Fortsatt granskning av Nordarkeologilämningar

Gott Nytt År önskas er alla läsare av Norrbottens museums Kulturmiljöblogg! Vi hälsar er varmt välkomna till ännu ett år där ni kommer att få fortsatta uppdateringar av de projekt Norrbottens museum arbetar med under året. Ni kommer även att få ta del av ett flertal gästbloggare som är verksamma i eller kring Norrbotten på ett eller annat sätt. Vi önskar er många läsvärda stunder under året!

Årets första blogginlägg blir en tillbakablick på resultatet av två fältveckor i Arvidsjaurs kommun som några av oss arkeologer vid Norrbottens museum genomförde under hösten 2021. Vi har fortsatt att granska lämningar som påträffades inom projektet Nordarkeologi mellan åren 1969-1983. Nordarkeologi var ett större arkeologiskt inventeringsprojekt som ägde rum i Norrbotten och Västerbotten, som startade med anledning av att boplatsmaterial eroderade fram på stränderna efter sjöregleringarna av de stora vattendragen.

Tyvärr har många av de fornlämningar som registrerades inom Nordarkeologi en mycket osäker position i Kulturmiljöregistret/Fornsök, vilket i sin tur leder till problem för skogsbruket. Lämningarna är svåra att återfinna och riskerar att ta skada av planerade skogsbruksåtgärder. Med anledning av detta startade Norrbottens museum år 2020 ett projekt vars syfte är att granska lämningar som påträffades vid Nordarkeologiinventeringarna och säkerställa deras positioner, så att de kan skyddas vid kommande avverkningar och markberedningar. Vårt mål är att dessa lämningar ska kunna bevaras för framtiden, utan skador. Detta är ett projekt som finansierats dels genom Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag och dels genom en egeninsats av Norrbottens museum. För mer om 2020 års insats och om projektet Nordarkeologi, läs gärna tidigare blogginlägg:

Granskning av Nordarkeologi

Precis som under 2020 erhölls ett underlag från några av skogsbolagen i Arvidsjaur över kommande skogsbruksåtgärder. Utifrån dessa underlag har Nordarkeologilämningar valts ut för granskning i fält, för att vi ska kunna ligga steget före och återfinna lämningarna innan skogsbolagen utför sina arbeten. Under två veckor arbetade undertecknad med granskningen tillsammans med arkeologerna Hanna Larsson, Ida Lundberg, Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Åsa Lindgren samt arkeologpraktikanten Dorthe Boysen Pedersen från Aarhus universitet i Danmark. Då det tyvärr inte längre bedrivs någon fornminnesinventering i länet blir granskningen av Nordarkeologi dessutom ett sätt för nya arkeologer att lära sig att inventera och få se många olika typer av lämningar.

Under 2021 berördes 66 lämningar av granskningen, varav 30 lämningar var registrerad sedan tidigare och 36 lämningar har nyregistrerats. Precis som förra året var alla NA-lämningar inte ens införda i Kulturmiljöregistret – och hur ska de då kunna skyddas av det pågående skogsbruket? Dessutom är en del lämningar helt fel inprickade och kan ligga mer än 1 km fel. Vid Nordarkeologiinventeringarna användes generalstabskartor i skala 1:100 000 – idag använder vi som regel ortofoton i skala 1:20 000, 1:10 000 eller 1:5000 beroende på hur stort område vi ska inventera inom. Dessutom angavs lämningarna i Nordarkeologi på ett sätt som inte används av arkeologer idag, exempelvis: 8 mm S om fm i Järfmyrberget och 10 mm ÖSÖ om n i Stenbacken. Det är därmed kanske inte så konstigt att en del lämningar är svåra att återfinna idag…

De lämningar som har granskats under 2021 utgörs framförallt av härdar, husgrunder och skogsbrukslämningar, men bland registreringarna finns även visten, boplatser, brytningsytor, färdvägar, en kåta och ett gruvhål. Nedan följer ett bilder på ett urval av dessa lämningar:

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Frida Palmbo dokumenterar en kavelbro som går rakt över den långsmala myren väster om Svanaviken, Arvidsjaurs kommun. På Generalstabskartan från år 1859-78 finns en stig markerad mellan Granudden mot bland annat Långträsk. Kavelbron på bilden är sannolikt en del av denna färdväg. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:006.
Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson dokumenterar en härd i förgrunden i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I bakgrunden dokumenterar arkeologerna Sebastian Lundkvist och Mica Vesterlund en tjärdal. I bild är också Roger Lundkvist, en arkeologikunnig tipsare och pensionär som följde med ut i fält några av dagarna. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen @ Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:008.
Acc nr: Nbm 2021_27_011 Topografiska uppgifter: Habborstjärnen, Stenbacken, Arvidsjaur socken och Husgrund efter boningshus med källargrop i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Dorthe Boysen Pedersen i mitten av bilden. I bakgrunden skymtar arkeologerna Hanna Larsson (till vänster) och Sebastian Lundkvist (till höger). Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:11.
Härd inom ett viste i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Sonden på bilden står mitt i en härd som är helt överväxt av mossa. I bakgrunden skymtar en myr. Härdar är ofta lokaliserade i denna typ av lägen i landskapet. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:021.
Från härden på bilden ovan framkom härdfyllning (mörkbrun fet jord) och brända ben vid sondning. Jordsonden är arkeologens bästa vän när det gäller att identifiera lämningar och är mycket användbar när härdar är helt överväxta. Utan jordsonden skulle det i många fall vara svårt att urskilja en härd från en naturlig stenansamling. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:020.
Arkeolog Sebastian Lundkvist registrerar sin första härd! Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:034.
I klungan av träd skymtar några varselklädda arkeologer som registrerar en tjärdal i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I detta område har skogsbolaget redan avverkat, men lämnat en dunge med träd mitt på lämningen. Detta är tyvärr inte optimalt, för vid en kraftig storm kan träden falla omkull och riva sönder lämningen. Här hade det varit bättre att fälla träden.
Hanna Larsson © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:36.
En regnig dag vid Kakutjärnen, Arvidsjaurs kommun. Runt tjärnen registrerades ett flertal härdar. Sonden i mitten av bilden står mitt i en härd. I bakgrunden är arkeologerna Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Hanna Larsson och Dorthe Boysen Pedersen. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:51.
Rester av kåta vid Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. I mitten av kåtan är en härd. Arkeologerna Hanna Larsson och Frida Palmbo registrerar lämningen. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:80.
Fyndplats för skörbrända stenar ute på Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. Sonden är placerad vid samlingen med skörbränd sten. Till vänster i bild och bakom sonden skymtar recenta härdar. Vid Nordarkeologiinventering 1970 påträffades och samlades även in avslag av ljus kvartsit från platsen. I bakgrunden är Västra Kikkejaure/del av Byskeälven. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:110.
Översikt husgrund efter ladugård inom lägenhetsbebyggelsen Norrås (kronotorp) i närheten av Ravenjaur, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson registrerar husgrunden. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:100.
Ristningar på torrfura, L2021:6161, inom Hedvallens naturreservat, Arvidsjaurs kommun. På högra delen är tecknen O J och årtalet 1974 inristat. På vänstra delen är tecknen R E inristat. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:96.

Norrbottens museum har ansökt om medel från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag för att få fortsätta granskningen av Nordarkeologi under 2022. Nu väntar vi på besked om vi får finansiering i år eller ej. Vi räknar också med att detta är ett projekt som kommer att pågå under många år, då det finns tusentals med Nordarkeologiregistreringar…

Vid tangentbordet:

Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer om Nordarkeologi:
Nordarkeologi återbesöks

Nordarkeologi

Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

Selholmen – en arkeologisk sensation?

Gamla Kyrkbyn – en unik kulturmiljö i Norrbotten

Få kulturmiljöer i Norrbotten är så entydigt förankrade i medeltiden som Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Det finns ett fåtal andra lokaler som är undersökta som tydligt redogör för medeltiden, bl.a. prästgården i Luleå Gammelstad och en gårdsmiljö i Björsbyn utanför Luleå.

