Denna veckas blogginlägg är ett smakprov från en av artiklarna i Norrbottens museums kommande årsbok 2025. Artikeln utforskar förskolans historia i Norrbotten och är skriven av Nils Harnesk. Årsboken släpps den 10:e december på Kulturcentrum Ebeneser.

Upprinnelsen till det som idag kallas för förskola har sin början i 1800-talets industrialisering och stora befolkningsökning. En växande arbetarklass med långa arbetspass, låga löner och dåliga villkor ledde till svåra förhållanden för familjer. Trångboddhet, fattigdom, svält och sjukdom var vanligt. Barnadödligheten var hög. Små barn fick antingen följa med på arbetet eller lämnades utan tillsyn. Det är mot denna bakgrund som de första initiativen till barnomsorg etablerades; småbarnsskolor, barnkrubbor och barnträdgårdar.

Från början handlade det helt om fattigvård. Industrialiseringen skapade nya sociala konstruktioner. Något förenklat kan familjekonstellationen i jordbrukssamhället sägas ha utgjort en storfamilj, ofta generationsboenden, där det alltid funnits flera vuxna för tillsyn och omsorg för barnen.

Det som skedde i och med industrialiseringen var att människor sökte sig till städer och mindre industriorter. En familjekonstruktion utvecklades där både mannen och kvinnan arbetade utanför hemmet av ekonomiska skäl, många gånger var de inflyttade till orten utan familj, släkt eller annat socialt nätverk.

Småbarnsskolan

De tidigaste verksamheterna kom att fokusera på lite äldre barn, en skolform där barnen skulle lära sig räkna, läsa, skriva och kristendom. Denna typ av institutioner kom att kallas för småbarnsskolor. Den första i Sverige inrättades i Stockholm 1833 efter inspiration från liknande skolor i Storbritannien. Barnen skulle dessutom vänjas vid ordning och lydnad, vara uppmärksamma och lära sig renlighet. Den första gruppen av barn, det var ungefär ett 50-tal, gick ut med goda resultat efter en termin på skolan, detta medförde att fler småbarnsskolor öppnades, inte bara i Stockholm utan i hela landet.

Ser man till vilken social bakgrund barnen hade så kom de ifrån de allra lägsta och mest utsatta samhällsklasserna. Det beskrivs ibland om folkskolan att social utsatthet och maktlöshet gjorde den till ett tvång för arbetarklassens barn, detsamma gällde säkerligen även småbarnsskolan. Behoven var så stora att den hjälp som fanns att få var man helt enkelt tvungen att ta emot. Det är talande att barngrupperna stegrade mellan åren 1860 till 1870 då nödår och extrem fattigdom rådde i Sverige, en annan faktor till tillströmningen var mekaniseringen av fabrikerna vid 1800-talets mitt som gjorde att fabriksägarna inte behövde barnen som arbetskraft inom industrin i lika stor utsträckning.

Barnen, de få som fick plats på en småbarnsskola, hade långa dagar. Öppethållandet var beroende av årstid, längre på sommaren, kortare på vintern. En skola hade exempelvis öppet från 07:00 på morgonen till 19:00 på kvällen sommartid och från 08:00 till 18:00 vintertid.

Måltiderna var avgiftsbelagda ”emedan det skulle verka moraliskt förslappande om de (läs:föräldrarna) helt och hållet befriades från omsorger och uppoffringar för sina barn”. Frågan om avgiftsfria måltider debatterades in på tidigt 1900-tal, vid sekelskiftet hade mellan 10 och 54 procent av barnen serverats ett mål mat utan kostnad. Men det skedde alltid mot en särskild prövning, det fanns en konstant oro för att föräldrarnas pliktkänsla skulle försvagas.

Även i Norrbotten inrättades småbarnsskolor.

I Luleå hade frågan om en småbarnsskola väckts 1866 av folkskoleinspektören och hovpredikanten Erik Anders Rosenius, det behandlades i kyrkostämman i Luleå stadsförsamling i maj samma år men fick avslag av skolrådet efter att det beretts i stiftets konsistorium som rekommenderat att avslå förslaget.

