Skogsutredningen 2019

På uppdrag av regeringen pågår just nu en utredning av skogsvårdslagen, en process som kallas för Skogsutredningen 2019. Syftet med Skogsutredningen 2019 är bland annat att värna och stärka den privata äganderätten till skogen, varvid statens ansvar för till exempel avverkningar och skydd i den fjällnära skogen ska bedömas. Ytterligare ett syfte är att belysa den målkonflikt som kan uppkomma mellan den biologiska mångfalden i skogen och behovet av en växande förnybar bioekonomi, som svar på klimatutmaningen. Skogsutredningen 2019 ska bland annat lämna förslag på nya flexibla skydds- och ersättningsformer som ska bidra till ett hållbart skogsbruk.

Direktivet för Skogsutredningen 2019 består av fyra huvuddelar:

  • Finna balans mellan brukande och skydd i den fjällnära skogen
  • Se över statens roll när det gäller nyckelbiotoper
  • Hitta nya och flexibla skydds- och ersättningsformer
  • Hur ska internationella åtaganden om biologisk mångfald kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi?

Det är en särskild utredare som tillsammans med ett antal sekreterare och en expertgrupp arbetar med Skogsutredningen 2019. Expertgruppen består av 20 personer från berörda myndigheter, näringsliv och ideella organisationer som på något sätt har skogen som sitt arbetsområde. Därtill finns det många organisationer, privatpersoner, myndigheter och näringar som har sina intressen i skogen. För att inhämta synpunkter och förslag från skogens alla aktörer bjöd Skogsutredningen 2019 därför in till en hearing, som ägde rum i Stockholm den 29 januari. Norrbottens museum valde att delta för att kunna lyfta fram kulturmiljön i arbetet med översynen av skogsvårdslagen. Av drygt 100 närvarande deltagare så deltog endast tre personer som arbetar med kulturmiljö/arkeologi. Utöver mig själv så medverkade Erik Sandén, arkeolog vid Västerbottens museum, och Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus. Det kan ha funnits fler arkeologer som anmält intresse, åtminstone min arkeologkollega Lars Backman. På grund av platsbrist har Skogstutredningen 2019 valt ut deltagare bland alla anmälningar, som var betydligt fler än de antal personer som fick möjlighet att delta under hearingen. Av denna anledning hamnade min kollega Lars på en reservlista.

Intressant i sammanhanget (med tanke på var den fjällnära skogen finns) är att vi som en inledande presentation fick bilda en Sverigekarta i rummet där hearingen genomfördes, där var och en av deltagarna skulle ställa sig i den del av landet som man kom ifrån och representerade. En övervägande andel representation kom från Stockholm och södra Sverige, med ett fåtal deltagare från norra delarna av landet. Tyvärr medverkade ingen representant för rennäringen under hearingen (en var anmäld/inbjuden att delta, men sjuk den dagen). I expertgruppen sitter dock en förbundsjurist från Svenska Samernas Riksförbund. Det framfördes också farhågor kring frånvaron av deltagare från samiskt håll, som ju aktivt arbetar bland annat i det fjällnära området. Om jag förstod det hela rätt skulle dock mer arbete ske inom Skogsutredningen 2019 när det gäller samernas och rennäringens verksamhet i den fjällnära skogen.

Vi arkeologer som närvarade gjorde vårt för att lyfta kulturmiljön i sammanhanget (som i mina ögon inte nämns särskilt frekvent i det 22 sidor långa kommittédirektivet). Ett stort problem, framförallt i norrlänen, är att kunskapen om fornlämningars och kulturlämningars förekomst är väldigt dålig – särskilt i den fjällnära skogen. När fornminnesinventeringen (det vill säga när arkeologer systematiskt letade efter fornlämningar runt om i Sverige) bedrevs en gång i tiden så var fokus framförallt på kustområdet. Fjällen och det fjällnära området har enbart inventerats sporadiskt, delvis på grund av att exploateringstrycket i dessa områden har varit mycket lågt. Tyvärr lades fornminnesinventeringen ner i början av 2000-talet, vilket antagligen har att göra med att Lantmäteriet slutade ge ut den ekonomiska kartan i tryckt form – men kanske även på grund av regeringsdirektivet till Riksantikvarieämbetet.

Inv Nb fram till 2011

Områden i Norrbotten som genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.

