Vad djuren kan berätta

Animala ben, d.v.s. djurben, som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan berätta mycket för oss om en plats och hur den har nyttjats av forntidens människor. I veckans blogginlägg kommer jag att skriva om hur mycket information vi faktiskt kan få ut enbart genom att okulärt analysera djurbenen.

Genom att analysera de djurben som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan vi bland annat få fram vilka arter som finns representerade i materialet, om det exempelvis finns ben efter ren, ko eller svin representerade. Men analyserna slutar inte där. Genom de analyser som osteologer utför kan vi även få fram hur gamla djuren var när de lämnade jordelivet, om de var drabbade av någon sjukdom, om det finns slaktspår och genom det kan vi även analysera och bedöma slaktmönster. Vi tittar även på hur många av varje art som finns representerade i materialet, för att nämna några exempel. Jag tänkte att vi nu ska fördjupa oss lite mer kring hur en osteolog kan arbeta med djurben.

Det första jag gör när jag ska analysera djurben, är att sortera materialet efter element. Detta innebär att jag sorterar upp benen/fragmenten så att alla kraniefragment ligger i en hög, alla fragment från överarmsben ligger i en hög osv. Därefter går jag vidare till att artbestämma varje fragment – när så är möjligt. Är benen kraftigt fragmenterade kan det saknas karaktäristiska drag och då kan det vara svårt att bedöma art. I de fallen kan vi istället bedöma om fragmenten kommer från ett stort eller litet däggdjur. Djur som kan vara lite kluriga är bland annat fågel och fisk. Ben ifrån både fisk och fågel är väldigt karaktäristiska till utseende – kort sagt ser man direkt att det är fågel respektive fisk. Här är det kluriga istället att lista ut vilken fisk- respektive fågelart det i sin tur rör sig om…

Så här kan brända ben se ut. Trots att benen kan vara kraftigt fragmenterade så går det ändå att få ut en hel del spännande information.
Foto: Norrbottens museum.

Vad en osteolog kan analysera:

På samma sätt som när en osteolog analyserar mänskliga kvarlevor så bedömer vi både ålder och kön även på djur när det finns förutsättningar för det. Precis som när vi analyserar mänskliga kvarlevor bedömer vi bäcken, kranium och om benen är fullt utvecklade på djuren för att bedöma ålder och kön. Har vi exempelvis en underkäke med tänder kvar kan vi genom att analysera tandframbrytning bedöma åldern även på djur.

Något som kan vara intressant med djurben är att identifiera slaktspår. Slaktspår kan bland annat bedömas efter snittspår och huggmärken. Identifierar man slaktspår så kan vi även bedöma slaktriktning, d.v.s. från vilket håll har man exempelvis styckat lårbenet? Var på benen finner vi snittspåren? Genom sådan frågeställningar kan vi identifiera eventuella slaktmönster och jämföra med andra lokaler vilket är otroligt spännande.

Det är inte helt ovanligt att vi får analysera just brända ben. Likaså här bedömer vi art och element, det är dock något svårare i och med att benen ofta utgörs av väldigt små fragment. När ben utsätts för hetta spricker de och fragmenteras. Men vid brända ben analyserar vi även förbränningsgrad vilket innebär att vi bedömer hur pass eldpåverkade benen är.

En annan spännande aspekt som man kan titta på är kvantifiering! Det låter troligtvis lite tradigt men när man väl fått kläm på de olika metoderna och ser vilken typ av information man kan få ut så är det otroligt roligt! Kvantifiering skulle kunna bli ett alldeles eget blogginlägg så jag kommer därför att begränsa denna del av inlägget något.

Inom kvantifiering finns det olika begrepp så som MNI (minimum number of individual = minsta antal individ) och MNE (minimum number of element = minsta antal element). Genom dessa metoder kan vi räkna ut hur många individer det finns av respektive art samt hur många element som finns representerade i materialet. Det finns, som jag skrev ovan, lite olika metoder man kan använda sig utav när det gäller kvantifiering och jag tänkte försöka beskriva hur man kan använda MNI på ett någorlunda förståeligt sätt (hoppas jag) nedan.

Ett relativt simpelt sätt att räkna ut MNI är att använda sig utav resultaten från MNE-bedömningen. Det svåra kan vara att bedöma hur många unika delar det finns av varje element, detta gäller såklart endast för fragmenterade ben. Om vi exempelvis har två proximala (den övre delen av lårbenet som utgörs av höftkulan och lårbenshalsen) delar av lårben (med intakta ledytor) från vänster sida varvid båda härstammar från fullvuxna djur samt en distal (den motsatta delen till den proximala delen, belägen nedåt mot foten i detta fall) del av ett lårben från höger sida som visar sig komma från ett ungt djur så kan vi genom detta avgöra att det finns minst tre individer i materialet. Jag har skrivit följande inlägg tidigare som även tar upp kvantifiering i ett mer skarpt läge: Åter till Gammelstad kyrkstad | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com).