Någon kanske reagerar på att det var kyrkan som behandlade beslutet? Det berodde på att nuvarande Svenska kyrkan vid denna tid var statskyrka, den var alltså en del av staten. Från 1862 hade de fått ansvaret för folkskolan, ett ansvar de hade fram till 1930 då ansvaret övergick till kommunerna. Detta innebar att ärenden om omsorg och skolgång för de minsta barnen många gånger också de hanterades av kyrkan.

Det kom att dröja till 1870 innan kyrkostämman till sist beslutade att inrätta en småbarnsskola i Luleå.

I Piteå inrättades en småbarnsskola 1877, skolverksamheten fick lokaler i den då nybyggda övervåningen i residensgården. Gården var den före detta förvaltningsbyggnaden där länsstyrelsens kansli suttit fram till 1856 då Luleå blev ny residensort. På samma våning inrättades även en flickskola.

Småbarnsskolor omnämns även i Karlsvik 1879, Avan 1884 och Nikkala 1901. Även i Haparanda omnämns att en Jenny Sundell, som avled 1909, ”under sina kraftsdagar” höll en småbarnsskola. Hon var född 1841 så rimligen bör skolan ha etablerats under 1860- eller 1870-talet .

En artikel i Norrbottens-Kuriren från 1868 beskriver utbildningssituationen i Norrbotten. Det fanns då 13 467 barn i skolålder, vid samma tidpunkt fanns det 63 skolor i hela länet. Av dessa var 35 folkskolor och 28 småbarnsskolor, dessa samlade enbart 3277 barn, en knapp fjärdedel av alla barn .

Även om småbarnsskolorna erbjöd tillsyn och omsorg för barn till förvärvsarbetande föräldrar så nådde det alltså bara en liten del av alla barn och inga barn i de yngsta åldrarna. I den första utgåvan av handboken ”Om småbarnsskolan” från 1837 beskrivs att skolformen inriktade sig på barn mellan 2-7 års ålder.

Merparten av de allra yngsta barnen stod alltså många gånger utan passning dagtid. Det var som svar på detta som barnkrubborna uppträdde i Sverige. Initiativet uppkom hos samhällets bättre bemedlade av en blandning av välgörenhet, sociala ambitioner och en känsla av samhällsansvar. Många gånger var det kvinnor som antingen individuellt eller i föreningsform startade upp och drev de första verksamheterna.

Inspirationen, influenserna och idéerna kom från andra länder, främst från Storbritannien och Tyskland där industrialiseringen inletts tidigare än i Sverige. Under namn som ’kleinkinderschule’, ’kindergarten’ och ’infant school’ kom färdiga koncept till Sverige för de första verksamheterna som riktade sig till barn i det vi idag skulle kalla för förskoleåldern .

En del småbarnsskolor kom med tiden att ombildas till barnkrubbor eller barnträdgårdar, exempelvis omvandlades småbarnsskolan i Göteborg under 1860-talet till ett ”kindergarten”. Med tiden anpassades nämligen undervisningen vid småbarnsskolorna, från att först ha haft ett stort innehåll av läsövningar och annan undervisning för alla barn till att anpassa verksamheten efter barnens ålder och där lek och vila var nya inslag. Huvudmännen hade förstått att två- eller treåringar inte hade samma förutsättningar som en sju- eller åttaåring .

Sammanfattningsvis kan sägas att det som kontrasterar mot vår egen samtid är att finansieringen i till en början i huvudsak skedde med donationer och insamlingar, bara en liten del av det ekonomiska stödet kom från det allmänna, oftast då från fattigvården. Organisationsformerna skiljde sig också åt, en del drevs som stiftelser andra i föreningsform. Verksamhetsansvariga kunde ibland vara kvinnoföreningar som Vita bandet, ibland var det Frälsningsarmén, i andra fall kunde också enskilda arbetsgivare ha egna verksamheter för sina medarbetare.

Verksamheterna hade som nämnts många namn, allt från småbarnsskolor, barnhem, arbetsstugor till föreningar för beklädnad av fattiga barn och barnträdgårdar. Eller för den delen barnkrubbor. Den stora mångfalden visar vilken dramatisk omvälvning som samhället genomgick, samtidens problem ledde till olika sorters lösningar, en rad olika spår utforskades och alla hade sin inriktning, verksamhetsidé eller speciella innehåll.

