En inblick i Norrlandsfrågan

Bara att säga namnet Norrland väcker känslor. Antingen dyker en bild upp av ett diffust landområde som existerar norr om Dalälven där man pratar ”norrländska”. Eller så är det som i min egen bekantskapskrets en allmän trötthet som sköljer över en att som norrbottning bli kallad norrlänning och att tvingas ta på sig rollen som representant för Sveriges fem nordligaste län, nio nordligaste landskap eller de nordligaste 2/3 av Sveriges yta.

Hur kan det komma sig att ett namn kan väcka så otroligt många känslor, fördomar, bilder? Samtidigt som så många vet så väldigt lite om själva området man pratar om?

Det här blogginlägget kommer inte att behandla hela den s.k. Norrlandsfrågan, det vore en omöjlig uppgift för ett litet blogginlägg. Det här mer en introduktion till bakgrunden, historiken till frågan. Norrlandsfrågan är till att börja med det samlande namnet på den debatt som rörde och fortfarande rör ägandeförhållanden av mark och vatten och samhällsutvecklingen i Sveriges fem nordligaste län.

Förhoppningsvis ger denna introduktion lite större förståelse för varför namnet Norrland genererar alla de här känslorna, fördomarna och bilderna.

Namnets historia

Vad kan vara lämpligare att börja med än att gräva i namnet Norrlands historia. Första gången som namnet uppträder i historiska källor i någon form är 1329. I detta dokument benämns nuvarande Österbotten i Finland för Östernorrlandia. Första gången det uppträder i en mer bekant form är i ett kungligt brev utfärdat av kung Karl Knutsson år 1435. I brevet berättar han att han låtit bud utgå till Hälsingland och ”annorstädes i Norrlanden”.

Här omtalas alltså inte ETT Norrland utan ”Norrlanden”. Flertal. Det är vanligt i skriftliga källor åtminstone fram till sent 1500-tal. Begreppet omfattar även finska Österbotten under en lång tid. Det är tydligt att namnet uppkommit som ett svepande namn på de nordliga områdena, ett namn som uppkommit med utgångspunkt från Mellansverige . Den geografiska avgränsningen för Norrland var under lång tid växlande och har som nämnts ovan avsett olika delar av nuvarande Norrland och norra Finland under århundradenas lopp.

Under 1500-talet börjar däremot den geografiska avgränsning som vi känner till idag bli allt mer uttalad. Det vill säga samtliga län norr om Dalälven och väster om Torneå och Muonio älvar.

Även om den geografiska avgränsningen så småningom klarnar används begreppet fortsatt lite förvirrat under 1600-talet. När den svenska stormakten försökte hitta begrepp för att förklara och uttrycka sitt storslagna ursprung var ordet ”norlanden” i olika former vanliga. Snorre Sturlasons isländska sagor trycktes 1668 med titeln ”Norlandz Chrönika och Beskriffning”. Under 1600-tal kallades de isländska sagorna i Sverige för ”norrländske antikviteter”.

Så småningom blev begreppet ”Norden” eller ”nordisk” men under 1600-tal var ”norrländsk” och andra former av ”Norrland” mycket vanliga för att benämna hela det geografiska område som nu benämns för Norden.

Norrlandsfrågans uppkomst

Det som benämns som Norrlandsfrågan uppstod i slutet av 1800-talet i samband med de stora trävarubolagens allt mer omfattande och intensiva skogsuppköp. Baggböleriet som begrepp fick en ny betydelse, från början hade det avsett olaglig avverkning på statlig mark men från och med slutet av 1800-talet kom det istället att syfta på de ohederliga metoder som bolagen använde för att köpa in timmer och skogsfastigheter från bönderna.

Baggböleriet gav upphov till en debatt om lagstiftning mot aktiebolags rätt att köpa mark. Debatten om exploateringen av de norrländska naturresurserna, vilken inriktning utvecklingen av den norra landsändan skulle ta och rättigheterna till mark och vatten kom snabbt att döpas till ”vår irländska fråga”.

Det syftade till den samtida debatten i det brittiska parlamentet angående de allt starkare kraven på irländsk självständighet. Debattörer som den jämtlandsfödde journalisten Jonas Stadling såg tydliga paralleller mellan det förtryck och den ekonomiska exploatering som det irländska folket levde under och det han tyckte sig uppleva i Norrland.

