Pandemi i norr – dokumentation av vardagen under pandemin  

Bakgrund
Hösten 2020 fick Piteå museum förfrågan om att medverka i ett forskningsprojekt tillsammans med Norrbottens museum. Luleå tekniska universitet hade beviljats medel från forskningsrådet Formas för projektet ”Pandemi i det (sub)arktiska norr: En supradisciplinär och tvärvetenskaplig datainsamling om erfarenheter, resiliens och social mobilisering under Covid 19 pandemin med fokus på Norrbottens län”. Arbetet inleddes i december 2020 och pågår till april 2022 under ledning av docent May-Britt Öhman, gästforskare vid enheten för historia på Luleå tekniska universitet.

Norrbottens museums del i projektet har handlat om att göra en bred insamling av berättelser via en frågelista och ett antal kvalitativa intervjuer. Vi tyckte projektet lät intressant och det gav oss möjlighet att ägna oss åt samtidsdokumentation som vi inte annars skulle ha kunnat göra. Vi tänkte också att det skulle bli ett bra tillfälle att stärka museisamverkan i länet så vi tackade ja till att medverka.

Det övergripande syftet med projektet är att bidra med information som bland annat kan ligga till grund vid framtida historieskrivningar, historiska jämförelser samt planering och utveckling av mänsklig säkerhet och krishantering. Projektet är tvärvetenskapligt och supradisciplinärt. Det innebär att projektdeltagarna är verksamma inom olika ämnesområden, men även att berörda parter utanför akademin ses som experter inom sina respektive områden och ges utrymme att bidra med kunskap för att utveckla frågeställningar och analyser.

Projektet har varit lärorikt på många sätt. Det visade sig att vi behövde göra en etikprövning innan vi kunde påbörja arbetet med vår insamling. Det var en process som var tidskrävande och stundtals frustrerande då den typen av förberedelse inte är nödvändiga i vanliga fall vid museers dokumentationsarbete. Processen gav oss däremot möjlighet att diskutera etikfrågor och utbyta erfarenheter med de övriga projektdeltagarna och det resulterade i att vi tog fram nya medgivandeavtal för intervjuer.

För att möjliggöra samverkan och erfarenhetsutbyte inom projektet har vi under projekttiden haft gemensamma seminariedagar och återkommande projektavstämningar. Vid dessa träffar har vi presenterat vårt arbete och på så sätt kunna följa varandras olika delprojekt och hjälpa varandra vid behov. Precis som med mycket annat under 2020–21 har de flesta möten och träffar skett digitalt via Zoom. Det var först nu i november som vi hade möjlighet att träffas på riktigt för två dagars gemensamt arbete på Sunderbyns folkhögskola.

Insamlingen
Min insats i projektet har bestått av två delar. Jag har intervjuat ett antal personer utifrån temaområdena gräns, glesbygd och utanförskap. Totalt har det blivit 16 intervjuer och informanterna har bott i Arjeplog, Piteå, Älvsbyn, Haparanda, Kemi, Torneå och Luleå. De flesta intervjuer har gjorts via telefon eller digitala kanaler som Teams och Zoom. Några av informanterna har jag kunnat träffa.

Informanterna är spridda i ålder och deras livssituationer varierar; vissa har barn i förskoleålder medan andra har barn som har flyttat hemifrån, vissa har åldrande föräldrar att ta hand om medan andra har sina föräldrar i ett annat land, vissa har ett arbete som de varit tvungen att fortsätta gå till medan andra har haft möjligheten att arbetat hemifrån under stora delar av pandemitiden. I deras berättelserna finns det likheter men även stora variationer och olikheter utifrån deras livssituation.

