Hur värderas 70-talets bebyggelse?

Hur förändras synen på kulturmiljö över tid? Hur förhåller vi oss till det förflutna, och de avtryck det gör i vår tid? Vilka byggnader uppfattas som värdefulla? Vilka bevaras, och kanske rent av skyddas för sina kulturvärden? På vilket sätt påverkar värderingarna hanteringen av bebyggelsen?

Dessa kulturarvsprocesser har vi undersökt i Luleå. Undersökningen har skett inom ramen för SIRen (http://www.renoveringscentrum.lth.se/siren/) som är en nationell satsning på forskning om hållbar renovering. Satsningen har gjorts med tanke på det stora renoveringsbehov som finns inte minst inom det bostadsbestånd som byggdes under 1960- och 1970-talet, i det så kallade miljonprogrammet. Utmaningen är att renovera det hållbart – med hänsyn till såväl sociala som ekonomiska och miljömässiga aspekter.

Ser man till Luleå stads utveckling, så har staden expanderat kraftigt sedan slutet av 1800-talet när bebyggelsen var koncentrerad till stadshalvön. En stor del av bebyggelsen har byggts under 1960- och 1970-talet, däribland i stadsdelar som Mjölkudden, Örnäset, Bergnäset, Hertsön, Björkskatan och Porsön.

Bild 1

Gång- och cykelväg på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Undersökningen bygger på dokumentstudier, observationer, och intervjuer med handläggare och politiker inom Luleå kommun. Fokus har varit på två stadsdelar: centrumhalvön och Porsön, bland annat eftersom kommunen för närvarande arbetar med fördjupade översiktsplaner och utvecklingsplaner för dessa områden.

En liten del av Luleås bebyggelse har ett formellt skydd. Gammelstads kyrkstad är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Den är också en kulturmiljö av riksintresse, enligt Miljöbalken, tillsammans med Svartöstaden, Karlsvik, samt Gäddvik. I centrum skyddas bland annat Bergströmska gården, hamnkranen i Södra hamn, och Pontusbadet som byggnadsminne. Några byggnader, däribland Vetenskapens hus, tidigare posten, har skydd i detaljplan.

Bild 2

Kvarteret Hunden. Fritz Olsson husen, som revs efter stora protester från Luleborna. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 3

Kvarteret Hunden. Butiks-, kontors- och hotellbyggnad som ersatte den tidigare bebyggelsen (Fritz Olsson husen). Foto: Jennie Sjöholm.

Omkring 2006 kom bevarandefrågan upp till debatt i Luleå. En fastighetsägare ville riva större delen av kvarteret Hunden, som ligger längs med Storgatan, och ersätta det med byggnader med högre exploateringsgrad. Många Lulebor protesterade, byggnadens ansågs vara värdefull, och en lång process följde. Det slutade trots detta med att byggnaderna revs.

Luleå kommun har sedan dess arbetat mer aktivt med Luleås kulturmiljöer. En inventering av all bebyggelse på stadshalvön genomfördes 2015-2016. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader, kulturhistoriskt intressanta byggnader, samt värdefulla miljöer har identifierats.

Bild 4

Kvarteret Hägern på Varvet, som i kommunens inventering anges vara kulturhistoriskt intressanta byggnader, inom en värdefull miljö. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 5

Kvarteret Thule vid Södra Hamn, de s.k. Tutti-Frutti-husen, som i kommunens inventering anges vara kulturhistoriskt intressanta byggnader, inom en värdefull miljö. Foto: Jennie Sjöholm.

Stadsdelen Porsön, som byggdes på 1970-talet, är relativt oförändrad sedan den byggdes. Luleå tekniska universitets så kallade campusplan lyfter fram arkitekturen som ett av de starkaste kännetecknen för universitetsområdet. Bland annat framhålls samstämmigheten mellan det yttre och det inre, den tematiska färgsättningen, kvartersbildningen med Regnbågsallén som samlande mittstråk, och den gröna karaktären som utgör en kontrast till den omgivande naturmarken.

Bild 6

Luleå tekniska universitets campusområde på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 7

Luleå tekniska universitets campusområde på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Porsökyrkan, som ligger i stadsdelens centrum tillsammans med skola, butiker och restauranger, hör till de moderna kyrkor som fått ett särskilt skydd.