I miljömålet för levande skogar framgår det att skogsmarken ska brukas på ett sådant sätt att fornlämningar inte tar skada. Detta kräver kännedom om lämningarnas förekomst. För hur ska man kunna skydda något som man inte känner till? Med detta som bakgrund är det tydligt att det finns ett mycket stort behov av fornminnesinventering i Norrbotten (och andra delar av Sverige), framförallt med tanke på det intensiva skogsbruk som bedrivs i de områden som tidigare inte har inventerats. Det finns helt enkelt inte ett tillräckligt kunskapsunderlag för att kunna skydda lämningar i Norrbotten, och då framförallt i inlandet och fjällområdet.

Det finns ett flertal studier som visar att fornlämningar och kulturlämningar (som är kända) skadas av skogsbruket, framförallt genom markberedning. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att fynd även från äldsta stenåldern ligger direkt under mossan. Därför tar lämningarna väldigt snabbt skada av markberedning. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning från 2018 visar att 31 % av de lämningar som granskades efter utfört skogsbruk var skadade i Norrbotten. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning omfattar dock bara uppföljning av redan kända lämningar. Som en motvikt till detta kan nämnas att Norrbottens museum under en fältarbetsvecka/år under en treårsperiod har inventerat markberedda hyggen i områden som inte har genomgåtts av arkeologer vid fornminnesinventeringen. Under dessa tre veckor har nio av 11 nyregistrerade fornlämningar varit skadade av markberedning, vilket motsvarar 82 % av de nyregistrerade fornlämningarna. En av fyra kulturhistoriska lämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Som arkeolog blir jag ledsen i ögat av detta, för hur ska vi någonsin kunna bevara våra fornlämningar för framtida generationer? Om skogsbruket får fortgå med markberedning i områden där det sannolikt finns fornlämningar, så kommer det knappt att finnas några oskadade fornlämningar om några generationer… Jag kan i alla fall glädjas åt att kulturlämningarna förhållandevis klarar sig väl i det moderna skogsbruket, i alla fall i Norrbotten. Detta beror sannolikt på att de är mer synliga för blotta ögat, jämfört med fornlämningarna som i många fall ligger dolda under markytan.

2017_63_01_Fyndplats_skärvsten

Arkeolog Lars Backman registrerar en boplats som skadats av markberedning. I markskadan närmast i bild syns skörbränd sten, ett av det vanligaste boplatsmaterialen från förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Ytterligare en slutsats av vårt inventeringsprojekt av markberedda skogsområden är att många lämningar ligger i områden som ofta spara som kantzoner (mark som undantas från avverkning) i anslutning till myrar, sjöar och vattendrag. Flera av lämningarna skulle ha klarat sig om kantzonen breddats något samt om kantzoner även sparas i anslutning till forntida strandlinjer. Flera av de boplatser som påträffats vid inventeringen har varit lokaliserade på torr, sandig mark ovanför en sluttning ner mot vatten, myr/forntida havsstrand och vattendrag. Kantzoner har i några fall sparats i sluttningen ner mot myren/sjön/vattendraget, men då sluttningar inte är optimala ur bosättningssynpunkt så har boplatserna varit lokaliserade just ovanför sluttningen. Här kan skogsbruket aktivt arbeta med bredare kantzoner, åtminstone när det gäller markberedningen. Träden kan tas ner, men markberedning bör helt undvikas, för att skydda vårt gemensamma kulturarv. I de inledande bestämmelserna för Kulturmiljölagen framgår att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön – och att detta ansvar delas av alla, såväl enskilda som myndigheter. De som planerar eller utför ett arbete ska se till så att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Här kan absolut mer arbete göras när det gäller skogsbruket, där Skogsstyrelsens arbete med utbildningar av skogsvårdare, maskinförare, planerare och virkesköpare är en viktig del. Skogsstyrelsen genomför även varje år en hänsynsuppföljning, för att få en indikation på om Sverige kan nå miljömålet för levande skogar. Med hjälp av hänsynsuppföljningarna kan Skogsstyrelsen även arbeta med kommunikation och dialog med de som är verksamma i skogsbruket, för att försöka skapa en förändring.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning. Till höger i bild syns en sparad kantzon med träd i sluttningen ner mot Norr-Lillån. Hade kantzonen även inkluderat en del av den närmast liggande plana ytan ovanför sluttningen hade boplatsen klarat sig utan skador. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Vi arkeologer är absolut inte emot skogsbruket – faktiskt så kan avverkning i många fall ses som kulturmiljövård. Träd som riskerar att falla omkull i stormar och av ålder och därmed skada lämningarna kan tas bort innan detta sker. Genom gallring och röjning kan kulturmiljöer öppnas upp, vilket gör att lämningarna inte växer igen och osynliggörs. På så vis bevaras de också lättare. Det vi arkeologer däremot inte gillar är markberedningen, som gör åverkan på lämningar – i många fall oåterkalleligt. Tänk att vi faktiskt har upp till 10 600 år gamla lämningar i Norrbotten, som har klarat sig mycket bra i marken under tusentals år – men som under de senaste decennierna skadats och skadas av skogsbruket! Ska våra nu levande generationer vara de som förstör vårt gemensamma förhistoriska och historiska arv? Skogsvårdslagen, som den ser ut idag, kännetecknas av två jämställda mål – ett miljömål och ett produktionsmål, vilket innebär att produktion och miljö/kulturmiljö ska vara lika viktiga.