En annan del i projektet har varit att vi projektdeltagare uppmuntrades att föra autoetnografiska anteckningar. Begreppet autoetnografi var nytt för mig men av en tillfällighet höll Umeå universitet under våren 2021 en seminarieserie om autoetnografi som forskningsmetod, så jag tog tillfället i akt och medverkade på deras träffar. Kortfattat kan man säga att autoetnografi handlar om att: ”Forskarens personliga berättelse och erfarenheter används som empiriskt underlag med det uttalade syftet att utforska, beskriva och analysera kulturella fenomen och praktiker från ett inifrånperspektiv (jfr Chang 2008; Adams m.fl. 2015).” Nu är detta med att föra anteckningar och nedteckna reflektioner kring en insamling inget nytt för mig. Under de flesta av mina etnologiska projekt har jag fört någon form av fältdagbok med noteringar om arbetet och med reflektioner som dykt upp under insamlingen. Det var en sak jag lärde mig under studietiden då vi gjorde vår kurs i fältarbete och det är ett koncept jag har fortsatt med.

Jag hade dessutom redan våren 2020 börjat göra dagboksanteckningar om hur vardagen och mitt liv påverkades av pandemin. Jag är en dagboksskrivare men blev också inspirerad av ett upprop i en grupp för etnologer på Facebook. Många museer och arkiv skickade våren 2020 ut frågelistor för att samla in människor berättelser om den akuta fasen när pandemin började. I ett inlägg av Barbro Blehr, Ida Hughes Tidlund, Helena Hörnfeldt och Britta Zetterström Geschwind uppmanades etnologer att skapa ett långsamt framväxande material om vardagen genom att skriva dagbok. Ett material som skulle kunna komplettera de insamlingar som gjordes för att fånga det akuta skedet. Så att fortsätta med anteckningar under projektet och med någon form av autoetnografisk ansats var en uppgift som passade mig. Jag utökade min egen vardagsinsamling med fotografier i form av ögonblicksbilder från vardagen under pandemin.

I mars 2020 var första gången jag gjorde en notering om coronaviruset, pandemi och covid-19. Foto: Sophie Nyblom.

När jag tittar tillbaka i min dagbok hittar jag den första anteckningen 5 mars 2020.

Torsdag 5 mars 2020

Det som sker i världen just nu är ju att coronaviruset covid-19 sprider sig. Började i Kina i december och finns nu i över 60 länder. För friska är det en sjukdom i stil med influensan men för äldre och riskgrupper kan det leda till döden. Så lite spännande kan det ju bli och plötsligt blir vår Kroatienresa inte av i juni eller Legoland. Det som verkar vara med sjukdomen är att den sprids snabbt. För vår del är det troligen ingen större fara men t.ex. farmor, farfar, mina föräldrar är ju i riskgruppen. Sedan slår det också mot industrin då fabriker i Kina stängs på grund av att folk ska hållas hemma. Man inser som hur sårbar vår globala värld är och hur vår lyxturism drar med sig smittor.

Anteckningen är kanske inte helt korrekta faktamässigt men jag antar att det speglar den information som jag vid tidpunkten tog till mig via nyheter på radio, tv och från tidningar. Insåg väl redan då att den planerade resan till Kroatien med sambons släkt inte skulle bli av, men hoppet levde vidare några veckor innan resan kunde avbokas.

På detta sätt följer anteckningarna under året och jag reflekterar över hur mitt och min familjs liv påverkas av den rådande situationen och de rekommendationer som införs. Det är en blandning av anteckningar om allt från hur barnens aktiviteter anpassas till olika riktlinjer till funderingar kring beslut vi tar på Piteå museum. Ibland höjer jag blicken och gör mer övergripande reflektioner om läget i Sverige eller världen men det mesta handlar om vardagslivet.

Händelseförloppet gick snabbt i mars 2020 och den ena efter den andra aktiviteten ställdes in på Piteå museum. Foto: Sophie Nyblom.

Möte mellan autoetnografin och intervjuerna
Pandemin och alla restriktioner och rekommendationer har påverkat oss alla på olika sätt sedan våren 2020. I arbete med insamlingen har mina egna erfarenheter ibland samstämt med mina informanters berättelser och ibland har deras erfarenheter gett mig helt nya insikter om hur människor har påverkats. Med informanterna i trakten kring Haparanda fanns det ett samband eftersom jag är österbottning med mina rötter i Nykarleby. Dessutom har jag tidigare arbetat med dokumentationer i Haparanda så gränsstadens tvillingidentitet med Torneå var en bekant företeelse för mig.

