Reseskildring Luleälven, då och nu

Harsprånget är det ödsligaste och dystraste man kan tänka sig, dess skönhet är i sanning tragisk. Hela Luleälfvens väldiga breda vatten tränger ihop sig i en trång ränna med tvära, höga, af de drifvande dimmolnen svartglänsande, väggar. Nedanför hufvudfallet böjer rännan tvärt af i rät vinkel för att efter cirka 50 meter återta hufvudriktningen med en lika skarp vinkel. Med en oerhörd häftighet kastar sig hufvudfallets vattenmassor mot den höga svarta vägg som motar dem. De torna upp sig som om de ville klättra öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande tvärväggen och dansar ned på andra sidan där det blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par kilometer innan de lugna sig

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

Illustration av Harsprånget ur boken Lappland, dess natur och folk, av Carl Anton Pettersson, en reseskildring publicerad 1871. Fotografi föreställande samma plats, av Evelina Regenius Jouper år 2021. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7425841, E 710944.

Det är tyst. Fullkomligt knäpptyst. Men ändå kan jag nästan höra dånet från det vatten som en gång karvat ner stenen till den massiva klyftan som sträcker sig mot norr och söder. Jag står på en klipphäll som slipats slät av vattenmassor några kilometer från den plats som beskrivs ovan av Maria Himmelstrand i STFs årsskrift från 1913. Hällen stupar rakt ner i klyftan och på andra sidan reser sig en ljust grå bergvägg. Det känns mäktigt att stå där och se den mörka hårda stenen som vattnet en gång fått framstå som så mjuk och formbar.

Även om Harsprånget tystats och stillats sen lång tid tillbaka är naturen fortfarande mäktig. Det går bara att föreställa sig vad som en gång var här, något som säkert trumfade tystnaden som råder idag. Min fantasi säger mig att miljön inte kunnat vara ödslig och dyster som Himmelstrand. Inte med allt det liv och rörelse den då hade. Idag är den kanske dyster just för att vattnet har stillats. Men den klarblå himlen och solens strålar skapar ett djup i landskapet vilket gör miljön levande i en annan bemärkelse. Skuggorna som uppstår i klyftan framhäver stenarnas formationer när solstrålarna träffar precis rätt. Det blir nästan något arkitektoniskt med kontrasterna av de hårda vinklarna på klipporna och de mjukt slipade stenhällarna. Mellan stenarna har vattnet stannat i små pooler som himlens blåa färg speglar sig i. Mot norr anas det hinder som stoppat vattnets framfart, Harsprångets vattenkraftverks stenfyllnadsdamm av laxrosa sten reser sig som en massiv vägg mitt i naturen.

Fotografi över torrfåran söder om Harsprånget vid koordinater SWEREF 99 TM:
N 7424261, E 710966.

Jag studerar kulturmiljöer, det vill säga miljöer som på något sätt påverkats av människan. Det ödsliga och närmare orörda landskap som beskrivs 1913 har ändrats och naturlandskapet har blivit ett kulturlandskap. Människan har strypt vattnets framfart för att nyttja den till elproduktion och därigenom förändrat landskapet längs med älvens milslånga stränder. Det är vad jag skriver om i projektet Veku Vaku, vattenkraftens kulturarv och det är därför jag står här på klipphällen strax söder om Harsprångets vattenkraftverk. Jag är inne på min första vecka av två fältveckor där jag skall studera och analysera samtliga femton vattenkraftverk med tillhörande dammar, anläggningar och kulturmiljöer längs med hela Lule älv.

Det är en alldeles väldig fart i forsen, de blekgröna forsböljorna komma störtande öfver hvarandra, slå ihop med motböljorna och krossas till en sjudande massa af skum. Dimslöjor driva öfver hvirflarna långsamt in öfver strandhällarna.

Även nedre Porjusforsen är storslagen, den är mera som ett fall, sammanträngt inom branta klippstränder. Öfver hufvudtaget äro väl Porjusfallen i sitt slag det mest storartade man kan se genom sin bredd, sina omväxlande utsikter och sin längd. Vi sågo dem ju inte i hela deras utsträckning. De torde nog ha varit vackrare innan de togos i anspråk för kraftverket, men för dem, som ej sett dem den tiden, äro de äfven nu oförlikneligt sköna.

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

1912 har Porjus vattenkraftverk tagits i bruk men vattnet flödar fortfarande nerför älven. Idag är dammluckorna stängda och vattnet står still på selet ovanför dammen. Jag står där och tvekar, motorn är igång och GPSen visar att man kan köra här. Till vänster om bilen är det en torrfåra och till höger en stenvall byggd av människan. Det borde innebära att vattnet inte kommer hit? Jag kör framåt en bit och ser en annan bil stå parkerad på andra sidan om den förhöjda vägdragningen, pustar ut och kör framåt. Bredvid den parkerade bilen sitter skylten som kantat min resa.

RISKOMRÅDE. LUCKOR ÖPPNAS UTAN FÖRVARNING. DAMMLUCKOR.

Parkerar bilen innan skylten för säkerhets skull. När jag kliver ut är det tyst och stilla. Luckorna är helt klart inte öppna, i sådana fall hade jag hört forsen och anat de dimslöjor som Himmelstrand beskriver. Jag går de sista metrarna som tar mig över den lilla kulle jag parkerat framför och ser den torrlagda älvfåran. Mitt i torrfåran står en man, med en gigantisk hund. Jag ser att det är en Mastiff så jag vet att den är gigantisk och dess rygg är i höjd med mannens höfter. Men på något sätt ser både mannen och hunden liten ut i relation till den breda fåra som inte längre täcks av vatten. Jag står precis nedanför det nedre Porjusfallet, efter de branta klippstränderna.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.
Ungefär samma plats tagen av Werner Åström. Källa: Tekniska Museet ID:TEKA0162005.

Riskmedvetna jag utmanar inte ödet och håller mig på åsen och fotograferar. När jag vänder mig norrut överraskas jag nästan av det som är framför mig. Templet i ödemarken tornar upp sig över trädtopparna. Porjus gamla ställverksbyggnad med sin ståtliga tegelarkitektur som markeras med en gyllene krona. Jag är byggnadsantikvarie, det är byggnader och arkitektur jag älskar och främst arbetar med. Ändå kan jag inte undgå att tänka att denna fantastiska monumentala byggnad är underordnad naturen och den mäktiga känsla som infinner sig när jag ser på landskapet.

Här står jag på en stor sten på en liten, omgiven av tunna tallar och ser ut över en fåra som karvats ut i landskapet av blekgröna forsböljor som störtar över varandra och slås ihop av motböljorna krossas till en sjudande massa av skum. Jag kan nästan se framför mig hur vattnet slås emot stenväggarna och kastas vidare, från höger till vänster och sen tillbaka. Men det är stilla och tyst och den rörelse som en gång präglat Porjusfallen är idag borta. Människans ingrepp och närvaron av den monumentala byggnaden som tornar upp sig över torrfåran är symbolisk för den makt och inverkan vi haft på naturlandskapet längs med Lule älv.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.

Under min två veckor långa resa besökte jag samtliga femton vattenkraftverk och analyserade deras miljöer. Under resan fick jag användning av min fantasi som kunde iscensätta det liv som beskrivs i de historiska texterna. Torrfårorna låg ofta tysta och öde med spår efter det vatten som en gång flödat där. Men vid ett tillfälle hade jag turen med mig. Min andra vecka i fält besökte jag Akkats vattenkraftverk i Jokkmokk. Det var första gången jag fick se de konstverksprydda dammluckorna som dagen till ära stod öppna. Det dundrar om vattnet som forsar ur dammens stora gap och de virvlande dimmolnen är så täta av droppar att konstverken får en vit ridå framför sig. Jag står nedströms, på en stor sten längs med den västra kanten. Runt stenen virvlar vattnet in i strandkantens revor. Ett krämfärgat skum har vispats upp av kraften i vattnet och ligger och guppar i fårorna mellan stenarna. Jag tar bilen ner till det andra fallet nedanför Akkats, Kaitumfallet. Här står vattnet så högt att de omsluter trädstammarna längs strandkanten. En betongmur sträcker sig från den östra strandkanten till den västra. I selet ovanför muren är älven en stor mörk vattenspegel som kastar sig ut över muren i en vid båge för att krossas mot stenarna och bilda ett skum. Ljudet är mäktigt och energin i den kraft som vattnet har kan nästan kännas i luften.  

Två dagar senare, min sista dag på resan, står jag på exakt samma plats och det är tyst. Så när på ett litet porlande mellan de stenar som för bara några dagar sedan var täckta med ett krämfärgat täcke av skum. Dammluckorna är stängda och torrfåran är åter igen synlig. Den betongmur som agerat som avsats för vattnet syns helt och en stilla mörk vattenspegel har skapats ovanför den. Träden har fått komma ovanför strandkanten igen och omges av ett grönt täcke av gräs. På två dagar har landskapet och känslan på platsen förändrats helt. Min fantasi som har fått arbeta hårt de senaste veckorna har äntligen fått en förankring i verkligenheten. Att få se en och samma plats med två olika skepnader får mig att känna mig lyckligt lottad.

Filmen visar skillnaderna från när dammluckorna är öppna vs. stängda. Filmat 210615 samt 210617. Koordinater SWEREF 99 TM: N 7396828, E 714577

Oavsett vilken skepnad de olika platserna har med dunder och energi eller mäktig stilla tystnad är de helt klart värda att besöka. Om ni under semestern reser längs med älven är en avstickare värd att göra. Stanna till vid de dammar och kraftverk ni passerar och fantisera över hur det kunnat se ut förr innan vi gjorde intrång och tystade älven.

Kaitumfallet 210615
Koordinater SWEREF 99TM:
N 7396741, E 715110
Kaitumfallet 210617

Vid tangentbordet och bakom kameran:

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:
Himmelstrand, Maria, På vandring i Lappland, Svenska turistföreningen, Svenska turistföreningens årsskrift 1913, Fören., Stockholm, 1913

Pettersson, Carl Anton, Lappland: dess natur och folk : efter fyra somrars vandringar i bilder och text skildrade, Fritze, Stockholm, 1866

Energieffektivisering och förbättrat inomhusklimat i 1970-talets kulturmiljöer

Vilka kulturvärden finns i bebyggelsemiljöer från 1970-talet? Och hur påverkas dessa kulturvärden av olika förändringar? Till exempel av förändringar som syftar till energieffektivisering och förbättrat inomhusklimat?

En stor del av Sveriges bostadsbestånd byggdes under efterkrigstiden, inte minst som en del av det så kallade miljonprogrammet, där en miljon bostäder skulle byggas 1965-1974 för att komma tillrätta med den rådande bostadsbristen. Ca ⅔ av bostäderna utgörs av flerbostadshus. Det finns idag ett stort renoveringsbehov och samtidigt en stor energibesparingspotential i detta bostadsbestånd. Det är därför angeläget att undersöka hur detta kan ske, utan att bebyggelsen förvanskas och de värden och kvaliteter som finns i byggnadsbeståndet går förlorade.

Miljonprogrammets betydelse som kulturmiljö är emellertid inte självklar. Bebyggelsen är “halvgammal” och betraktas inte alltid som bevarandevärd, så som äldre bebyggelse ofta görs idag. Däremot uppskattas den ofta av de boende, och pekas ibland ut av myndigheterna som kulturhistoriskt värdefull i olika sammanhang.

Det behövs därför mer kunskap om den här typen av kulturmiljöer –  dels om hur den värderas av olika aktörer, dels om relevanta förhållningssätt vid val av åtgärder, material och metoder vid renoveringar.

Detta är fokus för projektet ”Värdering av åtgärder för energieffektivisering och förbättrat inomhusklimat i 1970-talets kulturmiljöer” som Luleå tekniska universitet kommer att genomföra perioden 2021-2023. Projektet syftar till att undersöka om, och i så fall på vilket sätt, energieffektivisering och förbättring av inomhusklimat kan göras i detta byggnadsbestånd med varsamhet sett till bebyggelsens kulturhistoriska och arkitektoniska värden, utifrån såväl professionella bedömningar som de boendes perspektiv.

Projektet finanserias av Energimyndigheten och är en del av forskningsprogrammet Spara och bevara (http://www.sparaochbevara.se/). Det genomförs av en tvärvetenskaplig projektgrupp vid Luleå tekniska universitet, med deltagare från forskningsgrupperna Energiteknik, Byggproduktion och teknik, samt Arkitektur. Projektet genomförs tillsammans med det kommunala bostadsbolaget PiteBo i Piteå kommun.

Zonområdet i centrala Piteå har valts som fallstudie. Det utgörs av ca 500 hyreslägenheter i 3- och 5/6-våningshus, och förvaltas av PiteåBo. Zonområdet byggdes under början av 1970-talet, där så kallad zonexpropriering tillämpades för att möjliggöra storskalig nybyggnation i den gamla stadsplanen. Byggnaderna präglas av modernismens stilideal, med fasader av tegel och Plannjaplåt och med tidstypisk färgsättning. Zonområdet är utpekat i Piteå kommuns kulturmiljöprogram (https://webgis.it.pitea.se/website/husera/). Där framhålls bland annat att det är viktigt att byggnaderna underhålls på ett sådant sätt att dess kulturhistoriska och arkitektoniska värden inte går förlorade.

Projektet genomförs i fyra delar:

1. Inomhusklimatet och energianvändningen i ett trevåningshus och ett femvåningshus kommer att mätas, beräknas, och modelleras. Detta görs med hjälp av dynamiska byggnadsenergiberäkningar för båda byggnaderna, samt genom en detaljerad strömningsmodellering (CFD) av en enskild lägenhet i ett av husen. Dessa modeller kommer sedan att användas för att undersöka hur olika åtgärder påverkar energianvändningen och inomhusklimatet.

2. Vilka installations- och byggnadstekniska åtgärder som kan förbättra inomhusklimatet, minska energianvändningen, och samtidigt vara ekonomiskt försvarbara undersöks. Detta sker genom litteraturstudier, inventering av byggnadernas utformning och egenskaper, och genom dialoger mellan forskare och fastighetsägaren och andra sakkunniga. För att jämföra och prioritera mellan olika åtgärder utförs simuleringar av energianvändning och inomhusklimat samt livscykelkostnadsberäkningar. Resultaten används sedan för att undersöka hur åtgärderna bedöms påverka bebyggelsens kulturhistoriska och arkitektoniska värden.

3. Hur olika aktörer och intressenter värderar 1970-talets kulturmiljöer generellt, och bedömer att Zonområdets kulturhistoriska och arkitektoniska värden påverkas specifikt av olika åtgärder undersöks. Detta sker genom intervjuer av aktörer som professionellt arbetar med planering och förvaltning av kulturmiljöer, såsom arkitekter och antikvarier. För att undersöka de boendes syn på sin boendemiljö och eventuella förändringar av den, bjuds boende i Zonområdet in till en fokusgrupp, vilken kompletteras med en enkätundersökning.

4. Slutligen modelleras olika scenarier, som bygger på identifierade åtgärder och tolkningar av hur de påverkar kulturvärdena, samt vilka resultat dessa får för energianvändningen och inomhusklimatet.

Projektet har påbörjats genom mätningar i de två valda byggnaderna. Besök på plats, liksom kontakter med de boende har – som så mycket annat under Corona-pandemin – fått senareläggas. Vi håller tummarna för att detta kan påbörjas under hösten 2021.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm, filosofie doktor i arkitektur och bebyggelseantikvarie, Luleå tekniska universitet