Även om det var trävaruindustrins tillväxt och agerande som kom att inleda och lägga grunden för debatten som vi idag kallar för Norrlandsfrågan så kom frågan med tiden att handla om industrialiseringen i stort och vilken inriktning utvecklingen i Norrlandslänen skulle ta.

De som kritiserade trävarubolagens baggböleri och exploatering menade hellre att jordbruket skulle gynnas och att de självägande bönderna skulle skyddas. De accepterade industrin men ville hellre se att den utvecklades i mindre skala och under ansvar mot människor och miljö. De samiska rättigheterna var vid den här tiden beklagligt nog helt förbisedda även i denna grupp. Dessa företrädde en utvecklingslinje som skulle leda till ett ”Jordbruksnorrland”.

På andra sidan fanns de som företrädde en fullskalig industrialisering av de norrländska länen. Vad som ansågs vara en sund hushållning med naturresurserna borde avgöras av marknaden menade man, några moraliska eller kulturella invändningar borde inte få tillåtas begränsa denna utveckling menade de. Denna grupp hade ett evolutionärt tankesätt och en tro på att naturresurserna i Norrland gjorde det förutbestämt att utvecklingen skulle gå mot ett ”Industrinorrland”.

Oavsett vilket läger man tillhörde hade de däremot en gemensam syn på Norrland. Norrland var framtidslandet, den region som symboliserade Sveriges framtid. Det som skiljde dem åt var vilken framtid som Norrland speglade och därmed vägen dit.

Norrlandsfrågan efter 1920-30-tal

Den väldigt romantiserade och idealiserade bilden av Norrland kom att få sig en törn efter den ekonomiska depressionen som inträdde under 1920-talet. Sågverk efter sågverk tvingades stänga ned och industrialiseringen stannade av och under perioder var arbetslösheten hög.

Efter 1920-30-tal kom bilden av Norrland att präglas av pessimism istället. Avfolkning, jordbruksnedläggelser, flyttlasspolitik var vanligt förekommande i den mediala rapporteringen, helt plötsligt speglade inte Norrland landets framtid utan det motsatta.

Under 1960-1970-tal återuppväcktes tanken om Norrland var utsuget av övriga Sverige, en kritik som funnits även under det sena 1800- och tidiga 1900-talets kritik av trävarubolagens härjningar i de norrländska skogarna. En kritik som bland annat uttrycktes i den utredning som Landstingens norrlandskommitté genomförde 1923, bl.a. ansåg de att de nordliga länen inte fått ut så mycket av resurserna som man haft rätt till.

Det var i den här andan som texter som Koloni i norr (1971), ”Detta djävla Norrland”: 20 författare möter glesbygden (1971), Angår det Sverige om Norrland finns? (1970) och I Norrland hava vi ett Indien (1976) publicerades. Texter som ville göra upp den upplevda utsugningen av landsändan, som argumenterade för att Norrlandslänen skulle få mer tillbaka av vinsterna från de utvunna naturresurserna och som till och med debatterade för att skilja Norrland från Sverige.

Nu började även statens hantering av samerna inkluderas i debatten. Historikern Magnus Mörner hade i sin forskning dragit parallellen mellan den spanska hanteringen av indianfolken i gruvnäringen i Latinamerika och samernas ställning i den tidiga svenska gruvdriften.

Problemet som man såg det från kritikernas håll var att den svenska centralmaktens agerande från 1600-talet och fram till det sena 1900-talet fokuserats på att exploatera och utvinna naturresurserna på bekostnad av den regionala utvecklingen. Man menade att det var den ”känslokalla, rationalitetsfixerande och profitjagande industrikapitalismen som stängde fabrikerna, kalhögg skogarna, tämjde forsarna och föste folket till städerna”. Arbetsförmedlingen (AMS) döptes om till ”Alla måste söderut” och man ansåg att staten och kapitalet satt i samma båt. Det var också under den här tiden som Norrlandsförbundet inledde ”Vi flytt int”-kampanjen.

Norrlandsfrågan idag

Man kan nog säga att Norrlandsfrågan återigen har fått ett uppsving. I samband med den s.k. gruvboomen för några år sedan blommade samma debatt upp igen, om markrättigheter, bolagens härjningar, samernas rättigheter, om regional utveckling och fördelning av vinster från regionens naturresurser.