Under våren 2020 stängdes gränsen mellan Finland och Sverige och det kändes märkligt när jag såg bilder från Viktoriatorget där det stod ett kravallstaket på mitten. Jag har själv gått över det där torget flera gånger under mina vistelser i Haparanda och jag insåg att vardagen måste ha blivit komplicerad för många människor som bor där.  

När gränsen stängdes mellan Finland och Sverige våren 2020 försågs det gemensamma Victoriatorget med ett staket. Då jag besökte Haparanda sommaren 2021 stod det fortfarande kvar. Foto: Sophie Nyblom.

För min egen del innebar gränsstängningen att vi tog beslutet att inte åka till Nykarleby på den årliga sommarsemestern och på samma sätt valde mina syskon att inte komma till Skellefteå. Vi var överens om att det var bäst så på grund av smittspridning och alla ovisshet kring såväl sjukdomen covid 19 som viruset. I min dagbok resonerar jag den 3 juni om planerna för sommaren och konstaterar: ”Vi har inga avsikter att åka någonstans och vi lär också stanna hemma från Finland i sommar.”   

Under våren 2021 började jag ta kontakt med personer som kunde vara intresserade av att ställa upp som informanter för vår insamling. Jag hade fått tips om människor som levde sitt liv på båda sidorna gränsen och skulle kunna berätta om hur deras vardag påverkats. Jag gjorde även annan efterforskning och läste artiklar och sökte bland nyheter från såväl svenska som finska medier som beskrev livet och problematiken kring gränsområdet. De första intervjuerna gjorde jag i maj och juni, eftersom smittsmidningen minskade i juni kunde jag också besöka Haparanda under sommaren. Jag åkte upp för att träffa några informanter och för att göra observationer vid den fortsatt stängda gränsen. Reglerna kring gränspasseringen har varierat och ändrats under pandemins gång och då jag besökte Haparanda fanns det tre alternativ för att få passera. Det första var om du fått två vaccinationer och det hade gått 14 dagar, det andra var om kunde du visa intyg på att du haft covid-19 de senaste 6 månaderna och det tredje var om du hade ett negativt test som var max 72 timmar gammalt.

I Haparanda finns det två gränsöppningar för biltrafik, den ena är öppen dygnet runt och den andra har kortare öppettid. Det finns även möjlighet att ta ett covidtest via drive-in vid gränsövergången. Foto: Sophie Nyblom.

Jag hade läst om situationen i Haparanda, sett bilder och nyhetsreportage och trodde att jag skulle vara förberedd på vad som väntade mig. Det visade sig att jag hade fel. Några år tidigare hade jag stått på torgen med bokstavligen den ena foten i Finland och den andra i Sverige och känt att jag liksom hörde hemma i både Finland och Sverige. Nu hade jag inte ens rätt att passera gränsen till Finland utan att uppfylla de krav som ställdes vid gränspasseringen. Och det var nog först då jag själv stod där som jag insåg vad detta med stängda gränser verkligen betyder och jag försökte fånga känslan och upplevelsen i mina anteckningar.

Vid gränspasseringen mellan Haparanda och Torneå ringlar kön med lastbilar och personbilar sakta fram. I vanliga fall sänker man farten till 30 och passerar gränsen utan att notera den, men nu ska alla bilar stanna och föraren ska uppvisa rätt intyg för att få köra vidare. Foto: Sophie Nyblom.

Onsdag 30 juni 2021

När jag närmade mig gränsbron blir jag stående med utsikt över bron och vägen. Bron som vi alltid kör över när vi åker till Finland och där det aldrig varit kö, där ringlar det nu en lång bilkö i sakta mak pga att alla stannar vid gränsen för att visa rätt papper eller ta ett snabbtest om rätt resedokumentation saknas. Just nu får du passera om du har intyg på dina vaccinationer, på att du haft covid de senaste 6 månaderna eller om du har ett negativt test som inte är äldre än 72 timmar.

Bara åsynen av bilkön och insikten att jag inte skulle få passera, även om jag är finsk medborgare, för att jag saknar rätt dokumentation, jag skulle få ta ett snabbtest men det räcker inte utan jag måste även ha en giltig anledning t.ex. hälsa på min familj men jag kan inte åka över bara för nöjes skull. Jag får en klump i magen och är inte förberedd på den känslan. Jag har sett bilder och jag har läst om vad som gäller för att förbereda mig, men det är en helt annan sak när jag står här. Det är först nu då jag ser detta och inser att jag inte kan gå över gränsen om jag vill som jag förstår vad det egentligen innebär att gränsen är stängd. Och egentligen spelar det inte så stor roll utan det är en känslomässig reaktion, det känns nästan som någon har grävt av en rot till den finska myllan för mig. Att jag liksom är utestängd och befinner mig i exil även om det är fredliga förhållanden. Det är egentligen en absurd känsla eftersom jag bott i Sverige sedan 2005 och brukar besöka Finland en eller ibland två gånger om året och ändå blir det en så här stark reaktion av att se kön vid gränspasseringen. Jättekonstigt, men det är som att förnuftet och känslan går åt helt olika håll. Och det är känslan som tar över och styr kroppen och den fysiska reaktionen, klumpen i magen. Nej jag var inte beredd på den här reaktionen utan jag tänkte ”jag går till gränsen och fotar lite, det blir bra bilder”. Så naivt det var eller vad jag nu ska säga.

Efter sommaren intervjuade jag ytterligare några informanter i trakten kring Haparanda och vi kunde fördjupa oss i frågorna kring gränsen och deras känslor kring den stängda gränsen. De flesta hade valt att bita ihop och ta testerna som krävdes för att kunna passera, en strategi för att få vardagen att fungera och kunna pendla till jobbet. De hade i olika faser känt ilska och frustration över den stängda gränsen och gränsvakterna, men samtidigt anpassat sig för att få vardagen och livet att fungera. Så här berättar två informanterna om den stängda gränsen:

Men det jobbiga har nog varit det där med att när du vet att du ska över till finska sidan och du måste hela tiden alltid trippelkontrollera din väska att du har med dig körkortet och du har med dig personbeviset och ja, ifall du har liksom ett giltigt, vad heter det, testresultat så att du har det med dig. Att du måste tänka, du måste planera din resa över till Torneå som är där precis bredvid. Det har varit en extremt jobbig, men det klart att det finns några smugglingshistorier som jag tycker är lite småkul efteråt. Och hur fort man börja fundera på dom banorna, som att ja men hur ska jag göra det på det absolut bästa och liksom smidigaste sätt? För att du stöter ju på problem. (Kvinna, Hapranda)

Och så helt plötsligt kommer det någonting helt oväntat, när man liksom tänker, vi har alltid ja men vi kommer inte att börja kriga med varann vi är liksom HaparandaTorneå en gemensam stad och liksom Finland-Sverige så likt varann. Och liksom så har man ju tänkt. Och vi har byggt upp all våran, nu tänker jag lite på jobb, samverkan också utifrån det att vi ska kunna vara en dubbel, twinstad alltså eller en sån här kaksoiskaupunki [tvillingstad] vad det nu heter och så helt plötsligt så blir det som en gräns som dras emellan. Och den blir ju, den är ju symbolisk på så sätt när du ser själva de här staketen och hur de har påverkat mig och mina kollegor. Vi har varit olika påverkade under perioden och vi har stöttat varandra och vi har varit förbannade och ledsna och liksom allting. (Kvinna, Kemi)

För att kunna kontrollera gränspasseringen har det endast funnits några bevakade gränsövergångar och övriga gränspasseringar har varit stängda, t.ex. denna gångbro. De som har passerat gränsen där det inte har varit tillåtet och blivit påkomna har fått betala böter. Foto: Sophie Nyblom.

Slutreflektion
Denna pandemi har lärt oss mycket och om oss själva och om hur vårt samhälle fungerar vid en kris. För vissa har livet påverkats mer och för andra mindre beroende på var du bor och hur din livssituation ser ut. Vid gränstrakterna där människor lever sitt liv på båda sidorna av gränsen har många fått förhålla sig till två länders olika pandemistrategier och de har behövt hitta strategier för att kunna fortsätta sitt liv någorlunda som vanligt. Pandemin har visat att den öppenhet och rörelsefrihet som vi har i Norden är sårbar. När länder bestämmer sig för att stänga sin gräns påverkar det dem som bor i området på många olika sätt. För några har det kanske bara inneburit att de inte har kunnat åka och handla på sin favoritbutik på andra sidan gränsen, medan det för andra har inneburit att de har varit tvungen att ta ett PCR-test en gång i veckan för att kunna åka till jobbet eller att de inte ens har fått passera gränsen för att hälsa på sina föräldrar. Då vaccinationen kom igång och smittspridningen gick ner kunde gränskontrollerna småningom tas bort och människor fick röra sig fritt över gränsen igen men vid behov kunna uppvisa vaccinationspass eller ett negativt test.

Pandemin pågår fortfarande och nu står vi inför ökad smittspridning och över världen sprider sig omikron, en ny mutation av viruset. Länder som tidigare lättade på sina restriktioner återtar dem för att begränsa spridningen av viruset. Många har kanske planerat att resa under de kommande högtidshelgerna men vi får väl se vilka rekommendationer som kommer att gälla i Sverige. Själv tänker jag att sommaren 2022 ska vi väl ändå kunna göra vår sommarresa till Nykarleby.   

Sophie Nyblom,
Etnolog
Piteå museum

Läs mer om projektet:

Luleå tekniska universitet

Tidigare blogginlägg om projektet

Mer om autoetnografi
Kulturella Perspektiv – Svensk etnologisk tidskrift (kb.se)

”Tänk den som läser dagböckerna om 100 år. Intressant eller hur?” – en etnologs reflektioner kring dagboksskrivande

– Fyra lådor! Och de kommer att bli fler!?

– Ja, men det är väl klart att det blir fler.

– Vad ska du ha dem till?

– Spara, läsa då jag blir gammal. Inte vet jag.

– Läsa då du blir gammal och då ska de stå här till dess. 

– Räcker det inte med en låda?

Ungefär så lät det hemma hos oss för några veckor sedan när jag och sambon städade förrådet och han blev påmind om mina lådor med dagböcker. De är vid det här laget 4-5 stycken och kommer att bli fler eftersom jag är en dagboksskrivare. Problemet är väl dels att det inte finns så mycket plats för långtidsförvaring i vårt hus, men också att vi är inte är helt överens om vad som ska sparas och vad som ska kastas.

Min första dagboksanteckning är gjord 1989 när jag var 10 år. Den första dagboken handlar om stallet och hästar och jag skrev inte särskilt regelbundet. Det var då jag gick i sjuan som jag började skriva dagbok dagligen. Under årens lopp har det blivit en del böcker och vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många de är. Jag har framförallt skrivit i anteckningsböcker av olika slag, men parallellt har jag också haft en färdigtryckt 3-, 5- eller 10-årsdagbok av den modell där sidorna är förtryckta och man gör korta noteringarna varje dag.

 

Dagboksskrivandet har en lång historia och idag fungerar de bevarade böckerna från tidigare sekel som ett historiskt källmaterial. Kända personers anteckningar kan användas i forskningssyfte för att förstå det förflutna och för att berätta om en händelse, person eller plats. Anteckningarna kan bearbetas och ges ut som böcker eller användas som underlag till biografier om kända personer. En av dem mest kända dagböckerna är kanske Anne Franks dagbok, som i alla fall vi hade som obligatorisk läsning när jag gick i högstadiet.

