Fångstgropar: En jaktmetod från stenålder till 1800-tal

Under nästa vecka kommer Norrbottens museum med mig, arkeolog Ida Mattsson och arkeolog Jannica Grimbe, utföra en förundersökning av en fångstgrop i Pajala. Fångstgropen påverkas av planerade åtgärder på en bro över Torne älv och vi på Norrbottens museum kommer därför utföra en arkeologisk förundersökning av fångstgropen. Denna vecka kommer således bloggen att handla om fångstgropar.

Användning
Fångstgropar är en vanlig fornlämning i norra Sverige och har använts främst för jakt av älg och vildren. De finns olika teorier om hur fångstgroparna använts. Troligtvis har det funnits olika typer av fångstgropar samt olika metoder för att fånga djuren. Dessa kan både varierat beroende på tidsperiod och område samt vilket djur som man avsåg att fånga i gropen. Fångstgroparna har haft olika uppbyggnad och konstruktioner, men grundprincipen för alla fångstgropar är den samma. De uppbyggda så att djuren ska ramla ner i gropen och inte kunna ta sig upp. Denna princip låter simpel, men det krävdes stor kunskap för att veta var en fångstgrop skulle placeras. Fångstgropar är ofta mycket strategiskt placerade efter stråk där djuren vandrade och vistades.

Fångstgroparna kunde både vara enskilda gropar eller del i fångstgropsystem där flera gropar låg i anslutning till varandra. Fångstgropsystemen kunde vara mycket stora och sträcka sig över flera kilometer och innehålla hundratals gropar. Fångstgropsystemen kunde vara utbyggda över flera generationer och var en mycket värdefull resurs.

I en del fångstgropar återfinns det konstruktioner. I somliga gropar har det funnits en så kallad sparklåda. Denna sparklåda var till för att låsa fast djurens ben så att de inte skulle kunna sparka sig upp ur gropen. I andra fångstgropar har det påträffats rester av spjut och spjutspetsar, denna konstruktion var till för att skada eller spetsa djuret på spjuten så att de skulle förbli kvar i gropen. Det är troligt att fångstgroparna var övertäckta med exempelvis ris, mossa och gräs när de användes, för att djuren inte skulle se groparna. Runt en del fångstgropsystem kan det ha funnits instängslade områden eller så kallade fångstarmar för att lättare kunna fösa in djuren i fångstgroparna. En del fångstgropar kan ha legat i anslutning till naturliga hinder som exempelvis vattendrag. Man tror att det har förekommit både passiv och aktiv jakt. Vid passiv jakt gick djuren själva ner i fångstgroparna och groparna vittjades med jämna mellanrum. Vid aktiv jakt kunde människorna på olika sätt driva ner djuren i fångstgroparna.

Tidsspann
Fångstgropar har använts under mycket lång tid, från stenåldern fram tills på 1800-talet och kan vara en av de äldsta jaktmetoderna. Fångstgropar kan vara svårdaterade, men de äldsta dateringarna av fångstgropar i Sverige visar på cirka 5000 år f.kr. Användningen av fångstgropar förbjöds år 1864. Anledningen till förbudet var bland annat ett kraftigt minskat viltbestånd.  

Idag kännetecknas lämningarna efter fångstgropar av en inrasad grop, ofta med en låg omgivande vall. Få fångstgropar är undersökta i Norrbotten och förundersökningen av fångstgropen i Pajala blir således ett välkommet tillskott och det skall bli mycket spännande att se vad förundersökningen kommer visa. En uppdatering om detta kommer publiceras på bloggen efter att undersökningen är utförd, så följ med på bloggen för att inte missa detta!

Bild på en fångstgrop i Rackträsk i Arjeplogs kommun. I fångstgropen syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Tack för mig!

/Ida Mattsson, Arkeolog

Ett mysterium i världsarvet Laponia

I december förra året gästbloggade jag om världsarvet Laponia med särskilt fokus på vår verksamhet som har med spår av tidigare brukare/historiska spår, att göra. Ett ”försvunnet” fångstgropssystem gav då huvudbry samtidigt som ett nytt, inte känt, system dök upp. Ett år av ”cliffhanger” är nu till ända och mysteriet med det försvunna fångstgropssystemet, har fått sin lösning.

Läs gärna inlägget från 2017 här, för att friska upp minnet!

Men ni får hålla er till tåls en stund till. Först ska jag berätta lite om vad som hänt under fältsäsongen 2018. Vi har påbörjat ett samarbetsprojekt med Silvermuseet ”Kulturmiljöer och landskap i Laponia”. Här kan alla, brukare och besökare, ta del av föreläsningar och kunskapsresor i fält som handlar om hur människan nyttjat och format landskapet. I år har vi haft fältresor längs Ritsemvägen som varit mycket populära. Vi har även skapat en tipsfunktion för att kunna ta emot tips om nya lämningar, granska och sedan registrera dem:
https://laponia.nu/livet-i-laponia/markerna/spar-i-landskapet/projekt/

Ett av våra stora fokusområden just nu är Muttos/ Muddus nationalpark. I höst har en ny entré blivit klar och snart ska den fyllas med skyltar. Som en del i kunskapsinsamlingen har jag påbörjat en inventering i anslutning till vandringslederna i parken. Många nya forn- och kulturlämningar som ni kan se nedan!

muttos-nyentre

En nästan helt färdigställd entré för Muttos/ Muddus nationalpark vid Skajdde. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Härd, strax N om fallstugan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En fångstgrop i ett system med många gropar, Ö om fallstugan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjouttjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kojgrund. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kåta/bod?, invid kojgrund och härd. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det andra fokusområdet vi arbetar med just nu, är området kring Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Fångstgropssystemet som jag fann i fjol är nu registrerat, enligt konstens alla regler. Hela åtta gropar blev det. Kanske har det funnits någon fler grop som fick sätta livet till, i och med brytningen av vägen till Satis. Groparna ligger strategiskt placerade, i en båge mellan Nieras fjällbrant och Viedásädno, vid Vattenfalls gamla elljusspår.

karta-fångstgropssystem

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fångstgrop vid det gamla elljusspåret. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Så till mysteriet…………

Fångstgropssystemet Gällivare 118:1, som ska bestå av fyra gropar, är inte längre försvunnet! Kommer ni ihåg var det skulle ligga? I en storblockig kraftledningsgata vid Satisvägen. Att det inte ligger där, kunde jag konstatera redan 2015 och sedan dess har jag sökt vida omkring, utan resultat. Nåja, inte helt utan resultat, en del andra lämningar och ett helt annat fångstgropssystem, har det som bekant blivit.

Inledde årets ”expedition” norrifrån, med att lokalisera den gamla körvägen till Satis. Jo då, den fanns den med. Svår att följa och kraftigt igenvuxen. Startade dagen full av tillförsikt, med en upptäckaranda som fått självaste Indiana Jones att häpna. Men när timmarna går och det enda man ser är stenar, block, fjällbjörkar och en och annan mygga, är det lätt att börja tvivla på sin förmåga. Till slut gav jag upp och rullade bokstavligen ner på en frodig fjällbjörksäng, intill Vattenfalls anläggning på Ganijvárásj. Och där mellan ormbunkar och midsommarblomster låg en grop!

Den som söker, hon finner.

Så självklar som bara en fångstgrop kan vara. Allt var rätt; läge, form och material. Det enda som var fel, var att det bara var en grop. Var fanns resterande tre? Var jag ändå på fel ställe? Läste beskrivningen om och om igen, mätte och stegade runt. Till slut föll pusselbitarna på plats, jag hade hittat det försvunna fångstgropssystemet!

Dessvärre är grop nr 2-4 igenfyllda, något av ett antiklimax. Några av referenspunkterna finns kvar, ett stort flyttblock och en myr/tjärn som numera består av schaktmassor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det försvunna fångstgropssystemet. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Självklart är jag nöjd och lättad över att ha hittat ”rätt”. Samtidigt blir jag en aning förfärad över hur gamla, felaktiga registreringar faktiskt får förödande konsekvenser för kulturavet.

En nationalpark ger inget absolut skydd för forn-och kulturlämningar. Världsarvet är ett kulturlandskap där människan påverkat och brukat landskapet allt sedan inlandsisen släppte sitt grepp. Oavsett näring (vattenkraft, rennäring, turism) eller form av brukande, krävs ett hållbart och medvetet sådant, för att vi ska kunna bevara världsarvets värden. Ansvaret ligger hos oss alla. Men kanske särskilt hos näringarna.

2019 då? Lite tomt känns det allt, att inte ha något specifikt att leta efter. Men med en yta lika stor som tre Gotland, finns det en hel del att göra. Inventeringen i Muttos fortsätter och sen ser jag med spänning fram emot att få bege mig till ”andra sidan” där nya projekt väntar.

Anna Rimpi, arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu/

Källor:

Bergengren, K. 1964. Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom Vietas kraftstations byggnadsområde vid Stora Sjöfallet och längs den till detta område planerade tillfartsvägen på N-sidan av Stora Luleåvattnet och Langas mellan Luleluspen och Vietasjokk utlopp, Gällivare socken, Lappland 1962. ATA Stockholm dnr 3555/64.

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Tillgänglig på Internet: http://laponia.nu/wp-content/uploads/2015/03/Laponia-forvaltningsplan-svenska.pdf

Historiska kartor https://etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor/s/search.html?asUrl=https%3A%2F%2Fetjanster.lantmateriet.se%2Farkivsok%2Fs%2Fstartpage.html&arv=false&pul=true&user=public&swedish=true

FMIS
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html

kartbild.com-öppna data
https://kartbild.com/#15/61.2616/16.8677