Läser man historiken kring Norrlandsfrågan ser man att argumenten och positionerna i debatten ingalunda är nya om än vår samtid ser annorlunda ut än för 50 eller för den delen 100 år sedan.

Po Tidholm eller Arne Müller är på det sättet varken nydanande eller unika i det kritiska förhållningssätt de antagit i frågan om den statliga synen på Norrland, naturresursernas exploatering och Norrlandslänens kultur och natur. Lika lite som att landshövdingen, näringslivsföreträdare och andra som förespråkar en fortsatt exploatering och en överdriven tilltro till industrialiseringens positiva effekter är nydanande eller unika.

Argumenten går igen 100 år senare. Om något visar det att frågan om Norrland, naturresurserna och den regionala utvecklingen fortfarande går obesvarad in i framtiden.

Lästips: Framtidslandet av Sverker Sörlin (1988).

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Hur vi påverkar forntiden och hur forntiden påverkar oss

Hej
Jag som har fått äran att gästblogga för Norrbottens museums kulturmiljöblogg den här veckan heter Therese Ekholm och är doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet. Jag ska berätta om mitt forskningsämne som behandlar den tidigaste bosättningsfasen i Norrland efter istiden, mellanstenåldern 8000-4000 f.Kr., eller mesolitikum som perioden kallas, då människor fortfarande var jägare/samlare och ännu inte bofasta.

Som arkeolog är det bra att specialisera sig på något inom arkeologin och mitt område är osteologi (läran om ben). Jag analyserar benmaterial som kommer fram vid utgrävningar och kan få fram, med hjälp av referensmaterial, om benen kommer från människa eller djur och i så fall vilken djurart, vilket ben i kroppen det rör sig om, vilken ålder individen var i vid dödstillfället och om benet var sjukligt eller om det var skadat innan eller efter dödstillfället. Med benmaterialet som utgångspunkt bygger jag min forskning. Men ett problem med så gamla ben är att de ofta är dåligt bevarade och speciellt i Norrlandsregionen är det dåliga bevaringsförhållanden för ben. Endast de brända benen från mesolitikum finns bevarade i Norrland och det är det brända djurbensmaterialet från arkeologiska platser jag arbetar med.

Det jag gör med benmaterialen är att plocka ut benbitar från bestämda djurarter som påträffats i ett bestämt sammanhang, till exempel i en härd eller i en kokgrop. Dessa ben har jag sedan skickat till Ångströmlaboratoriet för 14C-datering för att få reda på benets ålder och därmed också hur länge sedan det var man brände benet och när djurarten fanns i området. Djurarterna som påträffas på boplatser speglar inte alla typer av djur som fanns där och då, utan bara de djurarter människor tog med till boplatsen. I det här fallet speglar de bara de djurarter vars ben man brände. De ben som inte bränts är borta för länge sedan. Jag studerar även skillnader i djurbensmaterialet, vad det gäller arter och behandlingen av benen, och om det förändras på något sätt geografiskt eller över tid.

figur-1

Benmaterialet jag arbetar med är oftast mycket fragmenterat och hårt bränt. Här är ett typiskt mesolitiskt material från Norrland. Fotograf: Therese Ekholm.

Det som kan vara svårt när man arbetar med förhistoria är att tänka bort de nationella gränserna vi har idag. De är relativt nya om man ser det utifrån ett forntidsperspektiv och skillnaderna i den materiella kulturen är större mellan Norrbotten och Skåne än mellan Norrbotten och norra Finland. De nationella gränserna utgör ibland ett hinder i forskningen eftersom olika regler och lagar gäller i de olika länderna och för olika medborgare. Det är mycket arbete med att leta reda på de prover jag behöver för mitt forskningsprojekt och sedan få tillstånd att datera mina prover. Eftersom 14C-datering är en destruktiv metod betyder det att för att få fram den information man behöver är man tvungen att förstöra provet. Det är då inte alls säkert att man får tillstånd till datering. Om jag sedan skulle vilja göra detta utanför Sveriges gränser skulle det bli ännu svårare att få tillstånd om ens omöjligt.