Barnkrubban – föregångaren till förskolan

Barnkrubban kan sägas vara den verkliga föregångaren till dagens förskola. De riktigt små barnen lämnades ofta ensamma, särskilt vanligt var det för ensamstående mammor. Det var för dessa ”fattiga, förvärvsarbetande mödrar” som idén kom till en verksamhet som skulle erbjuda skydd åt deras barn under dagen då de arbetade. Det var läkaren Magnus Huss som tog initiativet till den första barnkrubban i Sverige som öppnades 1854 i Stockholm.

Syftet med verksamheten var att ”förbereda arbetare åt samhället och inverka på deras sedliga fostran”. Det var bara ”medellösa” föräldrar som fick lämna sina barn i krubban, något som ofta måste styrkas genom intyg. Från början tog man emot barn från ett års ålder och uppåt men senare började man också ta emot spädbarn.

Även om lokalerna oftast var enkla utan några krav på hygien eller tillgång till leksaker så kom krubborna att fylla en viktig funktion för både barnen och deras föräldrar, de få barn som fick plats vill säga. Här garanterades barnen tre enkla mål mat om dagen, måltider som de annars i många fall inte hade fått. Krubborna var i allmänhet öppna tolv timmar om dagen vilket möjliggjorde att föräldrarna, återigen oftast ensamstående mammor, kunde förvärvsarbeta och känna sig trygga med att deras barn hade tillsyn och omsorg.

Många av krubborna startades av kvinno- eller välgörenhetsföreningar och finansierades genom gåvor, föreningsavgifter och ibland med fattigvårdens stöd. Ibland togs kollekt upp i församlingar till stöd för en barnkrubba. Finansieringen hade alltså karaktären av fattighjälp och välgörenhet något som också fick kritik av arbetarrörelsen som ansåg att det var samhällets ansvar, inte privat välvilja, att ta hand om dem som behövde hjälp.

Tack vare digitaliseringen av Sveriges dagstidningar går det att åtminstone delvis följa frågan om barnkrubbor i Norrbotten. En av de tidigaste som omnämns återfanns i Malmberget. I en insändare från 1904 beskriver en anonym meddelare problemet med alkohol och den ”dryckenskap och osedlighet” som florerade där vid förra seklets början. I texten beskrivs ett besök i ett av dessa ”nästen”, hur barn for illa när föräldrarna var druckna, sjuka barn som inte fick omsorg och att man inte skulle ”förvånas öfver ökningen i brottslingsstatistiken – i dessa nästen frodas plantorna utmärkt!”.

Skribenten går sedan vidare och ställer sig frågan om det inte är samhällets ansvar att ingripa i sådana situationer? Sedan nämns barnhemmet i Gällivare och Frälsningsarméns barnkrubba i Malmberget som lämpliga fristäder. Barnkrubban beskrivs som fullbelagd medan platser kunde ordnas på barnhemmet. Insändaren avslutas med en uppmaning om att vädja till medlidande och att samhället måste rädda de små.

Jag har inte förmått att utröna när barnkrubban i Malmberget inledde sin verksamhet men den verkar ha varit etablerad sedan en tid när den omnämns 1904. Ett annat tidigt omnämnande återfinns i Haparandabladet där Frälsningsarmén beskriver att de vintern 1899 till 1900 tillhandahållit ”en barnkrubba i Lappland, där fattiga barn afgiftsfritt mottogos och vårdades”. Det framgår inte var krubban mer specifikt varit lokaliserad.

I Kiruna öppnades en barnkrubba i maj 1914. Initiativet till denna hade tagits av metodistpastorn John Mauritz Svensson, ett upprop gick sedan ut i februari 1914 och en lista gick runt där villiga och intresserade kunde skriva upp sig som intresserad av att regelbundet understödja krubban. Gensvaret var som synes stort då verksamheten redan kunde öppna några månader senare, lokalfrågan hade lösts genom att krubban kunde inhysas i metodistförsamlingens kyrka till dess att lämpligare lokaler kunde lösas .

