Gamla Kyrkbyn – en unik kulturmiljö i Norrbotten

Få kulturmiljöer i Norrbotten är så entydigt förankrade i medeltiden som Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Det finns ett fåtal andra lokaler som är undersökta som tydligt redogör för medeltiden, bl.a. prästgården i Luleå Gammelstad och en gårdsmiljö i Björsbyn utanför Luleå.

Gemensamt för alla tre är att de övergivits och bebyggelsen flyttats från platsen, helt eller delvis. Det är detta faktum som bevarat nämnda lämningar till eftervärlden, de flesta andra by- och gårdstomter har fortsatt vara bebyggda och brukade in i modern tid vilket inneburit att spåren och lämningarna efter den medeltida bebyggelsen i många fall försvunnit.

Gamla Kyrkbyn uppträder för första gången som platsnamn i skriftligt källmaterial i Gustav Vasas jordebok från 1543. Som namnet redan då antyder rör det sig om en övergiven eller åtminstone flyttad bebyggelse. Platsen upptas då som en by med endast ett hemman.

Sockenbildningen i Piteå är fullbordad senast 1395 då vi med säkerhet har de första skriftliga omnämnandet av en Piteå socken. Piteå omnämns som plats redan 1339 och benämns såväl under 1340-talet och i en handling från 1374 som kapell, det vill säga det uppträder inte som en egen församling. Frågan om Gamla Kyrkbyn verkligen var sockencentrum och platsen för den första församlingskyrkan har under årens lopp varit föremål för mycket diskussion och framför allt baserat på olika tolkningar av det historiska källmaterialet. Sammanfattningsvis råder det däremot konsensus om att platsen har utgjort en kyrkplats och även mycket troligt varit ett sockencentrum som sedermera flyttats till nuvarande Öjebyn.

Lämningarna i Gamla Kyrkbyn har omtalats som en tidigare kyrkplats redan från 1700-talet. Sedan det antikvariska intresset kring platsen uppstod på allvar under 1900-talets första hälft har den succesivt tolkats som kyrk- och begravningsplats, byggnadsrester som inte tillhört själva kyrkobyggnaden, kol- och askblandad jord som satts i samband med den under 1300-talet omtalade kolonisationen och den har också tolkats som enbart begravningsplats.

Gamla Kyrkbyn och platsen som den ter sig idag. På den öppna ytan ses ojämnheter och på sin ställen finns synliga stenar som härrör från husgrunderna som ligger ytligt under torven. Foto: Anna Elmén Berg © Piteå museum

Arkeologiska undersökningar av lämningarna i Gamla Kyrkbyn genomfördes 1963-1964 samt 1969-1973 av Norrbottens museum. Bearbetningen av materialet kom dock att dröja till 1980-tal då Thomas Wallerström inledde arbetet med uppordning och registrering samt vidhängande rapportering av de genomförda undersökningarna. Wallerström genomförde även egna undersökningar 1991-1993 för att få klarhet i hur det tidigare materialet skulle tolkas och hur omfattande ytor som undersökts vid de äldre undersökningarna. Resultaten blev en del Wallerströms avhandling Norrbotten, Sverige och medeltiden.

I arbetet med att sammanställa och analysera resultaten av undersökningarna kunde Wallerström konstatera att det med säkerhet påträffats 15 husgrunder av vilka åtminstone tre var s.k. grophus, utöver dessa husgrunder påträffades ett flertal nedgrävningar invid huslämningarna, dessa tolkades som avfallsgropar. Därtill påträffades även åtta friliggande härdar.

Husen som stått på platsen har varit små och sannolikt timrade, ytmässigt omkring 5 x 6 m, blygsamma 30 m2. Takmaterial gick inte att urskilja ur det framkomna fyndmaterialet. Som nämnts tidigare var åtminstone tre av typen grophus, det vill säga hus där golvet var nedsänkt i relation till omgivande markyta. I samband med undersökningarna påträffades även fönsterglas vilket var något exklusivt vid den här tiden vilket antyder att de som nyttjade platsen tillhörde kapitalstarka grupper i samhället.

