Ett satans år – storsvagåret 1867

Året är 1867. Befolkningen i Norrlandslänen, Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland och Gävleborg, genomlevde en lång vinter som aldrig tycktes ta slut som avlöstes av en kort och plötslig vår och en lika kort och plötslig sommar. Halshuggarnatten, frosten, gjorde slut på det sista hoppet. Missväxten var ett faktum.

Storsvagåret 1867 ledde till omfattande hunger, svält och tusentals offer. Det drabbade ett samhälle i snabb förvandling. Industrialismen var på väg. Ångsågarna byggdes upp i kustlandskapen. Järnvägarna kröp norrut. Samhället var dock fortfarande illa rustat för att kunna hantera missväxtår och statens resurser var otillräckliga.

Svält och umbäranden verkar avlägset och främmande idag men det här hände för bara 4 generationer sedan. Mina farföräldrars föräldrar föddes under denna tid. Ännu närmare kommer dessa ”satans år” (1867 följdes av ytterligare två missväxtår) då de ägde rum i brytningstiden för fotografiets genombrott. Att se tidiga fotografier från dessa år då brottet mellan det gamla bondesamhället och det nya industrisamhället sker är att få inblick i en annan tid som trots inte ligger alltför långt bort från idag.

Hur kunde tusentals människor svälta ihjäl?

Trots att 1860-talet var ett årtionde som präglades av upprepade missväxtår i Norrlandslänen exporterades det ändå ett jordbruksöverskott från länen, bl.a. smör. Ser man till hela landet så ökade jordbruksexporten kraftigt under hela 1860-talet, framför allt exporten av havre. Londons hästdragna spårvagnar gick på svensk havre.

Så även om befolkningen växte kraftigt under decenniet ökade alltså spannmålsproduktionen, även räknat per person. Skördarna skulle ha räckt till alla. Men alla fick inte mer att äta.

Medan de stora gårdarna kunde leverera för export tvingades en stor del av den fattiga befolkningen i Norrlandslänen att leva på och under svältgränsen.

1867 var, paradoxalt nog, ett svältens år – och ett rekordår för svensk spannmålsexport. Svälten var som vanligt en mindre fråga om missväxt än om fördelning.

De som inte fick någon del av skördar och pengar hade fått lära sig att det var som det skulle vara. Såhär stod det exempelvis i ”Betraktelser för nattvardsungdom” utgiven 1861:

Somliga måste vara fattiga och somliga rika. Det kan inte annorlunda vara. Ville man utjämna denna olikhet, så vore det orättvist, eftersom många tusen skulle bliva berövade det som de med svett och möda förvärvat, och deras ägodelar kastas i händerna på odugliga, lata och lättsinniga människor, som icke förtjänade den gåvan. Så skulle jorden inom kort bliva en ödemark och människorna alla samtliga olyckliga, utfattiga och eländigare än någonsin. Besinna detta, du fattiga, och var nöjd! Är du nöjd så är du rik.

Det var detta synsätt som de utsatta fick möta under svältåren. Att det var tingens ordning. Det var så det skulle vara. Kanske var det därför också hjälpen kom att dröja.

Hungervåren

Det finns många skildringar från våren 1867. Skildringar av de som kände hungern och levde med den. En av dessa var Zakarias Wallmark från byn Kvarnriset i Burträsk i Västerbotten. Han dog 37 år gammal i lungsot, en ålder som idag låter ungt men som i samtiden var nära medelåldern för män på 43 år, medelåldern för kvinnor var 46. Zakarias förde anteckningar i väggalmanackan under svältens vår 1867:

Den 22 maj kl 11.30 på dagen var det 1 grad kallt med vinden från nordost. Stickbuskarna (markering för vinterväg) stå ännu stångraka på träsket och snödjupet är 1 1/2 aln (89 cm).

Den 25 maj: Kall blåst och aldrig töat, alldeles fullt snöföre, snödjup 1 1/4 aln (74 cm). Den 24 maj körde vi på landfast is och ingen stickbuske var löstinad.

Den 1 juni: Kört på isen med gott slädföre.

