Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer går mot sitt slut. Projektet undersöker bland annat hur vattenkraften har påverkat våra forn- och kulturlämningar och hur människor och samhällen som lever längs med de dämda vattendragen har påverkats. Nu pågår arbete med att sammanställa all data som vi samlat in sedan 2022, vilket är ett gediget arbete. För att avrunda projektet i år har vi genomfört några sista fältarbeten, för att följa upp lite trådar som vi arbetat med under tidigare år. En del av årets fältarbeten har vi redan hunnit berätta om här på bloggen: Keddek – dränkta spår från det förflutna Snavva – ett dränkt samiskt nybygge
I år har det under vår och sommar varit mycket låga vattenflöden i Luleälven, för att nu under sensommar och höst övergå i höga vattenflöden efter allt regn som fallit de senaste månaderna. De extremt låga vattenflödena under försommaren medförde att ett nytt område med anläggningar framkom vid den stora boplatsen i Nelkerim, som vi genomförde en mindre arkeologisk forskningsundersökning av inom Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer förra året: Fragmentariska ögonblick av det förflutna
Dag Avango, professor i historia och projektledare för forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, flyger drönare över den ”nya” boplatsytan i Nelkerim. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
I år framkom bland annat en anläggning som fortfarande innehöll brända ben från matrester, vilket vi knappt hittade något av under 2025 års grävning. Organiskt material som brända ben väger så lite, vilket gör att den typen av material snabbt eroderar bort och rinner ut i älven. Vi bestämde oss därför för att göra en kompletterande undersökning i år efter att vi fick tillstånd från Länsstyrelsen, för att kunna samla in de brända matresterna innan det var för sent och den typen av information hade gått förlorad för alltid.
Anläggning med brända ben som påträffades precis ovanför vattenlinjen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
De anläggningar och fynd som påträffades i Nelkerim i år framkom på en annan sida av ett stenigt område, som avgränsar den stora boplatsen. Utifrån registreringspraxis så ligger denna boplatsyta för långt bort från den stora sammanhängande boplatsytan, vilket gör att det kommer bli en ny registrerad boplats i detta område. Inom denna boplatsyta har vi karterat in de lösfynd som påträffades och även de anläggningar som låg synliga. De utgörs både av fyllda och ofyllda härdar samt skärvstenspackningar, vilket gör att jag misstänker att det är lämningar både från förhistorisk och historisk tid. Vi kommer att jämföra fynden som samlades in från denna boplatsyta med de fynd som vi samlade in förra året för att se om det går att se några skillnader i materialet och användningen av dessa ytor.
En av de fyllda härdar som påträffades frameroderade på strandplanet vid låga vattenflöden. För mig som vill ha ”rena” dokumentationsbilder utan skoavtryck har det varit en utmaning att acceptera alla spår i de blöta marken som inte gått att rensa bort innan dokumentationsfotograferingen… Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Vi fick besök av arkeologer från Umeå universitet, som genomfört drönarflygning i området. Fick välbehövlig hjäp för att hinna med undersökningen av anläggningen. Här syns Philip Jerand, lektor, och Jakub Niewisiewicz, doktorand, båda vid Umeå universitet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Utöver den kompletterande undersökningen så har vi även gjort återbesök av några lokaler vi inventerade 2022, för att jämföra och se vad som har hänt under dessa år. Det är mycket tydligt att det har skett en hel del erosion under dessa år. Dels har de brända ben som påträffades i anläggningar på några av boplatserna helt försvunnit. Stenarna i anläggningarna är kvar, men de ben som låg synliga 2022 är nu helt borta. Därtill har det eroderat fram nya anläggningar och fynd på ett antal av lokalerna. Hann även med att inventera en kortare sträcka nedströms Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken, och hittade några tidigare okända boplatser.
Överlagring har skett av den stora boplatsytan i Nelkerim, jämfört med hur stranden såg ut under 2025. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Nypåträffad boplats nedströms ”Nelkerimboplatsen”. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Skrapa i grå kvartsit, fynd från nyregistrerad boplats. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Den ständigt pågående erosionen är ett stort hot mot våra kulturmiljöer och det finns så mycket kvar att upptäcka av vårt kulturarv som mer eller mindre rinner ut i de reglerade vattendragen. Det finns fortfarande möjlighet att få ut kunskap om vår förhistoria och historia, men möjligheterna minskar för varje år. Vi behöver agera innan det är för sent…
Erosion på boplats i Nelkerimområdet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Vid tangentbordet denna fredag: Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum
Vattenkraftens konsekvenser för våra kulturmiljöer tar sig uttryck på olika sätt. Vissa fornlämningar eroderar fram på relativt flacka stränder och är synliga vid låga vattenflöden i de reglerade älvarna. Då går det att vandra runt bland olika spår som de människorna har lämnat efter sig för tusentals år sedan och som ligger framspolade mitt framför dina ögon. Andra fornlämningar påverkas av ständigt fluktuerande vattennivåer som äter upp strandkanterna, som sakta men säkert rasar ut i älven och försvinner. Så är fallet med rödockragraven i Ligga.
