Det var svårt att hitta en bra rubrik till mitt blogginlägg denna gång eftersom det inte handlar om ett specifikt tema utan handlar om flera olika saker.
Under våren har jag gått en distanskurs med rubriken ”Berättandets betydelse i folklore” som hölls vid Umeå universitet. Kursen har handlat om berättelser i den digitala sfären och i det verkliga livet, intervjuer och analysmetoder. I våra etnologiska dokumentationer är berättelser en viktig del och vi samlar in dem på olika sätt. Kursen blev ett tillfälle att reflektera över metoder vi använder vid insamlingar, läsa artiklar och litteratur samt diskutera temat med personer utanför museisektorn.
Det är tacksamt att arbete på museum för på ett sätt handlar mycket av mitt jobb som etnolog om kompetensutveckling. Varje ny dokumentation innebär viss efterforskning i arkiv och litteratur, jag får träffa människor som delar med sig av sina berättelser, erfarenheter och minnen så jag lär mig alltid något nytt. Samtidigt så har jag troligen blivit lite bekväma i min yrkesroll och gör som jag brukar göra, transkribera utifrån den mall jag använt de senaste åren, skriva texter som jag brukar skriva dem etc.
Kursen blev ett tillfälle för reflektionspaus i rollen som etnolog – både då det gäller metoder i arbetet och temat berättelser. Vad är det för berättelser som finns runt omkring oss idag i olika digitala kanaler och på sociala medier, vilka berättelser delar vi med oss i fikarummet på jobbet och vad berättar vi åt våra närmaste vänner. Hur iscensätter vi våra liv i berättelser och vilken funktion har de digitala mötesplatserna för vårt berättande. Hur skiljer sig utbytet som sker på sociala medier från interaktionen som sker när vi delar våra berättelser muntligt. Ja berättelser och berättandet är ett tema som kan analyseras ur många olika perspektiv.
Slutuppgiften på kursen var att genomföra en intervju på temat livsberättelser och analysera den utifrån kurslitteraturen. Den uppgiften är grunden till mitt blogginlägg denna gång och kanske kan det inspirera någon att undersöka vilka distanskurser som erbjuds våren 2026, endera för att lära sig mer om ett nytt ämne, fördjupa sig i ett ämne eller bara gå en kurs för att få inspiration till sitt arbete eller ett tillfälle för eftertanke och reflektion.
Uppgift: Intervjuanalys
Informant och intervjusituation
Under tiden jag funderade på temat för slutuppgiften pratade jag med en av mina vänner och vi började analysera den djupare dimensionen av socialdans som är ett gemensamt intresse. Jag insåg att det kunde vara ett lämpligt ämne att arbeta vidare med och frågade henne om hon ville ställa upp på en intervju.
Temat för vår intervju var socialdans och med det menas den danskultur där folk träffas för att dansa till musik som framförs live av dansband. De flesta dansar bugg och foxtrot, eller fox som det oftast benämns idag. Malin har dansat i ungefär 20 år och det har varit en viktig del i hennes liv. Fokus i intervjun var vilken funktion dansen har haft i olika skeden av hennes liv och vilken roll den spelar för henne idag.
Intervjun genomförde vi via telefon och den spelades in via telefonens inspelningsfunktion. Hade det varit en person jag inte kände sedan tidigare hade jag valt att göra den via Teams och videosamtal för att få ta del av gester och mimik men eftersom vi känner varandra väl valde jag att göra den via telefon.
Genom mitt arbete har jag gjort intervjuer i olika dokumentationer. Jag har intervjuat människor jag varit bekanta med och människor jag inte känner, jag har gjort intervjuer om ämnen jag haft förhandskunskap om och om ämnen och miljöer som varit helt nya för mig. Jag skulle säga att alla varianter har sina utmaningar. Är det en obekant person jag intervjuar behöver jag skapa tillit i situationen och informanten behöver känna ett förtroende för mig, är det en bekant jag intervjuar handlar det om att styra samtalet så att det inte bara blir en privat pratstund mellan två vänner. Är det ämnen jag inte känner till sedan tidigare behöver jag göra research innan intervjun och om det är ämnen jag har kunskap om behöver jag arbeta med att inte låta min egen kunskap styra samtalet och funder över hur frågorna ska formuleras. Intervjuerna påverkas även av i vilket syfte de görs om de till exempel ska användas till en utställning eller samlas in till arkivet för att dokumentera ett skeende. Enligt Eva Fägerborg är en sak som skiljer intervjuer från ett vanligt samtal att det finns ett specifikt syfte och en definierad intervjusituation till exempel att man bokar tid för samtalet, spelar in eller antecknar det som sägs och det ger intervjun en annan status än att samtal (1999, s 57). Med erfarenheten från olika intervjuer i arbetet är det intressant att läsa Fägerborgs kapitel om intervjun som metod och jag inser att det jag fortfarande gillar med metoden är möjligheten till fördjupning och att nå människors inre tankar, drömmar och reflektioner (1999, s 61). I den här intervjun är jag medveten om att vår relation, gemensamma historia och fascination för dansen både är en stryka och en utmaning. Jag fick fokusera på att ställa frågor för att få Malin att utveckla sina resonemang i stället för att själv bidra till samtalet med mina egna idéer och analyser som jag brukar göra. Det var intressant att lyssna på inspelningen och se hur vi snabbt på ett naturligt sätt föll in i rollerna som intervjuare och informant.
Sammanfattning av intervjun
Malin började dansa då hon var i 20-årsåldern. Det var en kollega på hennes sommarjobb som tog henne med på den första danskvällen och det blev en chockartad upplevelse. Det var ett möte med en ny kultur och närheten i en dansomfamning till en långsam foxtrot var inget hon kände sig bekväm med i början. Trots det fortsatte hon att följa med på dans och småningom gick hon kurser i bugg och fox för att lära sig grunderna.
Under studietiden i Luleå fortsatte hon att dansa sporadiskt. Våren 2008 gick hennes dansliv in i en ny fas. Hon hade pluggat klart och flyttade tillbaka till Skellefteå där hon träffade nya dansvänner. Det blev en period med dans flera gånger i veckan, de åkte på dansmaror och mycket av fritiden kretsade kring dans. Det är en tid hon minns med en känsla som är svår att beskriva:
Alltså det är svårt att beskriva den där känslan, liksom när man blir så där… jag kan nästan bli lite avundsjuk när jag träffar folk idag, som är liksom du vet… som tar sina steg in i dansvärlden för att den där euforin man liksom upplever inledningsvis av kanske att vara del av ett sammanhang av att liksom vara… (Malin)
Hon dansade både bugg och fox men snabbt blev det foxen hon fastnade för. Den tycker hon ger mer utrymme för hennes egen danskänsla, den bygger på samspel med danspartner och inte på bestämda turer och den ger följaren stor möjlighet att inverka på dansen. Nästa flytt blev 2009 och då gick flyttlasset till Småland där hon hade fått arbete. Hennes största oro inför flytten handlade vare sig om att flytta från familj och vänner utan om hur dansen skulle vara nere i Ljungbytrakten. Det fanns det en del fördomar i norra Sverige om hur danserna var i södra delen av landet.
Jag hade liksom bott hemifrån sen jag var 17 och var rätt självständig. Bra på att bygga upp nya sociala sammanhang, men just liksom hur dansar de i Småland för jag hade liksom hört att i Småland där liksom… Nej de dansar inte som vi gör här i Norrland och de buggar mest och de gnussar inte… (Malin)
Malin insåg att hon var tvungen att bygga upp ett nytt kontaktnät och en arena där detta skedde var dansen. På denna tid fanns det ett forum på nätet som hette Dansmaffian där dansare kommunicerade via inlägg och genom det fick hon kontakt med människor att samåka med till de närliggande dansbanorna och ett kontaktnät inom danskretsen tog form.
Dansen i södra Sverige skilde sig till viss del från den dans hon var van med, men hon hittade personer hon tyckte om att dansa med och hon fick en viss status eftersom dansare från Norrland var populära och hade ett rykte om att vara duktiga. Hon berättar skrattande att hon än idag, 15 år senare, fortfarande kan få kommentarer när hon dansar med nya människor om att hon är duktig och att det nog beror på att hon kommer från norra Sverige eftersom ”alla” från den delen av landet är duktiga dansar.
Det är tydligt att hennes liv består av olika arenor – livet på gården med familjen och den närmaste kretsen, platsen hos släkten i Västerbotten, arbetslivet och dansen. Dessa delar samspelar ibland till exempel är några av hennes vänner från dansen även vänner till hennes man och familj, men de hålls även separerade och dansen är till viss del hennes frizon. Nyligen uppstod det en krock då det i en arbetssituation plötsligt dök upp en person som hon dansat med. För att göra detta förståeligt behöver man förstå att det inom dansvärlden finns normer som till viss del skiljer sig från hur vi bemöter varandra i vårt samhälle. Det är inte ovanligt att man kramar varandra hjärtligt även om man inte känner varandra särskilt väl, att man står och håller varandra i händerna eller omfamnar varandra medan man väntar på en ny låt och den fox många dansar idag kan upplevas som väldigt nära och intim. Den kontakt och närhet som finns ute på dans mellan dansare kan bli märklig i ett annat sammanhang. Så när en dansare plötsligt dök upp i en arbetssituation blev det en krock mellan olika arenor.
Och så efter ja veckan då sågs vi på jobbet igen. Och jag är inte van liksom att jobba med de som jag är dansar med, eller alltså då blir det här igen liksom vad har vi för integritetsramar här nu på jobbet. För man tappar… alltså när det är folk man är van att dansa med så har man ju inte de här vanliga 1,5 meter eller en armlängds avstånd eller vad man nu ska säga. Utan då har man ju, då har man ju liksom suddat ut gränserna lite grann i ett sammanhang, men det syns ju också liksom… för det var nån kollega då som reagerade hon bara: ”Oj, vad har ni för relation?” (Malin)
Socialdansen som en arena där man kan både gå och komma. En del börjar dansa för att träffa någon och när de träffat en partner slutar de att dansa. Malins man är inte dansare, han är på dans ibland men dansen är framför allt hennes intresse och hon har dansat kontinuerligt genom graviditeter, småbarnsår och dansar fortsättningsvis. Det kan komma perioder då hon dansar lite mindre och det kommer perioder då hon är mer aktiv. Så vilken funktion fyller dansen i hennes liv idag?
…det handlade liksom mer om att vara här och nu tillsammans med en annan människa och för mig som är väldigt reflekterande person och analytisk och ständigt liksom tänkande så var ju dansen en, är fortfarande dansen, för mig en paus när jag bara stänger av alla tankar och fokuset är bara på min kropp och hur den rör sig i förhållande till den andras, eller fokuset är väl mest på den andras kropp och rörelse och musiken och takten och stämningen och nuet. Att vara här och nu. (Malin)
Samtalsanalys
Alf Arvidsson presenterar en storform för levnadshistoriska intervjuer där de består av kronologiska sekvenser, deskriptiva sekvenser och narrativer. (1998, s.25)
Vårt samtal följer kronologin; vi börjar från den första dansen och följer Malins liv som socialdansare fram till idag och avslutar med några blickar mot framtiden och vad som väntar då hon blir äldre. Intervjun består även av deskriptiva sekvenser till exempel när vi fokuserar på olika faser i hennes dansliv, särskilda händelser och olika miljöer. I samtalet återger hon flera narrativer i form av separata korta berättelser för att synliggöra en problematik till exempel när det uppstod en krock mellan olika sfärer i livet när en dansare plötsligt dyker upp i en arbetssituation eller berättelserna om de första danskvällarna.
Min intervju handlade om en särskild del av Malins liv, det var inte en renodlad levnadsberättelse där hon ombands berätta om sitt liv utan fokus var hennes liv som socialdansare. När det gäller levnadsberättelser finns det vissa normer och förväntningar på hur berättelsen ska formuleras och som vi påverkas av när vi berättar om våra liv. Jonas Frykman kallar dem kulturbunda life-scripts, tankar om hur livshistorien ska formuleras. Han beskriver även begreppet life-review där personen i stället resonerar över hur livet faktiskt blev och hur olika händelser har lett till andra saker. (Arvidsson, 1998, 20-21).
I intervjun med Malin kan några life-scripts anas, kanske beror det på min egen närvaro i danskulturen vilket gör att jag känner igen vissa element. Det handlar om hur hon kommer ut som nybörjare och blir chockad över den närhet som finns i den nutida socialdansen. Med tiden får hon en plats och en roll i dansvärlden och till sist blir hon en del av kulturen med en viss status med anledning av den del av landet hon kommer från. Hennes berättelse är unik för henne samtidigt som den påminner om många andras berättelser som jag har tagit del av under årens lopp som aktiv socialdansare. Så kanske finns det inom danskulturen vissa life-scripts över vilka delar vår dansberättelse ska bestå av. Då det gäller life-review och återblickar till hur livet har gestaltats så var vår ingång i intervjun att resonera om dansen betydelse för henne så det blev en naturlig del av samtalet att göra återblickar till händelser och situationer som har varit viktig för hennes liv som dansare och olika vägskäl hon har stått i där dansen har haft en funktion.
