Miljöprövningarna av vattenkraften och skyddet för kulturmiljöerna längs vattendragen

Ända sedan inlandsisen försvann för ungefär 10 000 år sedan har människor bosatt sig längs våra vattendrag. Idag finns det därför tusentals lämningar som boplatser, eldstäder, fångstanläggningar och gravar längs våra älvar och sjöar som berättar om det liv dessa människor levt. Många av dessa lämningar håller på att försvinna genom vattenregleringarna. När vattenkraften etablerades togs det inte någon större hänsyn till de lämningar som fanns vid vattendragen, och det har påverkat kulturmiljöerna på ett storskaligt sätt. Regleringarna har lett till kraftiga variationer i vattennivåerna, vilket leder till erosion i landområdena närmast vattendragen. Det innebär att ett stort antal strandnära fornlämningar skadas och försvinner varje år. Speciellt utsatta lämningar finns på högre sandiga partier som sträcker sig ned till strandkanten där det pågår en löpande erosion. Ett exempel på detta är den grav i Ligga som håller på att förstöras, och som Norrbottens museum håller på att undersöka: Rödockragraven i Ligga

I vattendomarna som prövade utbyggnaden av vattenkraften fick kulturmiljöfrågorna väldigt lite uppmärksamhet. En stor del av dessa fornlämningar var inte heller kända när vattendomarna prövades och det finns nu en helt annan kunskap om dessa lämningar.

Nils Sakarias Omma i sin båt vid en delvis överdränkt kåtaplats inom uppdämningsområdet vid Suorva. Foto: Ernst Manker, 1939. Nordiska museet, CC-BY.

Forskarna vid Silvermuseet/INSARC har länge försökt uppmärksamma problematiken kring hur vattenkraften påverkar fornlämningarna, men intresset för dessa frågor har varit ytterst begränsat. Frågan har nu blivit aktuell genom de miljöprövningar som ska göras av vattenkraften för att den ska få moderna miljövillkor enligt miljöbalken. I det här blogginlägget beskrivs bakgrunden till miljöprövningarna och hur viktigt det är att kulturmiljöfrågorna inte glöms bort i dessa processer.

Bakgrunden till miljöprövningarna är de regler som EU införde 2000 genom ramdirektivet för vatten och har som mål att miljön i grundvattnet och ytvattnet ska bevaras och förbättras. EU:s medlemsstater ska därför utforma en god förvaltning av sina vatten så att de tar hänsyn till miljön. I Sverige har det länge ansetts att det inte behövs en miljöprövning av vattenkraften, och det har därför under lång tid funnits stora tveksamheter till att dra igång en sådan process. År 2007 inledde EU-kommissionen ett ärende mot Sverige om att direktivets krav ska genomföras även här, och de anser att prövningarna också ska omfatta skyddet för kulturmiljöerna.

Från den 1 januari 2019 kräver miljöbalken att vattenkraftverksamhet ska ha moderna miljövillkor (11 kap. 27 §). Det ska också finnas en nationell plan för hur detta ska bli verklighet (11 kap. 28 §). En sådan nationell plan antogs av den svenska regeringen i juni 2020. Av planen framgår att det ska finnas regionala samverkansprocesser där länsstyrelserna, berörda verksamhetsutövare, övriga myndigheter, kommuner och intresseorganisationer ska delta. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet är ansvariga för att kulturmiljöfrågorna beaktas i dessa processer.

Den lagstiftning som reglerar skyddet för kulturmiljöerna är miljöbalken (1998:808) och kulturmiljölagen (1988:959). Enligt miljöbalken ska lagstiftningen tillämpas så att värdefulla kulturmiljöer skyddas och vårdas (1 kap. 1 § 2 st. 2 p.). Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden skall så långt det är möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön (3 kap 5 § 1 st.). Områden som är av riksintresse för kulturmiljövården ska skyddas mot sådana åtgärder (3 kap 5 § 1 st.). Skyddet för kulturmiljöer och fornlämningar utvecklas genom bestämmelser i kulturmiljölagen.

Enligt den nationella planen ska Länsstyrelsernas kulturmiljöfunktioner ta fram övergripande underlag för skyddet av kulturmiljöerna. Det uttalas även att det är bra om företrädare för kulturmiljöintressena deltar i de regionala samverkansprocesserna. Men det är verksamhetsutövarna, alltså vattenkraftsbolagen, som har ansvaret för att ta fram tillräckligt underlag till sin prövningsansökan. Hittills har relativt lite uppmärksamhet ägnats åt kulturmiljöerna längs med älvarna i arbetet med att förbereda miljöprövningarna. I det arbete som Riksantikvarieämbetet genomförde innan den nationella planen antogs riktades uppmärksamheten främst mot skyddet av vattenkraftsdammarna som kulturmiljöer och inte på de tusentals boplatser och lämningar som finns längs vattendragen.

En boplats som har eroderat ut på stranden vid Lilla Lule älv i trakterna kring Nelkerim, Jokkmokks kommun. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Det är mycket viktigt att frågan om vattenkraftens påverkan på kulturmiljöer längs vattendragen blir en del av miljöprövningarna eftersom det är en viktig del av Sveriges historia som påverkas. Då krävs det kunskap om hur vattenkraften påverkar kulturmiljöerna och hur detta kan hanteras i processerna och i framtiden. Här har forskningen en viktig funktion att fylla för att ge ett bra kunskapsunderlag till de beslut som ska fattas. I projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer som drivs av Luleå Tekniska Universitet och ett antal samarbetspartners har ett viktigt arbete påbörjats för att skapa ett sådant kunskapsunderlag. Redan i förstudien till projektet finns viktiga inspel i hur kulturmiljöfrågorna kan hanteras inom ramen för miljöprövningarna.

Det viktigt att betona att det är verksamhetsutövarna som har ansvaret för att utreda hur kulturmiljöfrågorna kan hanteras i det berörda vattendraget i miljöprövningarna. Det är även de som måste ta det ekonomiska ansvaret för detta. Det kan exempelvis handla om att kartlägga och identifiera särskilt drabbade områden. I vissa lägen kan det vara aktuellt med skadeförebyggande åtgärder. Det måste även beslutas om hur verksamhetsutövarna kan ta ansvar för påverkan av vattenkraften på kulturmiljöerna i framtiden. Ett krav är att verksamhetsutövarna ska genomföra en årlig uppföljningsverksamhet med arkeologiska undersökningar där kulturmiljöer och fornlämningar dokumenteras och kunskap om dessa områden samlas in. Det kan röra sig om riktade inventeringar, noggrann skadedokumentation och arkeologiska provundersökningar.

Ett område med härdar har eroderat fram på den tidigare stranden vid det nuvarande vattenmagasinet Tjaktjajávrre nordväst om Jokkmokk. Området är tillgängligt vid lågvatten, men ligger annars dolt under vattenytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

För mig känns frågan om vattenkraftens påverkan på kulturmiljöer oerhört viktig att uppmärksamma. Det är både sorgligt och upprörande att det fortfarande är så många områden i norra Sverige som inte inventerats arkeologiskt. Det är ännu mer sorgligt och upprörande att det årligen förstörs stora mängder fornlämningar som kan ge oss viktig kunskap om vår historia.

Vid tangentbordet:
Malin Brännström, jurist och chef vid Silvermuseet i Arjeplog

Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer

Under 2022 genomför Norrbottens museum tillsammans med Luleå Tekniska Universitet (LTU) fältarbeten i Norrbotten inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Projektet, som drivs av LTU, är ett samarbetsprojekt där även Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv ingår. Inför vattenkraftsutbyggnaden under 1940-1980-talet genomförde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska inventeringar och dokumentationer av områden som skulle påverkas av vattenkraften, varvid ett flertal fornlämningar kom att registreras. Sedan dämningen av vattendragen och sjöarna genomfördes har vattennivåerna regelbundet höjts och sänkts, vilket har bidragit till att både många kända men också tidigare okända fornlämningar och kulturhistoriska lämningar har skadats och förstörts. Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer tar avstamp i Riksantikvarieämbetets dokumentationer som genomfördes inför vattenkraftsutbyggnaden. Med utgångspunkt i de rapporter som Riksantikvarieämbetet upprättade, har LTU och Norrbottens museum varit ut i några olika områden i Jokkmokks kommun och återbesökt ett antal platser och lämningar. Förutom undertecknad från Norrbottens museum har Dag Avango, professor i historia vid LTU, samt Felicia Söderqvist och Johan Cederqvist, doktorander i historia vid LTU, hittills deltagit i fältarbetet.

Vi vill dels undersöka hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma fornlämningar och kulturhistoriska lämningar. Vi vill också studera hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. För att kunna få kunskap om vattenkraftens påverkan på vårt kulturarv och hur människor och miljöer påverkats av vattenkraftsutbyggnaden genomför vi fältarbeten, arkivstudier och intervjuer.

Ta gärna del av mer information om projektet på Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Denna hemsida kommer att uppdateras löpande.