Den 17 juni blev träsket rent från is och på aftonen blev det stark storm och mycket regn.

Den 19 juni: Släppt ut korna. Snö i skogen, icke löv, icke blåbärsblad och intet gräs.

Inte förrän vid midsommar kunde man så i Kvarnriset. Det var den värsta vår som någonsin drabbat människorna i Norrlandslänen. Den satte spår och märkte människor i ett område som redan hade sex magra år bakom sig.

1867 var medeltemperaturen omkring fem grader kallare än normalt. Det räckte för att försätta en hel landsända i svält. Erik Gidensson från Sjöland i Vilhelmina i Västerbotten var nio år när Storsvagåret tog sin början:

Fram på vårvintern blev vi alldeles utan mat. Vi måste till sist tillgripa den fruktansvärda utvägen och slakta vår enda ko och äta upp den. Medan köttet av kon räckte mådde vi bra. Men det tog slut och ändå syntes ingen vår till.

Då tog vi håret av kohuden och skar upp huden i småbitar och stekte och åt upp dem. Det gick bra och vi mådde gott av dem.

Nu fanns det inget annat matnyttigt än några par gamla kängskor. Men de var tjärade så vi kunde inte äta upp dem genom att steka dem som kohuden. Då lade vi dem i vatten och kokade ur den mest av tjäran och åt upp dem.

Men vi kunde inte få bort all tjärsmak. Jag minns ännu hur det brände i halsen då vi hade ätit skorna. Men ingen vår syntes ändå till.

Nu var allt ätbart slut. Vi trodde nu att vi skulle dö allesammans. Vi var så utmärglade att vi inte kunde gå. Vi låg i sängarna runt väggarna. Det var bara pappa som orkade vara uppe.

En dag minns jag att pappa rakade sig och sade att nu måste vi bereda oss på att dö. Egendomligt nog kände vi ingen hunger. Men vi svällde upp och blev så tjocka. Hur länge vi låg på detta sätt och väntade på döden vet jag inte.

Men så en dag kom farbror Noak till oss med ett par renstekar. Han kokade kött i vatten och gav oss buljong att dricka. Förstå då vi hade druckit buljongen en dag fick vi börja äta köttet. Sedan fick vi mera kött av honom.

Då blev det vår och kunde börja fiska.

Det var inte alla som mötte ett lika lyckosamt slut. Från de fattigaste byarna började det komma larmrapporter om svält och nöd. Resenärer från marknaderna i Arvidsjaur och Arjeplog berättade om människor som tvingades leva i yttersta fattigdom och nöd. Tidningen Fäderneslandet skrev den 12 juni att en änka och två minderåriga barn hittats ihjälsvultna i en stuga i Burträsk.

Illustration av svältdöden i Norrlandslänen från tidningen Fäderneslandet 1867.

Illustration av svältdöden i Norrlandslänen från tidningen Fäderneslandet 1867.

Nödhjälp och emigration

Nödhjälpsarbetet påbörjades under vintern 1867. Tidningar publicerade upprop, undsättningskommittéer bildades, välgörenhetstillställningar anordnades i de borgerliga salongerna och pengarna började strömma in. Till och med dåtidens superkändis, Jenny Lind, skänkte pengar, liksom uppfinnaren John Ericsson. Med pengarna köptes spannmål, spannmål som sedan skulle levereras sjövägen till de utsatta områdena innan isen lade sig igen.

Man lyckades samla in stora mängder pengar, köpte också in stora mängder spannmål och hann också leverera en större mängd till Norrlandslänen innan isen lade sig. Problemet uppstod sen när nödhjälpen skulle distribueras. Nödhjälpskommittéerna hade nämligen beslutat att endast 1/10 skulle delas ut till de behövande direkt 9/10 av hjälpen skulle utgå som ersättning för nödhjälpsarbete. Detta fick skarp kritik i dåtiden och gjorde att nödhjälpen blev ineffektiv då människor på gränsen till svältdöden förväntades arbeta för att få mat på bordet.