Som ni ser på bilden är det inte alltid så stora fragment som man som osteolog har att arbeta med…
Foto: Norrbottens museum.

Nu ska vi ta del av några exempel där djurben har kunnat ge en hel del spännande information:

Ann-Chirstin Nilsson har i en artikel i Populär arkeologi skrivit om hur man genom analyser av djurben från boplatser kan få hintar om huruvida boplatserna har varit belägna vid kusten eller i inlandet samt om boplatserna har varit bebodda året runt eller enbart säsongsvis. Ann-Christin har i sin artikel sammanställt en tabell med fornlämningar i Norrbotten, deras höjd över vattnet samt vilka djur som påträffats vid respektive lämning. Genom tabellen går det bland annat att se att ben från säl, och närmare bestämt vikaresäl, dominerar i jämförelse med övriga arter. Vad gäller vikaresäl så finns det ben från i princip hela kroppen – hela kroppen finns alltså representerad. Detta indikerar att sälen har styckats på platsen. Något som lyfts i artikeln är att det enbart på några enstaka boplatser förekommer ben från säl tillsammans med älg/ren. Trenden som kan ses via tabellen är att där det förekommer säl, finns inte älg/ren och vice versa. Trots att det har funnits ett begränsat material att genomföra denna analys på tolkar Ann-Christin detta som att det skulle kunna vara så att folk har flyttat mellan kust och inland för att i huvudsak jaga säl respektive älg/ren under olika delar av året.

I Sven-Donald Hedmans avhandling Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD har Sven-Donald bland annat låtit analysera det benmaterial som påträffats vid en rad olika undersökningar i Norrland. Syftet med den osteologiska analysen var framför allt att artbestämma benen och även göra en uppskattning om hur många individer som fanns representerade (MNI). Genom att analysera det osteologiska materialet hoppades Sven-Donald på att kunna studera de näringar och resurser som nyttjats inom den tidsperiod som han har valt att fokusera sin forskning på. Sven-Donald skriver bland annat i hans resultatdel att ren tillsammans med ren/älg framträder som de viktigaste resurserna från mitten av vikingatid och framåt. Förekomsten av fisk (sik, gädda och abborre) i de analyserade materialen tycks starta från slutet av vendeltid till tidig medeltid, men fisk förekommer även i enstaka kontexter daterade till historisk tid. Fiskben dominerar i materialet från slutet av vendeltid fram till mitten av vikingatid, under denna period har inga säkra bedömningar av ren kunnat göras. Att ren förekommer från och med vikingatid skulle kunna indikera att en ekonomisk förändring sker i och med att fisk i kombination med ren dominerar under just vikingatid. Sven-Donald påpekar dock att de fragment som enbart kunnat bedömas till däggdjur utgör en osäker faktor som skulle kunna förändra hans slutsatser.

På bilden ser ni det material som mina kollegor samlade in vid undersökningen i Sammakko varvid jag är ansvarig för den osteologiska analysen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Detta var endast en liten inblick i hur mycket information vi faktiskt kan få fram genom att enbart titta på benen. Om man även gör kemiska analyser kan man även få fram den kunskap som ögat inte kan se.

Efterlysning! Som ni ser på bilderna det kan röra sig om väldigt små fragment vid analyser av djurben. Därför arbetar jag med att få ihop en ordentlig referenssamling som underlättar vid analyserna. Om ni därför påträffar djurben när ni är ute i skog och mark och vill skänka dem till oss tar vi tacksamt emot dem! Genom att ha en referenssamling kan analyserna bli ännu säkrare och vi kan få ut mer information om de människor som levde här i Norrbotten innan oss.

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog/osteolog

Referenser:

Hedman, Sven-Donald. 2003. Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD. Studia archeologica universitatis umensis 17. Umeå

Lyman, R. Lee. 2012. Quantative Paleozoology. Cambridge University Press

Lyman, R. Lee. 2014. Vertebrate Taphonomy. Cambridge University Press.

Nilsson, Ann-Christin. 1991. Kust eller inland? Djurben kan ge svaret. Ingår i Populär arkeologi. – 0281-014X. ; 1991(9): nr 2, s. 26-27. Lund

Kommentera