Grophusen är intressanta. Undersökta lämningar av denna hustyp daterade till medeltid från andra delar av landet har uppvisat fyndmaterial som dels indikerar behovet av övernattningsmöjligheter vid kortare vistelser på en plats samt behovet av enklare byggnader använda till hantverk och smide samt för matberedning och matlagning. De har karaktären av ekonomibyggnader med en bred användning och som kunnat uppföras snabbt och med enkla medel.

Den osteologiska analysen av benmaterialet från Gamla Kyrkbyn indikerar att platsen nyttjats säsongsmässigt, under sommar, höst och tidig vinter. Annat fyndmaterial vittnar om handel, utbyte och tillverkning på platsen. Bland förekommer det stora mängder slagg, enligt Wallerström härrörande från smide, det verkar också ha bedrivits gjutning av föremål av kopparlegering. Tillverkning av knivar verkar ha skett på platsen då ett stort antal återfunnits tillsammans med vad som tolkats som knivämnen, Wallerström bedömer dem som ej färdigställda knivar.

Andra fynd, såsom mynt, rester av vapen och rustningsdetaljer och fragment av bronsgrytor stärker bilden av platsen som en marknadsplats och en miljö där högre samhällsskikt eller deras företrädare vistades. Bronsgrytor betraktades som dyrbarheter under medeltid och förekom ofta i testamenten från denna period. Förekomsten av båtnitar och nitbrickor, som även verkar ha tillverkats på platsen, visar sjöfartens betydelse och stärker bilden av platsen som säsongsmässigt nyttjad under seglationsperioden.

De 14C-dateringar som Wallerström genomförde på material från området visar tillsammans med den typologiska dateringen att bebyggelsen etablerats under 1300-talets första hälft och nyttjats in på 1400-talets första två decennier. Fynd på platsen av en glidögla tillhörande en samisk kasttöm (suopan), en detalj tillhörande en draganordning till en ackja samt en väskbygel av samisk typ indikerar även en samisk närvaro vid marknadsplatsen. Fynd av ben av ren i materialet ger ytterligare en antydan av detta.

Inte vid någon av undersökningarna påträffades något som med säkerhet kunde identifieras som en kyrkobyggnad och inte heller några begravningar. Silvermuseet genomförde markradarundersökningar i området inom forskningsprogrammet Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra fennoskandien 500–1500 e.kr. som avslutades 2018. Syftet var att undersöka ifall det fanns lämningar efter en kyrka och tillhörande kyrkogård, inga sådana lämningar påträffades.

Det finns muntliga traditioner från platsen, insamlade 1964 i samband med fosfatkartering i fornlämningsområdet, om att ”skattsökare” ska ha funnit lämningar efter mänskliga kvarlevor orienterade i N-S riktning. Men som nämnts har inga spår ännu hittas efter varken kyrkogård eller kyrka.

Ytterligare ett intressant fynd som bör lyftas fram är det pilgrimsmärke med ursprung i Vadstena som hittades i samband med undersökningarna 1969. Pilgrimsfärderna till Vadstena inleddes redan under 1370-talet, redan innan klosteranläggningen stod klar, den invigdes officiellt 1384. Dateringen av märket är föreslagen till 1400-talets första hälft. Det är tydligt att pilgrimsfärder hörde till det religiösa livet även i trakterna omkring Piteå redan i detta tidiga skede av sockenbildningen i Norrbotten. Vadstena kloster kom senare att äga jord i Piteå socken. Under senare delen av 1400-talet omtalas också norrbottningar som ingått i Birgittinerordens kloster i Vadstena.