Bland annat av dessa anledningar så valde jag, Erik och Anna att föra kulturmiljöns talan i Stockholm. Vi har påtalat behovet av alternativa och skonsamma bruksformer. Vi har påtalat bristen på kunskap när det gäller lämningars förekomst i det fjällnära området och att detta bör tas i beaktande i översynen av skogsvårdslagen. Vi vet att lämningar finns även i icke inventerade områden, men det är svårt att skydda dem i det kommande skogsbruket utan att känna till deras position. Vi har lyft fram att kulturmiljön är en viktig del i arbetet med översynen av skogsvårdslagen, och om inte vi hade närvarat under hearingen misstänker jag att kulturmiljön hade spelat en väldigt osynlig roll.

Förhoppningsvis bidrog vår närvaro under hearingen till att kulturmiljön fick komma till tals och att våra synpunkter kan bidra till ett skonsammare skogsbruk, för att kunna skydda allas vår gemensamma kulturarv.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer
skogsutredningen.se kan du läsa mer om uppdraget med översynen av skogsvårdslagen, om vilka som ingår i arbetsgruppen, kommittédirektiven m.m.

För Skogsstyrelsens arbete med kulturmiljö, läs gärna AnnKristin Unanders blogginlägg Skogsstyrelsen och kulturlämningarna i skogen.

För tidigare blogginlägg om inventeringar av markberedda skogsområden:

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

Inventering av markberedda skogsområden

Skogsstyrelsen och kulturlämningarna i skogen

Utbildning är den viktigaste faktorn för att förhindra skador på kulturlämningar i skogen. Varje år utbildar Skogsstyrelsen drygt tusen skogsvårdare, maskinförare, planerare och virkesköpare i kulturmiljövård.

Så länge som skogsfolk arbetat i skogarna med skogsarbete, rådgivning till skogsägare, inventeringar, stämplingar, haft arbetslag mm. har vi lagt märke till och försökt värna kulturlämningarna. Och ju mer skogsmarken kryper in över gamla fäbodar, byar och kolningsplatser desto fler kulturlämningar hamnar i skogen. Stor var därför sorgen på 1980- och 90-talet när vi såg hur de nya tunga maskinerna vid avverkning och markberedning körde sönder och förstörde kulturlämningar.  I de norra länen var det dessutom mycket dåligt med kunskap om var kulturlämningar fanns. Var ett område inventerat var det inte säkert att de yngre kulturlämningarna såsom tjärdalar, kolbottnar och husgrunder registrerats utan det var de äldre spåren som var intressanta för de inventerande arkeologerna.

Det gjordes också sporadiska inventeringar av skador på fornlämningar efter avverkning av Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen och resultatet var nedslående

Kulturmiljövård i skogen, att känna och bevara våra kulturminnen.
Rubriken är hämtad från en bok som gavs ut av Skogsstyrelsens förlag i samarbete med Riksantikvarieämbetet i början av 90-talet. Då drog Skogsstyrelsen igång med studiecirkeln Kulturmiljövård i skogen i samarbete med Riksantikvarieämbetet, studieförbund, skogsnäringen med flera. Studiecirklarna vände sig till allmänheten, man samlades i byarna, studerade sin historia och dokumenterade de lokala kulturlämningar man kände till. Studiecirklarna samlade 40 000 deltagare mellan 1993 och 1995.

framsida SoH

Kulturmiljövård i Skogen

Ungefär samtidigt drog Skogsstyrelsen igång ett arbetsmarknadsprojekt som fick namnet Skog och Historia där arbetslösa fick utbildning i att hitta kulturlämningar i skogen, göra beskrivningar, pricka in dem på kartor och senare koordinatsätta dem med hjälp av GPS. Under en 10-årsperiod deltog ca 7 000 arbetssökande i projektet.

Jag var själv arbetsledare för Skellefteås projektdeltagare. Jag hade vid den tiden bara en skoglig utbildning och det var helt fantastiskt att få följa inventerare och arkeologer ut i skogen. Det blev verkligen en ögonöppnare för mig, alla kulturlämningar som fanns i skogen, var lämningarna låg och hur man kunde vara säker på att en grop i marken var en kulturlämning och inte vilken grop som helst. En riktig bonus för mig var också att vi måste haft en av landets bästa inventerare bland våra projektdeltagare, en före detta skogsarbetare. Roger inventerar än idag på ideell basis, 74 år gammal. Han lärde mig mycket.

Kraften och engagemanget i studiecirklar och de projektanställdas arbete tog hela myndigheten och andra inblandade med överraskning. 2008, när arbetsmarknadsprojektet avslutades, stod vi där med ett register med 200 000 nya och ej granskade forn- och kulturlämningar. Vi hade underskattat mängden oregistrerade lämningar som fanns i skogarna och även hur kompetenta personerna i arbetsmarknadsprojektet kunde bli med relativt kort introduktion. De lokala arbetsledarna som många gånger var arkeologer hann i inledningsskedet inte alls med att granska nyfynden under projektets gång. Vi lärde oss under årens lopp att säkra upp med mer antikvarisk kompetens, men det granskningsberg som skapades de första åren låg kvar.

Det beslutas 2012 att en granskning av lämningarna skulle påbörjas och idag är ca 130 000 objekt granskade. Skogsbruket efterfrågar hela tiden bättre noggrannhet och kvalité på registrerade lämningar och vi kan i alla fall bidra till det genom granskningen av Skog och Historia-objekten. Ett ständigt inflöde av nya tips pågår också, då tjänstemän på Skogsstyrelsen och anställda på skogsbolagen hittar kulturlämningar och för över sina fynd till databasen.

Hänsynsuppföljning Kulturmiljö
I samband med projekten upptäcktes även många skadade kulturlämningar och tanken på en årlig hänsynsinventering till kulturmiljöer kom upp. Arbetet med en årlig inventering av hänsyn till kulturlämningar i skogen inleddes 2008, då endast på övriga kulturhistoriska lämningar. I samarbete med Riksantikvarieämbetet gjordes inventeringen om 2012 för att omfatta även fornlämningar. Även utlottningsförfarandet sågs över för att få till en jämnare fördelning över landet, och därmed kunna ge ett säkrare resultat för hela landet. Inventeringen utförs tre år efter avverkning, på kända och registrerade kulturlämningar. Resultatet från inventeringen ska kunna användas som indikator för miljökvalitetsmålet Levande skogar. Miljömålets precisering för kulturmiljöer är att de ska vara bevarade, vilket innebär att skador på kulturlämningar måste upphöra.

P-53 20160620_131013

Larssons fäbod, markberedningsspår rakt över spismursröset. Foto: AnnKristin Unander, Skogsstyrelsen.

Förutom att hänsynsuppföljningen används för att mäta skador och användas i miljömålen, arbetar vi mycket med kommunikation och dialog i olika projekt med skogsbruket för att försöka skapa förändring. Vi kan se var i avverkningskedjan och föryngringskedjan som de största misstagen sker. I norra Norrland har vi under 6 års tid haft årliga sammankomster med skogsbruk och myndigheter för att diskutera vad som ska och kan göras för att minska skadorna. Glädjande nog, kan vi just i år notera den lägsta andelen skada och grov skada sedan inventeringen startade.

Utbildning Lappgraven i Medle

Diskussion med kursdeltagare vid grav. AnnKristin Unander, Skogsstyrelsen.

Utbildning, utbildning, utbildning är nog den enskilt största faktor där vi påverkar mest. I de skogsföretag där vi fått gå in och utbilda i alla led – från planterare, röjare, virkesköpare, planerare och sist och viktigast, där även cheferna varit med, där har vi sett en stor förändring. Attityd, intresse och lösningar från hela företagen för att klara kulturlämningarna i skogen.

AnnKristin Unander
Skogskonsulent, numera även kulturmiljöspecialist och inventeringsledare för Hänsynsuppföljning Kulturmiljö.