Norrbotten – en mötesplats under 10 000 år

De nordligaste delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland, känt som Barentsområdet eller Nordkalotten, har en lång historia, eller snarare förhistoria, gemensam. Faktiskt en längre gemensam historia än vad de enskilda nationella regionerna har inom sina respektive länders gränser. Vi har här på Nordkalotten mer som förenar oss över nationsgränserna än vad som skiljer oss åt.

För Norrbottens del kan vi i det arkeologiska materialet se en lång tradition av kommunikation och kontakter som framför allt löpt i en öst-västlig orientering. Många av de kulturella influenser vi kan observera i det arkeologiska materialet har sitt ursprung i dagens Ryssland, Finland och Norge.

 

Regionen kan sägas ha etablerat sina första kontakter med de andra arktiska regionerna redan så tidigt som för 10 600 år sedan i samband med att de första människorna invandrade till Norrbotten. Vilken etnicitet dessa människor hade är oklart, klart är i varje fall att de varken såg sig som svenskar, samer eller finnar. De första norrbottningarna kom till området vid nuvarande Aareavaara, ett liten by strax norr om Pajala. De kom mest troligtvis från de nordligaste delarna av nuvarande Norge eller österifrån från dagens Finland eller Ryssland. De här människorna var pionjärer och överlevnadskonstnärer då de kunde försörja sig i den tuffa miljön precis vid kanten av den retirerande inlandsisen.

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10700 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10600 år sedan i Norrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Genom hela förhistorien upprätthålls dessa öst-västliga kontaktvägar. I Överkalix kommun finns en ca 6000 år gammal kamkeramisk boplats, Lillberget, som uppvisar stora likheter med boplatser från samma tid i Finland, östra Östersjöområdet och Karelen. Den har för den kamkeramiska traditionen typiska kännetecken, bland annat den keramik som gett traditionen dess namn, rysk flinta, bärnsten och kopparfynd. Bosättningen är den västligaste utposten av den kamkeramiska traditionen på Nordkalotten.

Lillbergetkrukan

Kruka från Lillberget som klistrats ihop av keramikskärvor från en begränsad yta. Krukan har en volym på ca 35 liter. Fotograf: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Även under järnålder kan vi se att detta mönstret fortsätter. I närheten av Sangis, omkring 3 mil från den finska gränsen, har vi bevis för en tidig och avancerad järntillverkning och produktion som otvivelaktigt härrör österifrån. För detta talar själva tillverkningsmetoden av järnet samt fyndet av ett bronsspänne av östligt ursprung. Spännet har klara paralleller till fynd från Volga-Kama-området i nuvarande Ryssland där liknande föremål har hittats och som daterats till järnålder.

Det finns fynd från än senare perioder som indikerar upprätthållandet av dessa omfattande kulturella och sociala nätverk, ett exempel på detta är skattfyndet från Töre. Fyndet som gjordes 1915 är daterat till 1300-tal och består fyra fibulor (dräktspännen), ett hänge, fyra dräkthäktor och en sked. Samtliga tillverkade i silver och ett antal av föremålen är guldpläterade. Det mest fascinerande med fyndet är däremot inte silvret och guldet eller ens föremålen i sig utan deras ursprung.

Hela fyndet_fixad

Det samlade fyndet från Töre, Norrbottens enda kända medeltida silverskatt © Norrbottens museum

Förutom att delar av fyndet härrör från norra Norge, sydöstra Finland och nordvästra Ryssland finns nu även ett inslag som stammar från Sydskandinavien. Fyndet illustrerar på ett bra sätt den omorientering som vi kan spåra i det arkeologiska materialet från och med tidig medeltid: de traditionella kontaktvägarna upprätthålls men den nord-sydliga orienteringen som kommer att prägla regionen från och med nu har börjat ge avtryck i det arkeologiska materialet.

I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken beskriver författaren bland annat marknaden i Torne. Denna beskrivning är en av de tidigaste skriftliga återgivningarna av de multikulturella och vidsträckta kommunikationer som karakteriserade Norrbotten och Nordkalotten fram till skapandet av nationalstaterna vilka i sin formeringsprocess under 1800-1900-tal slutligen bröt upp de uråldriga relationerna. Olaus Magnus beskriver hur handelsmän från Stockholm, Åbo, Raumo och Öregrund färdades till Torne men också de ryska handelsmännens, muskoviternas, ankomst till marknaden. Han beskriver hur dessa anländer via inlandets vattenvägar med små och lätta båtar som kunde bäras över land mellan de farbara vattenlederna.

Nordkalottens förhistoria och historia är en som präglats av kommunikation och kulturellt utbyte. Långa avstånd och tuffa förhållanden har inte avskräckt invånarna i området från att etablera och upprätthålla nätverk som sträckte sig från Atlanten i väst och till Uralbergen i öst, från Nordkap i norr till Mälardalen i söder.

De två ryska arkeologerna Marek Jasinski och Oleg Ovsyannikov är bara några som har lagt fram hypotesen om att dessa kontakter under järnålder utvecklats till ett gemensamt trans-Arktiskt kommunikationsnätverk baserat kring de nordliga flodsystemen. Detta nätverk sträckte sig från norra Skandinavien, via Vita Havet och Norra Dvina till västra Sibirien. Nätverket var enligt denna hypotes uppdelat i två sektioner med Norra Dvina som centralområde och nav i nätverket. Nedre Dvina var under hela nätverkets existens en skärningspunkt mellan de nord-sydliga och öst-västliga rutterna. Norrbotten tillhörde det västligaste undersystemet i portage-nätverket som Jasinski & Ovsyannikov kallar för Norrbotten-Vita Havssystemet. Detta geografiska område kallades av ryska krönikörer under järnålder och tidig medeltid för Kayanskaya Zemlya eller på svenska; Kajanernas land.

Det arkeologiska materialet från yngre järnålder i Norrbotten stöder kan indikera existensen av ett sådant nätverk. Inga Serning gjorde 1960 den första och hittills enda sammanställningen över järnåldern i övre Norrland. Majoriteten av fynden från perioden härrör från nuvarande Finland, Ryssland, Baltikum och norra Norge. Ett exempel är Storkågefyndet från norra Västerbotten daterat till 300-talet e.Kr. som med sina föremål antyder en förbindelse rakt över Bottniska viken mot södra Finland och Estland. Gråträskfyndet är ytterligare ett exempel från Piteå socken som uppvisar en rik variation av föremål från finsk-baltiskt, ryskt, samt svenskt (gotländskt) område daterade till 1000-1200 e.Kr. med en mycket stor andel norska mynt från perioden 1050-1200.

Från Lule älvdal kan nämnas fyndet av ett svärd funnet vid Niotsjaure, en av källsjöarna till Kamajokk. Svärdet som har daterats till tidig vikingatid har med stor sannolikhet sitt ursprung i Norge. Fyndplatsen ansluter till den färdväg som via Luleälven tog resenärer över vattendelaren ned till Tysfjord. Två andra fynd från Lule älvdal som är mycket intressanta är de s.k. Brotjärns- och Vajkijaurfynden. Bägge två är gravfynd daterade till sen vikingatid, mycket lika varandra till fyndsammansättning, lokalisering och innehåller föremål som anknyter starkt till sydvästra Finland

Norrbotten har aldrig varit en periferi sett till regionens förhistoria, det har genom tiderna varit en mötesplats och utgjort en skärningspunkt i långväga nätverk vilket resulterat i en oerhört komplex och intressant blandkultur som är unik för Sverige.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s