Hej alla,

Jag heter C-G Ojala och jag är er gästbloggare denna vecka. Jag arbetar som forskare i arkeologi vid Uppsala universitet, men jag är född och uppvuxen i Haparanda i Tornedalen. Mycket av min forskning har berört frågor som handlar om arkeologi, historia och kulturarv i Norrbottens län – så det är nog därför som jag blev tillfrågad att skriva en gästblogg på Norrbottens museums hemsida.

Det känns väldigt roligt och mycket hedrande att få medverka som gästbloggare här på sidan – och det finns många frågor jag skulle vilja ta upp och skriva om. Eftersom jag är ny här på sidan så tänkte jag börja med att presentera mig själv och berätta lite mer om min pågående och tidigare forskning.

Jag är alltså född och uppvuxen i Haparanda, men har bott länge i Uppsala, där jag bland annat har studerat arkeologi. I november 2009 disputerade jag vid Uppsala universitet med en doktorsavhandling som heter Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europe (avhandlingen kan man läsa online: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-108857).

I avhandlingen diskuterade jag forskningshistoriska perspektiv på samisk förhistoria och samisk arkeologi, liksom mer nutidsorienterade perspektiv på samiskt kulturarv. Bland annat så diskuterade jag frågor om samiska kulturella rättigheter och om repatriering (återföring) av samiskt kulturarv och återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor.

Jag arbetar för närvarande med två forskningsprojekt, som båda är finansierade av Vetenskapsrådet. I de två projekten arbetar jag tillsammans med Jonas Nordin, arkeolog vid Historiska museet i Stockholm och Uppsala universitet, som är specialist på historisk arkeologi och studier av tidigmodern skandinavisk kolonialism och dess globala samband.

Det första projektet kallas En kolonial arena och behandlar olika aspekter av den tidigmoderna koloniala historien i norra Sverige och Sápmi, såsom den tidiga industrialiseringen med gruvor och silver- och kopparbruk, men även frågor kring den svenska kyrkans mission i de samiska områdena och de tidiga kyrk- och marknadsplatser som svenska staten grundade i norra Sveriges inland under 1600- och 1700-tal. Många av de platser som vi är intresserade av ligger just i Norrbottens län, t.ex. silvergruvan i Nasafjäll och silverbruken i Silbojokk och Kvikkjokk, gruvorna och hyttorna i Svappavaara och Masugnsbyn, koppar- och järnbruket i Kengis, liksom Jokkmokks, Arvidsjaurs och Arjeplogs gamla marknadsplatser. Vårt fokus i projektet är huvudsakligen 1600- och 1700-tal, och vi vill försöka utforska arkeologins möjligheter att bidra med nya perspektiv på den tidigmoderna historien.

 

Det andra projektet heter Att samla Sápmi och har som syfte att undersöka den tidigmoderna insamlingen av samisk materiell kultur och betydelserna av denna historia i dag. I Att samla Sápmi-projektet deltar flera forskare och museiarbetare från Sverige, Norge och Finland: förutom Jonas och jag deltar i olika omfattning även Linda Andersson Burnett, Linnéuniversitetet i Växjö, Birgitta Fossum, Saemien Sijte – Sydsamiskt museum i Snåsa, Norge, Eeva-Kristiina Harlin, Giellagas Institutet (för samiska studier) vid Uleåborgs universitet, Vesa-Pekka Herva, Uleåborgs universitet, och Sunna Kuoljok, Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.

I projektet ingår flera olika delstudier, bland annat en kartläggning av var det i dag finns samlingar av samiska föremål från tiden före 1800-talets början. Kartläggningen täcker i första hand museer i de nordiska länderna och i andra europeiska länder. Vi är intresserade av hur, när, var, av vem och varför insamlingen av samiska föremål, såsom de heliga samiska trummorna, sejtar, men även kläder och andra bruksföremål, ägde rum. Vilka låg bakom att dessa föremål samlades in? Varför var man intresserade av samiska föremål, och hur såg man på dessa föremål? Vad hände med föremålen?

