Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.

 

Ett mysterium i världsarvet Laponia

I december förra året gästbloggade jag om världsarvet Laponia med särskilt fokus på vår verksamhet som har med spår av tidigare brukare/historiska spår, att göra. Ett ”försvunnet” fångstgropssystem gav då huvudbry samtidigt som ett nytt, inte känt, system dök upp. Ett år av ”cliffhanger” är nu till ända och mysteriet med det försvunna fångstgropssystemet, har fått sin lösning.

Läs gärna inlägget från 2017 här, för att friska upp minnet!

Men ni får hålla er till tåls en stund till. Först ska jag berätta lite om vad som hänt under fältsäsongen 2018. Vi har påbörjat ett samarbetsprojekt med Silvermuseet ”Kulturmiljöer och landskap i Laponia”. Här kan alla, brukare och besökare, ta del av föreläsningar och kunskapsresor i fält som handlar om hur människan nyttjat och format landskapet. I år har vi haft fältresor längs Ritsemvägen som varit mycket populära. Vi har även skapat en tipsfunktion för att kunna ta emot tips om nya lämningar, granska och sedan registrera dem:
https://laponia.nu/livet-i-laponia/markerna/spar-i-landskapet/projekt/

Ett av våra stora fokusområden just nu är Muttos/ Muddus nationalpark. I höst har en ny entré blivit klar och snart ska den fyllas med skyltar. Som en del i kunskapsinsamlingen har jag påbörjat en inventering i anslutning till vandringslederna i parken. Många nya forn- och kulturlämningar som ni kan se nedan!

muttos-nyentre

En nästan helt färdigställd entré för Muttos/ Muddus nationalpark vid Skajdde. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Härd, strax N om fallstugan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En fångstgrop i ett system med många gropar, Ö om fallstugan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjouttjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kojgrund. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kåta/bod?, invid kojgrund och härd. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det andra fokusområdet vi arbetar med just nu, är området kring Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Fångstgropssystemet som jag fann i fjol är nu registrerat, enligt konstens alla regler. Hela åtta gropar blev det. Kanske har det funnits någon fler grop som fick sätta livet till, i och med brytningen av vägen till Satis. Groparna ligger strategiskt placerade, i en båge mellan Nieras fjällbrant och Viedásädno, vid Vattenfalls gamla elljusspår.

karta-fångstgropssystem

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fångstgrop vid det gamla elljusspåret. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Så till mysteriet…………

Fångstgropssystemet Gällivare 118:1, som ska bestå av fyra gropar, är inte längre försvunnet! Kommer ni ihåg var det skulle ligga? I en storblockig kraftledningsgata vid Satisvägen. Att det inte ligger där, kunde jag konstatera redan 2015 och sedan dess har jag sökt vida omkring, utan resultat. Nåja, inte helt utan resultat, en del andra lämningar och ett helt annat fångstgropssystem, har det som bekant blivit.

Inledde årets ”expedition” norrifrån, med att lokalisera den gamla körvägen till Satis. Jo då, den fanns den med. Svår att följa och kraftigt igenvuxen. Startade dagen full av tillförsikt, med en upptäckaranda som fått självaste Indiana Jones att häpna. Men när timmarna går och det enda man ser är stenar, block, fjällbjörkar och en och annan mygga, är det lätt att börja tvivla på sin förmåga. Till slut gav jag upp och rullade bokstavligen ner på en frodig fjällbjörksäng, intill Vattenfalls anläggning på Ganijvárásj. Och där mellan ormbunkar och midsommarblomster låg en grop!

Den som söker, hon finner.

Så självklar som bara en fångstgrop kan vara. Allt var rätt; läge, form och material. Det enda som var fel, var att det bara var en grop. Var fanns resterande tre? Var jag ändå på fel ställe? Läste beskrivningen om och om igen, mätte och stegade runt. Till slut föll pusselbitarna på plats, jag hade hittat det försvunna fångstgropssystemet!

Dessvärre är grop nr 2-4 igenfyllda, något av ett antiklimax. Några av referenspunkterna finns kvar, ett stort flyttblock och en myr/tjärn som numera består av schaktmassor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det försvunna fångstgropssystemet. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Självklart är jag nöjd och lättad över att ha hittat ”rätt”. Samtidigt blir jag en aning förfärad över hur gamla, felaktiga registreringar faktiskt får förödande konsekvenser för kulturavet.

En nationalpark ger inget absolut skydd för forn-och kulturlämningar. Världsarvet är ett kulturlandskap där människan påverkat och brukat landskapet allt sedan inlandsisen släppte sitt grepp. Oavsett näring (vattenkraft, rennäring, turism) eller form av brukande, krävs ett hållbart och medvetet sådant, för att vi ska kunna bevara världsarvets värden. Ansvaret ligger hos oss alla. Men kanske särskilt hos näringarna.

2019 då? Lite tomt känns det allt, att inte ha något specifikt att leta efter. Men med en yta lika stor som tre Gotland, finns det en hel del att göra. Inventeringen i Muttos fortsätter och sen ser jag med spänning fram emot att få bege mig till ”andra sidan” där nya projekt väntar.

Anna Rimpi, arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu/

Källor:

Bergengren, K. 1964. Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom Vietas kraftstations byggnadsområde vid Stora Sjöfallet och längs den till detta område planerade tillfartsvägen på N-sidan av Stora Luleåvattnet och Langas mellan Luleluspen och Vietasjokk utlopp, Gällivare socken, Lappland 1962. ATA Stockholm dnr 3555/64.

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Tillgänglig på Internet: http://laponia.nu/wp-content/uploads/2015/03/Laponia-forvaltningsplan-svenska.pdf

Historiska kartor https://etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor/s/search.html?asUrl=https%3A%2F%2Fetjanster.lantmateriet.se%2Farkivsok%2Fs%2Fstartpage.html&arv=false&pul=true&user=public&swedish=true

FMIS
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html

kartbild.com-öppna data
https://kartbild.com/#15/61.2616/16.8677