”Tänk den som läser dagböckerna om 100 år. Intressant eller hur?” – en etnologs reflektioner kring dagboksskrivande

– Fyra lådor! Och de kommer att bli fler!?

– Ja, men det är väl klart att det blir fler.

– Vad ska du ha dem till?

– Spara, läsa då jag blir gammal. Inte vet jag.

– Läsa då du blir gammal och då ska de stå här till dess. 

– Räcker det inte med en låda?

Ungefär så lät det hemma hos oss för några veckor sedan när jag och sambon städade förrådet och han blev påmind om mina lådor med dagböcker. De är vid det här laget 4-5 stycken och kommer att bli fler eftersom jag är en dagboksskrivare. Problemet är väl dels att det inte finns så mycket plats för långtidsförvaring i vårt hus, men också att vi är inte är helt överens om vad som ska sparas och vad som ska kastas.

Min första dagboksanteckning är gjord 1989 när jag var 10 år. Den första dagboken handlar om stallet och hästar och jag skrev inte särskilt regelbundet. Det var då jag gick i sjuan som jag började skriva dagbok dagligen. Under årens lopp har det blivit en del böcker och vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många de är. Jag har framförallt skrivit i anteckningsböcker av olika slag, men parallellt har jag också haft en färdigtryckt 3-, 5- eller 10-årsdagbok av den modell där sidorna är förtryckta och man gör korta noteringarna varje dag.

 

Dagboksskrivandet har en lång historia och idag fungerar de bevarade böckerna från tidigare sekel som ett historiskt källmaterial. Kända personers anteckningar kan användas i forskningssyfte för att förstå det förflutna och för att berätta om en händelse, person eller plats. Anteckningarna kan bearbetas och ges ut som böcker eller användas som underlag till biografier om kända personer. En av dem mest kända dagböckerna är kanske Anne Franks dagbok, som i alla fall vi hade som obligatorisk läsning när jag gick i högstadiet.

På 1990-talet uppstod en ny variant av dagboksskrivande när bloggandet blev populärt och allt fler började offentliggöra sina personliga reflektioner om livet på nätet. Idag har det skett ytterligare en utveckling och det finns de som försörjer sig som bloggare och uttrycksformeran handlar om såväl ord, bild och film. Personligen har jag inte ännu fattat tycke för att skriva dagbok digitalt, även om det skulle lösa vissa utrymmesproblem i vårt förråd. Tror det handlar om att det är den där stunden då jag sätter mig med penna och dagbok som är viktig för mig.

Vad är det då som driver oss som skriver dagbok. Vid en sökning på Google om dagboksskrivning får jag träffar som lyfter fram att det är ett sätt att reflektera, dokumentera och bearbeta. I skrivandet kan man låta tankar och känslor komma till uttryck och saker man grubblar på kan få en lösning. Det är också ett sätt att dokumentera sitt liv och sina upplevelser på samma sätt som man fotograferar och dokumenterar sitt liv i bilder. Många träffar handlar också om dagboksskrivandet som en läkande process. Där skrivandet är ett verktyg och används som terapi för att bearbeta tunga perioder i livet eller traumatiska minnen och händelser. Att ”skriva av sig” kan också vara ett sätt att arbeta med sig själv och stärka sin egen självkänsla. Inom mindfulness brukar det ofta talas om den så kallade tacksamhetsdagboken. Då du varje sätter dig en stund och funderar ut tre positiva saker som hänt under dagen. På så sätt uppmärksammar du det positiva i ditt liv och bär det med dig till nästa dag.

För mig handlar dagboksskrivandet om en blandning av allt ovan. Det är en stund att stanna upp och reflektera över dagen eller livet i stort, men det är också ett tillfälle då jag dokumentera det som händer. I mitt skrivande låter jag ofta tankarna och känslorna få fritt utrymme, ibland hittar jag lösningar på problem och ibland snurrar jag runt i tankevurpor. Jag tänker att dagböckerna kan vara bra att ha i framtiden då jag vill minnas saker eller kolla upp hur saker och ting egentligen var. På samma sätt som jag gör fotoalbum för att bevara vissa ögonblick. Visserligen har det funnits perioder då det blivit sporadiskt skrivet men i princip har jag skrivit dagbok regelbundet sedan 1992. Innehållet handlar om vardagen och det som varit typiskt för de åldrar jag har gått igenom. Ibland har jag varit duktig på att limma in små minnessaker medan jag andra perioder endast fyllt sidorna med text.

Några dagar efter vår förrådsstädning går jag ner till arkivet på museet för att göra research inför ett fältbesök på Rikti-Dockas i Överkalix. Ett nybygge som uppstod på 1800-talet där fyra generationer ur samma släkte har bott. Torbjörn Riktig är den femte generationen i släkten och han har sedan 1970-talet använt en av stugorna på gården som sommarstuga. Torbjörn kom för ett tag sedan till oss och ville donera material om Rikti-Dockas till arkivet. Det som fångar min uppmärksamhet i materialet är fem anteckningsböcker som visade sig innehålla anteckningar från hans vistelser på Rikti-Dockas sedan 1970-talet. Han skriver om när han kommit dit, hur vägen var, vilka som hälsat på, vilket väder det har varit, vad de har gjort och så vidare. Små vardagsanteckningar som ger mig som läsare en inblick i såväl Rikti-Dockas historia som Torbjörns vistelser där.

 

 

 

Jag utgår från att det finns dagboksskrivare bland er som läser detta inlägga och det skulle vara roligt att höra era tankar kring era dagböcker och er ert skrivande? Vill du kan du svara på följande frågeställningar:

  • Vilken funktion fyller dagboksskrivandet för dig och vad är det du skriver om?
  • För vems skull skriver du?
  • På vilket sätt skriver du: i fysiska böcker eller digitalt? Och hur länge har du skrivit?
  • Har du funderat på vad som ska hända med dem i framtiden? Ska de likt Torbjörns lämnas in till arkiv eller ska de kastas den dag du är borta?

 

Sommarhälsningar,

Sophie (som nu ska logga ut för semester)

Röcknerska spår i Norrbottens museums arkiv

Efter min kollega Sara Hagström Yamamotos utmärkta inlägg om det rivningshotade Röcknerska huset tänkte jag passa på att lyfta fram de spännande arkivhandlingar som finns bevarade från Röckners färgeri och de människor som en gång bott i huset.

Bouppteckning, Elisabeth Bennet, 1783:  Elisabeth Bennet föddes år 1714 i Leicester, England. Hon var dotter till industrimannen Stephen Bennet som bland annat blev direktör vid Flors linnefabrik i Mo socken i Hälsingland. Elisabeth och hennes äkta man, färgarmästaren Johan Hedeman, slog sig vid 1700-talets mitt ner i Luleå, där de startade såväl familj som affärsrörelse. Dokumentet visar förstasidan av bouppteckningen för Elisabeth Bennet, och listar såväl fastigheter som bohag i form av silver, guld, klädesplagg och böcker. En spännande källa att studera närmare för den nyfikna! I arkivet finns ytterligare bouppteckningar för andra medlemmar ur familjen Röckner. © Norrbottens museum

Bouppteckning, Elisabeth Bennet, 1783:
Elisabeth Bennet föddes år 1714 i Leicester, England. Hon var dotter till industrimannen Stephen Bennet som bland annat blev direktör vid Flors linnefabrik i Mo socken i Hälsingland. Elisabeth och hennes äkta man, färgarmästaren Johan Hedeman, slog sig vid 1700-talets mitt ner i Luleå, där de startade såväl familj som affärsrörelse. Dokumentet visar förstasidan av bouppteckningen för Elisabeth Bennet, och listar såväl fastigheter som bohag i form av silver, guld, klädesplagg och böcker. En spännande källa att studera närmare för den nyfikna! I arkivet finns ytterligare bouppteckningar för andra medlemmar ur familjen Röckner. © Norrbottens museum

Arkiv, fornlämningar och byggnader är alla spår av historien, olika typer av avtryck lämnade av de människor som levat och verkat här innan oss. Studiet av dessa avtryck må vara uppdelade i olika professioner, men egentligen sysslar vi alla med samma sak. Själv är jag arkivarie vid Norrbottens museums arkiv.