 Vi är också intresserade av de tidigmoderna forskare och samlare som ville ha och såg till att skaffa sig samiska föremål, och vilka olika nätverk de ingick i. En central gestalt här är Johannes Schefferus, professor vid Uppsala universitet, som skrev boken Lapponia, vilken publicerades första gången på latin 1673. Lapponia var det första större verket om Sápmi och om samisk kultur och religion, och fick en enorm betydelse för senare tids syn på den samiska befolkningen såväl i Sverige som runt om i Europa. Boken översattes också snabbt till engelska, franska, tyska och holländska – men till svenska först 1956. Schefferus hade också en egen samling av samiska föremål, t.ex. trummor och sejtar, i sitt museum i Uppsala. Vi är också intresserad av Schefferus informanter till Lapponia, såväl präster och missionärer i de samiska områdena som samiska studenter vid Uppsala universitet.

 Ett annat delprojekt handlar om synen på samer och intresset för samisk materiell kultur på de brittiska öarna under 1600- och 1700-tal. Det projektet leds av Linda Andersson Burnett, historiker vid Linnéuniversitetet i Växjö.

De heliga samiska trummorna är förstås centrala i projektet. Trummorna var mycket viktiga i de tidigmoderna samiska religiösa ritualerna. Men svenska kyrkan och missionärerna såg dessa som redskap för avgudadyrkan och bruket av trummorna förbjöds, med hot om dödsstraff. Många trummor konfiskerades av staten och kyrkan och ett stort antal förstördes. Samtidigt fanns ett stort intresse från olika samlare i Sverige och runt om i Europa och ett antal av de insamlade, konfiskerade eller stulna trummorna hamnade i olika samlingar runt om i Europa, där de återfinns i dag. Vad ska hända med de här trummorna i framtiden?

Ett annat mycket viktigt syfte med projektet är just att försöka förstå vilka olika betydelse de samiska föremål som finns på olika museer har för människor i dag. Här är förstås frågan om förvaltning av samiskt kulturarv och diskussionerna om större samiskt självbestämmande i kulturarvsfrågor och repatriering av samiskt kulturarv centralt. Vi har också genomfört studier av vissa samlingar från 1600-tal, vid Skokloster slott och Livrustkammaren, där samiska slöjdare har studerat dessa unika föremål. Sunna Kuoljok, etnolog vid Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk, har lett studierna av samlingarna vid dessa museer.

Med de här två projekten vill vi försöka förstå den koloniala historien under 1600- och 1700-tal, och konsekvenserna av denna historia i dag, utifrån olika perspektiv. Vi är intresserade av de olika banden och kopplingarna mellan då och nu. Många av de konflikter som finns i dag kring exploateringen av naturresurser och etableringen av nya gruvor, inte minst i Norrbottens län, har rötter som går långt tillbaka i tiden. Vi tycker att det är viktigt att kritiskt granska denna historia. Det rör sig om en historia med många mörka inslag.

De forskningsprojekt som jag arbetar med just nu handlar alltså om tidigmodern tid, i första hand 1600- och 1700-tal, i norr. Arkeologin som behandlar historiska perioder, då det finns såväl arkeologiska som historiska källor, brukar kallas för historisk arkeologi. Under studiet av historisk tid får ofta arkeologin en extra dynamik, eftersom det många gånger handlar om frågor som direkt berör människor i dag – t.ex. kring landrättigheter eller frågor om identitet – frågor som ofta är kontroversiella och omdebatterade i samhället i dag (även om detta naturligtvis också är fallet ibland när det gäller förhistorisk arkeologi).

