sverige vid den tiden. Byggnaden fick arbetarna själva uppföra men Vattenfall lämnade kredit på material som fanns i det egna förrådet så som virke, tegel, cement och spik. Snickerier kom ifrån det Vattenfallsägda snickeriet i Porjus. Vissa av egnahemmen fick tillåtelse att anlägga ladugårdar och fem stycken uppfördes med utrymme för 12-15 kor.

Egnahemsbyggnader belägna högst upp i samhället. Arbetarna hade en valmöjlighet bland ett antal standardtyper för utförandet av byggnaderna, samtliga ritade av Svante Dyhlén. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté
En familj framför sitt egnahem i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det nya anläggarsamhället skulle ha alla bekvämligheter och det grävdes brunnar och drogs ledningar för både vatten och avlopp. Men en av de nymodigheter som var mest ovanlig, var att samhället elektrifierades. Detta var ett beslut från Vattenfall då de kom fram till att det blev mer ekonomiskt att använda överskottsenergin från Porjus kraftverk istället för att förse samhället med ved. Samtliga byggnader försågs med elvärme och vissa av lägenheterna hade till och med elspis.

Pågående utbyggnad av samhället. I bakgrunden syns tre av de Vinterbaracker/ Ungkarlsbaracker som uppfördes i samhällets högra kant. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det lilla handelskvarter som upprättades bestod av tre stycken handelsbodar, en biograf, ett par kaféer och en hantverkslokal. Centrumet uppfördes på ett privat initiativ även om Vattenfall planerat för samhällsservice.

Sammanlagt uppfördes 32 egnahem och fem affärslokaler, dock hann varken kyrka, kommunalhus eller park anläggas innan det att arbetet stoppades. När arbetena lades ner 1922 koncentrerades resurserna på att konservera det som redan byggts på platsen. Bland annat målade man samtliga byggnader och taken tjärades för hålla. Fönster försågs med igenspikade fönsterluckor och ytterdörrarna bommades igen med reglar av järn. De egnahem som en del av arbetarna hade uppfört på platsen löstes in av Vattenfall. Ingen tilläts att bo kvar och likt vattenfallet tystades de samhälle som anlagts knappa fyra år tidigare.

I bakgrunden skymtar Centralmarketenteriets lanternintak och i förgrunden är de tre Vinterbaracker eller Ungkarlsbaracker som inhyste de arbetarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

23 år efter att arbetena i Harsprånget stoppades kommer byggnaderna åter igen att bebos och ytterligare ett samhälle uppförs i Harsprånget. Vill du läsa mer om det kan du följa vårt projekt Veku Vaku (vekuvaku.eu) där jag arbetar med att kartlägga och synliggöra vattenkraftens kulturarv längs med Lule älv. Till våren kommer en antikvarisk rapport att publiceras där kommer ni kunna läsa mer om Harsprånget, dess två samhällen och många andra liknande platser längs med Luleälven.

Vid tangentbordet, Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Källor:
Forsgren, Nils, Harsprånget: storverket som aldrig höll på att bli av, Porjus arkivkomm., Porjus, 1995

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Porjus Arkivkommittés Bildarkiv