Bild 8

Porsökyrkan i Porsö centrum. Foto: Jennie Sjöholm.

Undersökningen visar att Luleås bebyggelse allt mer betraktas och hanteras som kulturmiljö, även om få byggnader har ett reellt skydd. Det har skett en förändring de senaste 5–10 åren. Delvis beror detta på att när kulturmiljöer börjar uppmärksammas, det pratas mer om dem och fler reflekterar över dem, så uppfattas de också som allt mer värdefulla. Ju mer kunskap det finns om en miljö, desto mera värdefull ter den sig.

1970-talets bebyggelsemiljöer börjar uppfattas som kulturmiljö, i Luleå lyfter man fram bebyggelse som uppförts till och med 1980-talet. Det är dock inte självklart vilka värden dessa miljöer har, och hur man kan förhålla sig till det tidstypiska i dem. Den tidens stadsbyggnadsideal, med trafikseparering och hus i park, går stick i stäv med dagens stadsbyggnadsideal. Material som då användes uppskattas inte alltid idag. Dels för att de anses tekniskt undermåliga, men också av estetiska skäl. Det industrialiserade och produktionsanpassade byggandet som var kännetecknande för tiden har vi också idag, liksom faiblessen till moderna material. Hur detta förvaltas långsiktigt, och vilka avvägningar som görs ur ett hållbarhetsperspektiv, kommer att bli intressant att följa. I Luleå kommun har man kommit ett steg på vägen, genom att ha börjat prata om kulturmiljöer, och hur man ska förhålla sig till också yngre miljöer, som utgör en stor del av stadens byggnadsmassa.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm
Biträdande universitetslektor i Urban design & Kulturvård

Skogsstyrelsen och kulturlämningarna i skogen

Utbildning är den viktigaste faktorn för att förhindra skador på kulturlämningar i skogen. Varje år utbildar Skogsstyrelsen drygt tusen skogsvårdare, maskinförare, planerare och virkesköpare i kulturmiljövård.

Så länge som skogsfolk arbetat i skogarna med skogsarbete, rådgivning till skogsägare, inventeringar, stämplingar, haft arbetslag mm. har vi lagt märke till och försökt värna kulturlämningarna. Och ju mer skogsmarken kryper in över gamla fäbodar, byar och kolningsplatser desto fler kulturlämningar hamnar i skogen. Stor var därför sorgen på 1980- och 90-talet när vi såg hur de nya tunga maskinerna vid avverkning och markberedning körde sönder och förstörde kulturlämningar.  I de norra länen var det dessutom mycket dåligt med kunskap om var kulturlämningar fanns. Var ett område inventerat var det inte säkert att de yngre kulturlämningarna såsom tjärdalar, kolbottnar och husgrunder registrerats utan det var de äldre spåren som var intressanta för de inventerande arkeologerna.

Det gjordes också sporadiska inventeringar av skador på fornlämningar efter avverkning av Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen och resultatet var nedslående

Kulturmiljövård i skogen, att känna och bevara våra kulturminnen.
Rubriken är hämtad från en bok som gavs ut av Skogsstyrelsens förlag i samarbete med Riksantikvarieämbetet i början av 90-talet. Då drog Skogsstyrelsen igång med studiecirkeln Kulturmiljövård i skogen i samarbete med Riksantikvarieämbetet, studieförbund, skogsnäringen med flera. Studiecirklarna vände sig till allmänheten, man samlades i byarna, studerade sin historia och dokumenterade de lokala kulturlämningar man kände till. Studiecirklarna samlade 40 000 deltagare mellan 1993 och 1995.

framsida SoH

Kulturmiljövård i Skogen

Ungefär samtidigt drog Skogsstyrelsen igång ett arbetsmarknadsprojekt som fick namnet Skog och Historia där arbetslösa fick utbildning i att hitta kulturlämningar i skogen, göra beskrivningar, pricka in dem på kartor och senare koordinatsätta dem med hjälp av GPS. Under en 10-årsperiod deltog ca 7 000 arbetssökande i projektet.

Jag var själv arbetsledare för Skellefteås projektdeltagare. Jag hade vid den tiden bara en skoglig utbildning och det var helt fantastiskt att få följa inventerare och arkeologer ut i skogen. Det blev verkligen en ögonöppnare för mig, alla kulturlämningar som fanns i skogen, var lämningarna låg och hur man kunde vara säker på att en grop i marken var en kulturlämning och inte vilken grop som helst. En riktig bonus för mig var också att vi måste haft en av landets bästa inventerare bland våra projektdeltagare, en före detta skogsarbetare. Roger inventerar än idag på ideell basis, 74 år gammal. Han lärde mig mycket.

Kraften och engagemanget i studiecirklar och de projektanställdas arbete tog hela myndigheten och andra inblandade med överraskning. 2008, när arbetsmarknadsprojektet avslutades, stod vi där med ett register med 200 000 nya och ej granskade forn- och kulturlämningar. Vi hade underskattat mängden oregistrerade lämningar som fanns i skogarna och även hur kompetenta personerna i arbetsmarknadsprojektet kunde bli med relativt kort introduktion. De lokala arbetsledarna som många gånger var arkeologer hann i inledningsskedet inte alls med att granska nyfynden under projektets gång. Vi lärde oss under årens lopp att säkra upp med mer antikvarisk kompetens, men det granskningsberg som skapades de första åren låg kvar.

Det beslutas 2012 att en granskning av lämningarna skulle påbörjas och idag är ca 130 000 objekt granskade. Skogsbruket efterfrågar hela tiden bättre noggrannhet och kvalité på registrerade lämningar och vi kan i alla fall bidra till det genom granskningen av Skog och Historia-objekten. Ett ständigt inflöde av nya tips pågår också, då tjänstemän på Skogsstyrelsen och anställda på skogsbolagen hittar kulturlämningar och för över sina fynd till databasen.

Hänsynsuppföljning Kulturmiljö
I samband med projekten upptäcktes även många skadade kulturlämningar och tanken på en årlig hänsynsinventering till kulturmiljöer kom upp. Arbetet med en årlig inventering av hänsyn till kulturlämningar i skogen inleddes 2008, då endast på övriga kulturhistoriska lämningar. I samarbete med Riksantikvarieämbetet gjordes inventeringen om 2012 för att omfatta även fornlämningar. Även utlottningsförfarandet sågs över för att få till en jämnare fördelning över landet, och därmed kunna ge ett säkrare resultat för hela landet. Inventeringen utförs tre år efter avverkning, på kända och registrerade kulturlämningar. Resultatet från inventeringen ska kunna användas som indikator för miljökvalitetsmålet Levande skogar. Miljömålets precisering för kulturmiljöer är att de ska vara bevarade, vilket innebär att skador på kulturlämningar måste upphöra.

P-53 20160620_131013

Larssons fäbod, markberedningsspår rakt över spismursröset. Foto: AnnKristin Unander, Skogsstyrelsen.

Förutom att hänsynsuppföljningen används för att mäta skador och användas i miljömålen, arbetar vi mycket med kommunikation och dialog i olika projekt med skogsbruket för att försöka skapa förändring. Vi kan se var i avverkningskedjan och föryngringskedjan som de största misstagen sker. I norra Norrland har vi under 6 års tid haft årliga sammankomster med skogsbruk och myndigheter för att diskutera vad som ska och kan göras för att minska skadorna. Glädjande nog, kan vi just i år notera den lägsta andelen skada och grov skada sedan inventeringen startade.

Utbildning Lappgraven i Medle

Diskussion med kursdeltagare vid grav. AnnKristin Unander, Skogsstyrelsen.

Utbildning, utbildning, utbildning är nog den enskilt största faktor där vi påverkar mest. I de skogsföretag där vi fått gå in och utbilda i alla led – från planterare, röjare, virkesköpare, planerare och sist och viktigast, där även cheferna varit med, där har vi sett en stor förändring. Attityd, intresse och lösningar från hela företagen för att klara kulturlämningarna i skogen.

AnnKristin Unander
Skogskonsulent, numera även kulturmiljöspecialist och inventeringsledare för Hänsynsuppföljning Kulturmiljö.