Fångstgropen som bar på en hemlighet

I ett blogginlägg från september 2021 berättade min kollega Ida Mattsson om en då förestående förundersökning av en fångstgrop vid Autio, utanför Pajala https://kulturmiljonorrbotten.com/2021/09/17/fangstgropar-en-jaktmetod-fran-stenalder-till-1800-tal/

Nu har gropen förundersökts och jag tänkte i detta blogginlägget berätta lite om resultaten. Men först några ord om kunskapsläget om fångstgropar.

Fångstgropar har använts som fångstmetod för både älg och ren, från äldsta stenåldern fram till 1800-talets andra hälft. Fångsttekniken förbjöds i 1864 års jaktstadga. Ofta har fångstgroparna konstruerats i långa fångstgropssystem längs de mindre och större älvarnas dalgångar. Syftet har varit att fånga djuren längs deras vandringsvägar. I genomsnitt innehåller ett fångstgropssystem omkring 10 fångstgropar men enstaka system kan innehålla upp till 40-50 gropar (Liedgren 2013). Fångstgropen vid Autio hör däremot inte till något system utan är ensamliggande.  I Norrbotten finns det idag 1931 fångstgropar registrerade i Fornsök. Av dessa är 26 helt eller delvis undersökta.

I slutet av september 2021 åkte Ida Mattsson och jag, två arkeologer från Norrbottens museum, upp till Autio utanför Pajala för att förundersöka en fångstgrop.

Bakgrunden till förundersökningen är att Trafikverket behöver reparera och förstärka bron längs väg 99 över Torne älv vid Autio.  Medan bron repareras kommer trafiken att gå över en tillfällig bro vid sidan av om nuvarande bro. Vid byggnationen av den tillfälliga bron kommer fångstgropen och en närliggande tjärdal att förstöras. Museets uppgift blev att förundersöka fångstgropen, det vill säga undersöka hur den såg ut invändigt och samla in prover för att datera den samt avgöra om lämningen skulle omfattas av en slutundersökning. Samtidigt skulle också tjärdalen ca 50 m söder om fångstgropen, intill Torne älv, provtas och dateras.

Under drygt en vecka undersöktes platsen. Vi hade bestämt oss för att profilgräva fångstgropen och gräva bort dess västra del. Grävmaskin användes för att underlätta och snabba på arbetet. Vi grävde dock väldigt försiktigt i 10-cm-nivåer för att kunna upptäcka fynd och eventuella inre konstruktionsdetaljer.

Fångstgropen med Id L1992:4121 (i Fornsök) innan profilgrävning med grävmaskin påbörjades. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Invändiga konstruktionsdetaljer

I Norge har man påträffat trämaterial i botten av en fångstgrop samt stenhällar i vardera kortände av gropen. Denna konstruktion har tolkats som en så kallad sparklåda, en bottenkonstruktion i fångstgropen som skulle låsa fast bytesdjurets ben och på så sätt göra det omöjligt att ta sig upp (Spångberg Bye 2014). 

I både Jämtland och i Norge har man dessutom funnit spjutspetsar och stolphål i fångstgropar. Stolphålen har tolkats som rester efter spjutskaft (Hansson 1995). Älgen/renen skulle därmed skada sig på spjutet när den föll i gropen och på så sätt ha mindre krafter att försöka ta sig därifrån. Rester efter spjut eller spjutspetsar har ännu inte påträffats vid undersökningar i Norrbotten men för att inte gå miste om dylika fynd avsöktes fångstgropen med metalldetektor efter varje 10-cm-nivå med grävmaskinen.

Arkeolog Ida Mattsson går med metalldetektor i fångstgropens schakt. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Det var tomt i fångstgropen. Vi fann varken fynd, rester eller spår efter konstruktionsdetaljer (vilket i och för sig är det vanligaste resultatet vid delundersökta eller undersökta fångstgropar).  Vi kunde också konstatera att gropen inte använts sekundärt som exempelvis avfallsgrop eller dylikt.

Fångstgropen när den profilgrävts och västra delen grävts bort. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Men när västra vallen av gropen grävdes bort blev vi stumma av förvåning. I den annars så sandiga moränen dök det upp skörbränd sten inom ett avgränsat område. Detta kom som en överraskning. Trots att vi gått igenom närområdet till fångstgropen med en så kallad skelleftepik för att kunna påvisa sten under markytan, hade inga stenar hittats. Anledningen till detta är säkerligen att skelleftepiken inte når så långt ned i marken och att vallen innehöll kompakt sand som var svår att pika i. Efter att ha rensat fram ytan med skörbrända stenar för hand ringde vi till vår handläggare på länsstyrelsen. Det verkade som att vi hade hittat en härd! Och det enda vi kunde konstatera vara att härden var äldre än fångstgropen eftersom den låg väl gömd och överskottad under fångstgropens västra vall. Vi fick i uppgift av länsstyrelsen att förundersöka även härden, när vi ändå var på plats och i gång. Sagt och gjort. Det blev lite stressigt på slutet för detta hade vi inte beräknat tid för. Tack och lov var inte härden så stor och vi kunde därför snabbt profilgräva denna för hand, ta kolprover och fotografera den under ordinarie fältarbetstid. Kompletterande prover togs senare, i oktober då undertecknad och Hanna Larsson, miljöarkeolog på museet, åkte upp under en dag för att ta makroprover (jordprover för makrofossilanalys och lipidprover (jordprover för fettsyraanalys).