På 1990-talet uppstod en ny variant av dagboksskrivande när bloggandet blev populärt och allt fler började offentliggöra sina personliga reflektioner om livet på nätet. Idag har det skett ytterligare en utveckling och det finns de som försörjer sig som bloggare och uttrycksformeran handlar om såväl ord, bild och film. Personligen har jag inte ännu fattat tycke för att skriva dagbok digitalt, även om det skulle lösa vissa utrymmesproblem i vårt förråd. Tror det handlar om att det är den där stunden då jag sätter mig med penna och dagbok som är viktig för mig.

Vad är det då som driver oss som skriver dagbok. Vid en sökning på Google om dagboksskrivning får jag träffar som lyfter fram att det är ett sätt att reflektera, dokumentera och bearbeta. I skrivandet kan man låta tankar och känslor komma till uttryck och saker man grubblar på kan få en lösning. Det är också ett sätt att dokumentera sitt liv och sina upplevelser på samma sätt som man fotograferar och dokumenterar sitt liv i bilder. Många träffar handlar också om dagboksskrivandet som en läkande process. Där skrivandet är ett verktyg och används som terapi för att bearbeta tunga perioder i livet eller traumatiska minnen och händelser. Att ”skriva av sig” kan också vara ett sätt att arbeta med sig själv och stärka sin egen självkänsla. Inom mindfulness brukar det ofta talas om den så kallade tacksamhetsdagboken. Då du varje sätter dig en stund och funderar ut tre positiva saker som hänt under dagen. På så sätt uppmärksammar du det positiva i ditt liv och bär det med dig till nästa dag.

För mig handlar dagboksskrivandet om en blandning av allt ovan. Det är en stund att stanna upp och reflektera över dagen eller livet i stort, men det är också ett tillfälle då jag dokumentera det som händer. I mitt skrivande låter jag ofta tankarna och känslorna få fritt utrymme, ibland hittar jag lösningar på problem och ibland snurrar jag runt i tankevurpor. Jag tänker att dagböckerna kan vara bra att ha i framtiden då jag vill minnas saker eller kolla upp hur saker och ting egentligen var. På samma sätt som jag gör fotoalbum för att bevara vissa ögonblick. Visserligen har det funnits perioder då det blivit sporadiskt skrivet men i princip har jag skrivit dagbok regelbundet sedan 1992. Innehållet handlar om vardagen och det som varit typiskt för de åldrar jag har gått igenom. Ibland har jag varit duktig på att limma in små minnessaker medan jag andra perioder endast fyllt sidorna med text.

Några dagar efter vår förrådsstädning går jag ner till arkivet på museet för att göra research inför ett fältbesök på Rikti-Dockas i Överkalix. Ett nybygge som uppstod på 1800-talet där fyra generationer ur samma släkte har bott. Torbjörn Riktig är den femte generationen i släkten och han har sedan 1970-talet använt en av stugorna på gården som sommarstuga. Torbjörn kom för ett tag sedan till oss och ville donera material om Rikti-Dockas till arkivet. Det som fångar min uppmärksamhet i materialet är fem anteckningsböcker som visade sig innehålla anteckningar från hans vistelser på Rikti-Dockas sedan 1970-talet. Han skriver om när han kommit dit, hur vägen var, vilka som hälsat på, vilket väder det har varit, vad de har gjort och så vidare. Små vardagsanteckningar som ger mig som läsare en inblick i såväl Rikti-Dockas historia som Torbjörns vistelser där.

 

 

 

Jag utgår från att det finns dagboksskrivare bland er som läser detta inlägga och det skulle vara roligt att höra era tankar kring era dagböcker och er ert skrivande? Vill du kan du svara på följande frågeställningar:

  • Vilken funktion fyller dagboksskrivandet för dig och vad är det du skriver om?
  • För vems skull skriver du?
  • På vilket sätt skriver du: i fysiska böcker eller digitalt? Och hur länge har du skrivit?
  • Har du funderat på vad som ska hända med dem i framtiden? Ska de likt Torbjörns lämnas in till arkiv eller ska de kastas den dag du är borta?

 

Sommarhälsningar,

Sophie (som nu ska logga ut för semester)