”Nordiska dagar och nättar” – Årets samtidsdokumentation 2025

Nätverket DOSS (Dokumentation av Samtida Sverige) delar årligen ut priset ”Årets samtidsdokumentation”. Utmärkelsen går till ett museum eller en kulturinstitution som på något sätt utmärkt sig under året med att dokumentera och samla samtiden.

Vinnaren utses via en öppen nominering dit museer och andra aktörer har möjlighet att skicka in förslag på dokumentationer som gjorts under föregående år. Nätverkets styrgrupp fungerar som jury och väljer vilken av nomineringarna som får utmärkelsen. Vinnaren presenteras därefter på Sveriges Museers Vårmöte. 

I år kom det in fyra nomineringar som juryn fick ta ställning till och det museum som tog hem priset för Årets samtidsdokumentation 2025 blev Nordiska museet med sin insamling ”Nordiska dagar och nätter”, motiveringen löd:

Nordiska museets samtidsdokumentation – Nordiska dagar och nätter utmärker sig genom att förena nytänkande metoder med långsiktigt arbete och bred delaktighet. Genom att förena digital insamling med fysisk närvaro skapas en öppen och direkt publicerad insamling som fångar vardagens ofta förbisedda ögonblick.

Dagboksanteckningar från hela landet – i en ny, utvecklad form som även inkluderar nattens tankar – bygger en basinsamling som stärker framtidens kulturarv.”

Nordiska museets arbete med samtidsinsamling

Jag har under ett antal år följt hur Nordiska museet har byggt upp och utvecklat sitt arbete med digitala samtidsinsamlingar. De använder insamlingsportalen minnen.se som även vi har prövat använda i våra dokumentationer. Det är en sida där människor kan bidra genom att svara skriftligt på frågor, bifoga bilder, ljudfiler eller videor. När svaren skickas in väljer skribenten om bidraget ska publiceras direkt på webbsidan eller eller om svaret endast blir tillgängligt för museet. Det blir en sida som både blir en kanal för insamling och för att tillgängliggöra insamlade berättelser.

Det som Nordiska museet har utvecklat över tid är att de på olika sätt har kopplat ihop aktuella insamlingar med material de redan har i sina samlingar och arkiv. I pågående insamlingar lyfter de fram tidigare samtidsdokumentationer, arkivmaterial, fotografier från bildarkivet, föremål från samlingarna eller svar från frågelistor. På så sätt skapas möten mellan berättelser från det förflutna och berättelser från idag. I vissa insamlingar upprättas en parallell websida som möjliggör att de kan arbeta med kombinationen av eget material och en egen design för att tillgängliggöra och sprida information om insamlingen.

Inför att vi skulle göra vår första insamling via minnen.se tog jag kontakt med Jörgen Löwenfeldt, som då var projektledaren för deras arbete med digitala insamlingar. Jag ville ta del av deras erfarenheter av att arbeta med portalen. Vi pratade mycket om att det krävs aktivt arbete under hela insamlingsperioden för att få spridning på sina insamlingar och få människor att börja använda minnen.se samt att det tar tid att etablera insamlingsportalen som verktyg för dokumentationer.

Nordiska museets har en tradition av att samla in berättelser från människor runt om i landet och att be människor om hjälpa för till att dokumentera sin samtid, ett arbetssätt som etablerades redan på Artur Hazelius tid. Dessa personer kom att kalla ”skaffar” och det är en term som används än i dag i de nyhetsmail som skickas ut med information om olika insamlingar. Nordiska museet strävar efter att arbeta vidare för att människor ska fortsätta bidra till att dokumentera livet i Sverige och Norden. Tidigare skedde insamlingen via frågelistor men idag sker insamlingarna via minnen.se. I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit mer fördjupat om hur arbetet med frågelistor har sett ut på Nordiska museet och andra kulturinstitutioner över tid.

Temat för de insamlingar Nordiska museet gör idag varierar från övergripande ämnen som berör människor i hela landet och utanför Sveriges gränser till avgränsade teman som berör ett enskilt fenomen eller företeelse med en mer lokal förankring. Vissa av insamlingarna sker helt i Nordiska museets egen regi medan andra genomförs i samverkan med andra aktörer t.ex. föreningar, forskare eller andra kulturinstitutioner.

Sammanfattningsvis så erkänner jag att jag känner mig lite avundsjuk när jag ser på deras arbete med digitala insamlingar. Samtidigt vet jag att detta är något som byggts upp under en längre tid och jag ska väl snarare se det som en inspiration för hur vi kan arbeta i framtiden. Ta det som exempel på hur det går att samverka inom museet och med externa aktörer kring samtidsinsamlingar, låta det som finns i våra samlingar möta nuet på olika sätt och engagera fler avdelningar och medarbetare i arbetet med insamlingen av samtiden.

Insamlingen ”Nordiska dagar och nätter”

När nomineringen kom in till DOSS fick jag genom juryarbetet en fördjupad inblick i visionen för Nordiska dagar och nätter. Insamlingen knyter an till Nordiska museets uppdrag som handlar om att bevara och levandegöra minnet av livet i Sverige och i Norden. I insamlingen har de valt att ta sig an livet med ett helhetsgrepp – samla in berättelser från dagar och från nätter.

Insamlingen startade i april 2025 och började med att fokusera på dagboksanteckningar. Det är en insamling som består av flera olika delar. Det handlar om en öppen insamling på minnen.se där de som vill kan bidra med dagliga anteckningar. Det gjordes en utlysning efter personer som under ett års tid ville ta sig an uppdraget att skriva dagbok och dela med sig av sina anteckningar till museet. Bland de som skickade in en ansökan valdes fem personer ut och deras anteckningar från året kan man följa på hemsidan. Utöver arbetet med att samla in anteckningar från vår tid så har det gjorts arbete med att tillgängliggöra dagboksmaterial från samlingarna och till exempel har Årstafruns dagbok digitiserats och finns att läsa via hemsidan.

Under året har det genomförts publika aktiviteter på museet och i digitala kanaler för att berätta om äldre dagböcker och material i samlingarna. Det har även gjorts insatser för att samla in nya dagböcker till museet. Insamlingen har också lett till att det funnits anledning att lyfta frågor kring dagboksskrivandet och vad denna typ av samlingar representerar. För forskare och för den historieintresserade allmänheten är dagböcker en värdefull källa till kunskap om människors vardagsliv i olika tider. Anteckningar berättar om det samhälle som funnits, om olika platser, normer och traditioner men också om de små vardagliga händelserna i skribenternas liv.

Dagböcker och dagboksanteckningar är något som finns i många museers och arkivs samlingar. I ett tidigare inlägg på vår blogg har vår arkivarie, Karin Tjernström, skrivit om några dagböcker som finns i vår samling. Och i vårt projekt Pandemi i norr där jag medverkade som etnolog på Piteå museum var dagboksanteckningar en del av insamlingen.

I ”Nordiska dagar och nätter” är målet att samla in berättelser från hela livet och hela dygnet så i februari 2026 öppnades den andra delen i insamlingen – insamlingen av nattskrivelser. Till skillnad från dagböckerna där anteckningarna handlar om dagens vardagliga alla bestyr så som pendling, arbete, middagar, barn som ska hämtas och lämnar, skola och fritid flyttas här fokus till natten. Den tid på dygnet då de alla flesta sover. I denna del är syftet att synliggöra de vanor och rutiner som omger natten och sömnen i vår tid. Vilka tankar har människor kring sin sömn, hur hanterar vi våra drömmar och vilken syn har vi på sömnen och drömmar idag. På samma sätt som med dagböcker har Nordiska museet även här arbetat med att hitta kopplingar till sina befintliga samlingar till exempel föremål som handlar om våra sömn och sovvanor samt material i arkivet som handlar om ämnet. Museet arbetar även vidare med publika arrangemang för att uppmärksamma insamlingen och med särskilda insatser kring temat sömn och drömmar.

Insamlingen ”Nordiska dagar och nättare” är mer än en digital insamling, det är en insamling som består av flera parallella spår och det är resultatet av flera års arbete med att testa och utveckla metoder för digital samtidsinsamling. I första hand har Nordiska museet arbetat med att etablera insamlingen i Sverige men det sker även samverkan med de övriga nordiska länderna. Nu när både insamlingen om dagar och nätter är lanserad fortsätter arbetet och det ska genomföras uppföljande intervjuer under hösten 2026 med ett urval av dem som lämnat in berättelser. För att bredda insamlingen ytterligare ska frågeformulären på minnen.se ska översättas till flera nordiska språk för att nå målet att samla berättelser om livet i Norden. Det blir intressant att fortsätta följa insamlingen och deras arbete.   

Det finns två saker jag tycker är värd att uppmärksammas kring denna insamling. Det ena är att detta är ett insamlingsarbete som görs inom museets ordinarie budget och som en del av verksamheten. Det är inget insamlingsprojekt beroende av extern finansiering och det är inte något som görs enbart för en utställning eller publikationer. Det är helt enkelt en insamling för att samla berättelser från vår tid för framtiden, samtidigt som vi kan följa den i realtid genom de inlägg som publiceras på hemsidan. Det andra som jag tycker är värt att synliggöra är att det är en insamling som pågår över en längre tid. Den får ta tid och det möjliggör för personalen att arbeta långsiktigt och kunna genomföra flera olika delar i insamlingen än om det är en insamling som enbart sträcker sig över några månader.  

Fler bidrag från Norrbotten – en uppmaning att delta

Så gå gärna vidare till deras hemsidan och läs mer om insamlingen och de olika delarna eller ta del av de inskickade bidragen.

Insamlingen sker via minnen.se med en sida för dagarna och en sida för nätterna. Idag har över 3000 personer medverkat och det har skickats in över 5400 dagboksanteckningar och över 300 nattbetraktelser. Det finns en del markeringar i Norrbotten på deras karta men jag tycker vi ska hjälpas åt att fylla kartan med fler röster och betraktelser från Norrbotten. Insamlingarna pågår till slutet av 2027 så varför inte ta dig tid att bidra med en berättelse från semestern och sommarnatten.

Skärmbild hämtad från Nordiska museets hemsida som visar antalet svar på insamlingarna inom ”Nordiska dagar och nätter”. Hämtad 26 juni 2026.

Veckans skribent,

Sophie Nyblom, Avdelningschef för kulturmiljö och etnolog

Ett återbesök till Markbygden – reflektioner från ett avslutat projekt

I ett tidigare blogginlägg av min kollega Sophie Nyblom kunde ni läsa om Norrbottens museums projekt år 2024/2025 där vi genomförde en samtidsdokumentation av Markbygden i Piteå kommun – platsen för Europas i dagsläget största landbaserade vindkraftspark.

Om ni är nyfikna på blogginlägget hittar ni det här: Markbygden – ett återbesök | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

I blogginlägget beskrev Sophie bland annat hur Sverige under 2000-talet har valt att satsa på utbyggnad av vindkraftverk med syftet att minska landets beroende av fossildrivna energikällor och utsläpp av växthusgaser, samt för att bättre kunna tillgodose framtida energibehov. År 2002 fastställde regeringen ett planeringsmål för 2015 på 10 TWh och införde ett antal styrmedel för att motivera till ökad utbyggnad av vindkraftverk. Resultatet blev en stor tillväxt av framför allt landbaserad vindkraft under de senaste 15-20 åren. Vindkraftsparkerna i Markbygden är inte bara Sveriges utan även en av Europas största vindkraftssatsningar.

Bakgrunden till vår samtidsdokumentation var en äldre förstudie, genomförd av Piteå museum 15 år tidigare (2009) inför vindkraftsetableringen i området. Piteå museums förstudie bestod av tre delar: en historisk översikt av området, en undersökning av vilka intressenter som berördes av vindkraftsutbyggnaden och de intressekonflikter som förelåg, samt en översiktlig fotodokumentation av Markbygden. I förstudien ingick bland annat intervjuer och fältbesök.

Vid tiden för Piteå museums förstudie hade redan det första pilotprojektet inom vindkraftsetableringen påbörjats, vilket bestod av byggnationen av tolv vindkraftverk i området Dragaliden i Markbygden. Två av dessa vindkraftverk var vid denna tid redan anlagda. Förstudien hade föregåtts av att företaget Svevind AB år 2006 presenterat en plan för Piteå kommun med totalt 1101 planerade vindkraftverk i området Markbygden. Piteå kommun ställde sig positiva till etableringen och arbetet med tillståndsprövning påbörjades. Regeringen gav i mars 2010 klartecken för den fullskaliga vindkraftsparken.

Mycket har hänt i Markbygden under de mer än 15 år som nu passerat sedan Piteå museums förstudie och anläggningen av de första vindkraftverken. De idag cirka 500 byggda vindkraftverken i Markbygden har bland annat inneburit en förändring av landskapsbilden och områdets karaktär. Ett flertal byar och kulturmiljöer har kommit att i stor omfattning påverkas av vindkraftsparkens etablering.

Bilväg inramad av höga vindkraftverk. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.

Vår dokumentation var tänkt som en uppföljning – ett återbesök till Markbygden – för att se vilka förändringar som skett och om tidigare förväntningar eller farhågor besannats. Dokumentationen har inneburit uppföljande intervjuer med olika intressenter samt platsbesök och fotografering i området. Utöver detta har även en digital insamling genomförts där allmänheten fick möjlighet att lämna in sina berättelser om hur vindkraftsetablering i Norrbotten har påverkat dem.

Den digitala insamlingen kan ni läsa om i ett tidigare blogginlägg:

”Vindkraft och ditt liv – dela din berättelse” – årets digitala insamling | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Som en del av projektgruppen på Norrbottens museum var min uppgift att, tillsammans med fotograf G. Rúnar Gudmundsson, undersöka den visuella påverkan av vindkraftsetableringen i området. Det är om just detta ämne som det här blogginlägget handlar om.  

Markbygden i förändring – vindkraftsetableringens synliga påverkan på området

Anledningar till varför Markbygden ansågs som en lämplig plats för etableringen av vindkraftsparker var bland annat att stora delar av området var obebyggt, glesbefolkat och bestod av skog, samt bedömdes ha gynnsamma vindförhållandena.

Anläggningen av vindkraftsparker i Markbygden har inneburit en förändring av flera natur- och skogsområden. Varje vindkraftverk förutsätter att en relativt stor yta tas i besittning för bland annat gjutning av omfångsrika betongfundament som vindkraftverken placeras på och för att säkerställa att vägarna möjliggör transport av vindkraftverkens olika delar till dess avsedda platser. Detta har resulterat i avverkning av skog, breddning av vägar samt brytning av nya vägar för att ge bättre åtkomst till och inom parkerna.

Vindkraftsparkerna – likväl som närliggande platser till dessa – har till viss del karaktären av industriområden. Till detta bidrar de höga snurrande vindkraftverken, det utbreda vägnätet, informations-, varnings- och förbudsskyltar samt trafik med stora lastbilar och andra fordon vars verksamhet på olika sätt har kopplingar till vindkraftsindustrin.

Till följd av deras höga höjd och stora snurror är vindkraftverken synliga även från långt håll och från flertalet vyer, både från byar och naturområden. Kluster av vindkraftverk bildar tillsammans en gemensam fond med snurror som rör sig högt ovanför trädtopparna på olika platser i Markbygden. Under perioder då det är mörkt utomhus kan vindkraftverken till följd av deras lysande och blinkande lampor även urskiljas som lyktor uppe i skyn.

