I december förra året gästbloggade jag om världsarvet Laponia med särskilt fokus på vår verksamhet som har med spår av tidigare brukare/historiska spår, att göra. Ett ”försvunnet” fångstgropssystem gav då huvudbry samtidigt som ett nytt, inte känt, system dök upp. Ett år av ”cliffhanger” är nu till ända och mysteriet med det försvunna fångstgropssystemet, har fått sin lösning.
Läs gärna inlägget från 2017 här, för att friska upp minnet!
Men ni får hålla er till tåls en stund till. Först ska jag berätta lite om vad som hänt under fältsäsongen 2018. Vi har påbörjat ett samarbetsprojekt med Silvermuseet ”Kulturmiljöer och landskap i Laponia”. Här kan alla, brukare och besökare, ta del av föreläsningar och kunskapsresor i fält som handlar om hur människan nyttjat och format landskapet. I år har vi haft fältresor längs Ritsemvägen som varit mycket populära. Vi har även skapat en tipsfunktion för att kunna ta emot tips om nya lämningar, granska och sedan registrera dem:
https://laponia.nu/livet-i-laponia/markerna/spar-i-landskapet/projekt/
Ett av våra stora fokusområden just nu är Muttos/ Muddus nationalpark. I höst har en ny entré blivit klar och snart ska den fyllas med skyltar. Som en del i kunskapsinsamlingen har jag påbörjat en inventering i anslutning till vandringslederna i parken. Många nya forn- och kulturlämningar som ni kan se nedan!
En nästan helt färdigställd entré för Muttos/ Muddus nationalpark vid Skajdde. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Härd, strax N om fallstugan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
En fångstgrop i ett system med många gropar, Ö om fallstugan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjouttjudus.
Kojgrund. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Kåta/bod?, invid kojgrund och härd. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Det andra fokusområdet vi arbetar med just nu, är området kring Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Fångstgropssystemet som jag fann i fjol är nu registrerat, enligt konstens alla regler. Hela åtta gropar blev det. Kanske har det funnits någon fler grop som fick sätta livet till, i och med brytningen av vägen till Satis. Groparna ligger strategiskt placerade, i en båge mellan Nieras fjällbrant och Viedásädno, vid Vattenfalls gamla elljusspår.
Fångstgrop vid det gamla elljusspåret. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Så till mysteriet…………
Fångstgropssystemet Gällivare 118:1, som ska bestå av fyra gropar, är inte längre försvunnet! Kommer ni ihåg var det skulle ligga? I en storblockig kraftledningsgata vid Satisvägen. Att det inte ligger där, kunde jag konstatera redan 2015 och sedan dess har jag sökt vida omkring, utan resultat. Nåja, inte helt utan resultat, en del andra lämningar och ett helt annat fångstgropssystem, har det som bekant blivit.
Inledde årets ”expedition” norrifrån, med att lokalisera den gamla körvägen till Satis. Jo då, den fanns den med. Svår att följa och kraftigt igenvuxen. Startade dagen full av tillförsikt, med en upptäckaranda som fått självaste Indiana Jones att häpna. Men när timmarna går och det enda man ser är stenar, block, fjällbjörkar och en och annan mygga, är det lätt att börja tvivla på sin förmåga. Till slut gav jag upp och rullade bokstavligen ner på en frodig fjällbjörksäng, intill Vattenfalls anläggning på Ganijvárásj. Och där mellan ormbunkar och midsommarblomster låg en grop!
Den som söker, hon finner.
Så självklar som bara en fångstgrop kan vara. Allt var rätt; läge, form och material. Det enda som var fel, var att det bara var en grop. Var fanns resterande tre? Var jag ändå på fel ställe? Läste beskrivningen om och om igen, mätte och stegade runt. Till slut föll pusselbitarna på plats, jag hade hittat det försvunna fångstgropssystemet!
Dessvärre är grop nr 2-4 igenfyllda, något av ett antiklimax. Några av referenspunkterna finns kvar, ett stort flyttblock och en myr/tjärn som numera består av schaktmassor.
Det försvunna fångstgropssystemet. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Självklart är jag nöjd och lättad över att ha hittat ”rätt”. Samtidigt blir jag en aning förfärad över hur gamla, felaktiga registreringar faktiskt får förödande konsekvenser för kulturavet.
En nationalpark ger inget absolut skydd för forn-och kulturlämningar. Världsarvet är ett kulturlandskap där människan påverkat och brukat landskapet allt sedan inlandsisen släppte sitt grepp. Oavsett näring (vattenkraft, rennäring, turism) eller form av brukande, krävs ett hållbart och medvetet sådant, för att vi ska kunna bevara världsarvets värden. Ansvaret ligger hos oss alla. Men kanske särskilt hos näringarna.
2019 då? Lite tomt känns det allt, att inte ha något specifikt att leta efter. Men med en yta lika stor som tre Gotland, finns det en hel del att göra. Inventeringen i Muttos fortsätter och sen ser jag med spänning fram emot att få bege mig till ”andra sidan” där nya projekt väntar.
Anna Rimpi, arkeolog, Laponiatjuottjudus
Besök oss gärna på http://www.laponia.nu/
Källor:
Bergengren, K. 1964. Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom Vietas kraftstations byggnadsområde vid Stora Sjöfallet och längs den till detta område planerade tillfartsvägen på N-sidan av Stora Luleåvattnet och Langas mellan Luleluspen och Vietasjokk utlopp, Gällivare socken, Lappland 1962. ATA Stockholm dnr 3555/64.
Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994
Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus
Tillgänglig på Internet: http://laponia.nu/wp-content/uploads/2015/03/Laponia-forvaltningsplan-svenska.pdf
FMIS
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html
kartbild.com-öppna data
https://kartbild.com/#15/61.2616/16.8677
Intressant och glädjande att se ett samarbetet mellan Silvermuseet, Norrbottens museum och Laponiatjuottjudos. Och inventeringar i ovannämnda regioner. Hoppas att inventeringarna även kan inbegripa närliggande regioner utanför världsarvets gränser. Jag jobbar vidare, nu som pensionär, med undersökningar längs såväl Lilla som Stora Lule älv och gör ständigt nya fynd på Älvnäset och uppströms älvdalarna. Något som jag nu prioriterar tillsammans med länsstyrelsen är åtgärder för skyddande av den mesolitiska graven nedströms Liggadammen på kanten av messauremagasinets norra ‘strand’. Jag hoppas på hjälp av Vattenfall med rådgivning och kontakter för lösningar gällande fungerande erosionsskydd. Magasinet äter sig nu in i gravens kant och läget är akut. Mina inventeringar i övrigt är ofta riktade med syfte att nå ökad förståelse av den forna intensiva skogssamiska närvaron i regionen. När jag här läser om dina inventeringar Anna Rimpi, så tänds ett stort hopp om ett samarbete och rika möjligheter till nya upptäckter och större kännedom om denna regions mycket intressanta kulturhistoria. Flera tänkbara platser för hällristningar bör t ex grundligt undersökas när tid och resurser ges.
Hoppas på återhörande! (Och PS: fångstgropsystem stavas med ett s… 🙂
Vänliga hälsningar
Magnus Sjögren, tidigare museipedagog vid Vuollerim 6000
magnus_456@hotmail.com
Ja visst är det bra och viktigt med samarbeten! Jag har också besökt Liggagraven och rapporterat in skadorna, hoppas att något blir gjort så snart som möjligt. I dagsläget är det prioriterat att Laponiatjuottjudus arbeten sker inom världsarvets gränser. Men självklart kan det i framtiden bli tal om projekt som berör områden utanför. Välkommen att ta del av vår förvaltning via vår hemsida http://www.laponia.nu
Vänlig hälsning/ varrudagáj
Anna Rimpi