Under dess första verksamhetsår fick totalt 61 barn både vård och tillsyn i krubban, tretton ensamstående men självförsörjande kvinnor hade kunnat lämna sina barn där liksom barn från 25 hem där ”sjukdom varit rådande”. Under sitt andra verksamhetsår var krubban öppen 304 dagar och 77 barn hade fått plats i verksamheten, detta år hade antalet ensamstående men självförsörjande kvinnor ökat till 20 medan barn från hem där ”sjukdom varit rådande” uppgick till 24. I artikeln från 1916 beskrivs att intresset och behovet av verksamheten fortsätter att öka, särskilt med anledning av ”de tryckta tiderna” .

Det senare syftar på livsmedelskrisen i Sverige under första världskriget, det som bland annat kom att leda till ett flertal hungerdemonstrationer i Sverige under 1917, inte minst den på Seskarö.

Verksamheten finansierades i huvudsak med insamlade medel. Utgifterna för 1915 var 1 738 kronor, 400 kronor fick de från kommunen, inte ens en fjärdedel. Från dagavgifterna, avgifterna som föräldern eller föräldrarna betalade, uppgick till en dryg tredjedel, 568 kronor. Resten, motsvarande närmare 45 procent av intäkterna, kom genom frivilliga bidrag eller från ”fester och aftonunderhållningar som hållits för barnkrubban” .

Barnkrubban i Kiruna omnämns 1922 men i Norrskensflamman 1946 så beskrivs att kommunfullmäktige beslutat att verkställa en utredning ”angående behovet av ett daghem för barn i Kiruna (barnkrubba)” Vad hade hänt med barnkrubban?

I Norrbottens-Kuriren i juli 1923 kan vi läsa vad som hänt. ”Antalet å krubban intagna barn har utgjort högst 8 och minst 4 per dag. Då det visade sig att behovet för närvarande ej var så stort att Barnkrubban kunde anses existensberättigad, beslöt styrelsen under året att tills vidare nedlägga krubbans verksamhet för att, om så skulle visa sig behövligt, återupptaga verksamheten, då större behov blev tillfinnandes. Med anledning av detta beslut upphörde krubbans verksamhet från och med oktober 1922” .

Kommunen var då den enskilt största finansiären medan privata donationer endast utgjorde en tiondel. Klart var i varje fall att när beslutet om att lägga ned verksamheten tagits så återuppstod den aldrig på nytt förrän några decennier senare.

Barnkrubba och barnträdgård blir daghem och lekskola

I augusti 1950 kan Norrskensflamman berätta att Luleå stads första barndaghem snart skulle tas i bruk men att de 40 platserna inte var tillräckliga. Daghemmet var resultatet av en motion som lämnats in av Yrkeskvinnors klubb våren 1946 och var avsett för barn till förvärvsarbetande kvinnor som saknade hjälp i hemmet. I en intervju med fullmäktigeledamoten Berta Nilsson så uttryckte hon däremot att det var synd att en spädbarnsavdelning inte kunde inrättas på daghemmet. Det vill säga det som idag skulle kallas för en småbarnsavdelning. Omsorg för de allra minsta barnen var fortfarande olöst i staden.

Barndaghemmet uppfördes i Boulognerskogen i stadsdelen Charlottendal och öppnade i januari 1951. Det är än idag förskola och heter Charlottendals förskola, det är en tvåspråkig förskola med avdelningar som är finsktalande, meänkielitalande och nordsamisktalande. Det är Luleås äldsta förskola.

När barndaghemmet öppnade så hade Luleå stad 22 514 invånare , det säger sig självt att 40 platser var långt ifrån tillräckligt. Det visades också av en undersökning som genomfördes 1946 där 1500 familjer med barn i åldern upp till sex år tillfrågades om de ville använda sig av barndaghem. Om avgiften sattes till 1,25 kr per dag skulle 600 gärna göra det, om avgiften sattes så lågt som 25 öre skulle hälften, 750 göra det. Behovet var alltså minst 750 platser men endast 40 platser var planerade till 1950, kön var lång.

Daghemmet beskrevs som ”hypermodernt”. Vi öppningen så hade platserna på daghemmet utökats till 42. I byggnaden hade även avsatts utrymme för en lekskola med 80 platser. De barn som fått plats på lekskolan togs emot i två omgångar, en på förmiddagen om 40 barn, den andra hälften på eftermiddagen. Totalt 122 barn. Lekskolebarnen fick vara totalt fem timmar i verksamheten medan daghemsbarnen kunde vara från 08:00 på morgonen till 18:00 på kvällen.

Personalen, utöver föreståndarinnan, uppgick till ”tio flickor” samt att de regelbundet hade tolv elever från förskoleseminariet på praktik i verksamheten. Fördelar man ut barnen, som mest 82 vid ett och samma tillfälle, blir det drygt 3,7 barn per pedagog. Utan praktikanterna blir siffran 8,2 barn per pedagog. Föreståndarinnan, Viola Karlsson, beskriver i en intervju att det, ett år efter öppnandet, var kö till daghemsplatserna och att behovet av fler daghem snart skulle göra sig påmint. Staden hade då inga planer på några fler barndaghem.

Vad kunde barnen då göra på ett ”hypermodernt” daghem 1952? I ovan nämnda artikel beskrivs hur barnen, i 2 till 7 års ålder, leker ute i snön och att det inomhus finns ”ett rikt urval av leksaker, från de enklaste bygglådor till mera fantasirika saker som pussel och färglådor”. Sen fortsätter det ”men man har även mera fostrande inslag. Dagligen tar man upp ett ämne, en berättelse eller saga, som sedan levandegörs för barnen vid så kallade gruppbord genom att exempelvis tillverka djur eller fåglar av pappersmassa och måla dem så naturtroget som möjligt. Middagsvilan är en obligatorisk del av dagen för ett daghemsbarn”.

Sverige är idag unikt, nästan alla barn mellan 1 och 5 år är inskrivna i förskolan, 87 procent enligt Skolverkets statistik . Vi har en av världens mest omfattande och utbyggda förskoleverksamheter, något vi ska vara stolta över. Detta kan jämföras med att 1960 så gick endast omkring 2 procent av barnen i förskola .

Den svenska förskolan hålls idag fram som ett föredöme i världen, den är idag en självklarhet för barnfamiljer, en förutsättning för att förvärvsarbete, barnens utbildning och familjeliv ska kunna gå ihop. I förskolan utmanas barnen, de lär sig genom lek och pedagogik, de lär sig samarbeta och får en god förberedelse för den väntande grundskolan.

Vem kunde ha trott det för bara en generation sedan? Förskolan i Sverige visar att demokrati och politik har förmågan att omvandla samhället till det bättre för det stora flertalet.

Detta avslutar utdraget ur artikeln Kärt barn har många namn, ett försök att teckna barnomsorgens historia som kommer att kunna läsas i sin helhet i Norrbottens museums årsbok som släpps den 10:e december. I år är temat social historia, hur vård och omsorg om våra äldre, sjuka, barn, funktionshindrade och andra grupper har sett ut och utvecklats med tiden.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.

Lästips (urval av källor till artikeln):

Daghem och förskolor – Betänkande om barnstugor och barntillsyn avgivet av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården

Ekstrand, B. 2000. Småbarnsskolan – vad hände och varför. Doktorsavhandling, Lunds universitet. Göteborg.

Enlund, M. 2008. ”Luleå arbetsstuga – en borgerlig välvilja för fattiga Luleåbarn”. Stadsarkivets årsbok 2008. Luleå.

Enlund, M. 2010. ”Östra baracken – från nödens hus till skolbespisning”. Stadsarkivets årsbok 2009-2010. Luleå.

Johansson, Annika. 2005. Vita bandet Luleå. Föreningens ursprung, verksamhet och utbredning. C-uppsats, historia, Luleå tekniska universitet.

Simmons-Christenssen, G. 1991. ”Barnkrubban – föregångare till daghemmet”, Barnhus. Om räddningsanstalter, barnhem, idiotanstalter, uppfostringsanstalter i Norden från 1700-talet till våra dagar. 133-141. Antologi. Kristianstad.