De allra flesta av fornlämningarna i Norrbotten ligger i skogen. Statistiken för hur många lämningar som skadas i samband med olika skogsbruksåtgärder har i många år varit en rätt deprimerande läsning. Runt 40% av de kända lämningarna skadas (SKS årsredovisning 2015) och hur många okända lämningar som förstörs är givetvis okänt.

Frida Palmbo på en markberedd boplats. Foto Olof Östlund

Nu verkar det dock som en ljusning kan vara på gång. Den gångna veckan hölls ett seminarium i Sundsvall under namnet ”Kraftsamling för bättre kulturmiljöhänsyn – Nollvision 2020”. Skogsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser, skogsbolag, entreprenörer och länsmuseer samlades för att diskutera läget och vad man ska göra åt det. Glädjande kunde 2016 års inventeringar visa på ett trendbrott vad gäller antalet skadade lämningar, 34% (SKS årsredovisning 2016). Kommande inventeringar får visa om det håller i sig. Det är för tidigt att säga om detta initiativ kommer att hjälpa i längden men förutsättningarna är goda.

Utmärkt härd utanför Gällivare. Foto Lars Backman

Hur arbetar vi på Norrbottens museum med skogsbruket då? Det mesta vi gör är sk utmärkningar. Dvs när en markägare, planerare eller entreprenör inte tycker sig hitta de fornlämningar som finns inom en avverkningspost så åker någon av museets arkeologer ut och märker upp lämningarna. Oftast tillsammans med den som hört av sig. Vid dessa fältbesök sätts också det villkorsområde som Länsstyrelsen fastställt för de aktuella lämningarna ut. Vi har också tidigare haft en del utbildningsdagar med bla olika skogsbolag och deras entreprenörer om hur man hittar igen olika lämningstyper och hur man kan undvika att skada dem.

Nu ligger snön djup men redan har några planerare från olika skogsbolag hört av sig för att få hjälp till våren. Vi får hoppas att våra och andras insatser hjälper så att ambitionen om en nollvision 2020 kan bli verklighet.

Vid tangentbordet
Lars Backman