Det här med fångstgropar…så började mitt senaste blogginlägg här 2021. Mycket har hänt men fast i fångstgropar är jag om möjligt, än mer. Numera som doktorand vid Institutionen för Arkeologi, antik historia och kulturvård sedan 2023. Att doktorera och att inventera, är båda två ”an education of attention” (Ingold, 2020). Det passar mig perfekt, dvs att titta, lyssna och lära utifrån sig själv, andra och sin omgivning med landskapet och människan i fokus.
Efter min tid som arkeolog vid Laponiatjuottjudus har de två områden med stora koncentrationer av fångstgropar som då påträffades; Område 1) Sijddojávrre/ Tjaktjajávrre samt område 2) norra delarna av Sjávnja naturreservat, gett upphov till många frågor (se blogginlägg Det här med fångstgropar för karta).
Arbetstitel för avhandlingsarbetet är: Vildrensjakt i Sápmi, BC 5000-AD1500: En studie av landskapsbruk, storskaliga fångstanläggningar och samhällsprocesser. Genom fyra artiklar och en sammanfattande kappa ska detta resultera i en så kallad sammanläggningsavhandling under våren 2027. Shit, det närmar sig! Förhoppningen är att skapa en bättre förståelse för hur jägarsamhällen skapar och förändrar sina landskap över tid, att beskriva jaktlandskap och tydliggöra dess betydelse för ekonomiska och sociala system samt att undersöka hur människan har format landskap som en del i sociala processer i områden där renen är och har varit av central betydelse. Det övergripande målet är att studera storskaliga permanenta jaktanläggningar som ett uttryck för materiell, social och ekonomiskt konstruerade landskap samt att bidra till en mer nyanserad förståelse av människor i förhistoriska jaktsamhällen.
Men varför? Jo det finns en stor kunskapslucka vad gäller fångstgropar och jakt med hjälp av dessa trots att de finns så många i Sverige och övriga Fennoskandia. Det finns en brist på studier som sätter groparna och systemen i ett sammanhang i relation till människan och landskapet, relevanta för norra delen av landet och framförallt för det västliga fjällområdet. Vi vet generellt mycket lite om landskapsbruket, rumsligt som temporärt, vilket i mångt och mycket bottnar i svårigheten att datera dem. Deras stora antal och spridning samt det faktum att de till synes är oförändrade över tid har gjort dem mer rumsliga och fysiskt fasta men svårförståeliga över tid.
För att adressera detta har jag använt flera olika metoder, med en tydlig grund i fältinventering. Många gropar har det blivit, mer än 1000 inom arbetsområde 1, vilket är det som fått störst fokus i avhandlingsarbetet. Utöver dokumentation har jag brukat GIS för rumsliga analyser och sedan provtagning för att datera groparna samt mindre undersökningar.
Likväl som för fältarbeten för att inhämta empiriskt material som för att skriva artiklar och avhandlingar så behöver du ha en teoretisk utgångspunkt från vilken du tar dig an uppgiften. För mig handlar det om människan och hennes relationer till landskapet. Utgångspunkten är Landskapet som arena för möten i tid och rum där förslag på en kort definition är ” en materiell manifestation av relationen mellan människor och miljö” (Crumley 1994:6). Men lika viktigt är synen på människan. Jag utgår från att hon har agens, dvs en förmåga att aktivt agera, att förändra. På detta sätt kan människan både anpassa sig till sin omgivning men även skapa och aktivt förändra den. Ett sådant här synsätt gör det möjligt att ge människor från förr en historia. De har förändrat sina liv och sin omgivning över tid. Detta kan verka ganska självklart men dessvärre så har ofta människor i andra tider, i småskaliga samhällen och i ”marginella” områden mer betraktats som oförmögna till förändring. Mina resultat so far, visar något helt annat. I äldre forskning ansåg man att fångstgropar var placerade längs stora vattendrag, älvdalar och trånga passager. I mer sentida forskning har bilden blivit mer nyanserad med mer varierade lägen vad gäller rumslig spridning som ex gränsområden mellan höst och vinterbeten och vid flyttleder för tamren. För mina studieområden har det visat sig att koncentrationer ligger i kant/ slut av fjällområden samt lägre liggande områden mellan höjder där bruket av områden i fjällbjörkskogen över 500 m över havet har varit betydligt mer vanliga än man tidigare trott. Detta eftersom de människor som nyttjade dessa inte bara har anpassat sig till omgivningen. De har istället aktivt förändrat den för att fånga ren tillsammans med traderade kunskaper och strategier för att transformera landskapet. I min första artikel kan ni läsa mer om den rumsliga distributionen av groparna: https://www.cambridge.org/core/journals/european-journal-of-archaeology/article/hunting-pit-systems-as-landscape-domestication-largescale-hunting-in-the-arctic-regions-of-sweden/1719F8DF356BE1470B8FD7E8D17BF0C4
Här förslår jag en aktiv och medveten förvaltning av landskapet och en resurs – renen. Tillsammans bidrar investeringar i dessa två till ett förvaltningskoncept som omfattar hela landskapet, som i sin tur lett till ett domesticerat landskap.
För att titta mer på tid, den temporala delen vad gäller fångstgropar, vilket är och har varit den stora utmaningen, har jag velat adressera dem från ett större rumsligt perspektiv. Detta genom att datera många gropar inom ett system och inom en koncentration av system. För att göra det möjligt har det varit tvunget att se bortom utgrävning och istället utveckling av en provtagningsmetod som kallas ”systematisk sondning”. I samband med detta har även undersökningar utförts för att ta fram referensmaterial och fungera som del i att säkerställa utvecklingen av metoden. Systematisk sondning möjliggör provtagning av många gropar till skillnad från undersökningar. Den går ut på att försöka hitta kol på den gamla markytan under vallen genom att använda en ”vanlig ” jordsond och datera detta. Materialet och läget är detsamma som över tid varit det mest brukade och daterar inte själva gropen eller dess användningstid utan ger en relativ datering av när gropen tidigast kan ha tagits i bruk. Det är lätt att tro att fångstgropar måste ha varit anlagda i områden som är lättgrävda med mycket sand och avsaknad av sten. Utifrån senaste årens fältarbeten kan jag dock garantera att så icke är fallet! I alla fall i de västligaste delarna av länet finns otroliga mängder sten och det är inte ovanligt att sten tillsammans med jord är en del av konstruktionen. Efter otaliga timmar av sondning är den hårda lärdomen att bruka rejäla handskar om du vill undvika blodiga handflator….Vad gör man inte för vetenskapen!
Precis som alla provtagningsmetoder har den brister, den mest tydliga att inte kunna ge en större rumslig förståelse över om gropen till exempel blivit ombyggd och renoverad, men fördelarna uppväger. Den ger ett större rumsligt grepp på tid utan att skada fornlämningen nämnvärt, är tidssparande samt fördelaktig ur ett ekonomiskt perspektiv. Systematisk sondning inom studieområde 1 har gett dateringar av 50 fångstgropar inom sex system med som mest 15-20 daterade gropar inom ett enskilt system. Så många dateringar från ett system har inte tidigare utförts, tidigare har som mest 6 gropar i ett system berörts och det vanligaste har varit max 2-3 gropar. Den temporala spridningen ger kalibrerade dateringar för huvuddelen av groparna till sen bronsålder och järnålder. I skrivande stund håller jag på att färdigställa den andra artikeln som handlar om just den temporala spridningen och vad den kan berätta om landskapsbruket!
Och sen då, jo återstår gör två artiklar som kommer att behandla den större rumsliga kontexten samt de samhällen som brukade detta jaktlandskap. Ser fram emot detta med lite skräckblandad förtjusning, kommer jag att hinna och kommer jag att klara det? Den som följer bloggen lär få veta!
På återseende/
Anna Rimpi
Uppsala och Jokkmokk 20250310