I Malins berättelse som sitt liv som dansare finns många mindre berättelser invävda. Arvidsson presenterar Mieke Bals uppdelning av fyra narrativa element som är bärande delar i en berättelse, de är: tid, rum, aktörer och händelser. Teorin är framarbetad för litteraturvetenskapen men Arvidsson anser även att den är användbar på övriga narrativa genrer. (1998, s31). I Malins berättelse och de episoder vi har fokuserat på i vårt samtal utspelar sig scenerna i olika sammanhang där dansen är den gemensamma nämnaren medan tid, rum och aktörer varierar. Hon berättar om platser och miljöer som dansen har fört henne till och om de människor hon lärt känna och det sociala nätverk hon har inom dansen och hur dansen är en självklar del av hennes liv.
Till viss del finns det en viss performance i Malins berättelse. Det blir tydligast när vi kommer in på frågor och aspekter av danslivet som hon har analyserat och reflekterat över tidigare. Det finns berättelser som har blivit anekdoter, som handlar om särskilda möten och specifika händelser. (Arvidsson, 1998, s23) I dessa sekvenser i samtalet blir min roll som lyssnare enkel för hon har formulerat analyser om episoder i sitt liv och de presenteras med välformulerade berättelser med en tydligt struktur.
Dansen är inte bara en social interaktion utan också en fysisk aktivitet som aktiverar många delar av vårt känsloliv, den skapar minnen både i vårt i sinne och i våra kroppar. Tiderman-Österberg skriver i sin artikel om känslornas betydelse i våra minnesprocesser och hur känslor skapar och aktiverar våra personliga minnen. Känslor är därför en viktig del av vårt kulturarv och har en funktion både i våra kollektiva och personliga minnesprocesser. Känslor ger både uttryck för hur viktigt något är och hur mycket det har betytt för en person. (2024, 77f.) I intervjun blir detta tydligt för i dansen finns så många känslor närvarande, det är känslan av närheten till en annan person, det är känslan av samvaro med andra, det är känslan till musiken, det är känslan av att få till en bra dans och det är en känsla av samhörighet med en annan person i 3-4 minuter och känslan av att tillhöra danskulturen.
I en intervjusituation är det svårt att hinna uppfatta allt som sker i samtalet så vid genomlysningen av det inspelade samtalet är det lättare att höra nyanser som man inte hinner uppfatta under pågående samtalet. Det handlar om rösten, rytmen, pauser, skratt och suckar. (Tiderman-Österberg, 2024, 81f.) Rösten avspelar känslorna och i samtalet med Malin kan jag ana olika nyanser som jag inte tänkte på under samtalet. I vissa stycken är hon saklig och reflekterande till exempel när vi pratar om dansens funktion och roll i hennes liv. Men när hon går in på specifika danssammanhang så som när wow-känslan infinner sig eller när hon försöker sätta ord på vad dansen betydde för henne när hon började dansa mer aktivt. Då är det inte orden som är budbärare utan det är upprepningarna, letandet efter ord eller glädjeskrattet som förmedlar känslan.
Slutord
Den här uppgiften var bra på många sätt. Det var nyttigt med en repetition av grunderna i intervjutekniken vid etnologiskt arbete och det var lärorikt att intervjua en vän och analysera samtalet. Intressant att se både hur hon och jag tog rollar i samtalet som vi inte har i våra vardagliga samtal. Antagligen beror det på att det fanns en ram och ett syfte med samtalet som vi båda var medvetna om. Att lyssna på samtalet gav mig några aha-upplevelser på de underliggande uttrycken som sker under ett samtal och som jag visserligen brukar noterat men inte reflektera desto mer över, denna gång blev innebörden av ett glatt skratt vid minnet av en dråplighet eller en djup suck så tydlig för de känslor de förmedlar och stärkte berättelsen på olika sätt. Kursen har slutningsvis både påmint mig om vikten av att arbeta vidare med intervjuer i mitt arbete som etnolog eftersom de inspelade berättelserna om vår samtid och företeelser i vår tid kommer att vara ett ovärderligt material i framtiden.
Veckans skribent, Sophie Nyblom, etnolog på Norrbotten museum
Källor
Arvidsson, A. (1998). Livet som berättelser. Studier i levnadshistoriska intervjuer. Studentlitteratur.
Fägerborg, E. (1999) Intervjuer. I Kaijser, L & Öhlander, M (red). Etnologiskt fältarbete. Studentlitteratur, 55-71.
Tiderman-Österberg, J. (2024). Med darr på rösten: att samla på känslor. I Ljunge, M. (red). Samla på Dalarna. Isabergs förlag, 75-86.