I juli månad 2021 var undertecknad och arkeolog Ida Mattsson ute på tipsgranskning i skogarna runt Arvidsjaur. Vid arkeologisk tipsgranskning besiktar vi från Kulturmiljö allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar. Efter att ha granskat diverse cykelstigar, tjärdalar och husgrunder styrde vi bilen norrut för att granska vad som kom att bli (enligt mig och Ida) sommarens mest spännande tips: en mordplats. 

I vägskälet där väg 374 korsar väg 45 (Inlandsvägen) träffade vi två trevlig herrar med en intressant historia. Det var en solig sommardag och Börje Jonsson och Börje Andersson var ivriga att få visa oss mordplatsen. Mordplatsen är belägen cirka en kilometer norr om vägskälet och befinner sig ett par meter in skogen från väg 45. Intill en liten bäck står en tall med en dramatisk berättelse, invid denna tall ska det i juli månad 1906 ha skett ett brutalt mord. 

Enligt berättelsen ska en vaccinatör vid namn Lundmark från Puottaure rest mellan byarna i området för att undersöka och vaccinera barn mot sjukdomar. Vid denna tall vid Otostorp ska vaccinatören ha stött ihop med två finländska medborgare. Enligt berättelsen ska dessa två finländska medborgare ha varit på rymmen från rättvisan i sitt hemland. De två finländska medborgarna hade utfört ett misslyckat rån i Kåbdalis och när de träffade på vaccinatör Lundmark misstänkte de att han bar en större summa pengar i sin väska. Vid rånförsöket slog finländarna brutalt ihjäl vaccinatör Lundmark, som knappt hade några pengar på sig – möjligtvis några småslantar som han hade i sina egna kläder. Knivar och en långrem fick agera som mordvapen. En långrem är ett snedstag som sitter på en häststötting. När vaccinatören inte dök upp i byarna började byborna misstänka att något hade hänt honom och det startades en skallgångskedja. Vaccinatör Lundmark hittades då intill denna tall som hädanefter kom att kallas för Dräpartallen.

För mer information om mordet tipsar vi om att läsa Otto Vesterlunds Tjugo år i Norrbotten från 1925.

Vid vårt besök i juli stod tallen fortfarande kvar, med långremen hängandes på en spik! Detta mordvapen tillvaratogs vid besöket och förvaras nu i Norrbottens museums samlingar. I trädet finns också en bläcka med ett inristat kors i. Korset börjar vara övervallat men syns fortfarande tydligt. Enligt Börje Johansson ska korset ha ristats in samma år eller året efter mordet skedde, detta till minne av vaccinatör Lundmark och det rysliga mord som utspelades på plasten.

Och vad hände med finländarna?
Det finns tyvärr inga skriftliga källor på vart de tog vägen och vad som hände efter mordet. Men enligt vår tipsare Börje Jonsson finns det en fortsatt historia gällande finländarnas öde. Enligt Börje ska mördarna ha delat på sig. Det sägs att den ena begav sig tillbaka till hemlandet där han ska ha häktats för tidigare brott. Den andra finländaren begav sig nedåt landet och hamnade i en skogskoja i de norrbottniska eller lappländska skogarna. I stugan mötte han skogsarbetare som roade sig med att bl.a. spela kort. En helg så åkte de flesta av arbetarna hem och kvar i stugan blev finländaren och en skogshuggare. Vid denna tid hade signalementet på de två förövarna gått ut och under kvällen ska skogshuggaren ha tyckts känna igen finländaren. Skogshuggaren ska ha nämnt något om att signalementet stämde på den man som nu var tillsammans med honom i stugan, men mer diskussion än så blev det inte. Under natten vaknade skogshuggaren av att finländaren stod över honom i sängen med en lodbössa. Finländaren hade tänkt röja honom ur vägen och skulle avfyra ett dödande skott. Lyckligt nog för skogshuggaren så klickade lodbössan och det blev slagsmål i skogskojan. Skogshuggaren tog sig iväg från stugan och sprang för att hämta hjälp och rapportera. Denna tragiska historia slutar när skogshuggaren och kanske en länsman återvände till stugan, där de fann finländaren död. Han hade tagit sig ett eget liv med lodbössan.

Mordplatsen vid Otostorp registrerades i juli månad 2021 som en Plats med tradition. Plats med tradition är en plats som förknippas med ett ålderdomligt bruk, en sägen eller ett märkligt minne. I 115 år har de hemska historien levt vidare genom muntliga och skriftliga källor men nu finns den även dokumenterad i RAÄ:s databas över Fornlämningar och Övriga kulturhistoriska lämningar: L2021:4772.

/Mica Vesterlund, arkeolog.