Inte blev det bättre av att nödhjälpsarbetet bestod av ”myrutdikningar, väganläggningar och andra för jordbruket gagneliga ändamål”, arbeten som inte gick att utföra under vintertid. Nödhjälpskommittéernas och kommunernas omfattande byråkrati och hårda krav för att få ta bistånd försenade och försvårade hjälpen att nå fram till de som behövde den.

Teckning från tidningen "Fäderneslandet" som var en hårdhänt och skarp kritiker av myndigheter och politiker vid denna tid. I denna teckning raljerar man över ineffektiviteten i utdelningen av nödhjälp.

Teckning från tidningen ”Fäderneslandet” som var en hårdhänt och skarp kritiker av myndigheter och politiker vid denna tid. I denna teckning raljerar man över ineffektiviteten i utdelningen av nödhjälp.

Det under svältåren 1867-1869 som emigrationen kom att växa till en verklig massrörelse, något som underblåstes mycket av den undermåliga hjälp som staten och samhället kunde ställa upp med. Under dessa tre år utvandrade nästan 60 000 människor till USA. Mer än dubbelt så mycket som under perioden 1851-1867. Man drevs bort på grund av svält, förtryck, fattigdom och tiggeri och brist på medborgerliga rättigheter.

Mot bekymren hemma i Sverige stod den lockelse som ”Amerika” innebar där man erbjöd landområden till nya medborgare för uppodling och bosättning till mycket låga kostnader. Det var inte heller längre lika farligt eller långvarigt att resa över Atlanten då segelfartyg i allt högre grad börjat ersättas av ångfartyg. De riktigt fattiga, backstugusittare och inhyseshjon, hade däremot aldrig en chans att lämna sin fattigdom bakom sig.

Agenter och emigrantvärvare hade bra tider under svältåren 1867-1869. Annons ur tidningen Helsingen.

Agenter och emigrantvärvare hade bra tider under svältåren 1867-1869. Annons ur tidningen Helsingen.

Sverige för 150 år sedan

Den 9 maj 1868 tog sig ångfartyget Wester-Norrland genom isen på redden in till Härnösands hamn. Vintern och isoleringen var över. Det var vår och tid för sådd – återigen. Det hade varit ett satans år. En fattig och från politiskt håll sett avlägsen och perifer del av Sverige hade drabbats av en förödande svältkatastrof.

Landet som helhet producerade spannmål så att det gott och väl skulle ha räckt till alla, men en betydande del av den produktionen gick på export till Storbritannien.

En första, starkt spekulativ våg av industrietableringar krävde än så länge bara säsongsarbete av var tionde arbetare i Norrlandslänen, men det gamla samhället, byggt på husbondeansvar och självhushållning sedan århundraden höll på att slås sönder.

Myndigheterna, som ansåg att lidandet delvis var självförvållat och en följd av bristande hushållning, hade slagit larm och bett om undsättning utifrån först när svältkatastrofen var ett faktum. Hjälpverksamheten, i huvudsak finansierad med frivilliga bidrag, insamlade vid välgörenhetstillställningar hemma och utomlands, hade komplicerats av moraliserande och orealistiska villkor formulerade av bidragsgivarna.

Utdelningen av undsättningsspannmål hade försvårats av transportproblem och en stor del av medlen nådde aldrig de behövande innan de åter isolerades av vinterns långa fem månader.

Skaror av jordlösa, arbetslösa, utblottade hade sökt sig in till tätorter och städer för att tigga sig fram. När isoleringen och svälten hade satt ned motståndskraften hos de hårdast drabbade skördade sjukdomar tusentals offer.

Det här skedde i Sverige och det skedde för knappt 150 år sedan. Det manar åtminstone till eftertanke hos mig idag och hur vi vill att vårt samhälle ska se ut.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.

Samtligt källmaterial inklusive illustrationer är hämtat från boken ”Ett satans år” från 1978 författad av Olle Häger, Carl Torell och Hans Villius.

One thought on “Ett satans år – storsvagåret 1867

  1. Ping: Vila i frid – NLL f. 21/9 1863, d. 31/12 2016 | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s