Mästarebrev för Michael Röckner, 1779:  Michael var den första Röckner i ledet, född 1741 och troligtvis inflyttad till Luleå i Johan Hedemans tjänst. Han gifte sig med Hedeman och Bennets dotter Johanna och tog över färgeriet 1790. Rörelsen gick sedan i arv från far till son i flera generationer, fram till 1900-talets början. Både Michael och hans son Johans prydliga recept- och färgprovböcker finns bevarade och vittnar bland annat om den skicklighet och noggrannhet som hantverket krävde. © Norrbottens museum

Mästarebrev för Michael Röckner, 1779:
Michael var den första Röckner i ledet, född 1741 och troligtvis inflyttad till Luleå i Johan Hedemans tjänst. Han gifte sig med Hedeman och Bennets dotter Johanna och tog över färgeriet 1790. Rörelsen gick sedan i arv från far till son i flera generationer, fram till 1900-talets början. Både Michael och hans son Johans prydliga recept- och färgprovböcker finns bevarade och vittnar bland annat om den skicklighet och noggrannhet som hantverket krävde. © Norrbottens museum

Vi kan lära oss så mycket av historien. Den länkar vår korta existens i ett längre sammanhang, skapar mening och förståelse och inte minst sätter den vår nutid i perspektiv. Det har inte alltid varit som det är nu – jag tror att vi ofta behöver påminna oss om inte ta saker och ting för givna, både för att uppskatta det som är bra och inse att det dåliga faktiskt kan förändras. Det har det gjort förut, många gånger om. Och så det där med långsiktighet… hur kan vi någonsin lära oss att planera hållbart för framtiden om vi saknar insikt och kunskap om vår historia?

Mätning och tomtesyn, 1811:  En av de flertal gårdshandlingarna som finns kvar i det Röcknerska arkivet, avskrift av huvuddokumentet följer: ”År 1811 den 20de November förrättades af undertecknade mätning och syn å den Tomt, som Färgaren Johan Röckner söker få bebygga, Aflöpande på sätt som följer- Sedan synemännen uti Röckners norr i staden belägne gård sammanträdt, anmodades Herr Ingenieuren M. Boström upmäta och utstaka förenemde Tomt som befants innehålla Fyratusende Sexhundrade Nittio qvadrat alnar- sålunda wara synat och befunnit intyga Luleå stad ut supra  Joh. Forssberg. N.L. Nilsson.” © Norrbottens museum

Mätning och tomtesyn, 1811:
En av de flertal gårdshandlingarna som finns kvar i det Röcknerska arkivet, avskrift av huvuddokumentet följer:
”År 1811 den 20de November förrättades af undertecknade mätning och syn å den Tomt, som Färgaren Johan Röckner söker få bebygga, Aflöpande på sätt som följer-
Sedan synemännen uti Röckners norr i staden belägne gård sammanträdt, anmodades Herr Ingenieuren M. Boström upmäta och utstaka förenemde Tomt som befants innehålla Fyratusende Sexhundrade Nittio qvadrat alnar- sålunda wara synat och befunnit intyga Luleå stad ut supra
Joh. Forssberg. N.L. Nilsson.” © Norrbottens museum

För mig är det de fysiska, påtagliga spåren av det förgångna som får mitt hjärta att banka snabbare, som får historien att komma till liv. Det jag kan se och ta på, gå in i, till och med lukta på. Den gamla byggnaden med lager på lager av gamla tapeter och tidningspapper, med inristningar i det släta träet som oräkneliga händer klappat på. Familjebibeln, tummad och välläst, med små kråkfötter i marginalen här och där, när någon läst en rad som fått dem att tänka till. Breven och dagböckerna, det omhuldade fotografialbumet…

Dagbok, Rickard Röckner, 1915: Rickard Röckner, född 1898 i Luleå, gick i sin tidiga ungdom till sjöss och reste vida omkring. I denna lilla dagbok, påbörjad år 1915, berättar Rickard om sin mönstring som mässpojke vid ångaren Nyland och sina vidare äventyr. Luleå var ju sjöstad, vilket märks även i släkten Röckner. © Norrbottens museum

Dagbok, Rickard Röckner, 1915:
Rickard Röckner, född 1898 i Luleå, gick i sin tidiga ungdom till sjöss och reste vida omkring. I denna lilla dagbok, påbörjad år 1915, berättar Rickard om sin mönstring som mässpojke vid ångaren Nyland och sina vidare äventyr. Luleå var ju sjöstad, vilket märks även i släkten Röckner. © Norrbottens museum

Ju mer man vet om historien, ju fler kopplingar man kan göra mellan olika källor, desto starkare blir den upplevelsen. Faktum är att det finns vissa historiska personer som jag ofta kallar vid förnamn. Jag känner ju dem, att de råkar vara döda sedan länge spelar mindre roll.