Det finns ett stort behov av mer arkeologisk forskning när det gäller samisk historia, och för övrigt vad gäller norra Sverige i stort. När det gäller 1600- och 1700-tal, som jag skriver mest om i det här inlägget, så tror jag att det finns en jättestor potential för arkeologin att bidra med ny kunskap om och nya perspektiv på den tidsepoken. Det är så mycket som vi inte vet. Och det finns så många människor, platser och händelser som aldrig fått någon röst eller något utrymme i de historiska källorna.

Här måste jag passa på att betona vilken spännande arkeologi som Norrbottens län kan uppvisa. Samtidigt är sorgligt nog mycket av den arkeologi som bedrivs i Norrbottens län okänt för många arkeologer i södra Sverige. Varför är det så? Ofta är det tyvärr så att arkeologistudenterna vid universiteten i södra Sverige inte får lära sig särskilt mycket om arkeologi och (för-)historia i norra Sverige och de nya resultat som kommit fram vid senare tids utgrävningar och inventeringar. När jag har undervisat för arkeologistudenter i Uppsala har jag försökt att förmedla hur mycket intressant som finns uppe i norr och hur mycket spännande som pågår.

Arkeologin i Norrbotten är också intressant med tanke på länets mångkulturella historia. Som uppvuxen i Tornedalen är jag fascinerad av blandningen av tornedalskt, finskt, samiskt och svenskt i historien. Visst förekommer det konflikter, vilket alla som lever i Norrbotten eller följer samhällsdebatterna i Norrbotten väl känner till. Men det är också en enorm rikedom.

En annan jätteviktig aspekt av arkeologin i Norrbotten, som ger forskningen ytterligare en spännande dimension, är behovet av att arbeta över dagens nationsgränser mot Norge och Finland, och även Ryssland, fastän Norrbotten inte har en direkt gräns mot Ryssland (jag har själv intresserat mig mycket för arkeologi och (för-)historia i Ryssland och forna Sovjetunionen och har skrivit om detta bland annat i min avhandling – men det får jag berätta mer om någon annan gång). Detta gäller inte minst frågor om samisk historia och kulturarv, där de sentida nationsgränserna ofta ger en skev och felaktig bild av historien. Det finns mycket att göra och massor av viktiga frågor som skulle behöva undersökas närmare. Här har förstås Norrbottens museum en jätteviktig roll att spela. Vilken förmån – men också utmaning – att få arbeta på Norrbottens museum, tänker jag!

En fråga som har intresserat mig i min forskning har att göra med diskussioner om kulturella rättigheter och debatter om repatriering av kulturarv och återbegravning av mänskliga kvarlevor. Det här är en fråga som är av stor betydelse i många länder i världen, t.ex. USA och Australien, i förhållande till olika urfolksgrupper, och det är även en viktig aktuell fråga i det samiska samhället. Under 1800-talet och tidigt 1900-talet samlades samiska mänskliga kvarlevor in till olika anatomiska och rasbiologiska samlingar, och många gravplatser och kyrkogårdar i samiska områden utgrävdes eller regelrätt plundrades. En annan del av denna historia rör de rasbiologiska undersökningarna, med bland annat skallmätningar, som ägde rum under tidigt 1900-tal. Under senare tid har en rad krav från samiska aktivister och från Sametinget förts fram om att dessa samiska mänskliga kvarlevor ska återföras och återbegravas. Det finns ett fåtal fall av återbegravningar av samiska mänskliga kvarlevor i Sverige, såsom Soejvengeelles grav i Tärna 2002 och en grav vid Gransjön i norra Jämtland 2011. I Norge genomfördes en stor, uppmärksammad och omdebatterad återbegravningsceremoni vid den skoltsamiska begravningsplatsen i Neiden i östra Finnmark i Norge år 2011, då kvarlevor från ett 90-tal individer återbegravdes från de anatomiska samlingarna vid Oslo universitet. I Sverige finns också ett antal aktuella fall som är mycket omdiskuterade, bland annat gällande de mänskliga kvarlevor som grävdes upp vid Rounala kyrkogård, norr om Karesuando, år 1915 på uppdrag av Anatomiska institutionen vid Uppsala universitet.

Jag tycker att det är jätteviktigt för arkeologer att diskutera dessa frågor, som i mångt och mycket handlar om samernas ställning som ett urfolk och rätten till samiskt självbestämmande. Men det handlar också om forskarnas roller och ansvar i samhället, om relationen mellan forskare och andra grupper i samhället och behovet av att kritiskt granska sin vetenskaps historia. Det är viktigt att inte blunda för de svåra frågorna. Det finns också olika etiska riktlinjer för museer och arkeologiska forskning, och internationella konventioner och deklarationer, som man behöver förhålla sig till. Inte minst FN:s Deklaration för urfolks rättigheter, från 2007, är intressant i detta sammanhang, där det ingår flera paragrafer om urfolks rätt till sitt kulturarv, sina heliga platser och användning och kontroll över sina ceremoniella föremål, liksom urfolks rätt till repatriering av mänskliga kvarlevor.

Jag har också skrivit en artikel om Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor i kyrkans vitbok om de historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som publicerades 2016 (artikeln kan läsas online: https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1526167). För de som inte läst boken, eller egentligen böckerna eftersom den är utgiven i två tjocka band, så rekommenderar jag verkligen detta. Här finns en rad intressanta artiklar om olika aspekter av relationer mellan kyrkan och samerna, t.ex. vad gäller skolsystemet, rasbiologisk forskning, samiska religiösa trosuppfattningar och ritualer, och mycket mer. Även om viss kritik har riktats mot vitboken för att inte på djupet ha tagit i itu med vissa kontroversiella frågor, såsom kyrkans markägande och samiska landrättigheter, så utgör ändå boken ett viktigt första steg i en lång process.

I dag förs också diskussioner om en eventuell framtida sanningskommission – eller kanske sannings- och försoningskommission – som skulle belysa och granska den svenska statens förhållningssätt, relationer, politik och handlingar gentemot de samiska befolkningsgrupperna. Viktiga frågor är hur en sådan kommission skulle se ut, vilka frågor som ska undersökas, vem som tillsätter den och styr dess arbete och vem som får bidra med kunskaper och erfarenheter. Jag tror att en sådan kommission skulle kunna vara mycket viktig för såväl det samiska samhället som för den svenska staten, men det är väldigt viktigt att processen går ”rätt” till och att den samiska befolkningen får styra och bidra till processen, att många olika samiska röster får höras, och att staten inte ”kidnappar” processen.

Jag skriver det här på Gotland, där vi har haft ett personalmöte. Den tidigare Högskolan på Gotland har för ett par år sedan blivit en del av Uppsala universitet, så numera har arkeologiska institutionen (som egentligen heter Institutionen för arkeologi och antik historia och förutom arkeologi även inrymmer antikens kultur och samhällsliv och egyptologi) två avdelningar på två campus: Uppsala och Visby. Gotland är också på många sätt ett väldigt spännande område för arkeologi. Här är, liksom i Norrbotten, frågor om identitet och relationerna till den svenska staten och den svenska historien, av stor betydelse. Även om det inte är mitt specialområde så lär man sig alltid något nytt när man träffar sina gotländska kollegor!

Senare under september månad kommer Jonas och jag att genomföra en fältresa i Norrbottens län, i samarbete med Åsa Lindgren från Norrbottens museum. Vi planerar att besöka ett antal tidigmoderna bruksmiljöer och utföra vissa karteringsarbeten. Det ska bli jättespännande!

Men nu får jag nog sluta så att det inte blir alltför långt 😉 Det är dags för oss att bege oss från Gotland till Uppsala. Och jag ser jättemycket fram emot att snart komma tillbaka till Norrbotten för några veckors fältarbete. Med detta får jag tacka för mig och önska alla en trevlig september!