Gemensamt för alla tre är att de övergivits och bebyggelsen flyttats från platsen, helt eller delvis. Det är detta faktum som bevarat nämnda lämningar till eftervärlden, de flesta andra by- och gårdstomter har fortsatt vara bebyggda och brukade in i modern tid vilket inneburit att spåren och lämningarna efter den medeltida bebyggelsen i många fall försvunnit.

Gamla Kyrkbyn uppträder för första gången som platsnamn i skriftligt källmaterial i Gustav Vasas jordebok från 1543. Som namnet redan då antyder rör det sig om en övergiven eller åtminstone flyttad bebyggelse. Platsen upptas då som en by med endast ett hemman.

Sockenbildningen i Piteå är fullbordad senast 1395 då vi med säkerhet har de första skriftliga omnämnandet av en Piteå socken. Piteå omnämns som plats redan 1339 och benämns såväl under 1340-talet och i en handling från 1374 som kapell, det vill säga det uppträder inte som en egen församling. Frågan om Gamla Kyrkbyn verkligen var sockencentrum och platsen för den första församlingskyrkan har under årens lopp varit föremål för mycket diskussion och framför allt baserat på olika tolkningar av det historiska källmaterialet. Sammanfattningsvis råder det däremot konsensus om att platsen har utgjort en kyrkplats och även mycket troligt varit ett sockencentrum som sedermera flyttats till nuvarande Öjebyn.

Lämningarna i Gamla Kyrkbyn har omtalats som en tidigare kyrkplats redan från 1700-talet. Sedan det antikvariska intresset kring platsen uppstod på allvar under 1900-talets första hälft har den succesivt tolkats som kyrk- och begravningsplats, byggnadsrester som inte tillhört själva kyrkobyggnaden, kol- och askblandad jord som satts i samband med den under 1300-talet omtalade kolonisationen och den har också tolkats som enbart begravningsplats.

Gamla Kyrkbyn och platsen som den ter sig idag. På den öppna ytan ses ojämnheter och på sin ställen finns synliga stenar som härrör från husgrunderna som ligger ytligt under torven. Foto: Anna Elmén Berg © Piteå museum

Arkeologiska undersökningar av lämningarna i Gamla Kyrkbyn genomfördes 1963-1964 samt 1969-1973 av Norrbottens museum. Bearbetningen av materialet kom dock att dröja till 1980-tal då Thomas Wallerström inledde arbetet med uppordning och registrering samt vidhängande rapportering av de genomförda undersökningarna. Wallerström genomförde även egna undersökningar 1991-1993 för att få klarhet i hur det tidigare materialet skulle tolkas och hur omfattande ytor som undersökts vid de äldre undersökningarna. Resultaten blev en del Wallerströms avhandling Norrbotten, Sverige och medeltiden.

I arbetet med att sammanställa och analysera resultaten av undersökningarna kunde Wallerström konstatera att det med säkerhet påträffats 15 husgrunder av vilka åtminstone tre var s.k. grophus, utöver dessa husgrunder påträffades ett flertal nedgrävningar invid huslämningarna, dessa tolkades som avfallsgropar. Därtill påträffades även åtta friliggande härdar.

Husen som stått på platsen har varit små och sannolikt timrade, ytmässigt omkring 5 x 6 m, blygsamma 30 m2. Takmaterial gick inte att urskilja ur det framkomna fyndmaterialet. Som nämnts tidigare var åtminstone tre av typen grophus, det vill säga hus där golvet var nedsänkt i relation till omgivande markyta. I samband med undersökningarna påträffades även fönsterglas vilket var något exklusivt vid den här tiden vilket antyder att de som nyttjade platsen tillhörde kapitalstarka grupper i samhället.

Grophusen är intressanta. Undersökta lämningar av denna hustyp daterade till medeltid från andra delar av landet har uppvisat fyndmaterial som dels indikerar behovet av övernattningsmöjligheter vid kortare vistelser på en plats samt behovet av enklare byggnader använda till hantverk och smide samt för matberedning och matlagning. De har karaktären av ekonomibyggnader med en bred användning och som kunnat uppföras snabbt och med enkla medel.

Den osteologiska analysen av benmaterialet från Gamla Kyrkbyn indikerar att platsen nyttjats säsongsmässigt, under sommar, höst och tidig vinter. Annat fyndmaterial vittnar om handel, utbyte och tillverkning på platsen. Bland förekommer det stora mängder slagg, enligt Wallerström härrörande från smide, det verkar också ha bedrivits gjutning av föremål av kopparlegering. Tillverkning av knivar verkar ha skett på platsen då ett stort antal återfunnits tillsammans med vad som tolkats som knivämnen, Wallerström bedömer dem som ej färdigställda knivar.

Andra fynd, såsom mynt, rester av vapen och rustningsdetaljer och fragment av bronsgrytor stärker bilden av platsen som en marknadsplats och en miljö där högre samhällsskikt eller deras företrädare vistades. Bronsgrytor betraktades som dyrbarheter under medeltid och förekom ofta i testamenten från denna period. Förekomsten av båtnitar och nitbrickor, som även verkar ha tillverkats på platsen, visar sjöfartens betydelse och stärker bilden av platsen som säsongsmässigt nyttjad under seglationsperioden.

De 14C-dateringar som Wallerström genomförde på material från området visar tillsammans med den typologiska dateringen att bebyggelsen etablerats under 1300-talets första hälft och nyttjats in på 1400-talets första två decennier. Fynd på platsen av en glidögla tillhörande en samisk kasttöm (suopan), en detalj tillhörande en draganordning till en ackja samt en väskbygel av samisk typ indikerar även en samisk närvaro vid marknadsplatsen. Fynd av ben av ren i materialet ger ytterligare en antydan av detta.

Inte vid någon av undersökningarna påträffades något som med säkerhet kunde identifieras som en kyrkobyggnad och inte heller några begravningar. Silvermuseet genomförde markradarundersökningar i området inom forskningsprogrammet Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra fennoskandien 500–1500 e.kr. som avslutades 2018. Syftet var att undersöka ifall det fanns lämningar efter en kyrka och tillhörande kyrkogård, inga sådana lämningar påträffades.

Det finns muntliga traditioner från platsen, insamlade 1964 i samband med fosfatkartering i fornlämningsområdet, om att ”skattsökare” ska ha funnit lämningar efter mänskliga kvarlevor orienterade i N-S riktning. Men som nämnts har inga spår ännu hittas efter varken kyrkogård eller kyrka.

Ytterligare ett intressant fynd som bör lyftas fram är det pilgrimsmärke med ursprung i Vadstena som hittades i samband med undersökningarna 1969. Pilgrimsfärderna till Vadstena inleddes redan under 1370-talet, redan innan klosteranläggningen stod klar, den invigdes officiellt 1384. Dateringen av märket är föreslagen till 1400-talets första hälft. Det är tydligt att pilgrimsfärder hörde till det religiösa livet även i trakterna omkring Piteå redan i detta tidiga skede av sockenbildningen i Norrbotten. Vadstena kloster kom senare att äga jord i Piteå socken. Under senare delen av 1400-talet omtalas också norrbottningar som ingått i Birgittinerordens kloster i Vadstena.

Fragment av ett pilgrimsmärke (Nbm 21193) föreställande den heliga Birgitta, som återfinns på Norrbottens museum, kommer från utgrävningar i Gamla Kyrkbyn. Foto: Göran Dahlin. © Norrbottens museum

Gamla Kyrkbyns tillkomst sätts i samband med kung Magnus Erikssons bekräftelse av en donation år 1335 av ”en älv vid namn Pitu, belägen i samma nordliga del, jämte öar och vatten kallade infjordar och alla andra tillhörande egendomar kallade tillider” till stormannen Nils Abjörnsson Sparre. I en äldre översättning av dokumentet använder översättaren begrepp som ”kolonisation” som vidare förstärktes med uttrycket ”familjers ditflyttande”. Piteå museum lät 2016 en latinexpert, Leif Feltenius, göra en modern översättning av dokumentet. I Feltenius översättning är ”kolonisation” översatt till det neutralare ”uppodling”. Och den äldre översättningen om ”familjers ditflyttande” menar han är direkt felaktig och skriver istället ”skaffa bostäder åt familjer på samma ställe”.

Tidigare forskning har utgått ifrån den äldre översättningen och därmed också gett kolonisation söderifrån av ditflyttande familjer en för stor betydelse även om detta säkerligen också skett.

Faktum kvarstår att bebyggelselämningarna som återfinns på platsen som kallas för Gamla Kyrkbyn kan sättas i samband med den svenska centralmaktens växande intressen i området och då särskilt Nils Abjörnsson Sparres ekonomiska intressen. Även i den nya översättningen är det uppenbart att Sparre bidragit till uppodling, uppförande av bostäder och för att ”utvigda dyrkan av Kristus”. Detta erkänns i Magnus Erikssons donationsbrev som nämnts ovan då Abjörnsson Sparre erhöll området under kungens förmyndarregering. Det är också Wallerströms slutsats efter att ha gått igenom det arkeologiska fyndmaterialet, daterat och analyserat detta. Kronologiskt sammanfaller tillkomsten av marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn väl med Abjörnsson Sparres insatser.

Viktigt att poängtera är att den bofasta jordbrukande bosättningen i norra Sverige är äldre än 1300-tal. Inom Silvermuseets forskningsprogram som tidigare nämnts genomfördes pollenstudier på fyra platser i Västerbotten och Norrbotten. Sammantaget indikerar resultaten att den permanenta bosättningen uppstått tidigare i inlandet, eller åtminstone från kusten indragna lägen. Vid Burträsk daterades den permanenta bosättningen till 400-tal e.v.t. och vid provtagningsplatsen Tjärn vid kusten, nära nuvarande Skellefteå, till 1100-tal e.v.t.

Slutsatserna som dras inom ovan nämnda forskningsprogram är att den tidigare etablerade hypotesen att en bofast och jordbrukande bosättning uppstått först i samband med en kolonisation utefter kusten under 1200-1300-tal är felaktig. För odlingens uppkomst i Norrbotten utgör Silvermuseets forskning ett viktigt bidrag då det bygger vidare på och förstärker de resultat som Ulf Segerströms vegetationsstudier visar för Heden-området invid nuvarande Boden. Segerström visade nämligen att odling bedrivits i nämnda område senast vid 1000-tal e.v.t., det vill säga sen vikingatid.

Gamla Kyrkbyn har brunnit minst två gånger under perioden den används. I samband med den senaste branden, vilken sker under 1410-1420-talet, överges platsen och flyttas sannolikt till Öjebyn. Det är också sannolikt att landhöjningen vid denna tid har spelat in i beslutet att flytta verksamheten till den då betydligt mer tillgängliga lokaliseringen vid Öjebyn.

Gamla Kyrkbyn ingick i ett nätverk av medvetet anlagda centralplatser utefter Norrlandskusten och utgör en sorts proto-urbanisering i norra Sverige. För genom etableringen av dessa platser anläggs för första gången också regionala maktcentra och det som under 1300-talet på flertalet av platserna utvecklas till att bli sockencentrum.

Lämningarna vid Gamla Kyrkbyn representerar därför något nytt och unikt för Norrbotten under medeltid. Det uppvisar ett skifte i kontakter och utbyte som kan knytas till den svenska kungamaktens växande intresse efter Bottenvikskusten. Marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn ska sättas i samband med att det som idag är Norrbotten successivt börjar integreras i den svenska statsbildningen. Vid samma tid som marknadsplatsen anläggs inleds sockenbildningen, bottniska handelstvånget etableras, Hälsingelagen utsträcks till att gälla i området och birkarlarnas privilegier erkänns av den svenska kungamakten i syfte att vinna insteg i handeln i regionen.

Platsens läge idag, se den röda ringen. Utsnitt från Fornsök.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.