2022 inledde Norrbottens museum den arkeologiska räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga, Jokkmokks kommun. Detta arbete har kommit att pågå under fyra fältsäsonger och har avslutats i år. Anledningen till räddningsundersökningen är att rödockra hade börjat rinna ut i erosionshaket ner mot Stora Lule älv.
När räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga påbörjades 2022 stod polkagriskäppen som nu står i erosionshaket till höger i bild precis invid dåvarande erosionskant. Några decimetrar mark har sedan dess eroderat ner i Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Rödockragraven i Ligga är belägen ca 4,3 km nedströms Ligga kraftverk som togs i bruk 1954. Studerar man 1960-talets flygfoto och jämför med dagens flygfoto har strandlinjen sakta men säkert förflyttat sig ca 8-9 meter närmare graven. Stora områden med mark har helt enkelt eroderat bort och försvunnit ut i älven, och nu riskerade en av Norrbottens äldsta gravar att försvinna. Länsstyrelsen i Norrbotten tog därför beslut om att det mest hållbara för denna fornlämning var att genomföra en arkeologisk räddningsundersökning och tillvarata den information som fanns kvar i graven innan det var för sent. Tidigare har enbart två rödockragravar undersökts i Norrbotten: Ansvar i Överkalix kommun och Manjärv i Älvsbyns kommun, där båda gravarna har visat sig vara ca 7000 år gamla. Denna typ av gravar, stensättningar med rödockrafärgad sand mellan stenarna, har i Sverige hittills bara påträffats i Norrbotten, och hör till de äldsta gravanläggningar vi känner till här uppe i norr.
Egentligen skulle vi ha avslutat undersökningen i Ligga förra året, men som berättats i tidigare blogginlägg så blir det inte alltid som man har tänkt sig. Vi stötte på ett tjockt lager med skenhälla, vilket försvårade den arkeologiska undersökningen avsevärt. Skenhälla kan bildas i järnhaltig jord i samband med vattentillströmning, och gör att jorden blir hård som sten eller betong. Detta är med största sannolikhet en oväntad konsekvens av vattenkraftsregleringen, som därmed har påverkat fornlämningen genom stigande och sjunkande vattennivåer underifrån. Att vi inte kunde gräva oss ned på vanligt sätt, utan fick använda oss av slägga och huggmejsel, gjorde arbetet tidsödande och därtill mycket svårt för oss att se tydliga färgningar då det inte gick att få fram en jämn yta. Därtill så har de fluktuerande vattennivåerna med största sannolikhet även dragit ner rödockrafärgningen ner i orörd mark, vilket gjorde det svårt att avgöra när vi tagit oss ner i opåverkad mark under gravgropen.
Arkeologerna Rasmus Lundqvist och Lars Backman gräver sig ned i gravgropen med hjälp av slägga och huggmejsel. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Orörd mark äntligen nådd efter ca 0,6 m med skenhällebildning. Fluktuerande vattennivåer har sannolikt dragit ner rödockrafärgningen ner i orörd mark, vilket har gjort det svårt att se när den egentliga gravgropen har övergått i orörd mark. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Vi har i erosionsslänten ner mot älven kunnat se att det är skenhällebildning i hela området, vilket gör att den inte enbart kan knytas till graven – vilket ger stöd för tolkningen att det är en konsekvens av vattenkraftsregleringen. Dock har skenhällelagret blivit betydligt tjockare i graven – vilket beror på att rödockran är mer järnhaltig än den omgivande marken. Skenhällebildningen i gravgropen samt under denna blev 6 dm som tjockast!
Förra årets fynd av en pilspets ska absolut ses som en gravgåva, men till skillnad från de två tidigare undersökta rödockragravarna som har undersökts i Norrbotten kunde vi inte påträffa några färgningar av någon gravlagd individ. Detta kan bero på att eventuell färgning av ett skelett försvunnit genom årtusendena, då det är mycket dåliga bevarandeförhållanden för organiskt material i de sura podsoljordar som vi har i Norrbotten. Men om det påträffades färgningar av skelett i rödockragravarna i Manjärv och Ansvar borde vi väl ha kunnat hitta det även i Liggagraven? Kanske inte, på grund av att det är grövre sediment i Ligga jämfört med de mer sandiga områdena i Ansvar och Manjärv. Därtill har knappast de fluktuerande vattennivåerna underifrån förbättrat bevarandeförhållandena, även om de nu ”bara” har påverkat innehållet i graven de senaste 70 åren.
Eller är graven en så kallad kenotaf? En skengrav rest till minne av en person som avlidit och av någon anledning kanske begravts på annan plats eller vars kvarlevor gått förlorade eller omhändertagits på annat sätt. Vår förhoppning är att kommande analyser kommer att kunna svara på detta, då vi har samlat in en mycket stor mängd jordprover för olika analyser. Nu innan årsskiftet kommer Miljöarkeologiska laboratoriet vid Umeå universitet analysera ett urval prover, så att vi kan få en indikation på vilka prover från vilka nivåer i graven som vi bör gå vidare med. Därefter kommer vi att föra en dialog med Länsstyrelsen för att se vad som är möjligt att genomföra i analysväg under 2026. Det blir mycket spännande när vi väl börjar få in alla analysresultat!
Vi avslutade årets undersökning med att rekonstruera graven. Det som tagit oss flera fältsäsonger (mellan 3-6 veckor/år) tog oss i princip två dagar att återställa. Vid undersökningen har vi lagt alla stenar från ett undersökt lager i en egen hög. Den rödockrafärgade sanden har sållats på ett ställe och sand utan rödockra har sållats på ett annat. På så vis har vi kunnat återföra den rödockrafärgade sanden i gravgropen och i det tjocka rödockrafärgade sandlagret som legat under stensättningens yta. Slutligen var det dags att bära tillbaka det översta stenlagret, som vi lyft kvadratmeterruta för kvadratmeteruta och lagt upp i skogen intill i den ordning vi tagit bort stenen. Det gick relativt väl, bortsett från att det har eroderat bort ca 2-3 dm i själva erosionshaket. Detta gjorde att ytan för stensättningen hade minskat något jämfört med när vi startade 2022.
Arkeologerna Tor-Henrik Buljo och Lars Backman bland några av de stenhögar som ingått i gravkonstruktionen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Rödockragraven i Ligga efter rekonstruktionen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Nu kommer tiden få ha sin gång. De ständigt stigande och sjunkande vattennivåerna i Stora Lule älv kommer sakta men säkert att äta upp den rekonstruerade rödockragraven. Graven är ca 4-5 meter bred, och om erosionskanten rasar med ca 1 dm per år så kommer kanske graven att vara helt försvunnen efter omkring 50 år. Rödockragraven i Ligga kommer dock leva kvar genom vår dokumentation, även om monumentet i landskapet kommer att försvinna spårlöst.
Erosionen som sker på grund av vattenkraftsregleringen med ständigt sjunkande och stigande vattennivåer gör att stränderna längs med Luleälven ständigt förändras, då mark kontinuerligt rasar ner i älven. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Med visst vemod lämnade jag den rekonstruerade rödockragraven i Ligga. Denna plats har efter fyra säsonger kommit att betyda en hel del för mig, och jag är väldigt tacksam över att jag fick möjligheten att hålla i denna grävning. Mitt intresse för rödockragravarna i Norrbotten är väckt, nu återstår det att se vart det intresset för mig. Oavsett vart den vägen leder så kommer minnet av denna plats leva vidare, även om minnet i landskapet kommer att gå förlorad. På återseende.
Vid tangentbordet: Frida Palmbo, arkeolog och projektledare för räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga
Ett tack Jag vill rikta ett stort, stort tack till mina arkeologkollegor Lars, Hanna, Rasmus, Sebastian, Anna, Åsa och Tor-Henrik som har burit sten, inandats rödockrafärgad sand, burit mängder med jordprover och hackat skenhälla med mig i gassande sol, snålblåst, hällregn och snöfall under dessa år.
Ett lika stort tack till museifotograf Rúnar som kört många vändor mellan Luleå och Jokkmokk för att dokumentera i både bild och film, för att möjliggöra både sina egna och mina idéer på hur vi ska kunna bevara denna fornlämning för eftervärlden. Nu i år även med hjälp av Robin. Det blir spännande att se vad vi kan åstadkomma i filmväg.
Ett mycket stort tack till Lars Liedgren, för att du ställt upp som bollplank – det har varit så otroligt värdefullt att få ta del av dina rödockragravskunskaper och diskutera metodval med dig.
Jokkmokks Allmänning har varit helt fantastisk och ställt upp med både avverkning och båttransport av all vår utrustning under alla dessa år. Tusen tack till Natanael, Leif och Christian.
Slutligen ett stort tack till alla intresserade besökare – lokalbefolkning, kollegor, familj, vänner, turister och andra långväga besökare – ni har trotsat väder och vind för att närvara vid våra publika guidningar. Många av er har troget återvänt varje år! Så roligt med ert intresse!