Härden som påträffades under fångstgropens vall innehöll skörbränd sten och kol. Härden fick id L2021:7049 (i Fornsök). Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Vad hittade vi i härden? Jo vi hittade skörbränd sten och kol. Inga brända ben. Inga redskap och inget redskapsavfall. Härden var helt fyndtom. Därmed ställde vi hög förväntan till resultaten av de makrofossila analyserna och lipidanalyserna. Men inte heller de gav tolkningen av härden mer kött på benen. Makroproverna från härden visade att mycket att växtmaterialet var hårt bränt. Därför kunde inte allt växtmaterial med säkerhet artbestämmas. Resultatet av det som kunde identifieras var fröer av mjölon, kråkbär och ene. Dessa kan ha använts som bränsle. Men de kan också ha vuxit kring härden och hamnat där oavsiktligt. Fettsyreanalyserna visade ingenting. Varken fetter från djur eller växter hade avsatts i härden. Till och med lipidanalytikern blev förvånad. Han menar att antingen har man inte tillagat något i härden som har avsatt fetter i jorden. Eller så kan fetterna ha bränts bort i den höga värmen alternativt dränerats bort i den porösa jorden.

Miljöarkeolog Hanna Larsson tar makroprover från härden. Vid analyserna av proverna hittade hon senare fröer av mjölon, kråkbär och ene. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Kol från härden skickades på vedartsanalys och det visade sig att man eldat med asp. Aspen är ett träd med relativt låg egenålder så när kolprover skickades för datering visste vi att förutsättningarna för att dateringarna skulle visa tiden när aspträet eldats, var god.

När dateringarna av kolbitarna från våra lämningar kom var jag tvungen att ta på mig glasögonen…stod det verkligen att kolbitarna i härden var mer än 9000 år gamla? Dra på trissor vilken gammal härd tänkte jag. Och fångstgropen… den var enligt analyserna hela 6000 år gammal.

Dateringsproblematik med fångstgropar

Oftast finns inga bevarade konstruktionsdetaljer i groparna. Detta kan förklaras med att groparna ofta är grävda i sand, att dräneringen varit god och att nedbrytningen efter eventuella konstruktioner gått snabbt. I andra fall har inga konstruktioner använts. Därmed är man utelämnad att datera kolbitar som rasat in i fångstgropen efter användningen av densamma. Det kan då röra sig om kol från skogsbränder från fångstgropens närmaste omgivningar och det är omöjligt att veta vilken händelse man egentligen daterar. Därför bör man vara en smula försiktig med tolkningarna av en sådan datering. I Pajalafångstgropens fall daterades just kol från gropens profilvägg. Kolet vedartsbestämdes till tall, ett träd med hög egenålder. Således kan dateringen av kolet vara missvisande eftersom vi inte vet åldern på tallen. Frågan är också vilken händelse som kolbitarna daterar. Skogsbrand? Från tiden före, samtidigt eller efter att fångstgropen användes? Ibland har vi arkeologer fler frågor än svar.

Vid tangentbordet denna fredag Jannica Grimbe, arkeolog

Referenser och mer att läsa

Hansson, Anders (1995). Rapport över arkeologisk undersökning av fornlämning 20 och 95, fångstgropar, Krångede 3:20 och Döviken 1:26, Ragunda sn, Ragunda kn, Jämtlands län. Jämtlands läns museum

Liedgren, Lars (2013). Arkeologisk undersökning av Raä 413:1, fångstgrop, Älvsby sn, Norrbottens län, 2012, Rapport 63 Silvermuseet. Arjeplog. Lst dnr 531-7270-2012

Spånberg Bye, Monica (2014). Fangstens omfang og betydning i Fjelltraktene. En studie av fangstanlegg og fangstgroper for rein i Rendalen, og Engerdal, Hedmark. Masteroppgave i arkeologi. Vår 2014. UiO Institutt for arkeologi, konservering og historie. Det humanistiske fakultet

Över 9 000 år gammalt fynd hittat i Pajala – låg gömd under fångstgrop | SVT Nyheter

1 svar på ”Fångstgropen som bar på en hemlighet

  1. Pingback: Nyheter om arkeologi och historia Samer i söder | tervalampi

Kommentera