Fragment av ett pilgrimsmärke (Nbm 21193) föreställande den heliga Birgitta, som återfinns på Norrbottens museum, kommer från utgrävningar i Gamla Kyrkbyn. Foto: Göran Dahlin. © Norrbottens museum

Gamla Kyrkbyns tillkomst sätts i samband med kung Magnus Erikssons bekräftelse av en donation år 1335 av ”en älv vid namn Pitu, belägen i samma nordliga del, jämte öar och vatten kallade infjordar och alla andra tillhörande egendomar kallade tillider” till stormannen Nils Abjörnsson Sparre. I en äldre översättning av dokumentet använder översättaren begrepp som ”kolonisation” som vidare förstärktes med uttrycket ”familjers ditflyttande”. Piteå museum lät 2016 en latinexpert, Leif Feltenius, göra en modern översättning av dokumentet. I Feltenius översättning är ”kolonisation” översatt till det neutralare ”uppodling”. Och den äldre översättningen om ”familjers ditflyttande” menar han är direkt felaktig och skriver istället ”skaffa bostäder åt familjer på samma ställe”.

Tidigare forskning har utgått ifrån den äldre översättningen och därmed också gett kolonisation söderifrån av ditflyttande familjer en för stor betydelse även om detta säkerligen också skett.

Faktum kvarstår att bebyggelselämningarna som återfinns på platsen som kallas för Gamla Kyrkbyn kan sättas i samband med den svenska centralmaktens växande intressen i området och då särskilt Nils Abjörnsson Sparres ekonomiska intressen. Även i den nya översättningen är det uppenbart att Sparre bidragit till uppodling, uppförande av bostäder och för att ”utvigda dyrkan av Kristus”. Detta erkänns i Magnus Erikssons donationsbrev som nämnts ovan då Abjörnsson Sparre erhöll området under kungens förmyndarregering. Det är också Wallerströms slutsats efter att ha gått igenom det arkeologiska fyndmaterialet, daterat och analyserat detta. Kronologiskt sammanfaller tillkomsten av marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn väl med Abjörnsson Sparres insatser.

Viktigt att poängtera är att den bofasta jordbrukande bosättningen i norra Sverige är äldre än 1300-tal. Inom Silvermuseets forskningsprogram som tidigare nämnts genomfördes pollenstudier på fyra platser i Västerbotten och Norrbotten. Sammantaget indikerar resultaten att den permanenta bosättningen uppstått tidigare i inlandet, eller åtminstone från kusten indragna lägen. Vid Burträsk daterades den permanenta bosättningen till 400-tal e.v.t. och vid provtagningsplatsen Tjärn vid kusten, nära nuvarande Skellefteå, till 1100-tal e.v.t.

Slutsatserna som dras inom ovan nämnda forskningsprogram är att den tidigare etablerade hypotesen att en bofast och jordbrukande bosättning uppstått först i samband med en kolonisation utefter kusten under 1200-1300-tal är felaktig. För odlingens uppkomst i Norrbotten utgör Silvermuseets forskning ett viktigt bidrag då det bygger vidare på och förstärker de resultat som Ulf Segerströms vegetationsstudier visar för Heden-området invid nuvarande Boden. Segerström visade nämligen att odling bedrivits i nämnda område senast vid 1000-tal e.v.t., det vill säga sen vikingatid.

Gamla Kyrkbyn har brunnit minst två gånger under perioden den används. I samband med den senaste branden, vilken sker under 1410-1420-talet, överges platsen och flyttas sannolikt till Öjebyn. Det är också sannolikt att landhöjningen vid denna tid har spelat in i beslutet att flytta verksamheten till den då betydligt mer tillgängliga lokaliseringen vid Öjebyn.

Gamla Kyrkbyn ingick i ett nätverk av medvetet anlagda centralplatser utefter Norrlandskusten och utgör en sorts proto-urbanisering i norra Sverige. För genom etableringen av dessa platser anläggs för första gången också regionala maktcentra och det som under 1300-talet på flertalet av platserna utvecklas till att bli sockencentrum.

Lämningarna vid Gamla Kyrkbyn representerar därför något nytt och unikt för Norrbotten under medeltid. Det uppvisar ett skifte i kontakter och utbyte som kan knytas till den svenska kungamaktens växande intresse efter Bottenvikskusten. Marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn ska sättas i samband med att det som idag är Norrbotten successivt börjar integreras i den svenska statsbildningen. Vid samma tid som marknadsplatsen anläggs inleds sockenbildningen, bottniska handelstvånget etableras, Hälsingelagen utsträcks till att gälla i området och birkarlarnas privilegier erkänns av den svenska kungamakten i syfte att vinna insteg i handeln i regionen.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Boplatsvall – vad är det?

Boplatsvall – boplats – vall… Boplatsvall… Ja, jag smakar lite på ordet, som troligen inte säger så mycket för någon som inte är bekant med arkeologiskt fackspråk. Kort sagt är det resterna efter ett forntida hus, eller byggnad. Detta blogginlägg kommer att handla om denna ganska vanliga fornlämningstyp.

Ordet boplatsvall är hämtat ur Riksantikvarieämbetets lämningstypslista, som är en förteckning över de olika typer av forn- och kulturlämningar som registreras i det nationella kulturmiljöregistret, Fornsök. Listan finns tillgänglig via deras hemsida: Lämningstypslistan-5.0.pdf (raa.se).

Såhär beskrivs lämningstypen boplatsvall i den listan. Definition: Vall som helt eller delvis omger eller avgränsar en oftast försänkt yta. Kommentar: Används för olika vallformiga anläggningar. De kan ha varit bostadshus, förvaringsanläggningar m.m. Skärvsten och annat boplatsmaterial kan förekomma främst i vallen men även i bottenplanet. I arkeologisk litteratur förekommer olika beteckningar, t.ex. skärvstensvallar, hyddbottnar och hyddgrunder.

Som det står i definitionen så har boplatsvallar ofta ett golvplan som är nedgrävt i marken. Det som är mest utmärkande är den vall av uppskottad sand som ligger runt gropen. Ibland kan vallen även innehålla fynd och skräp som städats ur från golvytan. I golvplanet kan eldstäder och andra anläggningar finnas. Boplatsvallarna tolkas ofta som ett resterna efter bostäder, men de kan även ha haft andra funktioner.

1. Boplatsvallen har anlagts genom att grävas ned en bit i marken. jordmassor har lagts utanför gropen.
2-3. Vid bosättning städas material ut från golvytan och förs på vallen utanför.
4. Bostaden har övergivits och rasat samman – idag syns gropen och den omgivande vallen.

Här i Norrbotten finns cirka 600 boplatsvallar registrerade i Fornsök. De flesta har anknytning till vatten såsom sjöar, älvar och vattendrag, eller det forntida havet. Utifrån det och höjden över havet kan de dateras – åtminstone kan de få en äldsta möjlig datering (de har ju inte anlagts under vattnet). Som äldst kan de vara uppåt 10 000 år gamla, men de som ligger högst (mellan högsta kustlinjen och ner till omkring 110 meter över havet) är inte daterade. De hittills äldsta boplatsvallarna ligger 100 meter över havet och dateras till omkring 5500-5200 f. Kr, alltså cirka 7500 år gamla.

Boplatsvallarnas utbredning i Norrbotten. Informationen är hämtad ur Fornsök.
Lantmäteriets Topografiska webkarta CC BY 4.0

De undersökningar som är gjorda visar ett visst mönster i boplatsvallarnas utveckling över tid (se diagram nedan). På de allra högsta nivåerna ligger boplatsvallarna ensamma, eller i par. Det är inte heller så många lokaler/platser registrerade, sammanlagt ett 40-tal boplatsvallar fördelade på 30 lokaler. Vid 100 meter över havet, motsvarande omkring 6000 f. Kr. verkar det hända något. Både antal lokaler med boplatsvallar och antalet boplatsvallar på varje lokal ökar.

Diagrammet visar förändring över tid (höjd över havet): antal boplatsvallar och platser med boplatsvallar.
Fritt efter Norberg, 2008

Efter en tillfällig minskning i både lokaler och anläggningar ökar antalet boplatsvallar vid 80 meter över havet, eller omkring 5000 f. Kr. Men antalet lokaler minskar, så att fler boplatsvallar samlas på samma plats. Den lokal som har flest boplatsvallar har 21 stycken, men genomsnittet ligger på cirka fyra per lokal. Även på dessa höjder finns ensamliggande boplatsvallar.

Efter 3000 f. Kr. verkar det hända något igen. Antalet boplatsvallar och platser med dessa anläggningar börjar minska, först lite, men sedan ganska markant. Därefter upphör de helt, eller rättare sagt, så har de inte påträffats på lägre nivåer än cirka 20 meter över havet. Varför det är så är svårt att säga, men här är några förklaringsalternativ:

  • Bosättningsmönstret förändrades och andra typer av byggnader började användas istället.
  • Boplatsvallar på lägre nivåer har förstörts i samband med odling.
  • Ytterligare ett alternativ är att vi helt enkelt inte har hittat dem än.

Även boplatsvallarnas storlek har varierat över tid. Till en början är de små och runda, med en genomsnittlig golvyta på cirka 10 m2 (jämförbart med en husvagn för 2 personer idag). På dessa tidiga boplatser har bara en eller två familjer bott (se inforuta nedan). Längre fram i tid ökar boplatsvallarnas storlek till en genomsnittlig golvyta på 28 m2. Storleken kan dock variera mellan cirka 13 m2 upp till 80 m2. Det innebär att det kan bo ett 100-tal personer på en lokal med flera boplatsvallar. Strax innan denna typ av anläggning ”försvinner” minskar de återigen i storlek, med en genomsnittlig golvyta på cirka 17 m2.

Begreppet boplats: I arkeologiska sammanhang är en boplats en plats där människor vistats och lämnat olika typer av fynd och avfall efter sig. Det behöver inte finnas synliga spår efter bostäder. Under stora delar av förhistorien har människorna varit helt eller delvis nomadiserande. Flera olika boplatser har nyttjats under olika tider av året. Olika typer av bostäder har använts utifrån behov och beroende på hur länge bosättningen varat på en och samma plats. Enklare bostäder har använts vid tillfälliga bosättningar för till exempel jakt och fiske. Boplatsvallarna kräver en stor arbetsinsats, så de har sannolikt byggts på platser där vistelsen varit längre och/eller återkommande.

Boendeyta i jakt och fångstsamhällen: 1 familj 6-20 m2; 2 familjer 20 m2: 3 familjer 15-30 m2; mer än 3 familjer 20-30 m2

Som så ofta inom arkeologin är det svårt att säga exakt hur dessa bostäder varit konstruerade, då det sällan finns kvar något byggnadsmaterial. Eftersom det varit organiskt, i form av trä, näver, torv och kanske skinn, så har det förmultnat. I vissa fall kan det dock finnas färgningar och lite material kvar som kan berätta om byggnadens konstruktion.

Vid Lillberget, norr om Överkalix, har fyra boplatsvallar delundersökts. Utifrån färgningar i hörnen och golvytans rektangulära form kan boplatsvallarna ha haft liggande timmer längs väggarna. I en av boplatsvallarna påträffades klenare rundvirke i ena gaveln och näver i vallen. Detta tolkas som rester efter taket, som även kan ha täckts med isolerande torv. Koncentrationer av avfall i vallarna antyder var in- och utgångarna legat.

En annan plats där boplatsvallar har undersökts är Vuollerim, söder om Jokkmokk. Där har även rekonstruktioner byggts upp för att testa olika konstruktioner och takmaterial. Dessvärre kan jag inte rekommendera ett besök, då byggnaden idag har förfallit. Illustrationen nedan får istället avsluta detta blogginlägg, även om de cirka 30 år gamla tolkningarna kanske inte heller håller.

Förslag på hur en av de undersökta boplatsvallarna utanför Vuollerim kan ha varit konstruerad.
Ur Baudou, 1992

// Åsa Lindgren
Arkeolog

Litteratur

Baudou, Evert (1992). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Höganäs: Wiken

Norberg, Erik (2008). Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2008. Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1888