Att inte få tillgång till arkeologiskt material i andra länder samt viss mån av ointresse om vad som händer på andra sidan gränsen har lett till att tidigare forskning har visat en något skev bild av forntiden. Olika forskare i olika länder har mer eller mindre arbetat med egna, lokala begrepp och med ett material med en snäv geografisk begränsning. För att kunna jämföra olika material måste man analysera dem på samma sätt och publicera dem på ett språk som gör det möjligt att så många som möjligt kan läsa dem. Detta har det nordeuropeiska forskningsprojektet Nordic Blade Technology Network (NBTN) uppmärksammat. Med finansiering från EU har arkeologer från Norge, Sverige, Finland, Litauen, Ryssland, Danmark, Tyskland, Polen och Vitryssland regelbundet kunnat träffas och gemensamt kunnat titta på olika arkeologiska material i olika länder och komma fram till gemensamma begrepp. Det har i sin tur lett till att man funnit likheter i materialen som annars inte kommit fram och de ”isolerade kulturer” man tidigare studerat visar sig vara mer utspridda och dynamiska än man tidigare trott. Mycket av teorierna kring kulturella grupper och vandringsmönster bygger på studier i stenteknologi och till det lägger jag min forskning om födan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett av våra möten med NBTN. Från vänster: Monika Žemantauskaitė (Litauen), Inger Marie Hansen (Norge) och Michał Adamczyk (Polen) studerar ett stenmaterial i det arkeologiska museet i Warszawa. Fotograf: Therese Ekholm

I mitt fall finns det liknande studier, främst i Finland, som jag kan ta del av, jämföra med och hämta idéer från. Jag har också tagit kontakt med dessa forskare och tillsammans kan vi föra en dialog om hur vi ser på våra forskningsresultat. Man får ett större perspektiv och ser på sitt material från en annan synvinkel. Det går alldeles utmärkt att bygga pussel med få bitar så länge de passar i varandra men ju fler bitar man har desto mer framträder en större och mer övergripande bild. Den lilla bilden man har får ett sammanhang i ett större perspektiv.

Detta påverkar inte bara det arkeologiska resultatet utan också hur vi tolkar resultatet och hur vi slutligen ser på forntiden med dess kulturer. Kulturer är inte bara dynamiska geografiskt sett utan även över tid. Ingen kultur är statisk utan förändras hela tiden i och med att den dels utvecklas av medlemmarna inom den kulturella gruppen men också påverkas utifrån, i möten med andra kulturer. Har man dessutom rötter i fler än en kultur eller har goda kontakter med andra kulturer kan man dessutom knyta band mellan dessa och sudda ut de skarpaste skillnaderna. Vi ser idag att vi tar in influenser från andra kulturer i form av filmer, spel, firandet av högtider som Halloween och Alla hjärtans dag och så vidare. Det är inget nytt. Det händer hela tiden och det har hänt så långt tillbaka i historien man kan se. Så också i forntiden, även på stenåldern.

Det vi har sett i de arkeologiska materialen är att de grupper som tillsynes rörde sig i norra Europa för 8000 år sedan hade ett stort kontaktnät där man utbytte varor och kunskap. Det ser man i stenmaterialet och i den teknik som använts för att tillverka stenverktyg. Huruvida människor flyttade in och ut ur dessa kulturella grupper finns inga belägg för alls eftersom vi har så lite data men visst borde det varit då som nu, att vänskap och kärlek kunde uppstå över de kulturella gränserna. Människor har ett behov av att interagera med varandra.

När människor flyttade till nya miljöer var det inte bara andra människor som påverkade kulturen. Den måste ändrats när naturmiljön omkring dem ändrades och råmaterialet till verktygstillverkningen blev ett annat, men det kanske till och med var en del av kulturen för en mobil jägare/samlare. De första som kom till det nyframkomna området efter isens avsmältning kom till en helt ny miljö med nya råmaterial men var födan densamma? Följde man efter födan eller var det annat som lockade? I allt det här finns mitt avhandlingsarbete, om nyttjandet av faunan i Norrland under mellanstenåldern, som en pusselbit i arkeologins stora pussel.

Den som vill läsa mer om min forskning och om NTBN kan göra det på:
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2015_227
http://www.nordicbladetechnologynetwork.se
…och i kommande nummer av Fennoscandia Archaeologica där jag, med bidrag av Olof Östlund från Norrbottens museum, har gjort en delstudie om mesolitikum i Norrbotten.

Vid tangenbordet:
Therese Ekholm, doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet