Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Som vi tidigare har berättat här på Kulturmiljöbloggen så skadas en hel del fornlämningar i skogsbruket. Framförallt är det de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat som skadas, vilket väl i sig är en förklaring – de är helt enkelt inte så lätta att hitta igen och identifiera i landskapet. Boplatser från förhistorisk tid har ofta ingen synlig utbredning, utan spåren av mänskliga aktiviteter döljer sig under mossan. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att förhistoriska fynd i princip ligger direkt under mossan. Därmed skadas också boplatser väldigt lätt i samband med markberedning men även genom körskador. Det finns dock en förutsättning att bevara fornlämningar just tack vare att de är kända – men hur är det med fornlämningar som vi idag inte känner till att de existerar?

Ett problem i Norrbotten är att det finns det stora områden som tidigare inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgör dessutom produktiv skogsmark. Hur ser det ut med skador på fornlämningar i dessa områden? Det är något vi har försökt få en liten inblick i, genom ett litet inventeringsprojekt. Genom att välja ut områden som tidigare inte har fornminnesinventerats och som vi har bedömt har en viss fornlämningspotential har vi besökt skogsområden som har avverkats och markberetts de senaste tre åren runt om i Norrbotten. Under en fältvecka/år i tre års tid har vi inventerat markberedda hyggen. Projektet drog igång 2017, då inventerade vi i trakterna kring Arjeplog och Moskosel:
Inventering av markberedda skogsområden

2018 genomförde vi inventeringen i Vuollerimområdet:
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

I år har vi utfört den tredje och sista inventeringsturen, och då har vi inventerat hyggen i närheten av Mårdsel och Gällivare. Vid årets inventering registrerades tre nya fornlämningar, samtliga boplatser. Två av boplatserna hittades vid Norr-Lillån sydöst om Mårdsel. På båda dessa boplatser hittades skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, brända ben och avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som blivit över när man har tillverkat stenredskap. Självklart kan även avslagen ha använts som redskap, då de har vassa eggar. En av dessa boplatser ligger i direkt anslutning till ån, ca 110 meter över havet. Enligt en strandlinjeförskjutningskurva för norra Västerbotten så skulle denna boplats som äldst kunna vara från ca 5700 f.Kr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Brända ben och kvartsavslag i markberedningsspår. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, hör till de vanligaste fyndmaterialen som påträffas på förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den andra boplatsen ligger 500-600 meter från åns nuvarande utbredning, ca 60 meter över havet, vilket enligt samma strandlinjeförskjutningskurva motsvarar tiden 3200 f.Kr. Vid denna tid ligger boplatsen långt in invid en havsvik, sannolikt ett fint läge för fiske och säljakt. Idag ligger boplatsen skyddat mellan två moränhöjder invid en större myr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkeologerna Lars Backman och Frida Palmbo vid en nyregistrerad boplats invid en större myr sydöst om Mårdsel. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben gjordes i markberedningsspår på en nyregistrerad boplats. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den tredje boplatsen hittades på norra sidan av Lineälven, i närheten av Sammakko sydöst om Gällivare. Denna boplats ligger ovanför högsta kustlinjen och är belägen på en liten kulle invid en liten myr med vattenspegel. På boplatsen hittades brända ben och kvartsavslag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Liten nyregistrerad boplats invid en mindre myr norr om Linaälven, Sammakko. Myren skymtar i bakgrunden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben och kvartsavslag gjordes i markberedningsspår vid den nyregistrerade boplatsen vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del av de brända ben som hittades vid en tidigare okänd boplats vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Alla tre boplatser som registrerades vid årets inventering är skadade av både markberedning och körspår. I samtliga fall skulle fornlämningarna ha kunnat bevaras om skogsbruket hade sparat så kallade kantzoner med skog mot vattendrag och myr. Detta är även något vi noterat vid de tidigare två årens inventeringar av markberedda skogsområden. Det är därför av stor vikt att spara kantzoner mot sjöar, myrar och vattendrag. En del av boplatserna har registrerats på moränåsar och/eller älvbrinkar, där sluttningen ner mot vattnet har sparats som kantzon. Sluttningar har däremot inte utgjort så bra boplatslägen, utan det är den flacka marken ovanför sluttningen som har varit mer optimal ur bosättningssynpunkt. Därför bör kantzoner även inkludera dessa områden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På bilden syns en kantzon med skog som sparats i sluttningen ner mot Lill-Norrån. Om kantzonen även hade sparats en bit upp på moränåsen skulle boplatsen ha klarat sig från markberedning. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum

Utifrån resultaten av vår inventering av markberedda skogsområden kan vi återigen konstatera att det är av stor vikt att Norrbotten fornminnesinventeras. Hur ska vi annars kunna skydda och bevara våra fornlämningar?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog

Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

För andra året i rad har Norrbottens museum fått beviljat medel från länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag, för att under en veckas tid inventera markberedda områden i områden som ej har genomgåtts av fornminnesinventeringen och där det sannolikt kan finnas fornlämningar. Bakgrunden är att många idag kända fornlämningar skadas av skogsbruket, genom exempelvis körskador och markberedning. Det är också tydligt att det framför allt är fornlämningar som inte är synliga ovan mark som skadas mer, jämfört med lämningar som är synliga för blotta ögat. I miljömålen för levande skogar framgår det att skogsmarken ska brukas så att fornlämningarna inte skadas, vilket kräver förutsättningar för bevarande och utveckling av kulturvärden i skogen. Trots att många idag kända fornlämningar skadas av skogsbruket är det dock möjligt att arbeta för att minska skadorna på och bevara lämningarna just tack vare att de är kända. Med bakgrund i detta så vill Norrbottens museum försöka få en indikation på hur stort mörkertalet är vad gäller fornlämningar som skadas i skogsbruket – i områden där vi idag inte vet om det finns fornlämningar eller ej.

Förra året inventerade vi i området kring Arjeplog och Moskosel, vilket berättats om i ett tidigare blogginlägg:  Inventering av markberedda skogsområden

Vid årets inventering har vi fokuserat på området kring Vuollerim. I år hittade vi två fornlämningar i form av boplatser på en fin sandig ås en bit söder om Vuollerim, mellan väg 97 och Luleälven. Det här området ligger under högsta kustlinjen, omkring 60 möh, och kan därmed som äldst vara omkring 5 200 år gammal. Vi hittade boplatsmaterial i form av skörbränd sten, kvartsavslag, brända ben och rödbrända ytor i fläckmarkberedningsspår. Sondning indikerar ytterligare skärvsten utöver vad som är synligt för blotta ögat.

Vy över sandig ås med två boplatser söder om Vuollerim

Vy över den sandiga ås där två boplatser påträffades söder om Vuollerim. Undertecknad syns till vänster i bild vid en av boplatserna, den andra syns på den låga åsen till höger i bild. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

Fyndmaterial

Skörbränd sten och kvartsavslag på en av boplatserna söder om Vuollerim. Foto: Lars Backman (c) Norrbottens museum.

Vi har även registrerat en husgrund, som kanske är resterna efter en sommarladugård. Denna lämning har klarat sig utan skador och var dessutom föredömligt nog snitslad med kulturmiljöhänsynsband. Det är tydligt att kulturlämningar klarar sig väl jämfört med fornlämningarna, antagligen för att de är tydliga och lättidentifierade i landskapet.

Husgrund inbäddad i grönska

Husgrund inbäddad i grönska. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Husgrund

Samma husgrund som ovan. Flera bevarade stockvarv i ett av husgrundens hörn. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Resultaten från våra två års inventeringar visar att det finns relativt bra möjligheter att hitta nya lämningar, framför allt i områden kring sjöar, myrar, vattendrag och forntida strandlinjer. Vår inventering visar också att fornlämningar i inlandet, exempelvis härdar, kan klara sig bättre i det moderna skogsbruket tack vare att de ofta är belägna i områden där kantzoner med skog sparas ner mot sjöar och myrar. Sex av totalt åtta nyregistrerade fornlämningar har skadats av markberedningen, vilket motsvarar 75 % av de nyregistrerade fornlämningarna – en alldeles för hög siffra! En av fyra kulturlämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Sammantaget har sju av 12 lämningar varit skadade av skogsbruket, alltså 58,3 % av nyregistreringarna. Tittar man på den studie som gjorts av skadade fornlämningar i Norrbotten från år 2005 är motsvarande siffra för skadade lokaler 41,1-56,2%, den högre procenten om risning ingår i bedömningen. Dessa siffror visar att det behövs fornminnesinventering för att överhuvudtaget kunna arbeta för att bevara våra fornlämningar, innan de förstörs av skogsbruket. Boplatslämningar från förhistorisk tid ligger i regel direkt under torven på platt mark och syns därför inte när det finns vegetation på marken – då är det mycket svårt att arbeta för att bevara dem om dess förekomst inte är känd. Dessutom så har vi en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Därför skadas den här typen av fornlämning mycket lätt i samband med markberedning.

Ett problem i Norrbotten, och även andra delar av Sverige, är att det finns ett mycket stort behov av fornminnesinventering. Min kollega Åsa har tidigare beskrivit inventeringsläget i Norrbotten: Fornminnesinventering i Norrbotten
Sammanfattningsvis påbörjades Riksantikvarieämbetets systematiska fornminnesinventering inför Lantmäteriets ekonomiska kartläggning år 1938. Mellan åren 1945-1951 berördes Norrbottenskusten och det kustnära inlandet av den inventeringen. Man hade dock knappa resurser och ett begränsat kunskapsläge, så vid denna inventering gick man på tips och registrerade redan tydliga och ofta kända lämningar, som exempelvis gravrösen, labyrinter, offerplatser, visten och fångstgropar. Delar av inlandets skogs- och fjällområden inventerades under 1970-talet, men även då var inventeringen mycket översiktlig, framför allt i fjällområdet.
I och med den nya ekonomiska kartläggningen inrättade Riksantikvarieämbetet ett regionkontor i Luleå 1984 varvid den moderna fornminnesinventeringen drog igång.

Inv Nb fram till 2011

Områden i Norrbotten som genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.

Det är tydligt att det finns ett stort behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten, inte minst med tanke på det intensiva skogsbruk som bedrivs i just de områden som inte har inventerats. Det rör sig om drygt 50 % av Norrbottens yta – och då Norrbotten utgör nästan en fjärdedel av Sveriges totala yta, så kan man ju förstå hur mycket det rör sig om… Behovet av fornminnesinventering finns även i andra delar av Sverige, men behovet är dock störst de mellersta och norra delarna av landet.

Inventerade områden i Sverige

Kartbilden visar vilka områden i Sverige som inventerats från 1974 och framåt. Observera att det skett inventeringsinsatser i Blekinge, (hela Blekinge räknas som revideringsinventerat från omkring år 2010), Dalarna och Västernorrland som inte redovisas på denna kartbild, då underlag för dessa områden ej har erhållits.

Riksantikvarien Lars Amréus menar att största delen av landet har inventerats i två omgångar under närmare 60 års tid. Räknas inte Norrbotten då? Att som Amréus påstå att en fortsatt nationell fornminnesinventering inte skulle ge ny kunskap som kan motivera kostnaderna för denna tycker jag är oförskämt. Det är så otroligt stora ytor i Norrbotten som kan anses som vita blad – vi har ingen som helst aning om vad för fornlämningar som finns i dessa områden – för det finns garanterat massor av dem, där vi idag inte har någon lämning registrerad överhuvudtaget! Det har faktiskt funnits människor i Norrbotten i närmare 11 000 år, och de har garanterat lämnat spår efter sig!
2009 hittade vi Norrbottens hittills äldsta boplatser vid en utredning norr om Pajala, i ett område som dessutom hade fornminnesinventerats tidigare. Denna upptäckt fick skriva om Sveriges historia då det visade sig att inlandsisen hade dragit sig tillbaka betydligt snabbare än vad man tidigare hade trott. Vi har dessutom upptäckt att Norrbotten hade en väldigt tidig järnframställning, som visar att järn producerades i norra delarna av vårt land redan för 2 200 år sedan, vilket omkullkastar de gamla synsätten där järnhanteringen setts som en sen företeelse i norr: Järn i Norr

Vi brukar säga att varje spadtag vi gör i Norrbotten ger ny kunskap. Tänkt då vad en fornminnesinventering skulle kunna ge i de områden som inte har inventerats sedan tidigare. Norrbotten är en guldgruva – men det gäller att ta tillvara på den innan alltför många av våra fornlämningar skadas av det pågående skogsbruket. Så därför uppmanar jag Lars Amréus och Riksantikvarieämbetet att avsätta pengar till fornminnesinventering av tidigare ej inventerade områden i Sverige, framför allt i de nordliga delarna där vi har mycket stora skogsområden med hårt exploateringstryck på grund av skogsbruket. Hjälp oss att nå miljömålet för levande skogar, så att skogsmarken kan brukas utan att fornlämningarna skadas. Satsa på ett inventeringsprojekt och avsätt pengar för detta, på samma sätt som det har varit möjligt att prioritera DAP. Jag lovar – vi kommer garanterat få ny kunskap!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo


Vad är DAP?

https://www.raa.se/kulturarv/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/dap-digital-arkeologisk-process/