I Norrbottens museums arkiv finns museets egen historia bevarad, från 1878 till idag, men vi har också en mängd så kallade enskilda arkiv som museet fått till skänks under årens lopp. Som enskilda räknas alla de arkiv som inte skapats i det offentligas regi, d v s personarkiv, föreningsarkiv, gårds- och byaarkiv och företagsarkiv.

Det är stor spridning bland dessa enskilda arkiv, en del består bara av några enskilda pappersark, andra som exempelvis Norrbottens Producentförening tar upp flera skepp i arkivet. Det arkiv som jag vill visa upp några glimtar ur just nu är det Röcknerska. Släkten Röckner är välkänd, åtminstone lokalt, och har lämnat efter sig spännande historiska spår i såväl arkiv, bildarkiv, föremålssamling och vår kulturmiljö.

Ur garnbok för färgeriet, november 1867: En sida ur den tjocka garnboken visar beställningar som gjordes under 1800-talets andra hälft, prydligt noterat med namn på beställare och vara. Säkert finns det många välbekanta namn här, för den som kan sina Luleåsläkter. © Norrbottens museum

Ur garnbok för färgeriet, november 1867:
En sida ur den tjocka garnboken visar beställningar som gjordes under 1800-talets andra hälft, prydligt noterat med namn på beställare och vara. Säkert finns det många välbekanta namn här, för den som kan sina Luleåsläkter. © Norrbottens museum

I arkivet finns en mängd intressanta handlingar om och av släkten Röckner och deras verksamhet, bland föremålen i museets samlingar finns tryckstock och schalett från färgeriet. I bildarkivet finns fotografier, och i staden står det Röcknerska huset som en ensam överlevare av såväl stadsbranden 1887 som flertalet rivningsvågar. Faktiskt skrev Hugo Lindgren redan 1935 så här om huset i museets årsbok Norrbotten:

”Norra Strandgatan i Luleå hör till de reliker från gamla stadsplanen, som hotas att utplånas av den nya bebyggelsen. […] Byggnaderna i den gamla gatulinjen tillhöra med ett par undantag den äldre bebyggelsen, här ännu skonad av regleringsivern.”

Annotationer över färgerikonsten, 1756:  Michael Röckners recept- och färgprovsbok, vackert textad men märkt av tidens tand. Tydligt är att den, liksom färgeriet, gått i arv till sonen Johan Röckner (1775-1844) och generationerna efter honom. © Norrbottens museum

Annotationer över färgerikonsten, 1756:
Michael Röckners recept- och färgprovsbok, vackert textad men märkt av tidens tand. Tydligt är att den, liksom färgeriet, gått i arv till sonen Johan Röckner (1775-1844) och generationerna efter honom. © Norrbottens museum

Färgprov och recept från färgeriet, troligen Johan Röckners:  En sida ur en recept- och färgprovsbok, troligtvis Johan Röckners, som liksom sin fader beskrivs som en skicklig och samvetsgrann yrkesman. Tyg- och garnproverna har bevarat mycket av sin lyskraft. © Norrbottens museum

Färgprov och recept från färgeriet, troligen Johan Röckners:
En sida ur en recept- och färgprovsbok, troligtvis Johan Röckners, som liksom sin fader beskrivs som en skicklig och samvetsgrann yrkesman. Tyg- och garnproverna har bevarat mycket av sin lyskraft. © Norrbottens museum

Att huset idag, som den antikvariska förundersökningen påstår, skulle kunna ”uppfattas högst ordinärt när det helt förlorat sitt sammanhang och sin omgivande miljö” håller jag med om lika lite som mina kollegor på kulturmiljöavdelningen. För det första tycker jag att kontrasten med omgivningen gör att huset står ut ännu tydligare och blir en av de förankringar med det förflutna som alla städer behöver. För det andra ser jag sammanhanget, det finns där än idag – i arkivet.

/Vid tangentbordet, Karin Tjernström
Läs mer i Norrbottens museums arkiv samt:
”En färgarsläkt i Luleå genom 200 år”, Hugo Lindgren, Norrbotten 1935.
”Huset Röckner i Luleå”, Färgeriteknik nr 4, 1930.