Det här med fångstgropar…

Kan inte släppa dem. Den som följt vårt arbete under de senaste åren vet att de kom på tapeten på allvar, redan under 2016, i samband med ett litet mysterium i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet:

Kulturmiljöarbete inom Världsarvet Laponia

Ett mysterium i världsarvet Laponia

Det där mysteriet satte igång något. Jag började söka, i fält, i arkiv, i rapporter och framförallt, genom kartanalyser av olika slag. Under den här tiden har Lantmäteriet släppt ett terrängskuggningsskikt över hela Laponia. Det kartskiktet har möjliggjort djupare analyser inför inventering som visat sig särskilt effektivt för att upptäcka just fångstgropar. Det ena leder dessutom ofta till det andra. Förvaltningen har också fått tips, förmedlade av några lokalbor inom Sirges sameby.

Och som ni vet, den som söker, finner! Allt detta har nu gett upphov till upptäckten av 2 unika områden med en osedvanlig mängd och koncentration av fångstgropar/fångstgropssystem. Område  1) Sijddojávrre/ Tjaktjajávrre samt område 2) norra delarna Sjávnja naturreservat.

Karta över område 1 och 2. Den lila linjen anger gräns för världsarvet.

Vad vet vi då idag om fångstgropar i Norrbotten och Laponia? Det är ju en sedan länge känd fornlämningstyp i norra Sverige. Förvånansvärt lite när man börjar titta närmare. Vi vet inte mycket mer än att fångstgropar och fångstgropsystem är vanligt förekommande i landskapet, främst i södra Lappland och Jämtland, har använts för jakt av ren/älg. Att de har haft en lång användningstid och är svåra att datera. Den rådande inställning är att groparna inte kan ge någon direkt ny information men det har höjts en del kritiska röster under de senaste åren. De har helt enkelt blivit styvmoderligt behandlade.

Vår kunskap om fångstgropar i norra Norrland, grundar sig huvudsakligen på få och gamla undersökningar samt från undersökningar utförda i södra Norrland. Sammantaget har detta skapat schablonmässiga slutsatser kring fångstgropen som lämningstyp. Det finns en slags allmän uppfattning att fångstgropar är ovanliga inom fjällområdet och framförallt på altituder över 500 möh.

Illustration ur Ramqvist, Per H. (2007). Fem Norrland: om norrländska regioner och deras interaktion. Arkeologi i norr. 10 (2007), s.[153]-180.

Denna spridningskarta, som har några år på nacken, visar att de fångstgrop-tätaste områdena finns i Norrlands mellersta kustland samt det södra inlandet/ Södra Lappland. Tomma ytor sammanfaller till stor del med oinventerade ytor/ rutor.

Så vad gör man när man står med händerna fulla av fångstgropssystem? I fjällmiljö, över 500 möh och knappt kan svara på en enda fråga som dyker upp. Jo, tar tag i det.

Systematiskt kommer fångstgroparna att dokumenteras och registreras, i år har jag betat av fyra st inom område 2. Men det allra mest glädjande är att vi startat upp en metodstudie för provtagning av fångstgrop med jordsond, tillsammans med Silvermuseet, INSARC.

Fångstgrop inom system L2021:5329.

Vi försöker ta reda på om och i så fall vilka typer av fångstgropar som är lämpliga att provta med jordsond för C-14 analys. Att utveckla en metod är ett inledande steg för att synliggöra felkällor och säkerställa provtagningens kvalité inför förhoppningsvis fortsatta studier!

Förberedelse för provtagning vid fångstgrop inom system L2021:5329.

De stora koncentrationerna av fångstgropssystem i Laponia, hyser en gigantisk potential, i områden som på det stora hela är väldigt lite utforskande. Hela kulturlandskap med stora fångstanläggningar väntar på att få rumsliga strukturer och olika geografiska sammanhang belysta, för att skriva allas vår historia i som utanför världsarvet. 

Vad har hänt mer i år, jo åter igen har jag haft en händelserik fältsäsong även om den höll på att ta slut innan den ens börjat. Startade nämligen med att monsterstuka foten, första fältdagen!

Det gick skrämmande sakta de första två veckorna, sen fick jag upp farten, vilket har lett till ett nytt rekord med 297 nya registrerade lämningar i världsarvet.