Inställningen till vindkraftverkens visuella prägel på området varierar från person till person. Det var något som tydligt kunde urskiljas i de svar som inkom via den digitala insamlingen. Många upplevde vindkraftsparkerna som störande och ansåg att de bidrog till att förvanska naturområden såväl som bebyggelseområden. Andra betraktade dessa som fascinerande inslag i omgivningen och upplevde vindkraftverkens snurrande rörelser som roingivande. Vare sig vindkraftsparkernas förekomst i Markbygden upplevs som positiv eller negativ, är det tydligt att området har genomgått en stor visuell förändring under de år som passerat sedan tillkomsten av de första vindkraftverken.

Sjö med en bygga. I bakgrunden syns en fond av vindkraftverk. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Skoteråkare i Markbygden. Vindkraftverk i bakgrunden. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.

I flera byar i Markbygden är vindkraftverkens förekomst påtaglig och snurrorna bildar en tydlig fond i omgivningen. Vindkraftverken kan uppfattas som ett avvikande och annorlunda inslag till den ibland välbevarade äldre och lantliga karaktär som präglar somliga gårdar och byar.

Stora vindkraftverk tornar upp sig i bakgrunden till en byggnad. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Gårdsmiljö med en fond av vindkraftverk. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.

Hur pass synliga vindkraftsparkerna är från olika byar varierar och styrs ibland mer av områdets höjdplacering i relation till omgivande vindkraftverk än av avståndet. Ibland syns enbart något enstaka vindkraftverk från marknivå, men då en drönare lyfts till en högre placering kan det bli tydligt att påfallande många fler vindkraftverk förekommer i närområdet.

Strömnäs by. Klustret av vindkraftverk är mindre synliga från marknivå, men förekommer tydligt vid drönarfotografering från högre höjd. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.

Samtidigt som vindkraftverken är iögonfallande på vissa platser förekommer även byar, gårdar och kulturmiljöer där den visuella påverkan är mindre märkbar, till exempel i byn Långträsk där vindkraftsparkernas synlighet är liten. Åtminstone kunde inte några vindkraftverk urskiljas vid platsbesök under dagtid. Den begränsade sikten mot vindkraftverken kan bero på byns placering och höjdläge i relation till omgivande anläggningar samt eventuellt också påverkas av intilliggande skogspartier.

”Udda” inslag till äldre odlingslandskap

En annan typ av kulturmiljö som har kommit att påverkas av vindkraftsparkernas etablering är äldre odlingslandskap i området. I Piteå kommun finns välbevarade odlingslandskap som berättar om byarnas lokala särdrag och historia. Byn Lillpite utgör en odlingsbygd med flertalet Norrbottensgårdar, stora öppna ängar och en sällsynt mångfald av bevarade ängslador. Detta har motiverat att Lillpitedalen idag klassas som riksintresse för kulturmiljövården (BD 56). Vindkraftsetableringen i Markbygden har kommit att förändra omgivningen till Lillpite. Som en oväntad och kanske lite malplacerad teaterkuliss har odlingsängarna och de äldre ladlandskapen fått en bakomliggande inramning av snurrande och lysande moderna vindkraftverk.

Odlingslandskap med ängar och lador i Lillpite. Bortanför syns flertalet vindkraftverk. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum, CC BY-NC.

I likhet med Lillpite förekommer ett välbevarat ladlandskap även i Fagerheden i Markbygden. Ängar fyllda med ängslador inramas av en avvikande fond av omkringliggande vindkraftverk – synliga från marknivå såväl som från högre höjd.

Ladlandskap i Fagerheden. Vindkraftverk synliga från marknivå såväl som från en höjd. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.

För förståelsen av ett områdets karaktär, historiska sammanhang och de generationer av människor som har levt och verkat på en plats utgör kulturmiljöer viktiga pusselbitar. Vindkraftverkens förekomst i dessa områden bidrar till att nutid möter dåtid på ett sätt som i sammanhanget kan uppfattas som lite udda och kanske som en – mer eller mindre – omaka kombination.

Vid tangentbordet denna vecka,

Kristin Lång

Byggnadsantikvarie