Tidigare i juni genomfördes en fältvecka i området mellan Letsi kraftstation och Akkats kraftstation i Jokkmokks kommun. Denna sträcka inventerades av Riksantikvarieämbetet 1959, men enbart en fångstgrop påträffades i närheten av Padjerim på södra sidan om Lilla Lule älv strax nordväst om Vuollerim. Under 1980-talet genomförde Umeå universitet inventeringar och undersökningar av valda områden i Lule älvdal, inom det s.k. Luleälvsprojektet. I samband med detta inventerades stränderna kring Nelkerim, mellan Letsi och Akkats. En mycket stor mängd lämningar påträffades. Merparten av dem utgjordes av strandbundna och erosionsskadade boplatser av stenålderskaraktär – som helt hade missats i samband med Riksantikvarieämbetets inventeringar 1959. Den ökade erosionen som vattenkraftsregleringen medfört hade helt enkelt lett till att boplatser som tidigare varit helt överväxta nu hade blottlagts. Dessutom hade kunskapen om fornlämningstyper i Norrbotten ökat markant sedan 1959 och arkeologer hade även börjat använda sig av jordsond till hjälp att identifiera lämningar och lagerföljder i marken. Kunskapsläget var därmed bättre på 1980-talet än när Riksantikvarieämbetet genomförde sina inventeringar 1959. Trots detta är det mycket olyckligt att så många fornlämningar inte upptäcktes vid 1959 års inventering, då dessa lämningar är kraftigt skadade idag och mycket arkeologisk kunskap har gått förlorad.

En av boplatserna i Nelkerim är belägen på en sandstrand. I sanden ligger ansamlingar av eldpåverkad/skörbränd sten och fynd från bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

För mig som arkeolog var det en märklig känsla att gå över sandstränderna i Nelkerimområdet längs med Lilla Lule älv. Boplatsmaterial i form av härdar och koncentrationer av skärvsten, det vill säga eldpåverkad sten, ligger fullt synliga på sandstränderna. Även rester efter bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit och brända ben från matrester som en gång har slängts in i dessa eldstäder ligger spritt på stränderna. Sorgligt och fascinerade på en och samma gång. Härdarna med sina stenar ligger kvar någorlunda i sina positioner, men i merparten av anläggningarna har innehållet sannolikt sköljts ur flera gånger. Tyvärr så finns det antagligen inte kvar något arkeologiskt material i de flesta härdar, utöver stenarna. Daterbart kol och brända ben som inte väger lika mycket som sten har försvunnit ut i älven. Möjligheten till att få ut arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar har i princip försvunnit, vilket gör mig väldigt ledsen. I ett fåtal av härdarna kunde jag dock få fram kol och rödbränd sand när jag sondade i dem, vilket faktiskt visar att det fortfarande kan finnas möjlighet att få ut någon arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar. Dessutom har många nya lämningar också eroderat fram i områden mellan boplatser som har registrerats sedan tidigare. I flera fall rör det sig om anläggningar som relativt nyligen har eroderat fram på stränderna, vilket gör att det fortfarande finns möjlighet att få ut ny arkeologisk kunskap om området.

Härdar/skärvstenspackningar på stranden längs med Lilla Lule älv i Nelkerimområdet. I förgrunden syns en av härdarna. I bakgrunden strax ovanför vattenlinjen, i anslutning till skelleftepiken som står placerad på stranden, är ytterligare en härd. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av de härdar där det faktiskt fortfarande finns kvar kol. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av 30-talet härdar på Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nelkerim har i tidigare arkeologisk litteratur beskrivits som en samlingsboplats för jägare och samlare, som uppehållit sig i området i anslutning till de mycket laxrika forsarna i Lilla Lule älv. Vid Umeå universitets inventeringar på 1980-talet konstaterades att det i Nelkerimområdet saknas lämningar under nivån för vårfloden, vilket talar för en trolig bosättningsperiod under högsommaren, då tillgången på mat har varit riklig. Inom den arkeologiska forskningen så har man ansett att det är tillgången på lax i Nelkerimområdet som har varit bidragande till boplatsernas lokalisering. Tyvärr så är det mycket svårt att faktiskt finna arkeologiska bevis för detta, utöver läget och kunskapen om goda laxvatten under historisk tid. På grund av att boplatserna upptäcktes först efter vattenkraftsutbyggnaden så kan eventuella fiskben ha spolats ut i älven för länge sedan. Vid årets inventeringar har ett antal brända ben från olika boplatser hittats och samlats in. En osteologisk analys av benmaterialet kommer att genomföras, och förhoppningsvis går det att identifiera djurarter. Det kan även vara möjligt att genomföra C14-analyser, om det finns lämpliga daterbara brända ben. Jag vill gärna också studera tidigare insamlat fyndmaterial från området, det kan finnas mycket kunskap i detta. Förhoppningsvis kan vi därmed få fram ny information om boplatserna i Nelkerimområdet. Det vore ett ytterst värdefullt bidrag till kunskapen om en del av vår gemensamma förhistoria som påverkats av vattenkraftsutbyggnaden i området.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog