Projektet Veku Vaku

VV loggoVeckans blogginlägg kommer att handla om projektet Veku Vaku som är i full gång här på Norrbottens museum. Veku Vaku betyder Vattenkraftens kulturarv och är ett treårigt Interreg Nord projekt som startade 2019 i samarbete med Finland.

Interreg loggo

EU-programmet Interreg Nord stöttar gränsöverskridande samarbete med avsikt att stärka den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det övergripande målet för Nordprogrammet är att förstärka programområdets konkurrenskraft och attraktivitet. Programmet omfattar norra Sverige, norra Finland, norra Norge samt Sápmi.

Projektet ska synliggöra och belysa vattenkraftverken och dess samhällen längs Ule- och Lule älvar som ett kulturarv och mångsidig resurs. Med projektet hoppas vi att dagens och framtidens invånare och aktörer, som bor eller är verksamma vid älven kan identifiera och nyttja de värden som idag är oidentifierade. Genom att uppmärksamma vattenkraftens kulturarv förbättras även förutsättningarna för ett bevarande. Vår förhoppning är att fler ska kunna besöka vattenkraftverken både fysiskt och digitalt, och ta del av projektets resultat.

anläggare 1

Bild 1. Porjus vattenreservoar och dammluckor | Foto: ©Vattenfall | I början av 1900-talet byggdes det första vattenkraftverket Längs Lule älv i Porjus.

Frågan är ifall utbyggnaden av vattenkraft längs Lule älv kan ses som ett kulturarv? och vad menas egentligen med kulturarv? Enligt Riksantikvarieämbetet är kulturarv ”materiella och immateriella spår av mänsklig aktivitet genom tiderna”, en beskrivning som väl stämmer in på vattenkraftverken. Vad som etableras som kulturarv speglas och bestäms av samtiden. Nu har det gått 45 år sedan det sista bygget startades längs Lule älv och tiden har gett oss distans och möjlighet att se på vattenkraftverken med andra ögon, och förhoppningsvis lyfta andra värden än de som definierats sen tidigare.

Kulturarvet innehåller såväl positiva lämningar som negativa spår, precis som vattenkraften. Utbyggnaden av vattenkraften längs Lule älv har satt tydliga spår i både människa och natur, både på gott och ont.

Energin som utvinns av de 15 vattenkraftverken längs med Lule älv hade en betydande roll för landets elektrifiering och därmed även den industriella utvecklingen. Byggnationen av kraftverken bidrog till arbetstillfällen och etableringen av vägnät och annan infrastruktur. Urbaniseringen sköts på framtiden och små samhällen fick åter igen blomstra under tiden för uppbyggnaden. Vattenkraften förde Sverige in i välfärden och idag är vi helt beroende av den el som produceras från älvarna. Vattenkraften har också en central roll för att Sverige ska uppnå målet om 100 procent förnybar elproduktion till år 2040.

Stora Sjöfallet_1913

Bild 2. Stora Sjöfallet. År: 1913 | Foto: ©Norrbottens museum |   Innan Suorvadammen byggdes forsade vattnet fritt i Stora Sjöfallet. Innan bygget av Suorvadammen kallades fallet ofta för ”Nordens Niagara”, och var den huvudsakliga anledningen till stiftandet av Stora Sjöfallets nationalpark.

Men vattenkraften har även en baksida som vittnar om tvångsförflyttningar, förstörelse av naturvärden och påtagliga intressekonflikter. De renskötande samerna har drabbats hårt av vattenregleringarna längs Lule älv på olika sätt. I och med regleringarna av det naturliga vattenflödet förändras naturen drastiskt. Det främsta problemet är inte att betesmarkens storlek krymper, utan att tillgängligheten till platsen försvåras i form av osäkra isar och överdämda flyttvägar. Kraftverksbyggen påverkar även områdets ekologi. Vattenvägar för fisk försvinner, stränder eroderar på grund av vattenreglering och kulturlager i landskapet förorsakas.

Messaure samhälle

Bild 3. Anläggningssamhället Messaure. År: 1959 | Plats: Messaure | Foto: ©Vattenfall | Kraftverk byggs ofta i glesbygd eller ödemark. Fram till 1960 var det vanligt att kraftverksbyggarens familj levde med honom i ett provisoriskt samhälle som utvecklats under byggtiden. När anläggningen var färdig flyttade familjen vidare till nästa. Messaure var det sista samhället i Sverige av denna typ. Samhällen som Messaure har i stort sett försvunnit, något som beror på flera olika orsaker, t.ex. bilism, traktamenten och förbättrade vägar.

En viktig del inom projektet Veku Vaku är att visa på Vattenkraftens alla sidor. Trots samarbete med energibolag är det vi inom projektet som väljer vad som ska lyftas fram och alla åsikter är viktiga för projektets djup och resultat. Genom att synliggöra båda sidor av myntet är förhoppningen att fler ska få en så rättvis bild som möjligt av hur vattenkraften påverkat Sverige som land och de människor som levt eller lever längs älven.

Projektets upplägg

Projektet bygger på tre delmål:

  • Kunskapen om älvarnas kraftverk och dess bebyggelses kulturhistoriska värden fördjupas.
  • Vattenkraftens kulturarv är levande och stärker lokal och regional gemenskap och näringsliv.
  • Kulturarvet är väl synligt och kunskapen om det är tillgängligt.

Hittills i projektet har vi främst arbetat med att samla information, historisk kontext samt läsa in oss på vattenkraft som teknik, samhällsdebatt och konsekvens. Litteratur och arkivstudier har varit en viktig källa för att samla information.

Nu under våren kommer vi genomföra möteskvällar med tema vattenkraft under fyra tillfällen på platser längs Lule älv. Vi startade förra veckan med vår första möteskväll i Boden och har nu siktet inställt på Vuollerim. På möteskvällarna kommer vi prata mer om projektet och diskutera vattenkraftens påverkan på samhället och människors liv. Välkommen att dela med dig av dina personliga erfarenheter eller åsikter. Håll utkik efter evenemangen på museets hemsida och Facebook.

Under sommaren kommer det genomföras en inventering av samtliga 15 kraftverk längs älven. Vi kommer beskriva byggnadernas material och utförande samt fotografera. Utöver kraftverken kommer vi även dokumentera samhällen, eller annan byggnation i anknytning till kraftverken. Den nya informationen som samlas in genom inventeringen kommer sedan att sammanställas med den historiska kontexten och personliga berättelserna för att fastställa kraftverkets kulturhistoriska värde.

Under det tredje året i projektet (2021) ska all information sammanställas och tillgängliggöras för allmänheten, dels genom en bok men också genom projektets hemsida som i dagsläget är under uppbyggnad.

Har du frågor eller funderingar kring projektet Veku Vaku? Hör gärna av dig!

Hälsningar

Byggnadsantikvarie Elin Sjöberg

 

Skogsutredningen 2019

På uppdrag av regeringen pågår just nu en utredning av skogsvårdslagen, en process som kallas för Skogsutredningen 2019. Syftet med Skogsutredningen 2019 är bland annat att värna och stärka den privata äganderätten till skogen, varvid statens ansvar för till exempel avverkningar och skydd i den fjällnära skogen ska bedömas. Ytterligare ett syfte är att belysa den målkonflikt som kan uppkomma mellan den biologiska mångfalden i skogen och behovet av en växande förnybar bioekonomi, som svar på klimatutmaningen. Skogsutredningen 2019 ska bland annat lämna förslag på nya flexibla skydds- och ersättningsformer som ska bidra till ett hållbart skogsbruk.

Direktivet för Skogsutredningen 2019 består av fyra huvuddelar:

  • Finna balans mellan brukande och skydd i den fjällnära skogen
  • Se över statens roll när det gäller nyckelbiotoper
  • Hitta nya och flexibla skydds- och ersättningsformer
  • Hur ska internationella åtaganden om biologisk mångfald kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi?

Det är en särskild utredare som tillsammans med ett antal sekreterare och en expertgrupp arbetar med Skogsutredningen 2019. Expertgruppen består av 20 personer från berörda myndigheter, näringsliv och ideella organisationer som på något sätt har skogen som sitt arbetsområde. Därtill finns det många organisationer, privatpersoner, myndigheter och näringar som har sina intressen i skogen. För att inhämta synpunkter och förslag från skogens alla aktörer bjöd Skogsutredningen 2019 därför in till en hearing, som ägde rum i Stockholm den 29 januari. Norrbottens museum valde att delta för att kunna lyfta fram kulturmiljön i arbetet med översynen av skogsvårdslagen. Av drygt 100 närvarande deltagare så deltog endast tre personer som arbetar med kulturmiljö/arkeologi. Utöver mig själv så medverkade Erik Sandén, arkeolog vid Västerbottens museum, och Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus. Det kan ha funnits fler arkeologer som anmält intresse, åtminstone min arkeologkollega Lars Backman. På grund av platsbrist har Skogstutredningen 2019 valt ut deltagare bland alla anmälningar, som var betydligt fler än de antal personer som fick möjlighet att delta under hearingen. Av denna anledning hamnade min kollega Lars på en reservlista.

Intressant i sammanhanget (med tanke på var den fjällnära skogen finns) är att vi som en inledande presentation fick bilda en Sverigekarta i rummet där hearingen genomfördes, där var och en av deltagarna skulle ställa sig i den del av landet som man kom ifrån och representerade. En övervägande andel representation kom från Stockholm och södra Sverige, med ett fåtal deltagare från norra delarna av landet. Tyvärr medverkade ingen representant för rennäringen under hearingen (en var anmäld/inbjuden att delta, men sjuk den dagen). I expertgruppen sitter dock en förbundsjurist från Svenska Samernas Riksförbund. Det framfördes också farhågor kring frånvaron av deltagare från samiskt håll, som ju aktivt arbetar bland annat i det fjällnära området. Om jag förstod det hela rätt skulle dock mer arbete ske inom Skogsutredningen 2019 när det gäller samernas och rennäringens verksamhet i den fjällnära skogen.

Vi arkeologer som närvarade gjorde vårt för att lyfta kulturmiljön i sammanhanget (som i mina ögon inte nämns särskilt frekvent i det 22 sidor långa kommittédirektivet). Ett stort problem, framförallt i norrlänen, är att kunskapen om fornlämningars och kulturlämningars förekomst är väldigt dålig – särskilt i den fjällnära skogen. När fornminnesinventeringen (det vill säga när arkeologer systematiskt letade efter fornlämningar runt om i Sverige) bedrevs en gång i tiden så var fokus framförallt på kustområdet. Fjällen och det fjällnära området har enbart inventerats sporadiskt, delvis på grund av att exploateringstrycket i dessa områden har varit mycket lågt. Tyvärr lades fornminnesinventeringen ner i början av 2000-talet, vilket antagligen har att göra med att Lantmäteriet slutade ge ut den ekonomiska kartan i tryckt form – men kanske även på grund av regeringsdirektivet till Riksantikvarieämbetet.

Inv Nb fram till 2011

Områden i Norrbotten som genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.

I miljömålet för levande skogar framgår det att skogsmarken ska brukas på ett sådant sätt att fornlämningar inte tar skada. Detta kräver kännedom om lämningarnas förekomst. För hur ska man kunna skydda något som man inte känner till? Med detta som bakgrund är det tydligt att det finns ett mycket stort behov av fornminnesinventering i Norrbotten (och andra delar av Sverige), framförallt med tanke på det intensiva skogsbruk som bedrivs i de områden som tidigare inte har inventerats. Det finns helt enkelt inte ett tillräckligt kunskapsunderlag för att kunna skydda lämningar i Norrbotten, och då framförallt i inlandet och fjällområdet.

Det finns ett flertal studier som visar att fornlämningar och kulturlämningar (som är kända) skadas av skogsbruket, framförallt genom markberedning. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att fynd även från äldsta stenåldern ligger direkt under mossan. Därför tar lämningarna väldigt snabbt skada av markberedning. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning från 2018 visar att 31 % av de lämningar som granskades efter utfört skogsbruk var skadade i Norrbotten. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning omfattar dock bara uppföljning av redan kända lämningar. Som en motvikt till detta kan nämnas att Norrbottens museum under en fältarbetsvecka/år under en treårsperiod har inventerat markberedda hyggen i områden som inte har genomgåtts av arkeologer vid fornminnesinventeringen. Under dessa tre veckor har nio av 11 nyregistrerade fornlämningar varit skadade av markberedning, vilket motsvarar 82 % av de nyregistrerade fornlämningarna. En av fyra kulturhistoriska lämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Som arkeolog blir jag ledsen i ögat av detta, för hur ska vi någonsin kunna bevara våra fornlämningar för framtida generationer? Om skogsbruket får fortgå med markberedning i områden där det sannolikt finns fornlämningar, så kommer det knappt att finnas några oskadade fornlämningar om några generationer… Jag kan i alla fall glädjas åt att kulturlämningarna förhållandevis klarar sig väl i det moderna skogsbruket, i alla fall i Norrbotten. Detta beror sannolikt på att de är mer synliga för blotta ögat, jämfört med fornlämningarna som i många fall ligger dolda under markytan.

2017_63_01_Fyndplats_skärvsten

Arkeolog Lars Backman registrerar en boplats som skadats av markberedning. I markskadan närmast i bild syns skörbränd sten, ett av det vanligaste boplatsmaterialen från förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Ytterligare en slutsats av vårt inventeringsprojekt av markberedda skogsområden är att många lämningar ligger i områden som ofta spara som kantzoner (mark som undantas från avverkning) i anslutning till myrar, sjöar och vattendrag. Flera av lämningarna skulle ha klarat sig om kantzonen breddats något samt om kantzoner även sparas i anslutning till forntida strandlinjer. Flera av de boplatser som påträffats vid inventeringen har varit lokaliserade på torr, sandig mark ovanför en sluttning ner mot vatten, myr/forntida havsstrand och vattendrag. Kantzoner har i några fall sparats i sluttningen ner mot myren/sjön/vattendraget, men då sluttningar inte är optimala ur bosättningssynpunkt så har boplatserna varit lokaliserade just ovanför sluttningen. Här kan skogsbruket aktivt arbeta med bredare kantzoner, åtminstone när det gäller markberedningen. Träden kan tas ner, men markberedning bör helt undvikas, för att skydda vårt gemensamma kulturarv. I de inledande bestämmelserna för Kulturmiljölagen framgår att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön – och att detta ansvar delas av alla, såväl enskilda som myndigheter. De som planerar eller utför ett arbete ska se till så att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Här kan absolut mer arbete göras när det gäller skogsbruket, där Skogsstyrelsens arbete med utbildningar av skogsvårdare, maskinförare, planerare och virkesköpare är en viktig del. Skogsstyrelsen genomför även varje år en hänsynsuppföljning, för att få en indikation på om Sverige kan nå miljömålet för levande skogar. Med hjälp av hänsynsuppföljningarna kan Skogsstyrelsen även arbeta med kommunikation och dialog med de som är verksamma i skogsbruket, för att försöka skapa en förändring.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning. Till höger i bild syns en sparad kantzon med träd i sluttningen ner mot Norr-Lillån. Hade kantzonen även inkluderat en del av den närmast liggande plana ytan ovanför sluttningen hade boplatsen klarat sig utan skador. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Vi arkeologer är absolut inte emot skogsbruket – faktiskt så kan avverkning i många fall ses som kulturmiljövård. Träd som riskerar att falla omkull i stormar och av ålder och därmed skada lämningarna kan tas bort innan detta sker. Genom gallring och röjning kan kulturmiljöer öppnas upp, vilket gör att lämningarna inte växer igen och osynliggörs. På så vis bevaras de också lättare. Det vi arkeologer däremot inte gillar är markberedningen, som gör åverkan på lämningar – i många fall oåterkalleligt. Tänk att vi faktiskt har upp till 10 600 år gamla lämningar i Norrbotten, som har klarat sig mycket bra i marken under tusentals år – men som under de senaste decennierna skadats och skadas av skogsbruket! Ska våra nu levande generationer vara de som förstör vårt gemensamma förhistoriska och historiska arv? Skogsvårdslagen, som den ser ut idag, kännetecknas av två jämställda mål – ett miljömål och ett produktionsmål, vilket innebär att produktion och miljö/kulturmiljö ska vara lika viktiga.

Bland annat av dessa anledningar så valde jag, Erik och Anna att föra kulturmiljöns talan i Stockholm. Vi har påtalat behovet av alternativa och skonsamma bruksformer. Vi har påtalat bristen på kunskap när det gäller lämningars förekomst i det fjällnära området och att detta bör tas i beaktande i översynen av skogsvårdslagen. Vi vet att lämningar finns även i icke inventerade områden, men det är svårt att skydda dem i det kommande skogsbruket utan att känna till deras position. Vi har lyft fram att kulturmiljön är en viktig del i arbetet med översynen av skogsvårdslagen, och om inte vi hade närvarat under hearingen misstänker jag att kulturmiljön hade spelat en väldigt osynlig roll.

Förhoppningsvis bidrog vår närvaro under hearingen till att kulturmiljön fick komma till tals och att våra synpunkter kan bidra till ett skonsammare skogsbruk, för att kunna skydda allas vår gemensamma kulturarv.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer
skogsutredningen.se kan du läsa mer om uppdraget med översynen av skogsvårdslagen, om vilka som ingår i arbetsgruppen, kommittédirektiven m.m.

För Skogsstyrelsens arbete med kulturmiljö, läs gärna AnnKristin Unanders blogginlägg Skogsstyrelsen och kulturlämningarna i skogen.

För tidigare blogginlägg om inventeringar av markberedda skogsområden:

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

Inventering av markberedda skogsområden