Dagböcker

När jag var i mellanstadieåldern försökte jag föra dagbok – jag tyckte om att skriva, tyckte om att dagdrömma och fundera, så jag trodde helt naivt att det skulle bli en baggis att teckna ner alla dessa tankar på papper. Ack, så jag bedrog mig! Knappt hade jag skrivit en rad, så började jag ändra, försköna och lägga tillrätta, som om någon annan någonsin skulle läsa dagboken och betygssätta mitt liv.

Lustigt nog är det just sådant som jag tycker är särskilt roligt nu, i mitt yrke som arkivarie. Inte att döma andra, förstås, men att få läsa deras privata brev och dagböcker, sådant som aldrig varit avsett för mina ögon. Vi har en del sådant i våra arkiv, nämligen, och det ger en ibland helt oöverträffad närhetskänsla till historien. Personer som sedan länge är döda kommer till liv när man får ta del av deras tankar på nytt.

Nu ska tilläggas att det inte alltid är en så intim sak att läsa någon annans dagbok. Det beror mycket på vad personen som fört dagboken valt som minnesvärt – något så vardagligt som vädret är exempelvis vanligt förekommande. Nog för att vädret kunde vara viktigt, särskilt till sjöss eller på landet, men kanske är det också så vi skiljer en dag från en annan, när livet löper sin stilla gång? En del har till och med fört anteckningar över vädret i generationer som familjen Bohnsack i Luleå.

Även sådant som avviker från lunken tas förstås upp – besök från vänner och bekanta, kafferep och utflykter, resor och möten, men ofta helt kort och mest som en liten markering i tidslinjen. Många dagböcker liknar mer kalendrar över vardagens händelser, men där finns förstås även de stora händelserna nedtecknade. Födelse, död och giftermål kan finnas nedskrivet knapphändigt värre, för händelser som säkert varit livsomvälvande. Men de flesta har nog behållit sina djupaste tankar inombords, delat dem i samtal med nära och kära och inte med dagboken.

Kanske är det helt enkelt en konstart att skriva dagbok på det sätt jag som ung önskade? Det kräver både tid, vana och självdisciplin att skriva ned sina oförfalskade känslor. Jag, som gärna vill få reda på vad de människor som finns i våra arkiv verkligen tänkt och tyckt, får ofta läsa mellan raderna, gissa och pussla ihop utifrån de bitar som finns kvar. Brev kan vara ett bra komplement till dagboken, men då återstår problemet med att man ofta bara har en hälft av en brevväxling kvar.

Mycket av vår privata och enskilda historia förstörs med tiden, kastas i flyttar eller rensas ur dödsbon. Få tänker på att även denna slags historia kan vara viktig, och ifall man kanske ändå läser gammelmormors dagbok med intresse så tycker en del släktingar ofta att det är något för privat för att delas med andra. Men för mig är det snarare trösterikt och rentav demokratiskt att något av en människas liv – en helt vanlig människas liv – kan få leva kvar. Det personliga är därtill ett rikt stoff för forskningens fromma, för i varje livsöde speglas också mycket av personens omvärld. Bygden, tidsandan och de stora händelserna kan alla urskiljas på ett eller annat vis.

Språkbruk, känsloliv, religionsyttringar och sällskapslivets annars ofta bortflyende natur, allt det och mer kan man uttyda ur gamla dagböcker. Liksom de allra flesta arkivhandlingar har dagböcker inte förts för eftervärldens skull, utan skapats för helt andra syften. Men när de väl hamnar i arkivet blir de en värdefull historisk källa som kan studeras med helt andra ögon. En dagbok förblir på ett plan alltid personlig, men efterhand speglar den även något mer allmängiltigt – tiden, platsen, sedvänjorna och sådant vi har gemensamt. Historia, rätt och slätt. Var alltså inte rädda för att lämna in era släktingars brev, vykort, dagböcker och annat unikt material. Den där släktfejden eller släktskandalen, om det nu finns någon sådan, är inte det som eftervärlden kommer bry sig om i normala fall. Nej, det är snarare bygdeforskaren som vill veta allt om byn som kommer att få behållning av dagboken, eller kanske den som studerar krigstidens inverkan på vardagslivet. Kanske finns det forskare som studerar sorgens historia, och söker forna tiders uttryck för den i vanliga människors liv? Kafferepets historia, nöjesliv och teaterupptåg, ja varför inte klimatförändringar, till och med, baserat på de tusentals små väderobservationer som människor med nogsam hand skrivit ner under de senaste 150 åren…

Det är egentligen bara en sak jag är helt säker på, vad gäller dagböckernas framtid – om de inte bevaras så går något oersättligt förlorat.

Några smakprov ur arkivet:

Julia Englund (1882-1951), Nederluleå, levde med sin bror August i Bensbyn. De fiskade strömming vid Esparna och löja om hösten vid Hamnörarna. Skärgården och fisket gav livet sin rytm, men vid en läsning av de efterlämnade dagböckerna är det uppenbart att även tron och församlingslivet spelat en stor roll i Julia Englunds tillvaro. Hon var medlem av Nederluleå första baptistförsamling och tycks ha varit en flitig och trogen församlingsmedlem som bland annat städade i kapellet. Väder och vind, vävning, stickning, tvätt, bak, bärplockning, resor in till staden, försäljning, inköp och främmande på besök är annat som noteras i korthet i de svarta dagböckerna som spänner över 1930-talets Nederluleå. Skärgårdslivet och kvinnosysslorna syns tydligt i Julia Englunds dagböcker, som har varit utlånade både till forskning och utställning. Här följer några enkla rader, plockade från tiden kring påsk år 1933:

Julia Englund. Foto: Henny Tegström.
Kaffedrickning i det gröna, med bland annat Julia och August Englund vid Norr-Äspen. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1988:127.
Dagbokssida ur Julia Englunds dakbok, 30/3 1933.

Långfredagen

Idag möte -11-?- af Pastor Sjödin – Botzén, mycket goda möten mycket folk

I eftermiddag hos Husbergs och spisa och druckit kaffe allt väl Tack och lof Julia

Lörda Idag bakar jag småbröd och vete skidlöpare öfver om Alma varit hit. Allt väl Tack och lof Julia

Påskdagen

Idag till Gammelstad Församlingsmöte och Oferdag Predikan av Studerande Botzén från Stockholm äfven Pastor Sjödin talade och döpte sju stycken […]. Fick skjuts med Skoglund hem (Svårläst namn) och jag åkte spark dit. Ja nu ej mer, Tack och lof Julia

Annandag

Idag Husbergs varit hit druckit kaffe och spisa middag (svårläst ord) med skidlöpare om här allt väl Julia

(Källor: Nbm 12 Julia Englunds privatarkiv samt ”Julia Englunds dagbok – ett dokument om vardagslivet för en fiskare 1932-1933”, Erik Lundemark, Norrbotten 1969)

Magnhild Östling (1900-1995) var äldsta barnet till J E och Sofia Östling i Gammelstad. Östlings Sko- och Läderbutik öppnades av fadern i slutet av 1800-talet och drevs sedan vidare av de tre syskonen Magnhild, Valborg och Per Östling. Magnhild arbetade på Livsmedelsnämnden, men framför allt i familjebutiken där arbetstimmarna ofta blev långa och semester var ett okänt begrepp. Hon var varmt religiös och en generös donator till flera olika hjälporganisationer. Skoaffären såldes 1978, men många äldre lulebor minns ännu systrarna Östling och deras välfyllda, charmerande kaotiska butik, där systrarna ändå visste exakt var allting var. Här var konstläder var bannlyst och bara en enda rea förekom under dess nästan 90 år i familjens ägo – just i samband med att butiken såldes.

Magnhild och Valborg Östlund utanför butiken. Ur Norrbottens Kuriren 1978-08-10. Fotograf okänd.
Magnhild Östling i skoaffären. Ur Norrbottens Kuriren 1976-11-05. Foto: Ulf Svensson.
Magnhild Östlings dagbok, år 1919.