Den mesta tiden har jag åter lagt inom Stora Sjöfallets nationalpark och Sjávnja naturreservat men självklart en del besök i övriga delar av världsarvet. Om jag ska lyfta fram några höjdpunkter så får det bli Duvgge i Bádjelannda och Gårsåsj i Sjávnja. Fantastiska miljöer, på helt olika sätt. Duvgge ligger i de SV delarna av fjällsjön Virihávrre.  Här möts böljande fjällhedar, djup sjö och forsande glaciärvatten i ett kraftfullt skådespel. Den strida jokken som delar landskapet har på samma gång skapat möten och sammankomster. Årets insats var planerad till den norra sidan av jokken och resulterade i flera fina renvallar med rester av kåtor och härdar intill sjöstranden. Men kanske roligast av allt, var ett boplatsområde med fem stalotomter, på en av de ovanliggande strandterrasserna.

Ett av fallen i Duvggejåhkå.
Duvggejåhkå är mäktig längs hela sin sträckning.
En av stalotomterna, förvillande svår att upptäcka men ändå så tydlig när man får korn på dem.

Duvggejåhkå går, som ni kan se på bilderna, inte att vada. Men jag fick en möjlighet att gå i land på södra sidan, en snabb sväng, som gjorde mig så exalterad att jag började inventera, iförd flytväst… Fortsättning följer under 2022.

Det blir varmt att inventera i flytväst…

Betydligt längre österut befinner sig Gårsåsj, i de östra delarna av den reglerade sjön Sádijávrre. Från den torrlagda sjöstranden leder en stig upp till en öppen hed, längs en liten gårså/ kanjon. Stigen passerar först genom fjällbjörkskog sedan vidare förbi tallskog. Här finns rester av en skolkåta från 1900 talets första hälft och i kanterna av heden ligger flera grupper med kåtatomter efter torvkåtor.

Den förfallna skolkåtan.
En av kåtatomterna på kanten till heden.

Öster om heden, bland gamla tallar och sandiga åsar, slingrar sig ett fångstgropssystem ner till sjöstranden. Tallskogen bär även spår av mängder av barktäkter som vittnar om ett äldre bruk, liksom en del spridda härdar. Landskapet är en arena för möten i tid och rum, nu som då. När jag låg där i tältet under midnattssolen kunde jag nästan höra barnens skratt och lek, hundarnas gnäll och getternas tjatter.

En av barktäkterna i tallskogen nedan vistena i Gårsåsj.

En av barktäkterna i tallskogen nedan vistena i Gårsåsj.

Förfallen kåta i Gårsåsj.

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på www.laponia.nu

Den som söker, finner!

Åter ett år till ända, och vilket år sedan! Så mycket som inte blivit som vi tänkt oss och som krävt speciella anpassningar. Något som däremot gått över alla förväntningar är Laponiatjuottjudus fältarbeten. Aldrig har jag väl känt mig så fri som detta besynnerliga år.

Vemodigt att lämna Muddus/ Muttos nationalpark men spännande att få bege mig västerut i Världsarvet. Utifrån Laponiatjuottjudus kulturmiljöplan och alla källor som den bygger på så står det klart att inte mycket har hänt när det gäller kunskapsläget för kulturhistorien i Laponia. Det finns så att säga mycket att sätta tänderna i.

Vy över Sádijávrre med kära kamrater i släptåg. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Av Laponias yta är ca 27% inventerat för fornlämningar. Det skedde under åren 1992-2001. Denna systematiska fornminnesinventering är sedan länge nedlagd och tittar vi utanför världsarvets gränser, för hela vårt län, har en förstagångsinventering skett på ca 50%. Siffrorna behöver så klart sättas i sin kontext och den är rätt så dyster. Sverige minus Norrland har varit föremål för den moderna, systematiska inventeringen 2-3 gånger………………

Kunskapsluckorna är alltså många, geografiska som tematiska och presenterar sannerligen en möjlighet att gå på upptäcktsfärd. När somliga dörrar stängs öppnas ofta andra om man är villig att ta steget. Det är precis vad som hänt. Årets förutsättningar har erbjudit mig mer tid i fält och det har gett resultat.   

Hela 221 nya registreringar i Fornsök har det blivit! Och jämför vi det med föregående år så är det mer än en fördubbling. Fornlämningar utgör 176 st och övriga kulturhistoriska lämningar 43 st. Japp det blir en del statistik är jag rädd, men när den är så här positiv så är det ju nästan roligt😊

Fördelat över lämningstyper är det så klart härdar som ligger i topp med 155 st, följt av barktäkter, renvallar och visten. Förra året påträffades, (som ni kan läsa om i förra årets inlägg) två lokaler med stalotomter i Gällivare kommun vilket i år lett till utvidgade sökinsatser. Glädjande nog har dessa gett resultat med 4 nya stalotomter fördelade på 3 lokaler!

Härd S om Gágirjávri. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Härd i höstskrud, NÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Barktäkt på tall nedan Juobmotjåhkkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Renvall SÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det är något alldeles särskilt att hitta och dokumentera speciella lämningar som tex. Stalotomter. Aldrig är väl nyfikenheten så på topp som då, du vill liksom inte åka hem…. I år har jag haft förmånen att även finna några hornsamlingar, en bengömma och en gravliknande anläggning, som efter en hel del övervägande, blivit registrerad som Sommargrav.

Den mindre av två mindre stalotomter invid Lapsejåhkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Bengömma. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

De stora geografiska kunskapsluckorna inom Laponia finns huvudsakligen inom Gällivare kommun, inom Sjávnja naturreservat och Stora Sjöfallet/ Stuor Muorkke nationalpark. Det är hit som årets och de kommande årens inventeringsinsatser är förlagda. 204 av 221 registreringar detta år, ligger inom Gällivare kommun.

Men vad betyder allt det här? Har det någon betydelse, gör det någon skillnad att 1 arkeolog knatar runt i ett oändligt Världsarv?

Jo, faktiskt en mängd olika saker.

Inrättandet av Laponiatjuottjudus/ Laponiaförvaltningen har inneburit att ”tomma” områden på kartan, inte längre är tomma. Förvaltningen har under sin korta livslängd lyckats registrera mer än 500 lämningar i Fornsök vilket kan jämföras med ca 3000 nya lämningar under åren 1992-2001. Någonstans är det så enkelt att ”syns vi inte, finns vi inte”. Om Laponia ska kunna gå från exotisk vildmark till ett kulturlandskap behöver vi veta att vi funnits för att vi ska finnas!

Det är otroligt beklagligt att det ur nationell synvinkel inte anse viktigt med historia i norra Sverige. Däremot är vi inte beredda att förlora oss i offerkoftan. Laponiaförvaltningen har valt att hantera den låga %-satsen som en möjlighet: Vi kan göra skillnad. Vi kan se till att ”nya” lämningar påträffas och lägga grunden till att ”nya” frågeställningar ställs. Fördomar, stereotyper och svaga underbyggda ”sanningar”, kan faktiskt ställas på ända.

Nyligen publicerade arkeologen Anders Hansson artikeln” Norrland berövas sin historia” i Östersunds posten. Jag kan inte mer än hålla med om att det är en demokratisk rättighet att få ta del av historien. Jag skulle vilja bygga vidare på hans titel och säga att Sverige och världen berövas sin historia. Vårt och världens arv ska skyddas, bevaras och vårdas för kommande generationer och är till för hela mänskligheten.

Torvkåta. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det känns otroligt glädjande och viktigt att inventering, genom Laponiatjuottjudus, kan göra skillnad för kulturlandskapet och för allas vår historia.

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på www.laponia.nu

Källor:

Rimpi, Anna (2019). Spår av tidigare brukare. Förslag på fokusområden för förvaltningen Laponiatjuottjudus 2019-2025. Kulturmiljöstrategi Laponiatjuottjudus. Ej utgiven rapport. Arbetsmaterial Laponiatjuottjudus.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Arkeologen Anders Hansson ”Norrland berövas sin historia” 2020 artikel Östersunds posten

Edbom, Gunilla (2003). Kulturhistorisk kunskapsöversikt för Laponia en sammanställning av kunskapsläget för kulturhistorien i världsarvsområdet Laponia. Jokkmokk: Ájtte.