Den fina lilla boken, handgjord med egenhändiga dekorationer, fördes under knappt ett år, då Magnhild var 19 år gammal. Den beskriver i vacker och prydlig handstil vardagens händelser såsom familjeliv och nöjen i form av kafferep, biobesök, dans och sällskapslekar. Det sociala livet i Gammelstad får man en god inblick i, däremot glimtar Magnhilds arbete vid Livsmedelsnämnden förbi liksom i förbifarten. Landstingsvalet (där J E Östling var en av kandidaterna) ägnas däremot rätt livligt intresse. Omvärlden knackar abrupt på dörren då först mamma Sofia, sen Magnhild själv blir sängliggande i vad hon själv tror är spanska sjukan.

Kärleksintressen lyser mest med sin frånvaro i boken, men varför är en öppen fråga – jag får intrycket av att Magnhild Östling var något blyg och hemmakär. Jag småler åt hennes beskrivning av en basar där det förekom dans: ”Jag stod en stund och såg på, då kom en herre och bockade sig och sade: Får jag lov? Då skakade jag på huvudet. Han förstod visst att jag ej dansade för han sade: Jasså fröken dansar icke.” Kanske var det så med Magnhild som det var även för mig, när jag försökte skriva dagbok? Man väljer orden alltför noga, väljer bort, lägger tillrätta och polerar. Jag fastnar för en ensam, oavslutat mening den 1 april 1919: ”Jag har ej kunnat”

Vad som gömmer sig bakom denna rad får vi aldrig veta. Magnhild själv kommer jag aldrig riktigt nära, men de element som beskrivs i hennes vardag ger ändå en värdefull inblick i den tid och det sociala rum hon rörde sig i.

(Källor: Nbm 539 Familjen Östlings privatarkiv samt Norrbottens-Kurirens arkiv)

Dagbok 1966-1968, Luleå

Framsida av dagbok 1966-1968.

”Du älskling, jag har snart firat min första ensamma jul utan dig.”

Redan där är jag fast. Dagboken ser vid första anblicken trist och grå ut, men innehållet är just av den sort som ger mig rysningar. Skribenten, en kvinna som levde i Luleå under 1960-talet, är för mig i mycket okänd, men det är tydligt att hon är en van dagboksskrivare – det syns, även utan att veta att denna är en av många fler av sitt slag. Det är med ett stygn i hjärtat som jag tänker på alla dessa andra dagböcker av samma hand, de som tappades ut på gatan i regn och slask och sedan slängdes, i tron att de var hopplöst förstörda. Fuktskador kan både begränsas och till del räddas, bara man tar tag i problemen direkt. Nåväl, denna enda överlevande dagbok är rik på så mycket ändå, ett vackert och rörande nedslag i tid och rum till en sorg som känns genom sidorna. Hon har förlorat sin man och skriver sina dagboksanteckningar direkt till honom för att berätta allt hon vill säga, stort som smått.

”Det är julafton kväll klockan är nio. I TV:n är det så bullrigt program så jag har stängt av den en stund, för att få en liten stillsam halvtimma eller mer för att få prata med dig. Imorgon är det två månader som du varit borta. Två ofattbara månader, som blir fler, och fler, om jag orkar fortsätta utan dig.”

Sida upp och sida ner fortsätter hon att prata med den älskade. Hennes handstil är prydlig och jämn, den blå kulspetspennan löper på utan plumpar eller tvekan. Hon berättar hur familjen har det, om folk de känner, ja hela brevs innehåll skrivs ner som om hon via dagboken når direkt till den som är borta. Hon skriver om saknaden men också de små glädjeämnena. Om vårsolen och fåglarna sång till påsken, då hon dukat med den gula dockan han gett henne, ätit god choklad och lyssnat på radion: ”den som du köpte och som jag var så misslynt med. Tack ska du ha.”

Jag låter dagbokens författare förbli okänd till namnet i detta sammanhang, av hänsyn till eventuella efterlevande och de som kan ha minnen kvar av henne. Dagboken har vi tagit emot till arkivet utan några egentliga restriktioner, men det känns helt enkelt mer respektfullt att låta bli. Den som vill skänka en släktings eller till och med sin egen dagbok till arkivet men känner sig orolig för eventuellt känsligt innehåll, var lugn. Sekretess kan skrivas in i donationsavtalet, i regel för en bestämd tidsperiod.

Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum

1 svar på ”Dagböcker

Kommentera